En rubriksättning i decennier ger sken av tydliga brott i verksamheten och så är naturligtvis inte fallet. Det tidiga 1980-talets inventeringar skiljer sig inte märk
bart från dem som utfördes några år tidigare, möjligen med undantag av att man under 1980-talet satte den främre tidsgränsen vid 1950-talet medan man decenniet tidigare satt den vid 1940-talet.
Inventeringen av industrimiljöer i Halmstad, Hylte och Falkenbergs kommu
ner från 1981 kan exemplifiera detta.38 Liksom det sena 1970-talets invente
ringar var syftet att bedöma industriernas kulturhistoriska värde och ge en grund för framtida ställningstaganden inom bl.a. planärenden. De anläggningar man studerade var grundade före 1950 och de var förhållandevis stora - antalet anställda översteg 20-30 stycken. I detta sammanhang sägs ingenting om huru
vida industrierna var i drift eller inte.39 Av beskrivningarna av de enskilda an
läggningarna framkommer dock att flertalet alltjämnt användes för industriell verksamhet, men inte alla; i några fall sägs inte tydligt huruvida det var en indu
stri i drift eller ej. Det var bebyggelsen som sattes i fokus, men man påtalade att om tiden hade räckt skulle det varit önskvärt att lyfta in samhällshistoriska per
spektiv. Flera verkstadsföretag finns med, och de behandlas på samma sätt som andra slags industrier. De anläggningar som tillmättes ett stort kulturhistoriskt värde bedömdes främst utifrån bebyggelsen. Om Maskinfabriken Rex i Halm
stad sägs t.ex. att huvudbyggnaden bör om möjligt bevaras. Byggnaderna redo
visas dock inte helt utan sammanhang, till exempel beskrivs SKF Tools AB som en ”stor väl sammanhållen anläggning som speglar efterkrigstidens industriella högkonjunktur.”40 Byggnaderna, företagshistoriken och vad som tillverkats be
skrivs ofta utförligt, medan antal anställda och den maskinella utrustningen be
handlas mera knapphändigt. Man använde en blankett från Riksantikvarie
ämbetets industriminnesinventering.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gav 1984 ut en helt annan slags inventeringsrapport. Författarna Lisbeth Birgersson och Trad Wrigglesworth beskriver inte de olika anläggningarna utan för i stället ett generellt resonemang om karaktäristiska drag i stadens industrihistoria. De redovisar branschers och olika typer av industribyggnaders utveckling. För verkstadsindustrin nämns verkstadshallen, med förhöjt mittskepp och lägre sidoskepp, en byggnadstyp som omtalades i kapitlet om verkstadsbyggnader. Byggnadens form var anpas
sad för att med hjälp av traverskran kunna transportera tunga delar inne i loka
len. Birgerssons och Wrigglesworths rapport skiljer sig tydligt från de andra genom sin mer problematiserande karaktär. Den syftar till att få överblick över mdustribebyggelsen i Göteborg och tillsammans med andra rapporter utgöra direktiv för en grundligare inventering och en grund för ett bevarandeprogram.
I jämförelse med inventeringsrapporterna från 1970-talet spelar industri
miljöer en större roll under det följande decenniet. I de rapporter som innehåller en historik ges ofta industrihistorien en egen rubrik. Smålands museums Söder i Växjö (1982) behandlar industrialismen i den inledande historiken och ett indu
striområde beskrivs och detsamma gäller bl.a. Länsmuseet i Gävleborgs inven
teringar av Arbrå (1985), Kilafors (1985), Bollnäs, Edsbyn och Alfta.41 Men det dr långt ifrån alltid som industrimiljöer behandlas för sig. T.ex. behandlar Kul
turhistorisk byggnadsinventering i Linköpings innerstad (1980-1988) ett antal industribyggnader utan att deras egenskaper som sådana beaktas.42
I flera län genomfördes och trycktes industriminnesinventeringar. Förutom de redan nämnda i Skaraborgs, Göteborgs och Bohus län, Hallands län och Gävleborgs län utfördes inventeringar även i Vimmerby (1985) och i Väster
botten (1987).43
Inventeringen i Vimmerby syftar bl.a. till att vara ett instrument för kommu- nens planering av bidragsfrågor. Anläggningarna har klassificerats i två klasser med undergrupper. Mycket högt kulturhistoriskt värde ges till de miljöer där den industriella verksamheten tydligt kan avläsas i såväl byggnader som miljö.”44 Bebyggelsen skall dessutom vara ursprunglig och utan omfattande for
andringar. Inventeringen i Västernorrland hade som mål att underlätta arbetet
med den fysiska riksplaneringen och resultera i en bedömning av kulturminnes
vårdens insatser t.ex. skyddsföreskrifter. Den skall dessutom vara underlag för framtida forskningsinsatser. Det är främst den skogsbaserade industrin som be
handlas, men även andra branscher i anslutning till skogsindustrin finns med.
Man har inte satt någon tidsgräns vare sig bakåt eller framåt. De perspektiv som prioriterats är kulturgeografiska, ekonomiskt historiska samt byggnads- och arkitekturhistoriska, medan teknikhistoriska och allmänt kulturhistoriska as
pekter har getts mindre betydelse.
Verkstadsindustrin ägnades inte någon särskild uppmärksamhet. Det finns inte någon rapport som behandlar enbart verkstadsmiljöer och i de fall där verkstadsindustrier finns diskuteras inte vad som karakteriserar verkstads
industrier i allmänhet eller hur den aktuella verkstaden förhåller sig till andra verkstäder och vad som särskiljer den från andra miljöer.
Enligt den tidigare nämnda enkätsammanställningen från 1993 behandlade 58 inventeringar och andra arbeten inom kulturarvssektorn industrimiljöer i någon form under 1980-talet.45 Det enda som enbart rörde verkstadsindustrin var en film om NOHAB som Älvsborgs länsmuseum gjort. I källförteckningen till Industriminnesregistret fanns 321 poster, alla är dock inte inventeringar utan här finns också uppsatser, avhandlingar, artiklar i årsböcker m.m. Bland 1980- talets byggnadsminnesförklaringar fanns 25 industrimiljöer.46
Under 1980-talet blev industrimiljöerna mer etablerade som en del av kultur
miljövården. De förhållandevis många inventeringarna tyder på det, liksom att industrimiljöer ges större uppmärksamhet i generella byggnadsinventeringar.
År 1985 gav Riksantikvarieämbetet ut Industriminnesvård i Sverige 1981-1984 vilket också kan tas som intäkt för att industrimiljöer har blivit en del av den offentliga kulturmiljövården. Det är en katalog över vård- och restaureringsar- beten, inventeringar, dokumentationer och vetenskapligt inriktade projekt ut
förda under åren 1981 till 1984. Här finns således både tryckt och otryckt ma
terial samlat. Till största delen rör det sig om insatser som riktar in sig på bebyg
gelsen, men det finns också dokumentationer som tar upp andra aspekter. Flera undersökningar har också skett inom ramen för Samdok. Där framgår också att verkstadsindustrin inte har prioriterats av kulturmiljövården och flertalet av de verkstäder som inventerats har varit små och snarare metallmanufakturer än mekaniska verkstäder. En anledning till att de svenska industrimiljöerna rönte större intresse är annolikt den internationella konferens som TICCIM, The In
ternational Committee for Conservation of Industrial Monuments, anordnade i Grangärde 1978. Den internationella uppmärksamhet som fästes på de svenska industrianläggningar påverkade med stor sannolikhet också den svenska kultur
miljövården.
Det sätt som 1980-talets inventeringar gjordes på skiljer sig inte från 1970- talets sätt att arbeta, med undantag av Göteborgsrapporten. Syftesbeskrivning
arna har snarare blivit snävare än vad de var under 1970-talet då inte minst de socialhistoriska aspekterna lyftes fram. Det var fortfarande i hög utsträckning byggnaderna som inventerades och värderades. Det går inte att tala om någon för industrimiljöer särskild metodik eller angreppsätt.
I debatten som fördes om industriminnen gavs emellertid en vidare tolkning av industriminne än den som når oss via inventeringarna. Det är dock snarare forskningens än den antikvariska praktikens tolkning. Den vidare tolkningen ställer också betydligt större krav på kunskaper och resurser än vad de kul- turmiljövårdande instanserna ännu under 1980-talet förfogade över. År 1980 gav Marie Nisser en explicit vid tolkning av industriminne. ”Begreppet industri
minnen måste tolkas i vid bemärkelse [...] de tillhör kulturmiljövårdens ansvars
område. Till industriminnen räknas inte endast byggnader, maskiner och mil
jöer utan också de dokument som belyser ett företags framväxt och utveckling ur social, teknisk och ekonomisk synvinkel. [...] [de] kan avse den totala miljön i ett samhälle. Ett huvudmål för industriminnesforskningen bör vara att vinna bättre kunskap om den arbetande människans villkor under gångna tider.”47 Citatet är hämtat från Tekniska museets årsbok Dcedalus år 1980 där flera ar
tiklar behandlade teknik- och industrihistoria ur olika perspektiv. Den är inte det enda exemplet på att industrimiljöer under 1980-talet uppmärksammades i kulturhistoriska sammanhang. I den statliga utredningen Sanering efter indu
strinedläggningar SOU 1982:10, finns en del som behandlar industrimiljöer ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Även LO påtalade betydelsen av bevarande av industrimiljöer i skriften Facklig kultursyn (1983).48
Ett annat exempel är konferensen ”Bergslagens industriminnen” som Insti
tutet för Turism och Reseforskning vid Högskolan i Falun/Borlänge och Eko- museum Bergslagen anordnade i Tolfsbo, Smedjebacken 1990. Konferensen sammanfattades i en konferensrapport som kan ses som en summering av indu
striminnesvården under 1980-talet, främst för Bergslagslänen, men även i ett bredare perspektiv.49 Där ges flera exempel på verksamheter som då planerades eller precis hade startat, bland de förra var Hjärnan i Smedjebacken ett stort projekt och Ekomusuem Bergslagen hade vid denna tid börjat sin verksamhet.
Robert Bennett redogjorde för Riksantikvarieämbetets arbeten med industri
minnen hittills.50 Han pekade på problemen med att i en inventering av industri
miljöer täcka alla aspekter och menar att dessa svårigheter är anledningen till att man såväl centralt som regionalt i stor utsträckning arbetat med traditionella mventeringsmetoder där byggnaderna hamnar i fokus. Under de senaste åren hade han dock iakttagit en förändring där teknikhistoriska aspekter togs med i större utsträckning än tidigare, medan de etnologiska perspektiven fortfarande lämnades obeaktade.