5.1.1 Elena - berättelsens hjälte?
Enligt Mieke Bal är en romans titel ofta det som tydligast berättar om vem av karaktärerna som bör räknas som huvudperson. I min analys av karaktären Lilas funktion kommer jag till viss del in på titlarnas betydelse för hur karaktärernas relation kan förstås. Därför vill jag här bara nämna att titlarna på Neapel-kvartettens böcker inte kan anses avslöja vem berättelsens hjälte är på grund av titlarnas
tvetydighet.
De övriga fem områden som Bal också menar utgör kriterier för en historias hjälte är däremot till hjälp för att avgöra om Elena kan räknas som huvudpersonen, hjälten, i Neapel-kvartettens berättelse. Karaktären uppfyller alla kvalifikationer (qualifications) som Bal anger. Läsaren får information om hur hon ser ut, hur hon tänker, vad som motiverar henne och hur hennes bakgrund ser ut.
Angående distribution förekommer hon jämnt fördelad igenom hela berättelsen och om karaktären Elena likställs med berättaren är hon till och med närvarande i alla
berättelsens skeenden. Det är oavsett henne historien kretsar kring. Ingenting berättas som inte har betydelse för hennes berättelse.
På området independence stämmer Elena också in på kriterierna att förekomma i berättelsen ensam och hålla monologer. Karaktären fyller också den funktion (function) som förväntas av hjälten. Hon fattar beslut, tar sig förbi
motståndare (om än ofta med hjälp) och avslöjar och lämnar relationer och felaktigt uppsatta mål för att räta upp riktningen på sin livsresa. Angående upprätthållandet av relationer (relations) i berättelsen är det också Elena som bibehåller sin kontakt med de flesta av karaktärerna som är betydelsefulla för historien.
5.1.2 Lilas funktion
Om jag hade valta att inte se karaktären Lila som enbart paper person skulle jag försöka förklara hennes handlande med psykologi och socioekonomiska
förutsättningar. Men utifrån Bals metod för att analysera en karaktärs funktion i berättelsen söker jag på den här nivån av min undersökning efter vad texten ger för information om Lila.
n I den första av böckerna i romansviten står ett citat av Goethe skrivet innan själva berättelsen börjar. Citatet framstår som ett slags motto för historien om Elena och fungerar som en nyckel för min analys av den mycket ombytliga, svårfångade och många gånger (enligt berättaren) elaka väninnan.
Herren: Då går du också fri i dina lekar.
Ditt släkte har jag ingenting emot.
Av alla andar som förnekar
är skallen minst ett hinder och ett hot.
En människa har lätt för att bli lat, hon vill ha ro, hon tröttnar på att fäkta, och därför ger jag henne gärna till kamrat en djävul som skall driva på och fäkta.
Ur Faust av Johann Wolfgang von Goethe (Sv. övers. Britt G Hallqvist 1956)
Det är särskilt i den andra halvan av citatet ovan som jag anser att Lilas funktion i berättelsen om Elena förklaras. Likt den djävul Gud ger människan till kamrat i Goethes dikt får Elena sin väninna Lila. Djävul för kanske för de flesta
associationerna till något negativt, men liksom antyds i dikten fyller Lila mestadels en positiv funktion för Elenas bildning, vilket jag nu kommer att argumentera för.
Lila fyller enligt Bals kriterier på flera sätt funktionen som hjälpare, bland annat när hon, som har mycket lätt för att lära, hjälper Elena med svåra skoluppgifter och senare när hon fått god ekonomi genom att gifta sig köper skolböcker och glasögon till Elena, som annars hade fått det svårt att klara studierna.
Eftersom karaktären Elena i stort sett kan likställas berättaren i romanerna ligger det när till hands att se henne som den som satt rubrikerna på böckerna. Detta vill jag dock tillskriva författaren. För analysen är ett fastställande av detta inte avgörande, men de tvetydiga rubrikerna säger en del om karaktärernas relation till varandra. Dessutom vill jag hävda att de förmedlar information till läsaren, som inbjuder till både egentolkning och lätt förvirring, som berättaren knappast är kapabel till att delge.
Just i frågan om Lilas funktion i berättelsen har rubriken på den första romanen Min fantastisk väninna en viss betydelse. Den skulle om den kom från berättarens perspektiv beskriva karaktären Lila, men framåt slutet i läsningen av boken framkommer det att det är Lila som säger att Elena är hennes fantastiska väninna. Fram till citatet ovan är det Elena som på olika sätt beskriver Lila som fantastisk, på ett nästan övernaturligt sätt. Det verkar därför som en tänkt överraskning för läsaren att det är Lilas ord om Elena som rubriken består av.
Lila anser alltså att Elena är fantastisk och det blir en beskrivning som hon också kräver att Elena ska leva upp till. Särskilt när Lila fråntas
möjligheten att studera vidare och på så sätt heller inte får samma chanser som Elena på längre sikt, såsom att skaffa sig en önskvärd karriär och mer fritt välja make och typ av äktenskap. Lila blir på flera sätt låst i sitt sammanhang i kvarteret där de båda vuxit upp och hennes roll blir väldigt mycket att, som i citatet ovan från Goethe, driva på Elena. Lila manar på väninna att fortsätta sin bildningsresa och att utvecklas till med hjälp av de goda förutsättningar som ges hennes jämfört med vad Lila fått på sin lott. Detta sker ibland genom uppmuntran och berömmande
kommentarer från Lila, men minst lika ofta genom hårda ord eller bara genom att utgöra den som Elena mäter sig med och vill övertrumfa genom att uppnå sina mål i
livet.
Man skulle kunna försöka argumentera för att historien har två huvudpersoner, både Elena och Lila, eller t o m hävda att det är Lila som berättelsen handlar om. Jag menar dock att karaktären inte uppfyller Bals kriterier för att räknas som hjälte. Till skillnad från Elena får läsaren inte veta allt om Lila, såsom hur hon ser ut, eller ens om hon finns, när berättande äger rum, men framför allt är hon oåtkomlig för både läsaren och berättaren psykologiskt och gällande hennes motivation. Hon är heller inte med i alla faser av historien. I de delar av livet då väninnorna inte har kontakt får läsaren enbart följa Elena, även om vissa scener ur Lilas liv under samma tid återberättas längre fram. Dock går det inte att förneka att Lila som karaktär spelar en viktig roll i berättelsen och som redan framkommit i Alison Lee’s artikel går det inte alltid att särskilja de båda karaktärerna helt åt. Lila innehar en allt för stor plats inom Elena för att det ska vara görbart.
Dessutom finns det inskrivet i texten att Lila redan trettio år före sitt försvinnande planerar att göra det eller som Elena beskriver det framåt slutet av sista boken: ”Den där tanken på att sudda ut sig själv hade hon ofta gett uttryck för.” Det ingår i beskrivningen av karaktären att hon inte är en fast figur i 77 berättelsen. Läsaren får inte följa henne på nära håll, såsom Elena följs både på hennes yttre och inre resa. Lila tar stor plats i historien om Elena och fyller en viktig funktion för Elenas utveckling, men även om hon upptar mycket av Elenas tankar är hon är i många faser av historien en karaktär i periferin.
Ibland döljs Lilas funktion att driva på Elena bakom att hon bara förolämpar henne eller verkar ha fullt upp med sitt eget liv, men då och då ges Lila repliker som säger rakt ut åt vilket håll hennes karaktär är tänkt att styra
huvudpersonen, som t ex när Lila på omvägar fått höra att Elena är gravid:
’Boken som du skulle skriva, då?’
’Jag får se sen.’
’Skriv den!’
’Jag ska göra så gott jag kan’
’Du måste göra ditt bästa’ 78
Ferrante nr 4 s.458 77
Ferrante nr 3 s.231 78
Lilas pådrivande av Elena handlar i stort sett enbart om att Elena bör satsa på sin karriär som författare. Det var vad de båda hade bestämt att de skulle satsa på, att som vuxna skriva en bok som hjälpte dem ur det sammanhang de växte upp i. Det var viktigt för dem att både få det ekonomiskt bättre och bli kända, men också om att skaffa sig en plattform där de kan uttrycka sig.
Luce Irigaray tar i sin filosofi upp mycket om att kvinnor saknar en plats i diskursen, i samhället och i språket. Lila är den som driver på Elena att fortsätta kämpa för att skapa sig en egen plats och utrymme till att uttrycka sig själv.
Detta syns också i hur upprörd Lila blir då hon för andra gången blivit besviken på en bok som Elena skrivit och fått utgiven. ”Sedan sprack rösten och hon nästan skrek: ’Du ska inte skriva såna saker, Lenù, du är inte sån, inget av det jag har läst liknar dig, det är en hemsk bok, riktigt hemsk, och det var den förra också.” 79
Ge mig inget mer att läsa, jag duger inte till det, jag har så stora förväntningar på dig, jag är säker på att du kan bättre, jag vill att du ska göra bättre ifrån dig, det är det jag önskar mest av allt, för vem är jag om inte du är duktig, vem är jag då? 80
Genom karaktären Lila betonas här att Elena inte tagit till vara sin möjlighet att skriva med sin röst och som den hon är. Jag tolkar det som att vara duktig inte bara handlar om att göra sig ett namn och tjäna mycket pengar.
Om Elena inte är duktig, om hon inte använder den plattform hon arbetat till sig och skriver böcker som sig själv och genom sina texter delger läsaren sin definition på sig själv och sin kvinnlighet - vad ska då allt tjäna till? Karaktären Lila definierar också här sin funktion sett som paper person. Hennes funktion är att driva på Elena att ständigt fortsätta sin bildningsresa och hon är inte nöjd bara för att Elena gjort karriär, får ge ut böcker och tjänar pengar. Det är tydlig att Lila inte har någon funktion om Elena inte lyckas även på ett annat plan.
Lilas funktion skulle kunna liknas med det som enligt Maarit Johnson kännetecknar en hög yttre självkänsla. Elena uppmanas genom Lila att alltid göra sitt bästa, att vara ansvarsfull, duktig och hon får Elena att ställa höga krav på sig själv och andra, t ex förlagets arbete med att ge ut hennes böcker och
Ferrante nr 3 s.307 79
Ferrante nr 3 s. 273 80
hennes make, att han bör ge henne utrymme att skriva. Det finns även likheter på så vis att Lilas funktion stärks när hon har nära kontakt med Elena och inflytande över vad hon gör med sitt liv. Dessutom beskriver Johnson självkänslan som just något som kan utmana oss att aktivt sträva efter våra mål.
Här vill jag också lyfta fram krocken, som Irigaray beskriver, mellan att imitera en man och samtidigt försöka leva upp till en kvinnlighet definierad av andra. Ytterst sett är det inget av det som Lila driver på Elena att göra. Hon kräver att Elena ska skriva sån som Elena är och i texterna vill Lila hitta något som liknar Elena.
Elena är nöjd över att den första boken sålde så bra och har i den andra försökt skriva mer akademiskt, eller med andra ord anpassa sig till ett sammanhang där hon själv inte funnit en egen plats. Genom Lila får läsaren upp ögonen för att Elena tappat bort sig själv, sin egen röst och chansen att ta plats som subjekt, eftersom hon försöker anpassa sig efter normer som inte har plats för ett kvinnligt subjekt.
I sitt eget liv står dock inte karaktären Lila helt och stampar i sin utveckling och situation, snarare tvärtom. Hon både väljer och tvingas om vartannat att göra helt andra val i livet än Elena gör. Elenas livsresa går mycket mer rakt än Lilas. Det är tydligt att de båda karaktärenas faser i livet fungerar som något de fäktas med. Det pågår ständigt en jämförelse dem emellan. Särskilt Elena mäter vad hon uppnått i livet med var i livet Lila befinner sig. Detta fyller en viktig funktion för Elenas bildningsresa, eftersom hon flera gånger längs vägen blir less på sina studier, tvivlar på sin egen förmåga och brottas överhuvudtaget med en ganska dålig självkänsla. Samtidigt har hon ibland så strålande framgångar att hon riskerar att bli nöjd och bekväm, men då kommer Lila in i berättelsen och utmanar Elena att fortsätta kämpa sig vidare framåt . Ofta framstår Lila som elak i sina uttalanden och svår att begripa sig på, men just dessa karaktärsdrag, som också går hand i hand med att Elena har svårt för att ställa Lila till svars för både påhopp och ointresse, är viktiga för att driva på Elena till fortsatt utveckling. ”Javisst, tänkte jag, jag ska sköta mitt […] Och det gjorde jag.”81
Elena sammanfattar deras relation och varför hon skrivit om väninnan framåt slutet av sista romanen. Hon funderar över om Lilas försvinnande
Ferrante nr 3 s.307 81
går att koppla till att hon sårat henne genom att ge ut en skönlitterär roman som tog upp privata saker dem emellan. Dock kommer hon fram till att:
Det handlar bara om henne och mig: hon som vill att jag ska ge det som hennes natur och omständigheter har hindrat henne från att ge och jag som inte lyckas ge det hon kräver; hon som blir arg över min otillräcklighet och vill hämnas genom att förminska mig på samma sätt som hon gjort mot sig själv - och jag som i månader har skrivit för att ge henne en form vars gränser inte blir upplösta och för att slå henne och trösta henne, och på så vis trösta mig själv.82
Elena som karaktär behöver någon med funktionen att driva på och utmana för att hon ska komma framåt i sin utveckling. Lila fyller den funktionen och det märks också, som i citatet ovan, att Elena behöver detta så pass mycket att hon under sin bildningsresa blivit beroende av den andra karaktärens funktion. Lila skrivs bort ur berättelsen, men i berättelsen skriver Elena för att få ha kvar Lila i den form som hon har gett henne inom sig.
5.1.3 Skolfröknarnas bidrag
Inledningsvis spelar Elenas lärare i småskolan, fröken Oliviero, en viktig roll då hon gentemot flickornas föräldrar propsar på att deras döttrar bör få studera vidare.
Dessutom bidrar hon till hur Elenas och Lilas relation utvecklas. Genom ständiga jämförelser och tävlingar i skolan förstärks måttet av hur tävlingsinriktade flickorna blir gentemot varandra. Hon hjälper även till ekonomiskt genom att låna ut
skolböcker till Elena. Fröken Oliviero framstår som en feministisk kämpe mitt i den patriarkala struktur som präglar Elena uppväxtmiljö. Hon är helt klart en karaktär som bör benämnas hjälpare.
Det är också tydligt i romanerna att det är just den här funktionen hon fyller. Ju längre Elena kommer på sin bildningsresa desto svagare och sjukare blir fröken Oliviero och till slut dör hon när hon inte fyller någon praktisk funktion för Elena längre. Ungefär samma utveckling gör karaktären fröken Galliani, som också hjälper Elena på vägen och sedan skrivs bort ur berättelsen.
Ferrante nr 4 s.471 82
5.1.4 Männen i berättelsen
Karaktären Franco som är Elenas pojkvän under en tid på universitetet fungerar som hjälpare ekonomiskt och socialt. Han förser Elena med kläder, tar med henne på resor och har ett stort socialt kontaktnät som Elena får ta del av. Samtidigt blir det en krock för Elena då hon hänger sig i deras moderna, frigjorda relation som bland annat innebär att bo på hotell ihop utan att vara gifta. Hon märker efter hand att hon som kvinna, till skillnad från Franco, inte kan stå upp för denna frigjordhet inför andra. Detta blir ett exempel på hur hon tappar bort sig själv i ett försök att som kvinna ta sig samma rättighet som hennes pojkvän.
Problemet är att hon inte själv definierat varför hon utövar denna rättighet, utan bara imiterar hur Franco som man beter sig och argumenterar för sitt beteende. Särskilt när Franco skrivs bort ur berättelsen försätts Elena i en svår situation. Hon beskriver att ”det gick inte att förklara hur svårt jag haft att anpassa mig till den sexuella frihet som Franco så ivrigt förespråkade, och jag dolde det till och med för mig själv för att verka fri och fördomsfri.”83
Pietro som Elena gifter sig med målas först upp som en nytänkande man som, förutom god ekonomi och hög samhällsklass, verkar erbjuda Elena en modern och jämställd relation. Gällande klassresa och materiell behov fungerar Pietro utan tvekan som en hjälpare, men det visar sig att äktenskapet förhindrar Elena att fortsätta sitt skrivande och utvecklas som författare, vilket är avgörande för att hon ska kunna uppnå sitt mål, att hon som subjekt ska kunna nå det objekt hon strävar efter.
Därför får barndomskärleken Nino en viktig funktion som hjälpare när Elena behöver lämna sitt äktenskap. Relationen med Nino innebär starka känslor för Elena och hon låter sig svepas med i den passion som uppstår mellan dem. Det ger hennes inre självkänsla tillfällig kraft av den bekräftelse som hon upplever att hon får av att Nino som hon haft känslor för så länge nu åtrår henne.
Elena går i relationen med Nino helt in för att leva upp till den bild av kvinnlighet som verkar förväntas och än en gång tappar hon bort sig själv då hon spelar rollen som kvinnligt objekt istället för att försöka skapa sig en plats i livet där hon som kvinna kan vara subjekt i sitt liv. När hon får upp ögonen för Ninos
Ferrante nr2 s.422 83
ständiga otrohet inser hon sin placering som ett av alla kvinnliga objekt i hans liv och lämnar till slut relationen.
5.1.5 Motstånd och makt
Funktionen motståndare i berättelsens början fyller till stor del Elenas föräldrar, men samtidigt inte. De har makten att stoppa starten på Elenas bildningsresa, men låter sig övertalas att låta Elena fortsätta studera.
Den egentliga makten att förhindra Elena att nå sitt mål utgörs främst av Elenas låga inre självkänsla och att hon internaliserat den kvinnosynen som är vedertagen i barndomskvarteret och hennes egen familj. För de vuxna i kvarteret finns det inget svar på varför en flicka ska fortsätta studera eller på annat sätt utvecklas till självständiga individer. Tydligast av allt visar sig fädernas syn på sina döttrar när Lilas pappa mitt i ett kraftigt gräl kastar ut henne genom fönstret ”som en sak”84
Det som utgör makten i fråga om vad som kan ge Elena objektet beror på vad man menar är objektet som subjektet Elena eftersträvar. Jag kommer i nästa del av analysen att argumentera för att det romanerna pekar på som
huvudsakligt mål för Elena är att få utgöra subjekt i sin egen livsberättelse. Objektet som subjektet strävar efter är att få vara subjekt.