Metoddiskussion Validitet/reliabilitet - Dövblindhet vad spännande!: litteraturstudie av språ

Svenning (2003) förklarar validiteten på studien som forskarens förmåga att genom studien mäta det forskaren utgick från att mäta. Validiteten fortsätter han, förklarar en koppling mellan empiri och teori som samspelar med varandra. Konkret uppfattar han validiteten som att använda sig av rätt metod för mätning vid rätt tillfälle att mäta. Men det handlar även om att vända sig till rätt människor med de aktuella frågorna. Kvale (1997) förklarar validiteten på en studie som både i utsträckning och också som via en metod ger syftet ett svar. Det huvudsakliga syftet med denna studie var att ge en inblick i vilka punkter som är viktiga för att dövblinda barn ska utveckla ett språk och på så vis vilka pedagogiska metoder som skulle fungera bäst för dessa barn. På så vis blev valet att intervjua pedagoger som arbetar med dövblinda barn i kvalitativ intervju ett motiverat val för att få fram relevant information och kompetens. Jag anser att studiens validitet stämmer bra in på ovanstående definitioner.

Enligt Patel och Davidson (1994) handlar reliabiliteten om att metoden ska vara säker att resultatet inte blir slumpmässigt. Svenning (2003) håller med dem och fördjupar deras tanke genom att förklara att den metod och det syfte som använts ska ge ett likadant resultat för vem som än provar på att göra en liknande studie. Helt enkelt att studien ska visa på att resultaten som kommer fram ska vara tillförlitliga. Att använda kvalitativ intervju som metod är för att få fram pedagogernas erfarenhet och kunskap om dövblinda och hur de utvecklar sitt språk.

På grund av resursproblematik av avstånd och finanser var intervju via telefon det enda som var möjligt för att få tillgång till dessa pedagogers uppfattningsvärld om den språkliga utvecklingen hos personer med dövblindhet. Att intervjua via telefon är inte den optimala kvalitativa intervjun eftersom att mycket av interaktionen mellan den som intervjuar och den som intervjuas faller bort. Telefonen användes i detta avseende för att minska på avståndet mellan de som ville bli intervjuade och den som intervjuade. Denna studie har inga finanser och det är det som är meningen med forskning på denna nivå, kunskap är i de flesta fall inte tung att bära men individuellt upplevd erfarenhet och kunskap är svår att transportera och sprida. Så via telefonen möjliggjordes intervjuerna att genomföras utan att det tog för mycket av pedagogernas dyra tid. Tiden var även en aspekt för vilken metod som i slutändan blev vald. Både forskarens tid men även pedagogernas tid, deras dagar är fulla av handledning, arbete, föreläsningar och mycket annat. De behövs på andra ställen mer än andra.

Pedagogernas enskilda uppfattningar utgör studiens resultat. Att pedagogerna själva fick anmäla sig frivilliga till att ställa upp på intervju kan ha påverkat att mitt resultat blev på detta sätt. Kanske hade resultatet fått en annan vinkel ifall pedagogerna specifikt valts ut.

Realibiliteten av studien har således kritiska aspekter som kommer att påverka att resultatet blev som det blev denna gång. Dels har de svar jag fått under intervjuerna påverkat att mitt arbete har fått det resultat som den fått. Mitt sätt att analysera och bearbeta intervjuerna påverkar likväl mitt resultat, eftersom jag har fokuserat på de intervjuades livsvärld och erfarenhet så kan vissa detaljer ha varit intressantare än andra och på så vis gett resultatet ett annat innehåll än om det endast varit helhetsupplevelsen som redovisades. Till stor del är de intervjuades svar och uttryck påverkade av frågornas form och att intervjuerna genomfördes under liknande omständigheter, nämligen genom telefonen som hjälpmedel. De intervjuades svar kan både vara påverkade av yrkesskickligheten, vissa saker måste de kanske svara på ett visst sätt eftersom att de besitter en yrkesprofession och då alltså inte bara står för deras

individuella åsikt eller uppfattning. Deras egna tanke, uppfattning och åsikt har likväl stor del i hur de svarar på frågorna som uppkom under intervjun. Det finns även en aspekt att jag som intervjuare kan ha påverkat hur de intervjuade svarade på mina frågor genom hur jag genom telefonen bekräftade att jag lyssnade, ställde följdfrågor och uppmuntrade dem att berätta mera. Telefonen var inställd på högtalarfunktion för att jag samtidigt skulle kunna ha igång diktafonen som spelade in hela vårt samtal. Det kan även ha påverkat hur den intervjuade svarade. För när intervjuer görs genom telefon finns det alltid en oro för att rösterna inte ska höras tydligt nog, likväl finns det en oro inför att samtalet ska brytas av någon anledning.

Utan ögonkontakt genom telefon är det svårt att veta om det blir riktigt tyst i luren att den som ska lyssna verkligen lyssnar. En sådan känsla kan påverka den som svarar att svaret kanske blir kortare och inte lika köttigt som om vi hade suttit mitt emot varandra. Detta kan ha påverkat riktningen och omfattningen av det slutliga resultatet. Pedagogernas uppfattning av sin livsvärld är i fokus och deras uttryck om sin livsvärld bearbetas av mig, vilket gör att deras uppfattning och min uppfattning kanske inte överrensstämmer med varandra. Min bearbetning grundar sig på en analys av kvalitativ art som grundar sig ur fenomenologin. På så vis kan reliabiliteten i mitt resultat inte exakt stämma överens med en annan studie som genomförs på exakt samma sätt. Svenning (2003) förklarar att detta beror på att en studie av kvalitativ art mer är ett exemplifierande istället för att vara generaliserande. Det kan stämma in på vilken reliabilitet denna studie uppnår.

Studien bör även analysera och ge en kritik till sina källor. Detta ämne är ett område där några få personer har mycket kunskap. Mycket beror det på att människor med dövblindhet tillhör en minoritetsgrupp i vårat samhälle vilket betyder att inte många har haft möjlighet att träffa dessa människor. Det påverkar både hur mycket litteratur det finns och vars den finns. På våra nordliga bredgrader av Sverige finns det just nu inget barn som är född dövblind. Det försvårade mitt arbete att komma i kontakt med pedagoger som har kunskap och erfarenhet av att arbeta med personer med medfödd dövblindhet, men likväl möjligheten att hitta relevant litteratur.

Internet är ett media där det finns mycket information och kunskap, det svåra är att hitta kunskap som är förstahandskällan och överhuvudtaget att hitta kunskap om mitt valda ämne.

Det finns två pdf filer som jag har hämtat från bra hemsidor, den ena är Specialskolemyndigheten och den andra sidan är Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor. Det som kan påverka dessa filers reliabilitet är att de helt saknar utkomst år.

Innehållet i filerna bedömdes ändå vara så pass viktiga för arbetets del att de ändå valdes att tas med som källor för att utjämna de luckor i dövblindas kommunikations sätt och vilka kompetenser en samspels/samtals partner till en dövblind bör besitta.

Resultatdiskussion

Genom litteraturen har vissa teorier uppmärksammats och den språkliga utvecklingen hos barn med dövblindhet har blivit berörd, liksom samtalspartnerns möjliga kompetensnivå och litteraturen har även berört vilka faktorer som bidrar till att skapa en språkstimulerade god miljö för dessa barn. Det intressanta blir nu att se hur pass intervjuerna och litteraturen svarar på syftet och de frågeställningar som utgjorde motivationen med arbetet.

Pedagogiska metoder

Språkets har en viktig mening för oss människor, en mening som vi inte bara behöver utan till och med är livsavgörande för om en person ska överleva både socialt och fysiskt, detta anser

både Maltén (1998) och Westerlund (2009). Den senare författaren menar att det finns ett behov inom alla människor att kunna kommunicera med ens medmänniskor. Eftersom detta behov finns säger hon att det är motivationen för att vi som människor utvecklar ett språk. För att knyta an detta till olika språkteorier förklarar Skinner att han ser utifrån sitt behavioristiska perspektiv att barn härmar det språk som finns i barnets direkta omgivning. Det skulle ju förklara både det Maltén (1998) och Westerlund (2009) klargör som ett behov hos människan att utveckla ett språk. Medan Chomsky förklarar att hans nativistiska perspektiv ser barnet som född med en språklåda där det finns vissa kunskaper om språk som är medfödda. Till exempel menar han att barn har vissa djupstrukturer och basgramatik. De intervjuade pedagogerna är av samma uppfattning som ovanstående teoretiker och författare, de menar att språket är så pass viktigt för att en människa ska kunna känna sig meningsfull och speciell, alla måste få chans att tillhöra en gemenskap och kunna skapa relationer till andra människor.

Vi behöver relationer för att kunna utvecklas men också för att livet ska få en mening för oss.

Chomsky fortsätter med att förklara att alla barn, oavsett vilket språk som omger dem går alla barns språkliga utveckling till på likartade sätt, han menar att en orsak att alla barn födds med samma språklåda. För att som pedagog, lärare eller närperson kunna använda metoder där målet med arbetet tillsammans med barnet med dövblindhet är att den ska utveckla sitt språk så beskriver Aitken m.fl. (2000) att genom att använda observation kan mycket information om barnet samlas in, för att pedagogen ska ha en grund att utgå från när den uppsätter strävansmål för barnet. Att ha kunskap om vem barnet är och vad barnet kan ser pedagogerna som en förutsättning för att det ska gå att planera gemensamma aktiviteter att genomföra tillsammans med barnet. Aktiviteter som barnet klarar av, tycker är roligt, känner sig trygg i men som också lockar barnet att ta ett steg längre eller till att utforska och ta egna initiativ. De intervjuade pedagogerna använder sig av observation i arbetet med barn med dövblindhet. De filmar och sedan analyseras filmen. Det är ett bra sätt att observera på för då finns det ingenting som kan missförstås eller missas. Om pedagogen/närpersonen missat att barnet rört på en fot vid en viss situation. Med hjälp av filmen kan pedagogen då upptäcka det och utforska det vidare, betyder fot rörelsen något och vad försöker barnet då uttrycka i den situationen. Detta gör att pedagogen/närpersonen nästa gång i samma situation kan vara mer uppmärksam på barnet och dess fot för att se om det är ett uttryck och vad uttrycket betyder.

Arnqvist (1993) har sammanfattat att det finns tre anledningar till hur barn utvecklar ett språk.

Den första förklarningen han ger och som han säger att alla teoretiker håller med om är barnets språkutveckling påverkas utifrån, från en omgivning. Den andra förklaringen han ger baserar sig på Chomskys teori, vilket säger att alla mänskliga varelser har en förmåga som är medfödd att kunna utveckla ett verbalt språk. Om vi ska sätta i jämförelse med barn med dövblindhet, så håller jag med både pedagogerna jag intervjuat och författarna och teoretikerna om att vi som människor, verkar ha en aktiv motivation att kunna utveckla ett språk, vilket språk det än må vara, om det är ett verbalt språk eller ett teckenspråk eller kanske ett piktogram anser jag att alla människor vill kunna kommunicera med en annan person än sig själv. Som Vygotsky (1986) också säger krävs det först att vi ska kunna kommunicera med andra innan vi kan kommunicera med oss själv. Piaget (1968) pratade om assimilation och ackomodation. Som tidigare forskning och litteratur visar, kan barn med dövblindhet uppleva att de lever i ett kaos. Det kan bero på att de inte har samma hjälp av synen och hörseln för att ordna upp sammanhang på. På så vis får jag en uppfattning att barn med dövblindhet behöver mer av Piagets assimilation åtminnståne i början för att på så vis ordna upp den kaotiska världen de upplever omkring sig. Att anpassa omgivningen efter sig själv kan ge barnet en trygghet i att möta världen som de ofta kan få uppleva som både hemsk, farlig och kaotisk.

Stimulering av den språkliga utvecklingen

Pease (2000) beskriver sex olika strategier som en lärare kan använda sig av i arbetet med att utveckla kommunikationen hos barn med dövblindhet. Bland annat pratar hon om metastrategi som omfattar alla dagens aktiviteter för barnet. Hon tog även upp att intensiva interaktions lekar eller aktiviteter, som genomförs mellan läraren och eleven, skapar en relation mellan dessa två som de tycker är viktig för barnets fortsatta lärande. Manus och rutiner var ett sätt läraren kan använda sig av för att hjälpa barnet att förstå dagen, men mest för att ordna upp kaoset som barnet kan uppleva att det är mitt i. Gensvars arbete är ett sätt att jobba på som utvecklar barnets språk och kommunikation, det går som tidigare nämnts ut på att härma barnets rörelser. Som de intervjuade pedagogerna förklarar är härmandet av barnets rörelser ett sätt att uppmuntra barnet att kommunicera. Detta är enligt dem ett första steg i att utveckla ett dövblint barns språk. Pedagogerna berättar att det är viktigt att tänka på hela barnet och att ett barn kanske inte bara kommunicerar genom att använda sitt ansikte eller sina händer. Aitken m.fl. (2000) menar att det kommunikationssätt ett barn använder kan vara väldigt varierande utifrån vilka förutsättningar barnet har att kommunicera på. Det finns två faktorer till som påverkar valet av kommunikationssätt vilken situation det är och utifrån vilket syfte kommunikationen har. De menar att lärarens sätt att arbeta med dessa barn bör vara flexibelt och varierande eftersom att ett sätt troligtvis inte passar alla barn eller alla situationer. Utifrån detta bör alltså en slutsats vara att det sätt barnet kan kommunicera på kan variera och då borde läraren inte bestämma sig för ett sätt utan att ha känt in vilket barnet vill använda i en viss situation eller när kommunikationen har ett visst syfte. På så vis blir det som de intervjuade pedagogerna säger att läraren ska inte vara koncentrerad på att barnet ska uttrycka sig genom händerna eller ansiktet utan att det kan vara olika delar av hela kroppen som kan användas vid olika situationer. Andreassen et.al håller med föregående författare och menar att det viktigaste läraren bör tänka på i arbete med att stimulera språket hos barn med dövblindhet är genom att anpassa kommunikationssätt efter den enskilde individen. Där är det mycket som spelar in i vilket sätt som passar bäst för personen när. Tillexempel har de tagit upp att läraren bör ta hänsyn till barnets syn, kognitiva kapacitet, personlighet, motoriska färdighet och hörsel. Oavsett vilket sätt som passar bäst för barnet i en viss situation är de övertygade om att bara genom att barnet använder det sättet praktiskt i just den situationen kommer det ha betydelse för barnets språkliga och kommunikativa utveckling.

Samarbetet med föräldrarna tar de intervjuade pedagogerna upp som ett guldkorn likväl håller Aitken m.fl. (2000) med om att föräldrarna är de som kan mest om barnet och att det även är i relationen förälder- barn som den mesta utvecklingen sker. Även den språkliga och kommunikativa. De intervjuade pedagogerna visar även på uppfattningen av tryggheten kan fungera som en nyckel till utveckling av barnets språk. De menar att finns ingen trygghet i relationen mellan barnet, läraren eller föräldern kommer det inte heller ske någon utveckling hos barnet. De intervjuade pedagogerna tar även upp att kraven som ställs på barn med dövblindhet oftast höjs väldigt högt och att reaktionen hos barnet kan bli tillbakadragenhet hos barnet. De intervjuade pedagogerna kallar det ett dilemma att kunna ställa rätt mäng av krav på barnet, för att ställa rätt krav krävs det ju att läraren har mycket kunskap om barnet.

Pocka och locka är två sätt som de intervjuade pedagogerna lyfter fram för därigenom ska barnet nå nästa steg och utveckla sin kommunikation. Steget efter att ha härmat barnets rörelser är att få barnet att härma dina. Därigenom övas barnet i turtagning. Redan där har läraren kommit långt i stimulerandet av att barnet ska utveckla ett språk. Utifrån turtagning kan läraren sedan jobba på andra sätt för att möjliggöra för vidare utveckling av barnets språk.

Turtagningen som pedagogerna tar upp kan liknas med Pease (2000) medaktiva strategi. Där de säger att läraren och barnet ska använda sig av barnets favorit rörelser för att kunna skapa en dialog och turtagning i deras samspel.

Faktorer som bidrar till att en miljö är språkstimulerande

De intervjuade pedagogerna förklarar att en annan människa som är väldigt nära barnet med dövblindhet, är den viktigaste delen av miljön för barnet och jag anser att det är människan i barnets omgivning som har ansvar att vilja vara språkligt stimulerande för barnet. Det krävs likväl andra kompetenser av denna person som är nära barnet, bland annat att den är mån om relationen mellan den själv och barnet. Redan här känns det som att dessa barn har lite andra specifika behov som inte barn som både hör och ser har. För närheten till denna person är en annan än vad närheten är till barn som både ser och hör. Barn med dövblindhet behöver denna person nära hela tiden även om barnet och personen inte är i ett samspel tillsammans behövs ändå personen i närheten för att kunna svara på barnets uttryck och ifall att barnet skulle vilja samspela. Det är för att barnet ska få uppleva sina försök till samspel och kommunikation som positiva att här finns det någon som ser och hör mig och är intresserad av vad jag vill säga.

Aitken. m.fl. (2000) håller med om detta för de förklarar att barnet med dövblindhet måste få utveckla en relation till en annan person där barnet upplever kommunikativa framgångar och då kommer det leda till att barnet blir mer säker på sig själv som en person som kan kommunicera och det gör att barnet gör flera försök till att kommunicera med andra. De tog vidare upp om vikten av att läraren eller pedagogen som arbetar med barnet med dövblindhet har förståelse för att det är dem som har ansvar för detta barns lärande och därför bör denna person ha kunskap om hur vanliga barn utvecklar sitt språk för endast på så vis kan pedagogen anpassa vanliga språkteorier till att passa även dessa barn. Efter att ha intervjuat pedagogerna anser jag att de likväl håller med sist nämnda författare om att det krävs en hel del specifika kompetenser hos en person som arbetar med barn med dövblindhet. Det var till och med en av de intervjuade pedagogerna som önskade att det endast var specialpedagoger som arbetade med dessa barn för att ge dessa barn de absolut bästa möjligheterna att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Men även för att inte spä på det kaos och okunskap som dessa barn kan möta direkt från början av sitt liv.

Andreassen et.al tar upp att närpersonens kunskap om kommunikations sätt som passar dövblinda är en oerhört viktig kompetens som krävs för att barnet ska kunna få använda det sätt som passar barnet bäst att kommunicera på. Författarna har tidigare berört de olika kommunikationssätten som teckenspråk, konventionellt tänkande, tecken och gester som ligger till grund för taktila och kroppsliga rörelser, andra alternativa och stödjande sätt så som objekt, teckningar, piktogram, ordbilder och fotografier och även känslomässiga, gestikulerande och kroppsliga sätt att kommunicera på. De intervjuade pedagogerna är av en likadan uppfattning att personen som arbetar med barnet måste ha kunskap om olika sätt att kommunicera på för att kunna möta barnet och använda det sätt som kommer naturligast för barnet. De intervjuade pedagogerna menar att det är barnets rätt att få välja det sätt som passar

In document Dövblindhet vad spännande!: litteraturstudie av språkutveckling hos barn med dövblindhet samt verksamma pedagogers uppfattningar (Page 35-44)