dövblindhet och hur de arbetar för att stödja och utveckla dessa barns språk. Den andra delen innehåller en sammanfattning av undersökningens resultat med likheter och skillnader mellan de olika intervjuade personernas uppfattningar om den språkliga utveckling hos barn med dövblindhet.
Pedagogintervjuer
Språkstimulerande miljöEn bra språkstimulerande miljö enligt dessa pedagoger, betyder att barnet har en annan person som är väldigt nära, som barnet har en relation till. Det är först och främst det viktigaste för att barn med dövblindhet ska ha en miljö som är språkligt stimulerande. Viktigt är också att miljön som barnet vistas i lyfter barnet på ett sådant sätt att barnet känner att här finns det en annan person som ser och hör mig. Det är viktigt att den personen som utgör den språkliga miljön för ett barn med dövblindhet, är enormt driven av en vilja att förstå vad det är barnet vill uttrycka, vilket som är detta barns språk. Likväl är det av vikt att denna person även är villig att arbeta utifrån vad barnet redan kan. Miljön bör även vara teckenspråkig, det vill säga att de som jobbar med dessa barn har kunskap om teckenspråket, tecken och även andra alternativa sätt att kommunicera på så att alla barn kan få använda det sätt som passar dem bäst att kommunicera på. Det ska alltid vara utifrån vilket sätt barnet vill använda och inte utifrån vad som är enklast för personen som arbetar med barnet. För att stimulera barnet till att använda språk och för att kommunicera med andra är det vikigt att börja från de uttryckssätt som är naturliga för barnet och som barnet känner sig tryggt i för att sedan kunna utveckla det vidare. För vilket sätt som fungerar bäst för ett barn att kommunicera på beror så mycket på individens förutsättningar, hur mycket eller lite hörsel- och synrester har barnet, vilket personlighet och behov finns det hos barnet? Det är mycket som väger in när bästa sättet att stimulera barnets språk på ska väljas. Det framförallt viktigaste för dessa barns språkliga utveckling är att barnet har någon väldigt nära sig, en person de känner väl och som känner den väl, en till en situation. Personen som arbetar med barnet ska alltid vara i barnets närhet så att barnet själv kan välja när den vill samtala eller samspela eller inte. Personen som finns i närheten bör alltid vara uppmärksam och koncentrerad på barnet så att den inte missar att reagera när barnet tar initiativ till ett samspel/samtal.
I nästa avsnitt kommer jag att belysa fyra olika områden som alla berör vilka metoder de intervjuade pedagogerna använder sig av i sitt arbete för att utveckla språket hos barn med dövblindhet.
Pedagogiska verktyg i arbetet med språkutvecklingen
Pedagogisk dokumentation och reflektion via filmkamera är något som samtliga pedagoger använder när de jobbar pedagogiskt tillsammans med dessa barn. Filmandet hjälper dem att se vad som hände, vad barnet gjorde och vad pedagogen gjorde. Vad som var bra och vad de kan
arbeta vidare med. De använder filmandet som ett sätt att kunna gå tillbaka för att kunna analysera vad barnet försökte uttrycka för att veta hur de ska reagera nästa gång barnet uttrycker sig på samma sätt. Att analysera videor hjälper dem att se signaler, gester, uttryck och rörelser. För det kan vara väldigt svårt att se allt detta när personen befinner sig i händelsernas centrum. Dels kan det bero på att personen som arbetar med barnet är koncentrerad på barnets ansikte för att personen tror eller förväntar sig att det flesta uttrycken kommer därifrån men även händerna kan få mycket uppmärksamhet. Då är det enligt pedagogerna bra att kunna använda video för att upptäcka att detta barn kanske försöker uttrycka något med foten eller ena axeln, att allt uttryck inte bara kommer genom barnets händer och ansikte som vi är vana att vanliga barn visar gester och uttryck igenom. Videon hjälper personen som arbetar med barnet även att få en förståelse av att det inte behöver vara svårt att lära sig ett språk som bygger på att man ska kunna se och höra. Att arbeta tillsammans med ett barn med dövblindhet upplevs av pedagogerna ibland som ett ensamt arbete emellan åt. Det är inte många i omgivningen som har förståelse för vilket arbete det är personen gör och de kan inte heller se med sina ögon att det händer något speciellt när personen arbetar med ett barn med dövblindhet. Då kan filmning och analys av videon stärka personens egna uppfattning om vad det är den gör med barnet med dövblindhet och hur mycket betydelse det har för barnet. Varför det kan kännas som ett ensamt arbete beror på att barn med dövblindhet behöver få människor omkring sig som möjligt, åtminstånne till en början för att barnet ska kunna utveckla en trygghet i sig själv och i sin uppfattning om världen omkring. Filmerna kan och bör användas för att reflektera över vad det är personen ser och sedan använda det som utgångspunkt för vidare arbete. Filmerna kan även fungera som utgångspunkt för handledning, fortbildning och utbildning.
Språkets betydelse
Språkets har en betydelse och är även ett mål och verktyg i arbetet med barn med dövblindhet.
En av pedagogerna är av uppfattningen att det viktigaste med att få utveckla ett språk för en person som är dövblind är att denna person ska få möjlighet att kunna vara i en relation med en annan eller andra människor. För att barnet ska kunna få uppleva känslan av en gemenskap.
Om en människa inte får chans att utveckla ett språk för att kunna kommunicera med andra människor kommer det inte finnas någon mening med denna människas liv. En annan andra människor som personen kan upptäcka sig själv och utvecklas som människa för att den bygger på sin självkänsla som en individ och människa. En av de intervjuade pedagogerna är av uppfattningen att utåtagerande och inåtdragenhet är två följder av att en person inte kan kommunicera. Denna pedagog uppfattar även samspel som ett grundläggande behov som finns hos alla människor därför bör barn få utveckla kommunikation och samspel. Pedagogen anser att barn måste få medel för att kunna påpeka och uttrycka vad det är den vill och det tidigaste formen för att utveckla barnets kommunikation är att härma och följa barnet, för då upptäcker barnet att ”oj här finns det någon som vill vara som jag”. Barnet upptäcker även
att ”oj här finns det en människa som ser och hör mig”. En pedagog menar att det är viktigt att uppmuntra barnet positivt till att försöka göra samma rörelser som närpersonen, för att få dem att bli intresserade och vilja prova. Samma pedagog berättar även att det samtidigt är viktigt att tänka på hela barnet och hela barnets kropp inte bara på att barnet ska kommunicera med sina händer utan att uppmuntra barnet till att använda hela kroppen. En fjärde pedagog trycker än en gång på det individuella beroendet. Att det finns information som hur långt barnet kommit, vart det befinner sig nu, vad kan barnet, hur kan barnet ta sig vidare och hur utmanar vi barnet till det, allt det spelar in på hur närpersonen stödjer barnets kommunikation.
Närpersonen har även behov av att få handledning i sitt stödjande arbete och av samarbete med föräldrarna kan de tillsammans hjälpas åt att stödja barnets kommunikation. En av de intervjuade pedagogerna är av uppfattningen att all utveckling är beroende av trygghet, finns det ingen trygghet kan det inte förekomma någon utveckling och på så vis kan det finnas mycket hjälp att få av föräldrarna. För deras relation till sitt eget barn är ofta tryggt och oftast så utvecklas barnet mycket i samspelet med sina föräldrar.
Utveckla barnets kommunikation
En av de intervjuade pedagogerna beskriver att det är viktigt att börja från barnets nivå, att det verkliga dilemmat ligger i att balansera kraven som ställs på dessa barn, att det inte blir för höga krav för då drar dessa barn ofta till sig sina händer. Dilemmat menar hon ligger i att balansera kraven i rätt proportioner efter vilket just det barnet är och vad den har för utgångspunkter och behov. Närpersonen ska pocka och locka gärna genom lek för att det ska vara kul för barnet att utforska och lära sig. En av pedagogerna ger som exempel att närpersonen kan ligga bredvid barnet på golvet och härma barnet, visa för barnet att detta är något som du och jag delar, du och jag vi är tillsammans just nu och jag är inte med någon annan. För det är viktigt att barnet känner sig tryggt innan kraven höjs och utvecklingen ska ta fart. Efter att ha följt och härmat barnets rörelser kan närpersonen börja öva barnet i turtagning. Att först följer jag dina rörelser och sedan följer du mina. En av pedagogerna berättar att hon alltid väljer att arbeta med guldkornen för hon är av uppfattningen att om guldkornen får vara i fokus och utvecklas så följer mycket annat med på köpet. Det är också inspirerande och meningsfullt för barnet att göra något som den är bra på. Med guldkorn menar denna pedagog det som närpersonen gör bra tillsammans med barnet. Guldkorn kan även vara något som barnet gör bra.
Närpersonens kompetens
Pedagogerna anser att det borde krävas vissa speciella kompetenser för att få arbeta med dessa barn. Det finns många personliga assistenter till barn med dövblindhet som inte har någon kompetens alls. Ofta brukar dessa personer ha ett stort engagemang i dessa barn och en vilja i att förstå vad barnet försöker säga och uttrycka. Det gör att de tillsammans med en bra och kompetent omgivning ändå kan ge dessa barn en viss språkstimulerande miljö. Det är även därför som det använder mycket film för att de personliga assistenterna ska bli mer kompetenta.
Pedagogerna anser alltså att det bör krävas vissa grundkompetenser för att få jobba med barn med dövblindhet:
§ En grund av lärarkompetens av något slag till exempel förskollärarutbildning. Då har personen en teoretisk kompetens som grund. Personen har kunskap om hur barn utvecklar språk. Då kan personen utveckla barnets uttryck och gester till ett språk som på sikt även utvecklar hela barnet som människa.
§ Besitta kunskap om dövblinda, hur det kommer sig att folk är dövblinda, vilka sätt det finns för dövblinda att kommunicera på.
§ Kan ta emot handledning och att personen har kunskap om hur den ska gå tillväga för att analyser video eller filmer.
§ Fortsatt utbildning inom området allt eftersom att den känner att det behövs och allt eftersom att barnets behov förändras så att personen bidrar till att vara en språkligt stimulerande miljö för barnet.
§ Personlig egenskap, kunna vara riktigt nära en annan människa, att ha en kroppsligt nära kontakt med en annan person.
De intervjuade pedagogerna anser att det absolut bästa var om det endas var specialpedagoger som arbetade som personliga assistenter till dessa barn och att dessa barn på detta sätt kunde välja att gå i vilken förskola eller skola som helst i hela landet.
§ Känna till de vanligaste språkteorierna i arbetet med ett barn med dövblindhet.
Teorierna ger en grund för att följa barnets språkliga utveckling. Som pedagog måste det finnas kunskap om hur det går till att utveckla ett språk och vad det är för faktorer som spelar roll när ett barn ska utveckla ett språk, genom detta kan pedagogen se till att möjliggöra så att barnet kan utveckla sitt språk efter bästa förutsättningarna. Det är väsentligt menar en av pedagogerna att ha dessa språkteorier för att ha något att utgå ifrån i arbetet med att omvandla de vanligaste språkteorierna till något som passar det specifika barnet med dövblindhet. En annan pedagog menar att teorierna bör finnas med som en grund för att ha möjlighet att kunna utgå från vad som är normalt i ett barns utveckling av ett språk. Teorierna hjälper även pedagogen att gå tillbaka och se vilket sätt som är naturligt för barn att uttrycka sig på före det att de har tillgång till att kommunicera normalt med sin omgivnings språk. På så vis är det lätt att se hur ett barn med dövblindhet fungerar. Teorierna är något konkret att falla tillbaka på när pedagoger eller person nära barnet funderar över vad som är det normala i en språklig utveckling.
Att ha kunskap om den språkliga utvecklingen hos barn med dövblindhet är också det en kompetens som efterfrågas av de intervjuade pedagogerna. I princip håller de intervjuade pedagogerna med om att barn med dövblindhet, deras språkliga utveckling ser likadan ut som hörande och seende barns utveckling. Det de intervjuade pedagogerna anser skiljer den språkliga utvecklingen hos ett barn med dövblindhet från ett hörande och seende barns utveckling är framförallt att utvecklingen av ett språk måste ske via andra sinnen än hörsel och syn, att språket måste förtydligas genom det taktila sinnet. En av de intervjuade pedagogerna förklarade i ett exempel att för ett seende och hörande barn kan de lära sig vad en apelsin är genom att se på det, peka på den, höra den vuxne säga: apelsin. Medan ett barn med dövblindhet kan lära sig vad en apelsin är genom att tillsammans med en vuxen känna och lukta på apelsinen och smaka på apelsinen. Pedagogerna förklarade också att omgivningen kan förvärra det genom att personerna som omger barnet både ser och hör själv och därför inte är van vid att använda det taktila sinnet för att lära och för att förstå. Det kan göra att omgivningen krånglar till något som inte alls är särskilt krångligt för barnet från början. Omgivningen ser barnets sätt att tillägna sig ett språk som annorlunda eftersom att de inte sker genom de sinnen som omgivningen är vana att använda. En annan skillnad som finns är att den språkliga utvecklingen hos barn med dövblindhet kan ta längre tid än för ett barn som ser och hör. Orsaken till detta är enligt de intervjuade pedagogerna att barn med dövblindhet inte i lika stor utsträckning blir lika språkligt stimulerade som ett barn som både ser och hör. Det kan då påverka att det tar längre tid att utveckla ett språk för ett barn med dövblindhet. Så länge ett barn med dövblindhet blir lika språkligt stimulerad som ett barn som ser och hör så finns det ingen skillnad på hur barnen utvecklar ett språk. Det viktigaste är att
försöka ge barn med dövblindhet så mycket språklig stimulans som möjligt så att de får chansen att utvecklas och lära precis som alla andra.
Strategier som utvecklar språket hos barn med dövblindhet
De intervjuade pedagogerna är av uppfattningen att det krävs andra strategier för att utveckla språket hos ett barn med dövblindhet eftersom det bland annat handlar om att utveckla ett språk med hjälp av andra sinnen. Det som är skillnaden är att pedagogen eller personen måste vara kroppsligt mycket närmare barnet. De intervjuade pedagogerna anser att barnet inte ska bli tvingad till något och händerna är ett verktyg som kan användas till mycket. I grunden bör personen använda samma strategi som med andra barn där det handlar om att locka barnet till att utforska och vara nyfiken. En av de intervjuade pedagogerna ger som exempel att hela kroppen kan användas som ett verktyg när barnen ska lära sig ett begrepp. Dessutom bör barnet få vara med i hela processen tillexempel vid matlagning som är en stor del av vardagen.
Där bör barnet få vara med och handla varorna, laga dem, duka fram, äta och sedan diska och städa undan allt. Istället för att bara få maten serverad till sig på en talrik varje dag och det är för att barnet ska få chans att upptäcka sammanhang och för att den ska få en förståelse för hela processen och inte bara av att få en liten del av hela sammanhanget. En annan pedagog håller med om att den största skillnaden är att pedagogen eller personen som jobbar med barnet först och främst måste tänka på att miljön kring barnet är gestuell och taktil. En tredje pedagog trycker på det individuella och säger att ett barn med dövblindhet skiljer sig mycket från ett annat barn med dövblindhet och att barnets specifika behov spelar in i vilken strategi pedagogen eller personen väljer att använda sig av för att utveckla barnets språk. Den viktigaste miljön runt barnet är ju först och främst personen som arbetar med barnet. Därför blir det viktigt att bygga upp en trygghet i relationen mellan personen och barnet. För pedagogen menar att är den nära miljön trygg kan även främmande miljöer bli trygga när barnet utforskar det tillsammans med sin trygga närmiljö. I förskolor och skolor där det finns barn med dövblindhet arbetar de utifrån att ställa i ordning en trygg vrå för barnet i skolan/förskolans lokaler. I denna vrå har barnet med dövblindhet tillgång till saker och leksaker som den känner igen. Där kan barnet själv ta initiativ och göra egna val utifrån vad den vill göra. De intervjuade pedagogerna anser att vrån ska vara en plats där barnet ska känna sig tryggt och kunna gå undan, vila och bearbeta eller reflektera över nya kunskaper.
Resultatsammanfattning
Sammanfattningsvis kan det utläsas att intervjuernas resultat på vilka faktorer som är beroende för att skapa språkstimulerande miljöer för barn med dövblindhet är bland annat att det ska finnas få personer runt barnet, för då kan personerna som är närmast barnet bygga upp en trygghet hos och med barnet. Det framgår även att det är denna närperson som är en viktig del av miljö för att barnet ska utveckla ett språk. Det är i denna kontakt som det kan utvecklas ett språk hos barnet. Närpersonen är alltså den som bör vara den som lyfter barnet, den som möjliggör att barnet känner sig både sedd och hörd. Den som utgår ifrån det individuella barnet med dövblindhet, det är närpersonen som måste ha kunskap om vilka egenskaper barnet har, vilka behov det har och vilka sätt den använder sig utav för att uttrycka sig. Det är närheten som är den överrensstämmande och viktigaste delen för att miljön ska vara språkligt utvecklande för ett barn med dövblindhet enligt de intervjuade pedagogerna.
Min frågeställning om pedagogiska metoder som fungerar på barn med dövblindhet gav svar från pedagogerna att det är den nära relationen som gör det möjligt för dem att utveckla ett språk. Men det är likväl viktigt att barnet får efter sina förutsättningar möjlighet att bli språkligt stimulerade av en aldrig sinande flod precis som hörande och seende barn påverkas av sin dagliga omgivning. Andra metoder som framkom i svaren var att använda sig av hela
kroppen och att som närperson inte vara rädd för att göra det, för det är ju för barnens skull närpersonen med hela kroppen som hjälp kan lära dem begrepp och ord. Genom att ta gemensamma upplevelser och sedan bearbeta dem kan närpersonen och barnet komma fram till en förståelse av vad de varit med om.
Min andra frågeställning besvarades av pedagogerna genom att förklara att det egentligen inte är någon skillnad på hur vi stimulerar hörande och seende barns språk jämfört med ett barn som inte ser eller hör. Den största skillnaden ligger i att vi som både ser och hör jobbar med barn med dövblindhet och därför kan ha svårt att få en förståelse för vad det är barnet upplever eftersom att pedagogen/närpersonen aldrig upplevt hur det är att inte kunna se eller höra.
Min andra frågeställning besvarades av pedagogerna genom att förklara att det egentligen inte är någon skillnad på hur vi stimulerar hörande och seende barns språk jämfört med ett barn som inte ser eller hör. Den största skillnaden ligger i att vi som både ser och hör jobbar med barn med dövblindhet och därför kan ha svårt att få en förståelse för vad det är barnet upplever eftersom att pedagogen/närpersonen aldrig upplevt hur det är att inte kunna se eller höra.