FSDB, föreningen Sveriges Dövblinda: http://www.fsdb.org/ Hämtat den 9/2 2010.
Föräldrarådet, för föräldrar med dövblinda barn: http://www.fsdb.org/foraldraradet/ Hämtat den 9/2 2010.
Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor:
http://www.nkcdb.se/default.asp?article_id=158&infogrp_id=18 Hämtat den 9/2 2010.
Socialstyrelsen: http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/chargesyndrom Hämtat den 9/2 2010.
.
Andersen, K. Andreassen, E. Damslora, S. Endressen, Å. Haldorsen, H. Rieber- Mohn, B.
Broschyr: Hur kan vi lära oss att kommunicera med personer med medfödd dövblindhet.
http://www.nkcdb.se/article_publikationer.asp?article_id=202&infogrp_id=38 Hämtat den 17/4 2010.
Arman, K. Publikation, PDF fil, Från upplevelse till samtal.
http://www.spsm.se/Om-oss/Publikationer/
Hämtat den 17/4 2010.
DHR, De Handikappades Riksförbund: http://www.dhr.se/lib/user_files/Flik%2010.pdf Hämtat den 18 maj 2010.
Bilaga 1
Intervjufrågor
1. Vad har du för erfarenhet av att arbetat med människor med dövblindhet?
2. Vad anser du är en bra språkstimulerande miljö för barn med dövblindhet?
3. Hur arbetar du pedagogiskt för att skapa möjligheter för barn med dövblindhet att utveckla sitt språk?
4. Anse du att det krävs några speciella kompetenser hos en pedagog för att kunna skapa språkstimulerande miljöer för barn med dövblindhet?
5. Anser du att det finns någon skillnad hur barn med dövblindhet utvecklar sitt språk och hur ett barn som är seende och hörande utvecklar sitt språk?
6. Anser du att det finns någon skillnad i val av strategi för att utveckla språk hos barn med dövblindhet och barn som både ser och hör?
7. Anser du att "vanliga" språkteorier har hjälpt dig i arbetet med barn med dövblindhet?
8. När du arbetar med barn med dövblindhet vad tycker du framförallt är det viktigaste med att den får utveckla sitt språk?
9. Vad gör du för att stödja barnet till att kommunicera?
10. Vad gör du för att utveckla barnets kommunikation?
Bilaga 2
Dövundervisning en historisk tillbakablick
Teckenspråket har en lång historia enligt Eriksson (1993), han skriver nämligen att det redan i antikens grekland finns kvarlämnat bevis på att döva gjorde sig förstådd genom att använda rörelser eller andra åtbörder för att kommunicera, alltså ett teckenspråk. Den första riktiga läraren till döva kom inte förrän år 700 e Kr, det var en ärkebiskop vid namn John de Beverley i England som lärde döva att tala. Han hjälpte alla döva som kom och knackade på hans dörr.
Eriksson (1993) har delat upp dövundervisningens historia i två perioder, den första perioden är från början av 1500 talet och fram till slutet av 1770. Under dessa år bestod dövundervisningen av hur angelägna familjerna var att undervisa sina barn. Senare kom undervisningen att handla om att lära döva att kommunicera med sin omgivning som var hörande, detta genom att använda tal eller skrift. Det förekom även att döva fick träna sig i att läsa på hörandes läppar, men det var inte en vanlighet. Det lärarna använde i undervisningen bestod av skrift, tecken, tal och handalfabetet. När man skulle lära döva något utgick man från bilder, och ibland användes det åtbörder för att förklara vardagliga situationer. För det mesta så användes det ungefär samma metoder överallt i världen men skillnaderna mellan metoderna ledde till slut till att det blev oenigheter om vilken metod som verkligen var den absoluta. De som undervisade döva var oftast först skolad som läkare eller präst.
Den andra perioden Eriksson (1993) talar om, sträcker sig från 1760- 1880. Den första skolan i Sverige för döva grundades av Pär Aron Borg 1808 i Stockholm. Från början var det en privat skola men under åren 1809- 1810 blev skolan ett statsinstitut. Vikten av dövas utbildning låg på det praktiska, man använde åtbördsspråk på skolan. Under den andra perioden fanns det fyra undervisnings metoder som användes på döva runt om i världen. Det fanns den franska metoden, som var en teckenmetod där lärarna utgick ifrån Bonets handalfabete och utvecklade ett teckenspråk. All undervisning skedde på teckenspråk. Sedan fanns det en bland metod som kallades Deschamps´ metoden. Den blandade skriv, tal och tecken metoder. Sedan fanns det den spanska metoden, det var en skriv metod, där eleverna först fick lära sig att skriva bokstäver och sedan lära sig att uttala dem. När de kunde det fick de lär sig skriva ord för att efter det lära sig att uttala dem. Den fjärde metoden som användes var en tysk metod och den bestod av att det enda som fick användas vid undervisning av döva var artikulerat tal.
Eriksson (1993) skriver att 1889 den 31 maj bestämdes det att dövundervisningen skulle vara obligatorisk i Sverige. En rektor vid Manillaskolan i Stockholm, vid namn Ossian Edmund Borg hade infört redan 1862 att det var den tyska talmetoden som skulle gälla i dövas undervisning. Åtbördsspråket, teckenspråket sågs som en fiende mot språket och talet. Därför förbjöds det att teckna i skolorna. Om elever tecknade så blev de på olika sätt bestraffade för sin hemska handling. Det bestämdes också att exernat var det bästa sättet att bo på för då var de döva tvungna att ha kontakt med hörande och då blev de på så vis även tvungna att talat och läsa på läppar. Ola Kyhlberg var även han en lärare som förespråkade den tyska tal metoden på Manilla skolan. Han ansåg att alla döva skulle prova talmetoden, de som inte klarade avläsning och tal undervisades utefter skrivmetoden, som bestod av handalfabetet och skrift. Han var av uppfattningen att man skulle hinna lika mycket även om man skrev sig fram
till allt. De döva som varken klarade av tal- eller skrivmetoden ansågs vara sinnesslöa och dessa fick undervisas i teckenmetoden. Senare utvecklades denna uppdelning och klassificering av döva eftersom att man efter 1938, valde ut begåvade döva elever med hörselrester. Dessa barn skickades till en specialskola i Örebro där de blev undervisade med den rena orala metoden. På grund av detta fick sig teckenspråket en ordentlig törn igen.
Eftersom det bara var sinnesslöa döva som fick teckna förtrycktes teckenspråket som ett språk.
År 1965 infördes en ny skolform, vilket innebar att alla skolor för döva även specialskolan i Örebro blev alla vanliga dövskolor. Den orala metoden fortsatte, medan Sveriges Dövas Riksförbund slogs för att teckenspråket skulle få förekomma i dövskolorna. Inte förrän den 14 maj 1981 erkände Sverige, som första land i världen, dövas rätt till sin tvåspråkighet. Det betydde att teckenspråket blev erkänt som dövas första språk och som ett eget språk. Svenska språket blev på så vis dövas andra språk.