Från barndomens Neapel och tillbaks igen: En undersökning av huvudpersonens utveckling i Elena Ferrantes romansvit

Från barndomens Neapel och tillbaks igen

En undersökning av huvudpersonens utveckling i Elena Ferrantes romansvit

Författare: Evelina Fant Handledare: Anna Höglund

Kandidatuppsats

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

1.1 Bakgrund 1

1.1.1 Syfte 2

1.1.2 Frågeställningar 2

1.1.3 Genrerna kvinnlig utvecklingsroman och bildningsroman 3

2. Tidigare forskning och teori 7

2.1. Tidigare forskning 7

2.2.Teori 12

2.2.1 Feministiskt perspektiv 12

2.2.2. Självkänsla 15

3. Metod 18

3.1. Narratologisk närläsning 19

4. Material 24

5. Analys 25

5.1. Karaktärernas funktion 25

5.1.1 Elena - berättelsens hjälte? 25

5.1.2 Lilas funktion 26

5.1.3 Skolfröknarnas bidrag 31

5.1.4 Männen i berättelsen 32

5.1.5 Motstånd och makt 33

5.2 Elenas mål i livet 33

6. Sammanfattande slutdiskussion 39

Källor 42

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Det sägs att alla har en historia att berätta. Varje människas liv är en berättelse som kan förmedla något till den som får höra eller läsa den. I den här uppsatsen kommer jag att undersöka en kvinnas livsberättelse och försöka komma fram till vad som formar just hennes historia och vad den leder fram till. En undersökning som kan ge uppslag till funderingar över den egna historien och vad, eller kanske ännu mer vem, som varit med och påverkat den resa som vår livsberättelse utgör. Är målet med resan mitt eget eller någon annans?


Författarpseudonymen Elena Ferrante har skrivit en roman-svit på fyra böcker med titlarna Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet. Romanerna handlar om Elena Greco och beskriver hennes liv från barndomen i 1950-talets Neapel fram till när hon efter studier och avslutat äktenskap återvänder till

uppväxtens kvarter som medelålders kvinna och bosätter sig där igen.


Historien som berättas i romanerna erbjuder en möjlighet att följa den kvinnliga karaktären Elenas utveckling från barndom till ålderdom.

Hon är även den som berättar historien i alla fyra böckerna och delar frikostigt med sig av sina innersta tankar och känslor, men är kanske inte alltid medveten om allt hon avslöjar om sig själv. Dessutom får läsaren ta del av både hur patriarkal familjestruktur och maffiakultur kunde prägla en enskild kvinnas liv i Italiens Neapel från 1950-talet och framåt. 


Genom hela berättelsen följs relationen till Elenas väninna Lila mycket detaljerat. Min fantastisk väninna är rubriken på den första av de fyra romanerna och med den formuleringen sätts tonen för hur betydande väninnorna är för varandra. Det är en relation som påverkar karaktären Elena ytterst mycket och som inbjuder läsaren till insikter om hur den typen av relation kan påverka en människas livsval och självbild genom hela livet, både på gott och ont. 


Elena gör i berättelsen en bildningsresa genom utbildning och karriär,

som även ger henne anledning och möjlighet att flytta från det sammanhang hon vuxit upp i. Det rör sig både om en resa geografiskt och socialt. Elena får genom sina studier och sitt arbete ett kontaktnät bestående av människor från helt andra samhällsklasser än den hon själv vuxit upp i. Dessutom gifter hon sig och får barn med en man från en välutbildad familj som har det gott ställt ekonomiskt.

1.1.1 Syfte

Mitt syfte med den här uppsatsen är att undersöka vad romanerna om Elena berättar om karaktärens utveckling från liten flicka till äldre kvinna och hur den utvecklingen påverkas av s möjligheten att studera, ingå äktenskap och moderskap. Dessa inslag i berättelsen och några framstående karaktärer kommer jag att analysera utifrån vilken funktion de fyller i historien om Elenas bildningsresa genom livet. 


Jag vill även jämföra vad historien om Elena berättar om en kvinnas möjlighet till bildning och att välja inriktning på sitt liv med vad tidigare forskning säger om hur detta beskrivs i tidigare skrivna kvinnliga

utvecklings- och bildningsromaner. Hur karaktären lyckas med att nå dessa mål vill jag också koppla till vad romanerna berättar om hennes självkänsla.

Det är ur ett feministiskt perspektiv viktigt att avgöra om målen hon uppnår är hennes egna och hur det påverkar hennes kärlek till sig själv att uppnå dessa mål.

1.1.2 Frågeställningar

Vilka funktioner fyller de olika karaktärerna i Neapel-kvartettens berättelse?

Vad förmedlar romanerna om kvinnans möjlighet att utgöra subjekt i sitt eget liv: sätta upp sina egna mål, ta plats och göra sin röst hörd?

1.1.3 Genrerna kvinnlig utvecklingsroman och bildningsroman

Jag vill här ge en viss utredning av genrerna bildningsroman och den närliggande genren utvecklingsroman. En tydlig definition av den här genrerna är minst sagt snårigt att reda ut, men viktig eftersom de båda begreppen ofta blandas ihop och i vardagligt tal även används synonymt.

Det är också nödvändigt för den här uppsatsens undersökning att försöka både spåra genrernas mer ursprungliga uppdelning och ge en bild av hur begreppen kan användas i nutida forskning. 


Anledningen är att jag i den här uppsatsen kommer att beskriva mitt material utifrån dessa genre-definitoner och ge argument för vilket av begreppen som stämmer bäst på den typ av historia som jag analyserar. En sådan bestämning blir till hjälp för att avgöra vilken tidigare forskning som är mest relevant för min analys att ta avstamp i. 


Ofta i uppsatsen använder jag orden bildning och utveckling synonymt i sina mer gängse betydelser, men hävdar samtidigt skillnaden i innebörd gällande genrerna bildningsroman och utvecklingsroman. Det som skiljer dessa genrer åt är det jag försöker redogöra för här nedan.


I ”Termlexikon i litteraturvetenskap” definieras utvecklingsroman som en ”roman som beskriver en individs eller ett kollektivs utveckling i naturalismens anda, d.v.s. utifrån arv och miljö, exempelvis dansken J.P.

Jakobsens Niels Lynne (1880). Ett slags motsats till utvecklingsromanen kan

>bildningsromanen sägas vara.” Här beskrivs alltså de två genrerna som så ¹ olika att de helt kan ställas som motsatser till varandra och bildningsroman förklaras som en ”romantyp där huvudtemat är hjältens moraliska och intellektuella utveckling och mognad, Den mest kända bildningsromanen är Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795). En slags motsats till

bildningsromanen kan >utvecklingsromanen sägas vara.”²


I boken ”Litteraturhistoriens grundbegrepp” tar författarna avstamp i

Termlexikon i litteraturvetenskap, Kenneth Åström (red.), studentlitteratur, Malmö, 2008. s.121.

1

Åström s.26 2

pikareskromanen i sin beskrivning av bildningsromanen och menar att ”om den äventyrslystne och amoraliske huvudpersonen i en pikaresk byts ut mot en mer allvarligt sökande ung man eller kvinna men strukturen med

förflyttningar och miljöombyten bibehålls, får vi en särskild genre:

bildningsromanen.” Även här tas Goethes ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” ³ upp som exempel och de menar att ”bildning avser i detta sammanhang personlighetsdaning och vad psykologerna kallar socialisation, och genom förflyttningarna mellan skilda samhälleliga och intellektuella miljöer och villkor utvecklas och formas huvudpersonens inneboende anlag” De tar ⁴ också upp genren ”proletärromaner där huvudpersonen arbetar sig upp från enkla och inskränkta förhållanden till kunskap, inre frihet och social överblick” . Avslutningsvis i utredningen av genren nämner de att ”även de ⁵ många romaner från sent 1800-tal och 1900-tal med kvinnliga

huvudpersoner som genom bistra erfarenheter kommer till insikt om manssamhällets förtryckande mekanismer kan sägas utgöra en sorts bildningsromaner.” För genren utvecklingsroman ges tyvärr ingen ⁶ definition i denna bok. 


I källorna för genredefintionerna ovan tas inte just kvinnlig

utvecklings- eller bildningsroman upp. Det handlar i de här beskrivningarna om genrerna utifrån den tid då de först uppstod och uteslutande hade manliga huvudkaraktärer. För att ytterligare hitta definitioner som beskriver bildnings- och utvecklingsromaner med kvinnliga huvudpersoner har jag tagit hjälp av doktorsavhandlingarna ”Att utvecklas till kvinna” av Kristin Järvstad och ”Mot ett eget rum” av Maria Lival-Lindström.


Begreppet bildning definierar Maria Lival-Lindström som ”ett filosofisk-pedagogiskt begrepp med en social sida.” Hon menar att ⁷

Staffan Bergström och Lars Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp, 2a uppl. Studentlitteratur, 3

Lund, 2004, s. 154-155

Bergström och Elleström, s.155 4

Bergström och Elleström, s.155 5

Bergström och Elleström, s. ? 6

Maria Lival-Lindström, Mot ett eget rum, Åbo Akademis förlag, Åbo, 2009, s.20 7

bildning historiskt sett fungerat som ett klassmärke och att det främst handlat om en inlärnings- och utvecklingsprocess som var förbehållen män från de högre klasserna. Vidare tar hon upp att utbildning till stor del ersatt ⁸ termen bildning samt att ”som begrepp kan bildning genom sina

associationer till klass och kön numera också anses något förlegad och politiskt obekväm.” Detta hindrar henne dock inte, som jag återkommer till ⁹ nedan, att hävda ”att en nutida existens av bildningsromanen kan anses både försvarbar och relevant”.¹⁰


Kristin Järvstad å andra sidan argumenterar för ett användande av begreppet utvecklingsroman eftersom ”det i sig implicerar en allsidig belysning av en utveckling med ett psykologiskt perspektiv i botten” . Hon ¹¹ tycker att begreppet bildningsroman är ”svårt att applicera på 1900-

talsromanen, särskilt den kvinnliga, eftersom det har ett humanfilosofiskt bildningsideal som grund, ett ideal som innebär en tro på individens fria vilja och möjlighet till självförverkligande. Detta begränsar termen

bildningsroman till en 17- 1800-talstradition och till en genre som utgår från hjältens förutsättningar.” ¹²


Med detta resonemang som bakgrund kommer Järvstad in på hur feministiska genreforskare i USA ser på frågan om hur dessa

genrebetecknaingar bör användas. Hon tar då upp att grundinställningen hos de forskarna är ”att bildningsromanen skildrar en specifikt manlig bildning, vilket innebär att själva begreppet måste användas med försiktighet eller endast om senare tiders litteratur då hjältinnan fått andra möjligheter än tidigare att röra sig ute i samhället.” ¹³


Lival-Lindström tar i sin tur upp Järvstads motargument i sin

Lival-Lindström, s.20-21 8

Lival-Lindström, s.21 9

Lival-Lindström, s.31 10

Kristin Järvstad, Att utvecklas till kvinna, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 11

1996, s.10 Järvstad, s.10 12

Järvstad, s.11 13

utrednings av genre-begreppen, men hävdar att begreppet kvinnlig bildningsroman kan räknas som en aktuell genre beoende på hur man definerar bildning och att genren utveckling går att följa in i 1900-talets skönlitteratur. Det är till och med hennes avhandlings ”övergripande syfte att hävda den kvinnliga bildningsromanens existens och betydelse som genre”. Hennes definition tar avstamp i Tommy Olofssons ¹⁴

doktorsavhandling som gör ”åtskillnad mellan bildningsromanen, med ursprung i den tyska förromantiken och nyklassicismen, och

utvecklingsromanen, som förankras i naturalismen” ¹⁵


Lival-Lindström följer Olofsson och utgår från att ”en nutida existens av bildningsromanen kan anses både försvarbar och relevant, så länge genrebegreppet hanteras med försiktighet och med kännedom om bildningsideologins humanitetsfilosofiska historia.” 
¹⁶

Hon betonar också att ”reflektion och handling kan ses som poler för bilningsromanens spänningsfält.” Det krävs både och av dessa element för ¹⁷ utveckling enligt genrens kriterier. Vidare tar Lival-Lindström upp frågan om bildning ska uppfattas som process eller mål. Hon beskriver det som att

”romanerna om och om igen ställer frågan om hjälten alls uppnår några värdefulla mål eller insikter. Att sträcka sig efter klarhet och förlora den igen, att balansera mellan en känsla av mening och upplevelse av livet som något fullständigt slumpmässigt, utgör den mänskliga existensens

koordinater i vilken bildningsromanen skildrar resan och inte det lyckliga slutet. ” ¹⁸

Lival-Lindström, s.18 14

Lival-Lindström s.30 15

Lival-Lindström s.31 16

Lival-Lindström s.31 17

Lival-Lindström, s.32 18

2. Tidigare forskning och teori

2.1. Tidigare forskning

I sin artikel ”Fiction in review: Elena Ferrante” om Neapel-kvartetten skriver Abigail Deutsch om karaktären Elenas relation med väninnan Lila och menar att Ferrante lyfter frågor om identitet: ”How in a world filled with others (especially others like Lila), can we ever be ourselves? How, being ourselves, can we aspire to improve? And how, in a world that refuses to stop evolving, can we hope to stay the same?”¹⁹ Deutsch beskriver hur Elenas och Lilas relation gör att de har lite av varandra inom sig ”The girls are ’one in two, two in one,’ as Elena notes (…) and that merging brings with it an attendant horror: the threat of self-erasure.” 
²⁰

Hon tar också upp att det är Elena som redan när de är yngre är den som är villig att rymma hela vägen bort från hemmet till havet, men Lila väljer att vända tillbaka, vilket blir ett mönster som upprepas när de är äldre. Elena lämnar uppväxtkvarteret för att studera i en annan stad och gifter sig in i en välbeställd familj, men Lila blir kvar i Neapel. Samtidigt pekar Deutsch på att det är svårt att bedöma hur väl Elena egentligen lyckas med att lämna sitt ursprungliga

sammanhang. Hon menar att det framstår som om att ”Elena has both succeeded and failed, left and stayed. Her marriage, which seemed a rejection of her oppression upbringing, turns out to be a traditional one after all.” Samtidigt har ²¹ Lila lyckats få ett bra liv i sitt sammanhang, vilket påverkar hur Elena bedömer sin livssituation. Deutsch beskriver det som att Elena ”has developed her sense of self in response to, and revolt against, her brilliant friend” , vilket är något jag kommer ²² att återkomma till i diskussionen av mitt analysresultat.


Avslutningsvis i sin artikel skriver Deutsch om Ferrante som pseudonym att ”her anonymity perfectly suits these novells, which so eloquently

Abigail Deutsch, ”FICTION IN REVIEW: ELENA FERRANTE”, The Yale Review, s. 158 19

Deutsch, s. 160 20

Deutch, s.162 21

Deutsch, s.164 22

show that no one can be summed up by a name, that we are each a collective of the people who matter to us”. Jag tänker när jag läser Deutschs text att det är en del av ²³ det kollektivet av personer som hon beskriver, som jag kommer att undersöka i min analys av de olika karaktärernas funktioner för karaktären Elenas livsresa.’'


I sin artikel ”Feminine identity and female friendship in the

’neopolitan’ novels of Elena Ferrante” gör Alison Lee sin läsning av

Neapelkvartetten ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Hon använder sig av Ferrantes böcker för att fundera över omedveten relatering och kvinnlig identitet. Hon börjar ²⁴ sin artikel med ett citat från tredje boken i Neapelkvartetten som tar upp hur Elena ser på sina framgångar i skuggan av väninnan.

Bli. Det var ett verb som jag alltid hade varit besatt av, men det var först den gången jag upptäckte det. Jag ville bli något, även om jag aldrig hade vetat vad. Och jag hade visserligen blivit något, men utan något mål, utan någon äkta passion och bestämda ambitioner.

jag hade velat bli något - så var det - bara för att jag var rädd att Lila skulle bli någon och jag skulle hamna på efterkälken. När jag blev något blev jag det alltid i hennes kölvatten. Jag måste börja om med att bli något, men för min egen skull, som vuxen, oberoende av henne.” ²⁵

Lee menar att bandet mellan de båda väninnorna är den känslomässiga kärnan i romanerna och vill se vad som avslöjas om kvinnlig identitet och utveckling. Hon beskriver det som att väninnornas relation fungerar som ett skydd mot kaoset runt dem och något som kompenserar för när de blir besvikna på sig själva. Det är enligt Lee ibland som om väninnornas personligheter smälter samman och pekar på likheten mellan deras namn; Lila kallas Lina och Elena kallas Lenú.


En mer typisk vänskap mellan två kvinnor kan enligt Lee framstå som en narcissistisk investering i varandra, men mellan Lila och Elena rör det sig

Deutsch, s.164 23

Alison Lee, ”Feminine identity and female friendship in the ’Neopolitan’ novels of Elena Ferrante”, 24

British Journal of Psychotherapy, s.491

Elena Ferrante, Den som stannar, den som går, s.350. För att särskilja böckerna i Neapel-kvartetten 25

kommer jag härefter benämna dem som nr1, 2, 3 och 4 efter den ordning de har i romansviten. Detta anges också källförteckningen.

snarare om en narcissistisk desinvestering. Lila ger en del av sig själv, en del av sin begåvning till Elena. Lee formulerar det som att Lila ”wills it into her” ²⁶

Vidare menar Lee att Elena måste ta sig bort från Lila för att kunna vara sig själv. Hon knyter detta till Otto Fenichel’s tankar om att rivalitet hanteras genom att den partner med minst makt försvinner in i den med mer makt genom

”the kind of love according to which one loves the person who is what one wolud like to be oneself.” Detta är något som jag i min undersökning ifrågasätter utifrån ²⁷ att Elena som berättar kanske tror det, men min tolkning av Lilas funktion i berättelsen säger något annat.


Lee påpekar också att även om Elena ser sig själv som den svagare är hon den som berättar historien och den som ”gets out”, vilket också gör att Lila förväntar sig att Elena ska lyckas. Samtidigt skräms Elena av hur alldaglig hon skulle vara utan Lila. Väninnornas pakt fyller enligt Lee ut Elenas identitet, ²⁸

”completes her, as though without Lila she is inferior, insubsantial, almost non- existent”²⁹


I sin artikel tar Lee också upp en undersökning av relationen mellan kvinnlig terapeut och kvinnlig patient där forskaren observerat ”a need for a female other” och betonar att detta är något nödvändigt för kvinnors utveckling av en könstillhörighet. Det är som om varje kvinna bara kan lära känna och förstå sig själv genom att få jämföra sig och ta del av erfarenheter från ”a similar other”³⁰


Hon jämför också väninnornas relations med en syskonrelation och kommer in på begreppen subjekt och objekt. Syskonrelationen beskrivs som en subjekt-subjekt-relation som bygger på likhet och att den andra är jaget, så att två kan smälta samman och bli ett. I den rivalitet som finns inbäddad i en sådan relation menar Lee är som ett mikrokosmos som återspeglar böckernas macrokosmos med rivalitet och våldsamhet i samhället runt väninnorna. Hon påpekar också att den

Lee s.493 26

Lee s.493 27

Lee s.494 28

Lee, s.494-495 29

Lee s.496 30

största styrkan i berättelserna är böckerna själv, ”the creative fruit of the extraordinary friendship that they depict”³¹


På tal om kreativitet tar Lee upp att väninnornas pakt medför kreativ potential. Hon pekar på vänskapspakten som ett utrymme, en plats för lek, som visar sig när Elena och Lila som flickor omvandlar det de inte stod ut med i sin

omgivning till sin egen berättelse, som i en lek. Lee nämner i sammanhanget Winniscott’s transitional play, ”in the service of not drowning in experience.” ³²


Hon tar också upp Rozsika Parkers ”Killing the angel in the house”

som beskriver behovet av ett partnerskap inom sig för att stärka kreativiteten och drar paralleller till att Elena inte kan skriva utan Lila, men när Lila försvinner kan hon skriva om henne. ³³


Detta är en linje som Lee fortsätter på i sin artikel. Hon menar att Elenas kreativitet bygger på en känsla av Lilas närvaror, henens röst inom sig, så att en sammanblandning av vem som är vem blir en plats för ren kreativitet och skapande. Enligt Lee är Lila för Elena den inre ”andra” som underlättar och uppmuntrar henne att skriva. Hon menar också att Elenas skrivande återspeglar något av en analytisk process där relationen mellan en händelse och vår berättelse om den aldrig når en fast punkt. Ihopsmältningen av Elena och Lila började som gömställe undan trauma och mynnar ut i en berättelse som inte handlar så mycket om att ringa in objektet Lila, utan blir en process som frambringar subjektet Elena.³⁴


Lee tar sig an romanernas berättelse ur ett rent psykoanalytiskt perspektiv och vissa av hennes slutsatser om väninnornas relation skiljer sig en del från vad jag kommer att belysa i min undersökning. Trots det bidrar Lee med intressanta tankar om hur beroende Elenas är av Lila i sitt skrivande, vilket går i linje med det jag kommer att ta upp i den här uppsatsen. Hennes tanke om att romanernas berättelse inte handlar om att ringa in Lila, utan om att frambringa subjektet Elena ger också stöd för min hypotes om vad Elena lyckas uppnå genom

Lee, s.497 31

Lee, s.498 32

Lee, s.498 33

Lee s.500 34

att skriva ner deras historia.


Förutom ovan beskrivna artiklar som behandlar Neapel-kvartettens böcker och Elena Ferrantes författande av dem kommer jag använda mig av två doktorsavhandlingar som är viktiga för min undersökning eftersom de utreder de genrer som mitt material tangerar och ger uppslag till hur denna typ av romaner kan analyseras och förstås.


Maria Lival-Lindström prövar i sin doktorsavhandling ”Mot ett eget rum” den ofta ifrågasatta genren kvinnlig bildningsroman. Hon undersöker hur kvinnlig bildning konstrueras i litteratur som avviker från de normativa romansluten för en kvinnlig huvudperson, äktenskap eller död. I ljuset av Luce Irigarays

feministiska filosofi visar Lival-Lindström i sin studie på skönjbara utvecklingslinjer som i Finlands svenska litteratur ifrågasätter rådande

representationer av kvinnlighet och erbjuder alternativa visioner. Utgående från sex romaner skrivna under tiden från 1860-talet fram till andra världskriget hävdas den kvinnliga bildningsromanens existens och kulturella relevans som genre. ³⁵


Vilken bild av kvinnors möjligheter att själva forma sin tillvaro som ges av kvinnliga författare i den svenska 1900-talslitteratur undersöker Kristin Järvstad i sin doktorsavhandling ”Att utvecklas till kvinna”. Utgångspunkten är att hjälten i den klassiska bildningsromanen från 1700- och 1800-talen bryter i sin ungdom upp från föräldrahemmet och utforskar världen med självständighet och frihet som självklara ingredienser i sin tillvaro. Verkligheten för en kvinnlig huvudperson gestaltar sig helt annorlunda, också så sent som på 1900-talet. 


I sin studie jämför Kristin Järvstad tre vitt skilda kvinnliga utvecklingsromaner med varandra för att lyfta fram en kvinnlig genre.

Avslutningsvis vidgas perspektivet ytterligare genom att hjältens tillvaro i 1900- talets manliga utvecklingsroman kontrasteras mot hjältinnans och vi får följa hur två olika utvecklingsvägar utkristalliseras i den kvinnliga respektive manliga genren. ³⁶

Lival-Lindström 35

Järvstad 36

2.2.Teori

Jag kommer att undersöka berättelsen om Elena i egenskap av kvinnlig

bildningsroman. Under rubriken Bakgrund försöker jag sammanfatta denna genres historia och reda ut på vilket sätt begreppet används i nutid, särskilt i relationen till den närliggande genren utvecklingsroman.


I utredningen av hur den kvinnliga bildningsromanen kan definieras har Maria Lival-Lindströms avhandling ”Mot ett eget rum” varit till stor hjälp och även Kristin Järvstads avhandling ”Att utvecklas till kvinna”. Det är även dessa forskare jag tagit hjälp av för att rama in den feministiska teori vars perspektiv jag kommer att använda för min undersökning.

2.2.1 Feministiskt perspektiv

Kristin Järvstad pekar på luckor i tidigare undersökningar av utvecklingsromaner.

Både gällande materialet, då romaner skrivna av kvinnor ofta förbisetts, och gällande medvetenhet om att olika förutsättningar för huvudpersonens utveckling ges beroende på om karaktären är en man eller en kvinna. Hon menar också att de faktorer som många gånger hindrar den kvinnliga karaktären att utvecklas och nå sina mål förminskas eller helt bortses ifrån. På så vis går man miste om möjligheten att analysera vad dessa hinder består av på ett djupare plan i form av ideologier och fördomar. Dessutom förbises vikten av varje individs möjlighet till utrymme och plats i det vardagliga livet och i samhället för att kunna utvecklas fritt utifrån sina egna förutsättningar.


Till detta kan Maria Lival-Lindrströms perspektiv knytas då hon skriver om att den kvinnliga bildningsromanen ”genom att bryta mot det heterosexuella kontraktet ifrågasätter genren synen på kvinnlighet som en

komplementär funktion till manlighet och gestaltar i stället kvinnlighet som något obestämt, men eget.”³⁷ Lival-Lindtsröm bidrar också utifrån filosofen Luce Irigarays teori om ”kvinnans platslöshet” med fler relevanta uppslag till min ³⁸

Lival-Lindström, s.326-327 37

Lival-Lindström, s.41 38

analys av den kvinnliga huvudpersonens utveckling och framförallt dennas förutsättningar att utvecklas/bildas på ett för henne själv positivt sätt.


Så som Lival-Lindström belyser har Irigarays ”strävan att definiera olika möjligheter för kvinnor att bygga upp en självständig identitet (…) uppenbara likheter med klassiskas bildningsideal som valfrihet, personlig integritet och ansvar, om än specifikt för kvinnors del.”³⁹


För att sätta sig in i Luce Irigarays filosofi är det viktigt att vara medveten om att hon försöker gå till botten med vad som gjort att kvinnan saknar en egen plats. Hon tittar på de texter som format hur många tänker i genusfrågor. Bland annat har hon gjort tolkande omläsningar av Freuds texter och angående delar av hans teorier framfört kritik. Anledningen till att det krävs ett så radikalt nytänkande är enligt Irigaray att ”såvida man inte naivt - eller kanske taktiskt - nöjer sig med något slags avgränsad eller marginell fråga, så är det faktiskt filosofins diskurs som vi måste ifrågasätta och rubba, då den befaller över alla andra, då den utgör

diskursernas diskurs.” Angående Freud menar Irigary att han beskriver hur saker ⁴⁰ faktiskt ligger till, men hon menar att ”problemet är att han inte undersöker de historisk betingelserna för de fakta som han behandlar.”⁴¹


Hur väl Elena lyckas med att nå sina mål kommer jag att sätta i relation till om målen hon uppnår är satta av henne själv som subjekt eller om de pålagts henne utifrån att hon som kvinna ses som objekt. Denna aspekt av analysen hämtar Luce Irigarays idé om att "kvinnlig platslöshet leder till att kvinnors mål och värde i livet definieras i förhållande till andra (män, barn och omgivning) snarare än i förhållandet till en sund självkärlek”⁴²


En mer filosofisk beskrivning av vad hon menar med platslöshet ger Luce Irigary i en utläggning om att det inte finns början eller slut i hennes bok

”Speculum”. Hon skriver då att texternas ”arkitektur stör den rätlinjiga karaktären hos det planerade, hos det teleologiska i diskursen, inom vilken det omöjligt finns

Lival-Lindström, s.39 39

Luce Irigaray, Könskillnadens etik och andra texter, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/

40

Stehag,1994 s.66 Irigaray s. 63 41

Lival-Lindström, s.54 42

plats för det ’kvinnliga’, om man undantar den plats som traditionellt upptas av det som är bortträngt, censurerat.”⁴³


Luce Irigaray menar att det för kvinnor finns två vägar att gå, antingen att spela rollen som kvinnlig kvinna för att hon som Irigaray uttrycker det

”inte vill hamna utanför kommersen” , på tal om kvinnor som handelsvaror, eller ⁴⁴ att försöka hävda sina rättigheter som mannens like. Angående kvinnans plats i ett samhälle med patriarkal struktur skriver Irigaray att kvinnorna är ”’produkter’, som männen utnyttjar och byter sinsemellan. De har samma ställning som

’handelsvaror’. Hur kan ett bruks- och bytesobjekt göra anspråk på rätten att tala och på att få delta i bytestransaktionerna?” Irigaray menar att det inte finns plats för något annat än ett manliga subjekt i en patriarkal struktur och vad som kan räknas som kvinnligt bestäms utifrån manliga normer. 


Det uppstår en krock då kvinnan ska vara en ”man i vardande”, som på sikt ska få samma rättigheter som männen, fast som bytesprodukt måste kvinnan samtidigt leva upp till normen för kvinnlighet för att duga som objekt. Denna kvinnlighet är dock enligt Irigaray ”en roll, en bild, ett värde som påtvingats kvinnorna av en manlig föreställningsvärld. I denna parodi på kvinnlighet går kvinnan förlorad, hon tappar bort sig själv genom att förställa sig. Ändå kräver detta en ansträngning av henne som hon inte får någon kompensation för. Såvida hennes nöje inte helt enkelt består i att bli vald som konsumtions- eller lustobjekt av manliga ”subjekt”. ⁴⁵


I den här uppsatsen kommer jag att ta upp vilka uppslag romanerna ger läsaren till hur en kvinna kan förhålla sig till den krock som Irigary menar uppstår mellan idén om jämlikhet mellan könen och bevarandet av den kvinnlighet som gör kvinnor till objekt. Här kommer betydelsen av hur en berättelse om

kvinnlig bildning eller utveckling slutar in. Detta skiljer sig över tid beroende på hur en kvinna förväntas uppträda och leva sitt liv. Om en karaktär bryter för mycket mot samtidens rådande konventioner verkar det vara svårt för författare att ge berättelsen ett lyckligt eller ens öppet slut. Karaktären blir ofta ”bestraffad” för sitt försök till

Irigaray 1994, s.61 43

Irigaray, s.74 44

Irigaray s.74 45

frigörelse i form av psykisk sjukdom och i vissa fall död. 


Kristin Järvstad tar upp att det i feministisk forskning generellt sett talas om hysteri och galenskap som ett svar på begränsande kvinnoroller. Hon tar också upp ”de ⁴⁶ bestraffningsmekanismer som träder i kraft då kvinnorrollernas gränser överskrids:

om inte kvinnorgestalten lever på samhällets och sin klass premisser förpassas hon till utkanterna och därmed till sjukdomen.”⁴⁷


I sin analys av Tony-serien av Agnes von Krusenstierna tar Järvstad också upp att Krusenstierna ”lämnar sin huvudperson utan att peka på någon av de konventionella kvinnorollerna som en möjlighet och visar därmed på dessa rollers otillräcklighet för att hjältinnan skall bli hel eller ens någorlunda tillfredsställd kvinna”. Järvstad benämner detta som att skriva ”bortom slutet” vilket hon hämtar från boken ”Writing beyond the Ending. Narrative Stategies of Twentieth-Century Women writers” av Rachel Blau du Pleiss. Tanken med att skriva ”bortom slutet” är att bryta med den traditionell romantiska handlingen i romaner om kvinnor och inte låta dem sluta med ett ”antingen-eller, det vill säga giftermål eller döden, för den kvinnliga protagonisten” ⁴⁸

2.2.2. Självkänsla

I min undersökning får det berättaren delar med sig av om Elenas självkänsla stor betydelse för resultatet av min analys. Hennes självkänsla kopplar jag till Irigarays beskrivning av skillnaden för en kvinna mellan att definiera sitt mål och värde utifrån andra eller utifrån en sund självkärlek. Jag kommer att analysera hennes självkänsla genom hela berättelsen, men fokus kommer att ligga på det som framgår om hur hon känner sig och ser på sig själv i slutet av historien. Det jag hoppas få svar på är om Elena genom att uppnå många av sina yttre mål i livet också verkar ha utvecklat en god självkänsla. Om hon verkar ha hittat ett sätt att utvecklas och nå sitt mål med livet, går det då hand i hand med att hon definierar sig själv utifrån att

Järvstad, s.72 46

Järvstad, s.82 47

Järvstad s.84 48

hon innerst inne älskar sig själv och är trygg med vem hon är och nöjd med vart hon befinner sig?


Utredning av begreppet självkänsla, vad det består av och hur den utvecklas kommer jag att hämta ur boken ”Självkänsla och anpassning” av Maarit Johnson som är fil. dr i psykologi. Hon arbetar med forskning om självets betydelse för välbefinnande och undervisar i personlighetspsykologi och vetenskaplig metod vid Stockholms universitet. Självkänsla jf är ett ord som de flesta använder till vardags och det finns en allmän uppfattning om vad begreppet står förfvpsss, men för att undvika missförstånd vill jag vara tydlig med hur jag tänker använda dessa begrepp och tar därför hjälp av Johnsons definitioner. 


J kab mjFkfs dhl.jk ohnson beskriver självkänsla som att ”det anger vårt känslomässiga förhållande till oss själva; hur vi värderar vår självbild och hur vi känner inre tillfredställelse och tillit till oss själva. Självkänslan kan vara hög eller låg men är en relativt bestående och stabil grundegenskap. Självkänsla

inbegriper också självrespekt och självacceptans. Självkänsla står för vår evaulering av vad eller hur vi är.”⁴⁹ Johnson gör skillnad på inre och yttre självkänsla. Hon skriver att ”barndomens betydelse för att grundlägga en stabil emotionell betingad självkänsla kan inte betvivlas” Denna aspekt av självkänslan benämner Johnson ⁵⁰ inre och menar att ”denna självkänsla är också så intimt förknippad med jagets och identitetens tillkomst att den nästan har existentiell betydelse.” I hennes modell ⁵¹

”definieras självkänslan (den inre) som individens ovillkorliga gillande av sig själv och den inbegriper självrespekt samt en inre trygghet och tillit.” 
⁵²

pjk :mrkrptkkajhtrrHon tillägger också att ”viktigt är att en som har god inre självkänsla kan erkänna och acceptera egna brister och svagheter utan att förlora sin självaktning. Utan denna grundläggande tillit blir man lätt styrd av andra och vill vara till lags för att få uppskattning och bli accepterad.” Vidare skriver ⁵³

Johnson, s.15 49

Johnson, s.44 50

Johnson, s.44 51

Johnson, s.44 52

Johnson, s.45 53

Johnson att ”brister i den inre bastryggheten kan sällan lagas senare i livet med bekräftelse utifrån, varken med goda prestationer eller andra vuxnas kärlek” , men ⁵⁴ tillägger också att ”en låg inre självkänsla kan ändå ökas och förstärkas, men genom insikter och ett inre mognadsarbete som hjälper till att ”hela” självet.” Det här ⁵⁵ sistnämnda är något som jag särskilt kommer att väga in i analysen av karaktären Elena då jag kommer att göra en bedömning av hur hennes livsresa verkar ha påverkat hennes självkänsla mest positivt eller negativt. I Johnsons beskrivning av hur låg eller hög självkänsla påverkar hur en individ fattar beslut, som i sin tur påverkar personens självaktning, finns också flera likheter med filosofen Luce Irigarays beskrivning av hur kvinnors kärlek till sig själva påverkar om de strävar efter att uppnå mål i livet uppsatta av andra eller sina egna mål. Detta kommer jag in mer på i min analys.


Om den yttre självkänslan skriver Johnson att ”kriterierna bestäms av egna personliga värderingar och av dem som finns i det rådande samhället. Denna dimension av självkänslan är dock till sin natur något villkorligt och instrumentellt.

Den skiljer sig väsentligt från det självklara accepterandet av oss själva som i bästa fall kan fås genom våra föräldrars ovillkorliga kärlek.” kfhjk:gbal ⁵⁶

fjknthpjatjknfftjkn Johnson betonar också att både inre och yttre aspekter av självkänslan ”alltid framträder tillsammans hos var och en” och utifrån det ⁵⁷ presenterar hon en typologi där det förenklat framgår fyra typer av människor som representerar dynamiken som uppstår i de olika kombinationerna av hög eller låg inre och yttre självkänsla. Hon benämner dessa typer glad presterare,

tvångspresterare, livsnjutare och försakare. ⁵⁸

Den glada presteraren har både hög inre och yttre självkänsla. ”Att prestera är viktigt och det känns roligt att få beröm. Det känns lite som en kick men den största delen av bekräftelsen och tillfredsställelsen kommer inifrån.”


Tvångspresteraren har låg inre, men hög yttre självkänsla. ”Behovet att förvärva

Johnson, s.46 54

Johnson, s.46 55

Johnson, s.47 56

Johnson, s.48 57

Johnsin, s.49-50 58

självkänsla genom kompetens och andras uppskattning är starkt”


Livsnjutaren har god inre självkänsla, men låg yttre självkänsla. Är nöjd med sig själv, men kan sakna tillräckligt driv för att få saker gjorda.


Försakaren saknar både inre och yttre självkänsla. Tänker om utmaningar att det är

”ingen idé att försöka eftersom man ändå misslyckas.”⁵⁹


Johnson beskriver också att manjk, kan se självkänslan som aktiv inom oss. Hon menar att ”självkänslan utmanar oss till att aktivt sträva efter att öka vår status i samhället, att tävla och prestera eller på andra sätt försäkra oss om andras uppmärksamhet och beundran. Huruvida denna jakt också leder till att öka individens självuppskattning mer än tillfälligt beror på den bakomliggande inre självkänslan” Detta resonemang kommer jag att återkomma till i min analys när ⁶⁰ jag tittar på hur huvudkaraktärens inre respektive yttre självkänsla påverkar hennes bildningsresa.

3. Metod

Utifrån den beskrivning som getts under rubriken Teori kommer jag att genre- bestämma historien i Neapel-kartetten. Jag kommer då att använda de definitioner av genrerna kvinnlig bildningsroman och kvinnlig utvecklingsroman som jag hämtat från Maria Lival-Lindströms och Kristin Järvstads avhandlingar. 


Förutom det kommer jag att göra en narratologisk närläsning då jag analyserar de mest framträdande karaktärerna och deras funktioner för historien. Detta kommer jag att göra med hjälp av Mieke Bals metod som redogörs under rubriken

”Narratologisk närläsning” nedan. Detta gör jag främst för att få fram vems mål den kvinnliga huvudkaraktären försöker att uppnå och vilken typ av karaktärer som hjälper respektive hindrar henne i processen mot att uppnå de olika målen.


Avslutningsvis i min analys kommer jag att analysera huvudpersonens beskrivning av sig själv och sin situation i slutet av historien och dra paralleller till vad tidigare forskning sagt om vad slutet kan förmedla om rådande kvinnosyn och kvinnans möjlighet till utveckling och bildning. 


Johnson, s.51-52 59

Johnson, s.75 60

Jag kommer också med hjälp av Luce Irigarays tankar om uppsatta mål i livet i relation till kärleken till sig själv och Maarit Johnsons definitioner av självkänsla och självbild diskutera böckernas huvudkaraktär och hennes livsresa. Särskild betydelse för min analys får berättarens beskrivning av sig och sitt liv när hon levt stor del av sitt liv. Då har hon uppnått många mål och sammanfattar till viss del hur hon känner inför sig själv och inför hur hennes liv utvecklat sig. Detta kommer jag att koppla till det Irigarays filosofi tar upp om kvinnans möjlighet att ta plats, definiera sig som subjekt och få sin röst hörd.

3.1. Narratologisk närläsning

I avsnittet om analys av karaktärer tar Mieke Bal i sin bok ”Narratology” upp att målet är inte att definiera vem karaktärerna är utan att karakterisera vad de är. Det som åsyftas är då vilken funktion karaktärerna fyller i berättelsen. Hennes

genomgång av hur detta bäst tas reda på blir till stor del min metod för att undersöka karaktären Elena, hennes berättelse och vilken funktion övriga karaktärer fyller i hennes process mot uppsatta mål i livet. 


Bal betonar att även om karaktärer påminner om människor så är de inte det, men samtidigt har karaktärerna egenskaper som får läsarten att utgå från att de har ett psyke, en personlighet, ideologi och förmågan att agera. Försök att förstå ⁶¹ karaktärers beteende med hjälp av psykologi tar Bal till stor del avstånd ifrån och förespråkar analys som begränsas till den information som återfinns i de faktiska orden i texten. Det handlar då enligt Bal om att se karaktären som en ”paper ⁶² person”, vilket innebär att hålla fast vid att karaktären är konstruerad för att fylla en funktion i berättelsen, istället för att undersöka karaktären som om det vore en verklig människa. Vinsten med detta lyfter Bal fram genom att exemplifiera med ⁶³ Proust’s karaktär Albertina och menar att t.karaktären sedd som människa förlorar i sympati, men blir desto mer intressant sedd som litterär funktion. Bal menar att

Bal s.113 61

Bal s.114 62

bals.114-115 63

Prousts verk är mer fascinerande om man får leka med dess ”paper people”, än sett utifrån realistiska och morlaiska normer. Jag kommer i min analys av karaktärerna ⁶⁴ kring huvudpersonen att utgå från Bals föreslagna sätt att se på karaktärerna som konstruerade för att fylla olika funktioner i berättelsen. 


Den första punkten i mina analys blir att reda ut vilken karaktär som fyller

funktionen som hjälte och som på så vis spelar huvudrollen i berättelsen. Apropå att spela huvudroll kommer jag nu in på Mieke Bals presentation av en modell för att analysera karaktärens i form av aktörer (actors). Bal menar att .aktörerna har ett mål som de strävar efter. Bal använder sig av en modell med rötterna hos ⁶⁵

strukturalister som Greima för att dela in aktörerna i följande klasser (min översättning inom parentes): Subject and object (subjekt och objekt), Power and Reciever (makt och mottagare), Helper and Opponent (hjälpare och motståndare). ⁶⁶ Hans utredning av dessa klasser kommer jag att ta till hjälp i min undersökning av berättelsen om huvudpersonen i mitt material och hennes utveckling. På så vis kommer jag att kunna beskriva hennes mål, vem som hjälper henne på vägen och vem som hindrar henne. 


Gällande subjekt och objekt rör det sig om att en aktör fungerar som subjekt och dess mål är objekt. Relationen, eller ”the element of intention of the fabula” , mellan dessa två benämner Bal som function. . hrspt Bal menar att det i ⁶⁷ nästan alla berättelser går att hitta ett schema i enlighet med subject-function-object, som t ex i en klassisk kärlekshistoria där John - wants to marry - Mary, men påpekar också att det inte behöver betyda att det är till så stor hjälp. 
⁶⁸

Naturligtvis behöver en analys innehålla mer än så, men jag vill använda modellen för att kunna få fram en grundstruktur för min undersökning. Om jag kan identifiera vad aktören vill uppnå och på vilket sätt ges förutsättningar för att bedöma om karaktären utvecklas mot sitt mål eller inte. 


Bal tar också upp att det i en historia alltid finns krafter som antingen

Bal s.115 64

Bal s.202 65

Bal s.202-206 66

Bal s.203 67

Bal s.203-204 68

tillåter eller hindrar subjektet att nå objektet. Hon benämner dessa ”power and receiver” vilket jag valt att översätta med makt respektive mottagare. Makten är enligt Bal oftast inte en person utan t ex samhället, ödet, tiden, människans självcentrering eller begåvning. Mottagaren är däremot oftare i form av en person och då ofta subjektet. Makten handlar främst om makten att ge subjektet det ⁶⁹ önskade objektet. Det kan därför menar Bal också vara så att makten placeras med objektet, som t ex i en traditionell kärlekshistoria där personen som subjektet önskar en relation med både utgör objekt och har makten att ”ge” sig själv till subjektet. ⁷⁰ En utredning av detta i mitt material blir intressant att göra eftersom det ur ett feministiskt perspektiv är betydande vad i historien som utgör makten och som till stor del avgör om karaktären lyckas nå sitt mål. Enligt Bal är både relationen mellan subject-function-object och mellan makt och mottagare nödvändiga för utvecklingen av en historia. 
⁷¹

Vidare går Mieke Bal igenom hur de flesta historier inte är så enkla som att ett subjekt vill ha ett objekt och antingen får det eller inte får det. I de flesta fall möter subjektet motstånd och får hjälp. Hon kommer därmed in på området

”Helper and opponent” (hjälpare och motståndare). Angående begreppet hjälpare ⁷² menar Bal att skillnaden mellan makt och hjälpare ofta kan vara svårt att bestämma, men lägger fram följande punkter som skiljer dessa komponenter i historien åt:

power

has power over the whole enterprise is often abstract

often remains in the background usually only one

helper

Bal s.204 69

Bal s.205 70

Bal s.206 71

Bal s.206-207 72

can give only incidental aid is mostly concrete

often comes to the fore usually multiple⁷³

Samma skillnader som presenteras ovan kan enligt Bal göras mellan makten att förhindra subjektet att nå objektet och en motståndare. Hon påpekar också att läsarens sympatier eller antipatier kan skapa förvirring i utredning av de olika grupperna av karaktärer eftersom läsaren t ex ibland önskar ett annat slut än att subjektet når sitt objekt och då istället sympatiserar med motståndaren . Trots detta ⁷⁴ menar Bal att läsarens sympatier är en viktig del av läsupplevelsen och även för en analys. re.


I min undersökning kommer jag att analysera den enskilda karaktär som står i centrum av berättelsen, med andra ord huvudpersonen eller i termerna från Bals modell hjälten som likställs med subjektet. I enlighet med den modell Bal beskriver kommer jag att analysera subjektets mål i berättelsen och vad hennes strävan efter det målet antyder om vad berättelsen belyser ur ett feministiskt perspektiv. 


Frågan om vem som kan anses vara huvudpersonen i romanerna kommer jag att försöka besvara med hjälp av de kriterier Mieke Bal ställer upp i sin bok. Hon menar att om titeln på boken inte avslöjar vem som är berättelsens hjälte, kan man på fem andra områden avgöra vilken karaktär som särskiljer sig från övriga karaktärer.

De områden hon tar upp är:

qualification: comprehensive information about appearance, psychology, motivation, past


distribution: the hero occurs often in the story, his och her presence is felt at important moments in the fabula


independence: the hero can occur alone or hold monologues


function: certain actions are those of the hero alone: s/he makes agreements,

Bal s.207 73

Bal s.207 74

vanquishes opponents, unmasks traitors, etc.


relations: s/he maintains relations with the largest number of characters ⁷⁵ Bal tar också upp att valet av hjälte eller huvudperson är förknippat med ideologi och kan avslöja en ideologisk ståndpunkt. Detta kopplar jag i min analys till det feminsitiska perspektivet och hur huvudpersonens liv utvecklar sig och slutar.

Tanken är då att valet av karaktär till huvudrollen, i mitt material en kvinna, och hur den karaktärens livsval belönas eller straffas pekar på vilka möjligheter hon fått och vad hon förväntats göra med dem. De olika aktörernas funktioner i berättelsen menar jag också går att koppla till mitt feministiska perspektiv, eftersom det säger mycket om hur den kvinnliga huvudkaraktärens väg mot sitt mål ter sig. Vilka aktörer som hjälper respektive hindrar henne och i vilka situationer det sker kan i min analys bidra till berättelsens syn på manlig och kvinnligt.


Det kan naturligtvis framstå som tvetydigt att jag använder en metod som motsäger sig att analysera karaktärer i skönlitteratur som något annat än paper persons och samtidigt lägger an teoretiska perspektiv om utveckling och genus som har sin grund i psykologi och filosofi. Min tanke är dock att jag vill få fram vad romanerna förmedlar till läsaren om en kvinnas livsresa beträffande bildning och utveckling. Min analys av karaktärernas funktion vill jag inte göra utifrån att de vore riktiga människor, utan ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv analysera hur de bidrar till berättelsen om Elena. 


Den berättelsen i sin tur är ju tänkt att delges en läsare och det är med hjälp av bl a Luce Irigarays filosofi jag vill undersöka vad berättelsen kan tänkas förmedla till sina läsare om kvinnans möjlighet och förmåga till utveckling och bildning som just kvinna. Anledningen till att jag använder det vaga uttrycket kan tänkas är att varje läsare också själv bidrar till hur hen uppfattar och tolkar en text.

En analys av det fenomenet kommer tyvärr inte rymmas inom ramen för den här uppsatsen, men mitt resultat kommer utifrån valda teoretiska perspektiv kunna ge ett relevant uppslag för vad romanerna förmedlar om kvinnors utveckling och bildning genom hur historien om Elena berättas.


Jag vill alltså hävda att det går att dra en parallell mellan subjektet i Bals metod, som strävar efter ett mål, och Irigarays tackar om kvinnors kamp för att

Mieke Bal s.133 75

få plats som subjekt och själva definiera vad kvinnlighet är. Dessutom kommer jag att hävda att det finns likheter mellan hur Johnson beskriver självkänslans

funktioner och Bals beskrivning av vissa karaktärers funktion i en berättelse.

4. Material

Den så kallade Neapel-kvartetten rättar sig på många sätt in i ledet av kvinnliga bildningsromaner som vid det här laget kan följas långt tillbaka i tiden. Läsaren får följa historien om en kvinnas liv från ung ålder och framåt i livet. Berättelsen ges uppdelad i flera böcker och beskriver en kvinnas utveckling som stöter på flera hinder och svårigheter under livets gång.


Utifrån Lival-Lindströms utredning av genren kvinnlig bildningsroman och det ⁷⁶ faktum att även Järvstad anser att begreppet skulle kunna användas om litteratur från senare tid, väljer jag att utgå från att mitt material kan placeras i den genren.

Historien som berättas i romanerna om Elena stämmer också bra in på de definitioner av genren bildningsroman som jag först angav och då särskilt den hämtad från ”Litteraturhistoriens grundbegrepp”. 


Det som skiljer berättelsen om Elena från de romaner som analyserats i de undersökningar jag tar avstamp i är dels att böckerna om Elena utkommit relativt nyss, så sent som 2016-2017, men också att de utspelar sig i en senare tid. Historien om Elena tar sin början på 1950-talet och sträcker sig genom en tid av nya politiska strömningar och stora samhällsförändringar. Detta påverkar synen på både klasstillhörighet och jämställdhet mellan könen avsevärt. Det kan nog sägas att karaktärerna i tidigare kvinnliga bildningsromanerna inte hade vågat eller ens kunnat drömma om de möjligheter till bildning och utveckling som ges karaktären i mitt material. Romanerna i Järvstads och Lival-Lindtsröms analyser utspelar sig i slutet av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet. 


Samtidigt tillhör protagonisterna i tidigare bildningsromaner ofta en mer privilegierad samhällsklass än Elena Greco, som växer upp i fattig arbetarklass.

Det finns därför i hennes uppväxtmiljö en kamp för att få ekonomin att gå ihop och patriarkala familjestrukturer som tar sig andra uttryck, ofta genom fysiskt våld, än i

Lival-Lindström, s.311 76

de tidigare berättelserna om bildningsresor. Det blir därför intressant att undersöka vad som verkar forma och påverka hennes utveckling mest samt hur slutet på berättelsen om henne ter sig.


I Elenas sammanhang är det inte helt otänkbart att få utbilda sig även om hon är flicka, men hennes familjs klasstillhörighet med dess behov av att alla bör arbeta för att bidra ekonomiskt och de fördomar om vad en flicka kan göra av sitt liv utgör ändå hinder. När Elena uppnått en viss ålder förväntas hon allt mer att börja arbeta eller ännu hellre gifta sig med någon som har det gott ställt och är väl ansedd av föräldrarna och grannskapet. Det ligger bortom hennes föräldrars verklighet att det skulle kunna tjäna något till för en flicka att fortsätta studera som tonåring eller t o m vuxen.

fb.

5. Analys

5.1. Karaktärernas funktion

5.1.1 Elena - berättelsens hjälte?


Enligt Mieke Bal är en romans titel ofta det som tydligast berättar om vem av karaktärerna som bör räknas som huvudperson. I min analys av karaktären Lilas funktion kommer jag till viss del in på titlarnas betydelse för hur karaktärernas relation kan förstås. Därför vill jag här bara nämna att titlarna på Neapel-kvartettens böcker inte kan anses avslöja vem berättelsens hjälte är på grund av titlarnas

tvetydighet. 


De övriga fem områden som Bal också menar utgör kriterier för en historias hjälte är däremot till hjälp för att avgöra om Elena kan räknas som huvudpersonen, hjälten, i Neapel-kvartettens berättelse. Karaktären uppfyller alla kvalifikationer (qualifications) som Bal anger. Läsaren får information om hur hon ser ut, hur hon tänker, vad som motiverar henne och hur hennes bakgrund ser ut.

Angående distribution förekommer hon jämnt fördelad igenom hela berättelsen och om karaktären Elena likställs med berättaren är hon till och med närvarande i alla

berättelsens skeenden. Det är oavsett henne historien kretsar kring. Ingenting berättas som inte har betydelse för hennes berättelse. 


På området independence stämmer Elena också in på kriterierna att förekomma i berättelsen ensam och hålla monologer. Karaktären fyller också den funktion (function) som förväntas av hjälten. Hon fattar beslut, tar sig förbi

motståndare (om än ofta med hjälp) och avslöjar och lämnar relationer och felaktigt uppsatta mål för att räta upp riktningen på sin livsresa. Angående upprätthållandet av relationer (relations) i berättelsen är det också Elena som bibehåller sin kontakt med de flesta av karaktärerna som är betydelsefulla för historien.

5.1.2 Lilas funktion


Om jag hade valta att inte se karaktären Lila som enbart paper person skulle jag försöka förklara hennes handlande med psykologi och socioekonomiska

förutsättningar. Men utifrån Bals metod för att analysera en karaktärs funktion i berättelsen söker jag på den här nivån av min undersökning efter vad texten ger för information om Lila. 


n I den första av böckerna i romansviten står ett citat av Goethe skrivet innan själva berättelsen börjar. Citatet framstår som ett slags motto för historien om Elena och fungerar som en nyckel för min analys av den mycket ombytliga, svårfångade och många gånger (enligt berättaren) elaka väninnan.

Herren: Då går du också fri i dina lekar.


Ditt släkte har jag ingenting emot.


Av alla andar som förnekar


är skallen minst ett hinder och ett hot.


En människa har lätt för att bli lat,
 hon vill ha ro, hon tröttnar på att fäkta,
 och därför ger jag henne gärna till kamrat
 en djävul som skall driva på och fäkta.

Ur Faust av Johann Wolfgang von Goethe (Sv. övers. Britt G Hallqvist 1956)