Uttalat eller implicit i den offentliga kulturmiljövårdens verksamhet ligger en värdering av den miljö man arbetar med. Det som står i fokus i detta samman
hang är hur industrimiljöer som tillmätts ett kulturhistoriskt värde har doku
menterats, behandlats och bevarats. Vad avses med kulturhistoriskt värde och med industrihistoriskt? Hur har det mätts och vem definierar en miljö som kul
turhistorisk? Hur har industrimiljöer värderats? Vad i industriarvet har be
dömts ha ett kulturhistoriskt värde och hur förhåller sig industrimiljöer till an
nat kulturarv?
Ett sätt att närma sig dessa frågor är att studera hur industrianläggningar har behandlats av kulturmiljövården. Här har jag således valt att studera de tryckta inventeringar som från det sena 1960-talet och fram till sekelskiftet 2000 har tagit upp industrimiljöer i allmänhet, och verkstadsindustrier i synnerhet. Den bild som framträder där ställs mot de resonemang om industriarvet som förts i olika sammanhang och av olika aktörer utifrån skilda syften.
I bevarandefrågor åberopas det kulturhistoriska värdet, men vad som avses med detta artikuleras sällan tydligt. Innebörden tas för given och på så sätt upp
står ett cirkelliknande resonemang: kulturhistoriskt värde är sådant som kultur
miljöer har, men andra miljöer saknar.
Kulturhistoriskt värde är ett argument för att bevara byggd miljö som till
mäts sådant värde. Till det kulturhistoriska värdet kan man ställa flera frågor:
Vilken funktion har det? Vad består det av? Vilket är syftet med det? Vem defi
nierar det och använder det? Genom att ställa dessa frågor blir det relativa i begreppet kulturhistoriskt värde tydligt och värderingen framträder som någon
ting som förändras beroende på sammanhang, tidsanda och aktörer.
Det relativistiska draget i värdering blir synligt när ett nytt område börjar tillmätas kulturhistoriskt värde. Vad är det som värderas och vilken grund för värderingen har man? Var går gränsen för det kulturhistoriska värdet och hur mäter man det? Industrimiljöer är ett sådant område som under de senaste 30 åren tillmätts ett kulturhistoriskt värde. I dag räknas industrimiljöer till kul
turmiljövårdens arbetsfält. Men vad dessa miljöers kulturhistoriska värde be
står av framträder inte alltid tydligt.
Ett mer teoretiskt förhållningssätt till kulturarv har presenterats först under senare år och begreppsdiskussionerna har hittills varit ganska få.4 Kulturhisto
ria har varit ett positivt laddat ord sedan ett par hundra år tillbaka. Det har dock laddats med olika innebörder, färgade av idéströmningar i olika tider. Ett ge
mensamt drag är emellertid kunskapsförmedlingen. Ett skäl till att någonting bevaras är att det berättar någonting, det må vara om en nations överlägsenhet alla andra länder eller om de maktlösa människornas arbets- och bostadsför
hållanden. Det kulturhistoriska värdet är aldrig frikopplat från de värderingar som finns när värderingen sker och att det används för vissa syften är inget som förvånar. Kopplingen till samtiden och till de rådande värderingarna kan emel
lertid vara mer eller mindre medveten och uttalad.5
Kulturmiljövården behandlar främst en del av kulturarvet - de fysiska läm
ningarna av mänskligt liv - men arbetet kan knappast utföras utan att andra aspekter, immateriella och materiella, ges betydelse i värderingen av miljöerna. I dag framhålls vikten av etnologiska perspektiv i kulturmiljövården.6 Det är emellertid inte någonting nytt utan kännetecknade bl.a. Sigurd Erixons arbeten under första hälften av 1900-talet. Även stadsmiljöer och stadsplanefrågor in
tresserade kulturmiljövården under 1900-talets första decennier, men ofta an
förs att fokus ändrades från enskilda monument till sammanhängande kultur
miljöer först under senare delen av 1900-talet.7
Axel Unnerbäck och Erik Nordin har i en artikel diskuterat hur en kulturhis
torisk värdering går till och vilka olika slags värden som vägs in i en bedöm
ning.8 Identifieringen av en kulturhistoriskt värdefull byggnad baserar sig, en
ligt Unnerbäck och Nordin, dels på objektiva och jämförbara dokumentvärden, dels på subjektiva upplevelsevärden. Denna uppdelning mellan de olika värdena är något oklar och gränsen mellan de objektiva och mätbara värdena å den ena sidan och de subjektiva egenskaperna å den andra är otydlig. Man kan till exem
pel fråga sig i vilken utsträckning dessa värden gäller för alla tider och alla slags byggda miljöer eller om det finns skillnader och hur de i så fall är jämförbara.
Resonemanget om vad kulturhistoriskt värde består av är emellertid värdefullt och att försöka bena upp vad som avses är viktigt.
Dokumentvärde, förstått som de historiska egenskaperna, är ett av de två grundmotiven hos Unnerbäck och Nordin och ett övergripande motiv är det pedagogiska värdet, det vill säga vad man kan utläsa av miljön. Detta är således ett viktigt syfte med kulturmiljövårdens arbete. Upplevelsen, med sitt drag av subjektivitet, är svårare att fästa på papper och svårare att argumentera för. Det är också möjligt att uppfatta en implicit värdering där den känslomässiga upple
velsen inte är lika mycket värd som den vetenskapliga värderingen. Huvudsyftet med kulturmiljövården blir därmed att vi ska få kunskap om gångna tider.9 Det är en förmedling av historiska förlopp som vi väntar oss. Olika miljöer kan lyfta fram olika skeenden och skilda historiska aspekter kan betonas, som social
historia, byggnadshistoria eller teknikhistoria. Det kulturhistoriska värdet kan således ges olika innehåll.
Ett annat försök att spalta upp det kulturhistoriska värdet och diskutera hur det materiella kan användas som källor eller resurser har William Lipe gjort.
Han särskiljer fyra olika slags värden som tillsammans bildar kulturhistoriskt värde. Det kulturella värdet är inte en del av objektet, som färg eller form, utan det värde objektet eller miljön tillmäts färgas av det samhälle det finns i och de värderingar som råder där.10 De fyra värdena är associativt/symboliskt värde, mformationsvärde, estetiskt värde och ekonomiskt värde. Han likställer dessa
°ch ser inte, som Unnerbäck, några vara objektiva och andra subjektiva. Det associativa eller symboliska värdet ligger i att det kan förmedla en direkt förbin
delse med dåtiden som skriftliga källor inte kan. Lipes resonemang gäller i för
sta hand arkeologiska fynd, vilka vi sällan vet exakt hur de användes och fun
gerade. Därvidlag finns en avgörande skillnad i förhållande till senare tiders
■ndustriminnen som är eller för inte så länge sedan var i drift. Lipes anför att de symboliska värdena kan förena en heterogen grupp människor och ge dem en
gemensam historisk identitet. Mot detta synsätt kan man invända att alla kan
ske inte tolkar symbolen på samma sätt. Informationsvärdet har störst betydelse för forskningen, enligt Lipes. Det kan ge upplysningar om äldre tid som saknar skriftliga källor, men även om senare tid där skriftliga källor inte beskriver det som studeras. Det senare kan vara fallet för industriminnesforskning där ett skriftligt material kan sakna uppgifter om till exempel arbetsförhållanden. Ge
mene man har lättare att uppfatta de associativa/symboliska värdena än de in
formativa, hävdar Lipes. Hans resonemang gäller i viss mån industriminnen där till exempel tillverkningsmetoder och utrustning kan vara svåra att förstå utan förkunskaper. Det estetiska värdet påverkas av en rad faktorer i det samman
hang där värderingen görs. Beträffande det ekonomiska värdet slår Lipes fast att kulturarvet, eller ”cultural resources” som han kallar det, bedöms utifrån ekonomiska termer på olika sätt, till exempel inom kulturturismen.11
Kulturhistoriskt värde är endast en aspekt av betydelse i hanteringen av kul
turmiljöer. Det går att identifiera olika argument för bevarande och jag ser tre sådana argument som framförs mer eller mindre explicit. Det kulturhistoriska värdet är det som tydligast artikuleras av kulturmiljövården och som är dess främsta argument. Därtill kommer det estetiska. Mera sällan talas det om de ekonomiska värdena, men de spelar ofta en avgörande roll för möjligheterna till bevarande.12 Under senare år har de ekonomiska termerna framhållits i termer av hållbar utveckling och hushållning med resurser. Det kulturhistoriska värde en byggnad tillmäts blir förstås varken större eller mindre av att den går att använda och därmed har ett ekonomiskt värde. Däremot är det ett viktigt argu
ment som ger en möjlighet att kunna bevara. Inte minst när det gäller stora industribyggnader är en möjlig användning och ett ekonomiskt försvarbart ut
nyttjande ofta en förutsättning för bevarande.
Förhållningssättet till förmedlingen av historien med hjälp av kulturmiljön skiljer sig åt. Här kan två skilda sätt urskiljas, som också får betydelse för hur kulturmiljöer värderas och bevaras. Det ena är det traditionellt antikvariska som värderar det unika och det autentiska mest. Det andra betraktelsesättet - det historiska - betonar istället det representativa och de successiva förändring
arna. Där är det ursprungliga mindre centralt och förändringsprocessen vikti
gare. Inom kulturmiljövården har under de senaste decennierna det representa
tiva och förändringar lyfts fram, men det traditionella antikvariska sättet att värdera miljöer har haft stort genomslag. Den danska arkitekturforskaren Inge Mette Kirkeby diskuterar hur den historiska metoden kan överföras på byggna
der och byggnadsvård och vad som skiljer bebyggelse från andra historiska käl
lor.13 Hon betonar bl.a. byggnadens förmedlande verkan mellan nutid och dåtid
”Bygningen er selv medium i repræsentationen af sin egen fortid.”14 Hon menar också att det arkitektoniska värdet styr bevarandet till den grad att det sätts före det kulturhistoriska värdet. Detta kan tolkas som att hon önskar att bevarande
diskussioner i större utsträckning än vad som idag är fallet bör påverkas av historiska metoder och förhållningssätt där andra aspekter än de arkitektoniska vägs in, till exempel hur byggnaderna har använts.
Svante Beckman har, efter Nietzsche, delat in bruket av historia i en kritisk,
en antikvarisk och en monumental historiesyn.15 Det som ovan avses med tradi
tionellt antikvariskt förhållningssätt ligger nära det Beckman kallar den antik
variska historiesynen. Även den kritiska historiesynen kan överföras till kul
turmiljövården; inte minst när det gäller industriminnen betonas ibland det kri
tiska eller emancipatoriska inslaget, som ett sätt att kritisera och ifrågasätta de förhållanden som har rått.