Verkstadsbyggnaderna som byggts efter andra världskriget har ofta inte getts någon för tillverkningen särpräglad utformning utan har uppförts för att lätt kunna anpassas för olika slag av industriell verksamhet. Materialen är ofta lätt
betong och plåt och fasaderna avslöjar sällan någonting om vad som försiggår bakom dem. Av utseendet kan det vara svårt att avgöra om det är fråga om en meknaisk verkstad eller någon annan industri. De är slutna byggnader med få eller inga fönster, eftersom ljuset som krävs fås från elektriskt ljus och man kan uppnå en mer rationell planering av produktionslinjer om man inte behöver ta hänsyn till fönstrens placering. Verkstadsbyggnaderna har ofta byggts utan att
LM Ericssons anläggning vid Telefonplan, Stockholm (Stockholms stadsmuseum 1979).
någon omsorg lagts på utformningen och utan hjälp från arkitekter. Detta har förklarats med att rationaliseringen av produktionen har getts högsta prioritet medan mindre betydelse har lagts på andra aspekter.4 Uppgifter för industrin anses heller inte vara så högt värderade inom arkitektkåren.5 Att rita en indu
stribyggnad ställer också krav på kunskaper om industriproduktion - något som inte varit prioriterat inom arkitektutbildningen.
Den redan påtalade utflyttningen av verkstadsindustrier från stadskärnorna till städernas utkanter har fortsatt och blivit än större under andra hälften av 1900-talet. Det har uppkommit stora industriområden längs med infarterna till städerna. Där nås de lätt av transporter. I utkantsområdena var tomtpriserna lägre och det fanns större möjligheter för framtida expansion. Städernas inner- områden har också i allt större utsträckning planerats för annan bebyggelse än industrier. I de nutida industriområdena finns i regel enbart industrier, inga bo
städer och endast lite service. Området är befolkat endast under arbetstid. De äldre verkstadsbyggnaderna användes i reklamsammanhang och som manifes
tationer av företagets framgång och pålitlighet. Några sådana ambitioner är svåra att uppfatta i dagens verkstadsbyggnader. Som förklaring till detta förhål
lande har framförts industrins låga status och tillbakagång, till skillnad från sekelskiftets glansdagar.6
Arbetsorganisationen i efterkrigstidens större svenska verkstäder ordnades i Produktionslinjer där de olika momenten utfördes vid stationer, efter samma modell som det löpande bandet. Det ställde inga speciella krav på byggnadernas utformning, utom beträffande kravet på stora ytor. Verkstadsbyggnaderna har utgjorts av stora hallbyggnader och transporterna inom dem skedde i stor
ut-Industri
område i Lin
köping - ett exempel på efterkrigs
tidens ano
nyma industri
bebyggelse (Foto Helena Westin, 1996).
sträckning med hjälp av traverser och kranar. Som redan nämnts i historiken utfördes successivt under efterkrigstiden allt fler moment i tillverkningen med hjälp av automater och robotar. Dessa var stora, tunga och skrymmande. Verk
stadsbyggnaderna byggdes därför i regel i en våning, men bredde ut sig över stora områden. Hallbyggnaden är alltjämt vanlig, trots att den under de senaste decennierna ansetts innebära dålig arbetsmiljö.7
Den nya tekniken och arbetets organisering i arbetslag gör det också möjligt att bryta upp verkstäderna i mindre enheter. Flexibilitet i rummet anses inte vara lika nödvändigt idag som tidigare eftersom de moderna maskinerna kan utföra olika moment och produkterna därmed inte behöver transporteras mellan de olika tillverkningsmomenten. Den förändrade tillverkningsprocessen har också medfört att skillnaden mellan tjänstemän och arbetare har minskat, vilket också kan urskiljas i bebyggelsen. Stilmässigt är det sällan någon större skillnad mel
lan kontoret och verkstaden. I synnerhet vid mindre verkstäder används ofta samma slags material. Men det finns förstås också företag som bygger moderna kontor i dyrbara material med hjälp av välkända arkitekter.
Under de senare decennierna har lagerhållningen minskat allt mer. I dag är många produkter, såväl maskiner som bilar, specialtillverkade för kunden. På motsvarande sätt kommer materiel till verkstaden ”just-on-time”, precis när det ska användas i produktionen. Därför har lagerbyggnaderna försvunnit eller bli
vit färre vid många företag. Lagerutrymmena utgör emellertid fortfarande inte mindre än 41 % av den totala lokalytan för landets industri.8 Möjligen är siff
ran lägre för verkstadsindustrin och sannolikt är den lägre för de stora verk
stadsföretagen.
Det finns dock även exempel på moderna verkstäder där den arkitektoniska utformningen har betonats och prioriterats. Volvos anläggningar i Kalmar och Uddevalla kan nämnas. De har fått manifestera ett nytt sätt att arbeta i arbetslag
Nohabs verkstadområde i Troll
hättan - ett exempel på en verkstadsanläggning med bygg
nader från olika perioder (Foto Bergslagens Bild AB) (ovan).
Volvos anläggning i Uddevalla från 1989. Arkitekter: White ar
kitekter, Mitchell Giurgola Arch
itects, Akos Arkitektkontor (Foto Karlheden, Volvo Cars) (t.v.).
där monteringen las upp i långa cykler och de anställda gavs större inflytande över sitt arbete.
Alla områden innehåller förstås inte enbart efterkrigsbebyggelse. Många äldre företag har kvar äldre byggnader, men har kompletterat dem med nya allteftersom företaget har växt och nya tillverkningsmetoder har använts.
Ibland går det att finna flera ”årsringar” med byggnader från olika tider inom ett och samma verkstadsområde. Sådana områden kan illustrera hur verkstads
byggnaderna har förändrats sedan 1800-talets början.
Här har verkstadsbyggnadernas förändring under de senaste 200 åren be
skrivits. Av de första verkstadsbyggnaderna från 1800-talets början finns i dag H bevarade. Delar av det som en gång var Owens verkstad i Stockholm finns kvar, men endast som byggnadskropp. Av verkstaden finns ingenting kvar. I Stockholms finns också några av de äldsta delarna från Ludvigsbergs meka
niska verkstad kvar, men inte heller de används i dag som verkstad. Dessa båda f-d. verkstäder kommer vi att möta igen i det sista kapitlet.
Ett relativt stort antal verkstadsbyggnader från sekelskiftet har bevarats,
så-väl i större städer som i mindre orter. Flera av dem används alltjämt som verk
städer och ingår i större anläggningar som byggts ut under 1900-talet med mo
dernare verkstadsbyggnader. Det gäller såväl Svedala-Arbrå som Sunds bruk vilka vi också kommer att studera närmare i det sista kapitlet.
Ett mindre antal verkstäder har varit föremål för bevarandeinsatser från kul
turmiljövården.9 De flesta av dem är små; Ebbamåla bruk i Blekinge, Hylténs metallvarufabrik i Gnosjö, Thorshammars verkstad i Norberg, Thorstenssons mekaniska verkstad i Åmål är alla mycket småskaliga. Pythagoras verkstad i Norrtälje är något större, men måste ändå räknas till de mindre verkstäderna.
Samtliga visar en tillverkning som är mest signifikant för sekelskiftet och 1900- talets första decennier, även om produktionen har fortsatt med äldre metoder in i vår tid. Inte heller bland de byggnadsminnesförklarade mekaniska verkstä
derna finns någon större eller medelstor verkstad utan de är alla småskaliga och visar en äldre form av tillverkning, med äldre maskinell utrustning.10
Nästa kapitel tar upp hur verkstadsindustrins och dess bebyggelse har be
handlats av kulturmiljövården och vilka aspekter som har tillmätts kulturhisto
riskt värde. Är den nyss påtalade fokuseringen på de äldre och småskaliga verk
städerna lika tydlig i den offentliga kulturmiljövårdens inventeringar av indu
strimiljöer i allmänhet och mekaniska verkstäder i synnerhet?
NOTER
1 Beskrivningen av 1800-talets bebyggelse bygger till största delen på Eva Dahlström, Verkstadsmiljöer under 1800-talet (Stockholm-Stehag 1999) främst s. 39ff., 46ff., 54ff.
2 Jan Åke Granath, ”Datorernas intåg - plåtlådornas fall: Ny teknik kräver ny arkitektur”, Bakom arbetets fasader: Arkitektur för industriell förnyelse, Jerker Söderlind & Gunnar Eliasson red. (Stockholm 1990).
3 Lisa Brunnström, Den rationella fabriken (Umeå 1990).
4 Jesper Steen öc Peter Ullmark, ”Industrial Architecture - a First-rate Challenge”, When People Matter, Ander Törnqvist &c Peter Ullmark red. (Stockholm 1989) s. 61.
5 Steen & Ullmark (1989) s. 63; Magnus Rönn, Industriarkitektur - om prisbelönade industrihusprojekt (Göteborg [1995]) s. 183, 215.
6 Steen &cUllmark (1989) s. 65.
7 Granath (1990) s. 78ff.
8 Magnus Rönn, Industriarkitektur - om prisbelönade industrihusprojekt (Göteborg [1995]) s. 198.
9 Sammanställning av enkätsvaren från Kersti Morger, ”Det svenska industrisamhällets kulturarv: Bearbetade svar av en enkät utsänd i februari 1993”, Riksantikvarieämbetet, otryckt, fråga 6 8c7.
10 De byggnadsminnesförklarade mekaniska verkstäderna är Ebbamåla mekaniska verk
stad och gjuteri i Blekinge län, Thorstensons mekaniska verkstad i Västra Götalands län, Ferdinand Petterssons mekaniska verkstad på Gotland, Hylténs metallvarufabrik i Jönköpings län och Pythagoras mekaniska verkstad i Stockholms län.