Våra egna observationer

Våra observationer gjorde vi i Verizon Center under 5 olika matchtillfällen. Vi har dock valt att återge våra upplevelser i en och samma beskrivning. Vi har även gjort observationer på Kettler Capitals Iceplex, som är Washington Capitals huvudkontor.

4.2.2.1 Matcharenan Verizon Center

Uppspelta och förväntansfulla började vi vår promenad till Washington Capitals matcharena Verizon Center. Ju närmare arenan vi kom desto fler människor var i rörelse och stämningen ökades eftersom. Väl framme vid Verizon Center vimlade det av fans som skulle se matchen i arenan eller på en närliggande restaurang eller bar.

36 Det första vi lade märke till vid Verizon Center, var att alla bar en Washington Capitals-tröja av något slag. Av att döma från publikens ansiktsuttryck var dessa människor på väg mot en festlighet snarare än en hockeymatch, det var feststämning och alla verkade förväntningsfulla över vad som komma skall. Vi gick en sväng runt i korridorerna för att se vad som erbjöds innan match och för att höra lite vad publiken pratade om. I korridorerna utanför arenan erbjöds det vanliga utbudet med kiosker, souvenirshop, barer med mera, fast i en betydligt större utsträckning än hemma. En annan markant skillnad från de svenska arenorna (enligt vår erfarenhet) var interiören. Det fanns inga synliga lufttrummor i taken eller annat som tyder på att det var en ishall utan det var mer som att gå inne i ett köpcentrum. Arenan var extremt välstädad och under matcherna, trots köer till toaletterna gick städare runt och fyllde på papper, plockade upp skräp och såg till att allt såg fräscht ut.

Runt om i korridorerna fanns det bland annat ”Spirit stations”; där det fanns stora pappersark och tuschpennor så fansen själva kunde utforma sina egna plakat.

37 Washington Capitals egna klubbar The Kids Club och Club Scarlet hade mötesplatser runt om i arenan, där fansen fick möjlighet att anmäla intresse till någon av klubbarna eller bara få mer information.

Bild 13. Kids Club Bild 14. Club Scarlet

Publiken var glad och exalterad över vad som skulle hända och det stora samtalsämnet inför den första matchen vi såg var om Washington Capitals kapten och superstjärna Alexander Ovechkin skulle göra mål eller inte; han hade nämligen inte gjort mål på två matcher och detta var något som inte hände ofta. Trots att de pratade mycket om Alexander Ovechkins måltorka så hörde vi inget negativt, bara att fansen såg framemot att se honom göra mål igen. Efter en tids vandrande i korridorerna gick vi sedan upp till våra platser på pressläktaren där vi hade en bra utsikt över publikhavet och satt inte mer än några meter från publiken. Det första vi la märke till inne i arenan var den enormt stora jumbotronen, som även senare visade sig vara en stor attraktion för publiken. Vi hade dock förväntat oss att det skulle vara mer publik inne i arenan för att se uppvärmningen; det var förmodligen inte mer än cirka 3000 personer som var på plats. Jumbotronen visade massor med information under tiden som uppvärmningen pågick, allt från statistik om hur det hade gått i tidigare möten mot det lag Washington Capitals skulle möta samt annan information om enskilda spelare. Vi satt som fastklistrade framför jumbotronen och tog in alla intryck. Spelarna i Washington Capitals var delaktiga i många av de tv-klipp som spelades upp vilket gav en känsla av att det brydde sig mycket om sina fans. Strax innan matchen skulle börja kunde vi konstatera att vi suttit och tittat på jumbotronen i över en timme och tiden hade bara flugit förbi. Precis innan spelarna entrade isen hördes en högljudd lång signal som signalerade att matchen skulle starta, lite som en väckarklocka enligt oss själva.

Sedan släcktes stora delar av arenan ned, en massiv ljud- och ljusshow startades och

publiken blev genast i extas. Spelarna åkte in på isen och ställde sig sedan stilla på blålinjen för nationalsången, vilket bara det var en

upplevelse. En 18 000-mannakör sjöng med i den

38 amerikanska nationalsången och det var minst sagt mäktigt.

När matchen sedan började hördes inte mer än publikens sorlande; men så fort en Washington Capitals spelare fick pucken och framför allt när Alexander Ovechkin ens rörde vid pucken höjdes ljudnivån från detta sorl till högljudda hejarop. En av de större skillnaderna från våra tidigare erfarenheter från ishockeymatcher i Sverige var att det inte finns någon så kallad hejaklack. Detta innebar dock inte att det var tyst i arenan utan mer att publiken var styrd av den stora jumbotronen istället för att det var styrd av hejaklacken. Jumbotronen uppmanade publiken på olika sätt att heja på sitt lag och ibland var det enskilda i publiken som satte igång den övriga publiken.

Det fanns en man i publiken som senare visade sig vara en känd Washington Capitals fan som hade med sig ett horn som han blåste tre korta ljudtoner ur och genast brast hela arenan ut: ”Let´s go Caps” i kör.

Under matchen hände olika saker; det delades ut priser till publiken; en danstävling arrangerades, en frågesport och under varje match hyllades en hemkommen soldat från kriget

iAfghanistan. Under en av matcherna tävlade tre personer om att skjuta flest puckar i mål och

den som lyckades pricka flest vann en helt ny bil.

Efter den sista hemmamatchen före slutspelet var temat ”Fan appreciation day”; en dag för alla Washington Capitals fans då det delades ut extra många presenter och en speciell tävling där totalt 30 personer vann matchtröjor som spelarna just hade burit. De som vunnit drog varsin lott med ett tröjnummer och den spelaren åkte fram, tog av sig sin tröja, signerade den och gav supporten en kram och de fick även möjlighet att ta ett kort tillsammans med sin idol. Den sista matchen vi såg var oplanerad, eftersom vi fick stanna några extra dagar i Washington på grund av en oväntad flygförsening. Matchen var slutsåld och ingen av våra kontakter på Washington Capitals kunde ordna biljetter till oss. Efter matchstart köpte vi däremot två biljetter (svart) utanför arenan vilket gjorde att vi missade en del av matchen. När vi kliver upp på läktaren får vi leenden och kommentarer från de andra fansen; “you made it” säger de och reser sig så att vi ska kunna gå in till våra platser. Sedan berättar de för oss hur första perioden sett ut, vem som gjorde Washington Capitals mål och så vidare. Resten av matchen skriker vi “lets go caps” och jublar tillsammans med resten av vår läktarsektion. Det var väldigt lätt att snabbt dras med de andra Washington Capitals fansen eftersom vi blev påverkade av upplevelsen att vara mitt i publikhavet.

För att sammanfatta alla intryck under matchen så fanns det fyra olika tillfällen som hela publiken var delaktig i: nationalsången, hyllningarna till en soldat, ”Let´s go Caps” när de tre korta ljudsignalen ljuder och när Washington Capitals gjorde mål.

Vi ansåg att dessa hockeymatcher var mer som underhållande evenemang än en ”vanlig” hockeymatch, eftersom det hela tiden hände saker; vilket gjorde att det aldrig blev tråkigt oavsett hur laget presterade.

4.2.2.2 Kettler Capitals Iceplex - Träningsanläggning samt Washington Capitals kontor

Alla vi mötte var påfallande vänliga, artiga och trevliga. Före intervjuerna var vi lite nervösa och spända över om vi skulle ha några “vettiga” frågor att komma med och om vi skulle “passa in” in i sällskapet.

39 De personer som vi intervjuade kändes väldigt ödmjuka inför sina uppgifter, dock med en underliggande medvetenhet om att deras resultat skulle kunna försämras. De flesta kändes också förberedda och redo att ta tag i andra uppgifter om och när en förändring sker. Det kändes som om de flesta väntade sig någon form av förändring och var sugna på att ta tag i den när den kom, inte väntade med fruktan på vad som ska hända om laget och organisationen börjar prestera sämre.

Flera av de anställda på Washington Capitals berömde också Ted Leonsis och hans ledarskap vid intervjuerna. I några fall fick vi till och med bilden att han var som en idol och förebild för de anställda.

Kettler Capitals Iceplex innehöll inga väldiga, överdådiga lokaler utan fokus ligger på att alla ska kunna utföra sitt arbete. Kontoret var delvis landskap och delvis enskilda kontorsrum. Enligt våra mått mätta hade inte ens Ted Leonsis (miljardär som han är) ett särskilt överdådigt kontor i jämförelse med till exempel en VD för ett svenskt storföretag. Dörrarna stod ofta öppna och samtal mellan medarbetarna fördes öppet runtom i korridorerna och i fikarummet. För spelarna innebar Kettler Capitals Iceplex framför allt närhet till det mesta. Nicklas Bäckström berättade under sin intervju att de flesta spelarna bor i området runt träningsanläggningen och hade promenadavstånd till träningarna. Något som vi också observerade var spelarnas närhet till de anställda på organisationen. Direkt under kontoren låg omklädningsrummen och gymmet, vilket gjorde att många spelare gick uppför och nerför trapporna för att prata med berörda personer i organisationen.

Vi upplevde det som att spelarna hade ett stort utbyte av att prata med de ansvariga på kansliet när det gäller aktiviteter som ska hända (anordnade av till exempel community relations) eller få information om när och hur de ska träffa medierna och så vidare. Några av de anställda som vi intervjuade beskrev också att de fått en god relation till spelarna och självklart arbetade för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för dem. Det kändes ärligt, respektfullt och familjärt!

Spelarna ställer upp på Ted Leonsis filosofi att mycket handlar om att ge tillbaka till samhället. De ser alla mediaaktiviteter och välgörenhetsuppdrag som en del i att vara hockeyspelare.