Elena växer upp och lever hela sitt liv i ett sådant samhälle med patriarkal struktur som Luce Irigary menar inte ger någon plats för kvinnan som sin egen, eftersom det saknas utrymme för ett kvinnligt subjekt. Det är dock tydligt att romanerna berättar om en kvinna som inte helt finner sig i detta, utan bryter sig ur situationer där hon förpassas till att enbart vara objekt. Detta är nödvändigt för att hon ska komma vidare med sin bildningsresa och historien innehåller också flera hjälpare på vägen som bistår henne när hon försatts i sådana situationer, som ofta består av en relation.
Jag har i analysen av de manliga karaktärernas funktion i berättelsen
Ferrante nr1 s.78 84
visat att Elena både går in för att spela rollen som kvinnlig enligt andras förväntningar, för att hon som Irigaray uttrycker det ”inte vill hamna utanför
’kommersen’”, och att hon försöker hävda sina rättigheter som mannens like. Hon 85 tappar bort sig själv så som Irigaray hävdar att kvinnor gör när de å ena sidan ska vara mannens likar i jämställdhetens namn, men samtidigt påtvingas rollen som objekt.
Det som pekar på att hon tappar bort sig själv är att hon blir osäker och tvivlar på om hennes begåvning är tillräcklig. Lilas frustration över att hon i Elenas texter inte känner igen väninnan är också ett viktigt tecken på att Elena hamnat ur kurs på sin väg mot sitt mål. För att kunna identifiera i vilka delar av berättelsen som Elena befinner sig i risk att missa målet är det viktigt för analysen att också definiera vad Elenas mål utgörs av i de olika delarna av berättelsen.
När jag tittar på vad Elenas egentliga mål i livet är utgår jag från Bals metod som menar att det i nästan alla berättelser går att hitta ett schema i enlighet med subjekt-funktion-objekt. Detta innebär att med Elena som subjekt skulle man kunna hävda att hon som flicka född in i en patriarkal familjestruktur har som mål att få gifta sig gott ställt. Detta är också ett mål som är allrådande både hos Elena och hennes väninnor i barndomens kvarter.
Det blir dock tydligt när hon som vuxen gift sig in i ett oväntat traditionellt äktenskap att det inte var hennes eget mål. Hon strävar efter något annat. Inte heller att göra karriär, få god ekonomi och ha gjort en klassresa är det som tillfredställer Elena. Hon benämner själv kampen för att göra en klassresa som småaktig jämfört med att lyckas skriva en värdefull text så som hon ”borde ha skrivit men inte hade kunnat” . 86
Dessa mål som hon strävat mot längs vägen, egna och andras, framstår dock som nödvändiga för att hon ska kunna nå sitt slutgiltiga mål. Det är ett mål som främst artikuleras av karaktären Lila när hon gång på gång driver på Elena i en viss riktning. Så som framgått i min analys av Lilas funktion är det ett krav från hennes sida att Elena i sitt skrivande tar plats som subjekt och berättar sin historia med sin egen röst. Alltså inte genom att imitera hur någon annan och inte så
Irigaray s.74 85
Ferrante nr4 463 86
som någon annan förväntar sig att hon ska formulera sig.
För Elena verkar det krävas att hon byter samhällsklass för att kunna nå detta mål. Det finns i barndomskvarterets sociala struktur inte utrymme för en kvinna att själv sätta sina mål i livet och på egen hand arbeta sig fram till dem. Ett tydligt exempel på detta är när Elena besöker sin barndomsvän Gigliola som ska gifta sig med sonen i den maffia-familj som styr kvarteret. t
tDet framgår i deras samtal vad kvarterets flickor haft för mål på sin lott, att gifta sig å gott ställt som möjligt, och att studierna varit den väg som fört Elena vidare till andra möjligheter. För Gigliola som stannat kvar i kvarterets snäva världsbild mäts dock en kvinnas framgång i livet utifrån vilka materiella tillgångar hon kan få genom turen att få bli gift med en man med makt och pengar. Men berättaren i romanen lyfter också fram att det finns en negativ sida av Gigliolas lyckade drag att få bli gift med maffia-sonen:
Hon berömde sig av att ha varit så smart, men efter att ha beskrivit det bekväma liv hon skaffat sig genom att lägga beslag på Solara kom hon så småningom in på hur ensam hennes fästmötillvaro var. ’Michele är aldrig här, det är som om jag ska gifta mig ensam’, sade hon. Och plötsligt, som om hon faktiskt ville höra vad jag tyckte, frågade hon: ’Tror du att jag finns?
Titta på mig, finns jag?87
Karaktären Gigliola är ett tydligt exempel på en kvinna som fullt ut gått in för att leva upp till den definition av vad en kvinna är för att hålla måttet som objekt, som handelsvara, och får i belöning uppgiften att spela rollen som fru till en man som inte uppskattar henne, inte ser henne och till och med förnedrar henne. För att använda Irigarays ord blir det tydligt att Gigliolas ”nöje inte helt enkelt består i att bli vald som kosumtions- eller lustobjekt.” Hennes fästman sedan unga år har 88
”förbrukat henne och tufsat till henne, och nu när hon var tjugofem hade han vant sig vid henne och såg inte ens åt henne” Hon lämnas ensam, fast i en relation och 89 utan utrymme att utvecklas som egen person, utan plats som subjekt - finns jag?
Ferrante nr3 s.202-203
87
Irigaray s.74 88
Ferrante nr3 s.203 89
Elena kan till skillnad från Gigliola anses hävda sina rättigheter som männens like eftersom hon gör en klassresa genom studier och karriär, vilket historiskt sett varit förbehållet männen. Byte av samhällsklass är i de tidigare bildningsromanerna främst möjligt genom äktenskap. Samtidigt antar hon rollen som kvinnligt objekt då hon i boken Den som stannar, den som går försäkrar sin klassresa genom att ingå äktenskapet med Pietro, från en välutbildad och rik familj, och tilldelas uppgiften att ägna sitt liv åt moderskap och hushållsarbete.
Till exempel ställer sig Elenas blivande make oförstående inför att hon vill äta p-piller för att inte bli gravid, eftersom det viktigaste för henne just då är att skiva en ny bok. Han hävdar att ”om man verkligen måste skriva gör man det ändå, även om man väntar barn.” Det leder till att Elenas personliga utveckling skjuts åt 90 sidan då hon inte fvafår göra sitt eget val att satsa på sitt skrivande. Hennes karriär som författare läggs på is och hon tappar bort sig själv i den ofrivilliga rollen som mor och hemmafru. Detta stämmer väl med det Irigaray beskriver som typiskt för vad som händer då en kvinna försöker leva upp till den kvinnlighet som inte definierats av kvinnan själv. Elena funderar själv över detta i jämförelse med barndomsvännen Nino, som har en pågående karriär som liknar den hon framgångsrikt hade påbörjat, och det går allt mer upp för henne att det är som kvinna hon har andra förutsättningar.
Vi kom från samma miljö och hade båda lämnat den och nått framgång.
Varför gled jag nu tillbaka ner i en grå tillvaro? Berodde det på mitt äktenskap? På att jag blivit mamma och på Dede? På att jag var kvinna och måste sköta om hemmet och familjen, torka skit och byta blöjor? 91
Ordet måste blir centralt här eftersom det visar att de uppdrag Elena som kvinna förväntas utföra är något hon blir påtvingad istället för att få satsa på sitt skrivande.
Hon har förvisso inte handgripligen blivit tvingad att sköta hemmet eller bli gravid, men har i sin relation till maken inte kunnat ta sig plats att bestämma över sig själv fullt ut. Hennes mål som ålagts hennes sedan barndomen, att gifta sig gott ställt och få barn, krockar här med hennes eget mål att utvecklas som författare.
De förstnämnda målen uppnås, men ger henne inte tillfredställelse eftersom
Ferrante nr 3 227 90
Ferrante nr3 s.249
91
de målen inte är hennes egna och resultatet hindrar hennes dessutom från att sträva efter sitt eget mål. Hon vill bilda sig en identitet som författare, ta plats och genom sin karriär förmedla det som är viktigt för henne.
På sikt handlar det om att Elena behöver nå fram till en punkt där hon är sig själv och förmedlar sig med sin egen röst. Detta är ett outtalat mål för Elena som brottas med sin inre osäkerhet, men som Lila, i sin funktion som yttre självkänsla, uppmuntrar henne till. För Elena får den funktion som Lila fyller stor betydelse med tanke på deras bakgrund. Istället för att enbart internalisera de förväntningar hon som flicka har på sig i den patriakala uppväxtmiljön, får hon med hjälp av Lila en annan riktning på sitt liv och möjlighet att sätta upp mål som annars kunnat vara otänkbara.
I analysen av karaktären Lilas funktion lyfter jag också fram hur hon i relationen till Elena utmanar henne och driver på för att hon inte bara ska göra karriär i ett mansdominerat samhälle, utan också genom det hon skriver ta plats som subjekt och själv definiera vem hon är.På slutet beskrivs det hur Elena i den senare delen bor själv i sin lägenhet och vad värderar hon högst i sitt liv då? Böckerna i bokhyllan med hennes namn på, att hennes döttrar har det gott ställt, att hon har en attraktiv älskare…
Hon är nöjd med att hon fått det liv hon ville och att hon har gett sina döttrar helt andra förutsättningar än hon själv har haft. Elena konstaterar om sina döttrar att:
Världen har genomgått en oerhörd förvandling och tillhör alltmer dem och allt mindre mig. Men det är bra så […] det viktigaste är de här begåvade flickorna som inte har stött på någon av de svårigheter jag fått tampas med.
Deras röster och sättet de beter sig på, deras krav och anspråk och självmedvetenhet - än idag är det inget jag vågar tillåta mig.92
Hon nämner att döttrarna tror att det är deras far som gett dem förutsättningarna för det fria liv de lever, men att det i själva verket är hon, Elena, som gått före och banat vägen. ”De tror att de har sin far att tacka för att de har det så bra och har lyckats.
Men jag - jag som inte hade några privilegier - har lagt grunden till deras
Ferrante nr 4 s.461
92
privilegier.”93
Om det bara hade handlat om ekonomiska förutsättningar eller chansen att bosätta sig i andra länder, långt bort från ett maffia-kontrollerat Neapel, så hade Elena kunnat ge sina barn rätt. På sätt och vis är det deras far som bidragit med den sista pusselbiten till Elenas klassresa och genom sin bakgrund försäkrat att barnen fått det välbeställda liv som de fått. Detta menar jag tyder på att Elenas kommentar pekar på något annat än det rent materiella. Oavsett samhällsklass behövs någon som går före lika mycket som någon som driver på, för att kvinnor en dag ska kunna växa upp och som en självklarhet ha rätt till en plats som kvinnliga subjekt istället för objekt. Elena hade inte någon sådan förebild på sin bildningsresa, men Lilas funktion följde henne hela vägen och piskade på henne att inte nöja sig med att härma män eller leva upp till kriterierna för objektifiering.
Hon skriver om sig själv och som sig själv. Romanerna förmedlar på så vis att det är just den här enskilda kvinnans sätt att ta plats som subjekt, skriva sin egen historia med sin egen röst och genom sin berättelse om vilka mål hon strävat efter, vad som drivit på henne och vad hon sammanfattningsvis lyckats med ger hon sig utrymme att som kvinna själv definiera vem hon är.
Men hur jag än vänder och vrider på det hela talar berättarens ord precis före slutet allt högre genom min analys. Elena beskriver att hon blir förvirrad när hon konstaterar att dockorna från barndomen var eländiga och fula. ”I
verkligheten är det inte som i berättelserna, när livet är förbi överväger inte ljuset utan mörkret.” Vad kan detta pessimistiska påstående förmedla? En tanke är att 94 Lila skrivits bort ur berättelsen om Elena eftersom Elenas resa nått sitt mål och Lilas funktion har gjort sitt. Elena har berättat om den resa väninnorna gjort tillsammans rbtoch lyckats med det som Lila fått henne att kämpa för och det innebär slutet på hennes bildning. Elena levde inte lycklig i alla sina dagar och anser inte ens att ljuset överväger mörkret. Hennes låga inre självkänsla är i stort sett oförändrad och hon blir lätt osäker på sig själv och sina prestationer.
I ett försök att se Elena som en paper person funderar jag över vad det hon skriver på slutet av sin berättelse har för betydelse för vad historien om
Ferrante nr 4 s.462 93
Ferrante nr4 s.480 94
henne förmedlar. Hon sätter inte längre upp mål utifrån andras förväntningar, men har hon alls några mål kvar för egen del när vi kommit så här långt i historien? Hon har hela livet varit beroende av Lila för att överhuvudtaget kämpa för något, men blev resultatet av hennes kamp övervägande negativt? Är anledningen till att hon måste acceptera att inte träffa Lila att även hon själv som karaktär i berättelserna gjort sitt i o m slutförandet av sin text?
Genom att skriva ner deras historia formulerar Elena till slut själv den funktion som Lila alltid har fyllt inom Elena. Dessutom vill hon ha kvar Lila, men på sina villkor. Elena behöver drivas på och har uppskattat och blivit beroende av Lilas funktion, men vill med sin egen röstft ge Lila den form som blir bestående.
”Jag älskade Lila. Jag ville att hon skulle bli bestående. men jag ville att hon skulle bli bestående med hjälp av mig.” 95
Genom att skriva ner sin berättelse om deras relation ger Elena sig själv en plats som subjekt. Jag hävdar utifrån min analys att hon på så vis lyckats nå sitt livs främsta mål, men romanerna verkar även vilja påpeka att det för en
människa i den senare delen av livet kan vara svårt att upptäcka sina framgångar i backspegeln. Utifrån Maarit Johnsons fyra olika typer av kombinationer av inre och yttre självkänsla skulle jag vilja hävda att Elena genom livet varit något av en tvångspresterare, men verkar i slutet av berättelsen mer glida över till typen
försakare. När hennes yttre självkänsla inte längre utmanar och driver på får hennes låga inre självkänsla Elena att se negativt på sin förmåga att prestera.