Om jag skulle välja att inte bara se karaktären Lila som en paper person med en viss funktion mellan subjekt och objekt, skulle jag hävda att romansviten handlar om båda väninnorna, deras relation och respektive bildningsresa. Böckerna berättar då om två kvinnor, deras brist på plats som subjekt i alla de samhällsskikt de hunnit befinna sig i. Gång på gång försätts de i situationer där de antingen måste imitera
Ferrante nr 4 s.467 95
män för att klara sig eller påtvingas en kvinnlighet som definierats av andra. Elena säger på slutet att ”Nu när Lila har visat sig så tydligt måste jag finna mig i att jag inte får träffa henne igen.” I sin text har Elena gett Lila en form, låtit henne visa sig tydlig, gett henne en plats som hon inte lyckades tillförskansa sig under sin livsresa.
Hennes funktion att inte låta Elena bli ”lat” fyllde hon till sista raden i historien som hon genom sitt försvinnande fick Elena att skriva ner.
Lila verkar nästan känna till sin funktion i berättelsen. Hon planerar att lösas upp och sedan gör hon det när Elena inte går att pressa mer gällande studier, karriär och äktenskap. På andra områden kan Elena säkert fortsätta utvecklas, men på den fortsatta resan fyller kanske inte Lila någon funktion?
Samtidigt blir det fel att påstå att Lila försvinner ur berättelsen bara för att ingen av de övriga karaktärerna kan hitta henne som fysisk person. Karaktären Lila finns kvar som funktion inom Elena, som har henne som pådrivare och måttstock i det hon tar sig för.
Maria Lival-Lindström menar sig visa att ”den kvinnliga
bildningsromanen ifrågasätter rådande representationer av kvinnlighet och erbjuder alternativa visioner.” Ferrantes romaner ifrågasätter den kvinnlighet som tilldelats 96 kvinnor i ett patriakalt samhälle och visar på aen kvinnas kamp för att ta plats som subjekt och själv definiera vem hon är. Dock tycker jag inte att romanerna om Elena erbjuder några alternativa visioner i linje med Luce Irigarays filosofi, om att helt rasera de strukturer som i grunden hindrar kvinnor från att utvecklas på sitt eget sättd.
Däremot visar hennes resa att det från hennes barndom i mitten på 1900-talet fram till idag har skett stora förändringar och i alla fall i delar av världen har kvinnor helt andra möjligheter nu att göra mer självständiga livsval. Beskrivningen av Elenas döttrars livssitutioner som vuxna visar på det och hon verkar nöjd med vad hennes kamp genom livet har lett till. Hon har gjort en bildningsresa som format henne till en kvinna som väljer vilken väg hon vill gå och som lämnar situationer som krymper henne och bara erbjuder henne plats som objekt.
Hur gör Elena i mötet med krocken mellan positionerna mannens like och kvinnligt objekt? Hon ger sin självkänsla en form, hon definierar vad som utgör
lival-Lindström, s.56 96
hennes egen inre styrka, hon formulerar vad Lila haft för roll i hennes liv, vilken funktion hon har fyllt. Elena använder på så vis sitt skrivande till att arbeta med sig själv och för att definierav sig som subjekt. Denna process påminner om det Maarit Johnson skriver om att ”en låg inre självkänsla kan ändå ökas och förstärkas, men genom insikter och ett inre mognadsarbete som hjälper till att ”hela” självet.” 97 Genom sitt arbete med att skriva ner sin livsberättelse och till fullo internalisera Lila och den funktion hon fyllt ”helar” Elena sitt själv, gör sig till subjekt. Detta skulle kunna uppfattas som ett föredöme och en uppmuntran till läsaren, att likt Elena ta till vara på vad som kan fylla en ”Lila” funktion inom oss. Vi bör odla en god självkänsla, som i stort sett tvingar varje individ att vara sig självt och göra sin egen röst hörd.
Lila går före Elena och visar vägen, slåss för sin plats, provar olika vägar och gör på sitt sätt oavsett vad andra tycker eller försöker sig på, men likt en svajande självkänsla är Lila svårfångad och oberäknelig. Neapel-kvartettens
berättare rlyckas dock fånga in Lilas positiva funktion för Elenas utveckling och ger den en tydlig form. I de fyra böckerna serveras läsaren berättelsen om det driv och den envishet som krävs för att gång på gång fortsätta sin egen resa, bilda sig sitt eget liv och utvecklas till en individ, ett subjekt, med sina specifika egenskaper, sin röst, sitt kön och sin rätt till att få plats oavsett sammanhang.
Ur det perspektiv som jag har undersökt berättelsen i
Neapel-kvartetten har det framkommit att Elenas bildningsresa inte bara bildat henne till att vara sig själv, utan bidragit till bättre förutsättningar för nästa generation. Elenas berättelse belyser nya möjligheter för de yngre kvinnor som tar vid och bidrar till den fortsätta utvecklingen av ett samhälle där både varje kvinnas kvinnlighet och varje mans manlighet får plats.
Har Elenas döttrar, som representerar den nästkommande generationen, som fått goda förutsättningar ekonomiskt och frihet att välja partner och egen karriär, sina egna ”Lilor” internaliserade, som driver på dem att står upp för sig självarhd? Om vår inre självkänsla har brister bör vi använda oss av och jobba med vår yttre självkänsla, så att vi vågar och klarar av att sätta upp våra egna mål utifrån hur vi själva definierar vem vi är.
Ovan har jag försökt förmedla min tolkning av vad min analys lyft
Johnson s.46 97
fram om det. Elenas berättelse förmedlar om en kvinnas möjlighet att forma sitt livt.
Det finns också mycket annat kvar i romansviten att analysera med
litteraturvetenskapliga metoder. Berättandet och berättelsens uppbyggnad har jag bara snuddat vid och vad romanerna förmedlar om hederskultur, kvinnlig vänskap och relationen mellan mödrar och döttrar finns mycket ytterligare att undersöka och diskutera. Tyvärr kunde allt detta inte rymmas i min uppsats.
Källor
Bal, Mieke. Narratology: Introduction to the Theory of Narrative. Toronto:
University of Toronto Press, 3e uppl., 2009.
Bergström, Staffan och Elleström, Lars. Litteraturhistoriens grundbegrepp.Lund:
Studentlitteratur, 2a uppl., 2004.
Deutsch, Abigail. ”FICTION IN REVIEW: ELENA FERRANTE” The Yale Review Volume 103 Issue 2 2015 s.158-165
https://onlinelibrary.wiley.com/toc/14679736/103/2 (hämtad 2018-02-27) Ferrante, Elena. Min fantastiska väninna. Stockholm: Norstedts, 2017. (anges i fotner som nr 1)
Ferrante, Elena. Hennes nya namn. Stockholm: Norstedts, 2017. (anges i fotnoter som nr 2)
Ferrante, Elena. Den som stannar, den som går. Stockholm: Norstedts, 2017. (anges i fotnoter som nr 3)
Ferrante, Elena. Det förlorade barnet. Stockholm: Norstedts, 2017. (anges i fotnoter som nr 4)
Irigaray, Luce. Könsskillnadens etik och andra texter. Övers. Christina Nagelfors.
Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1994.
Johnson, Maarit. Självkänsla och anpassning. Lund: Studentlitteratur, 2003.
Järvstad, Kristin. Att utvecklas till kvinna. Studier i den kvinnliga
utvecklingsromanen i 1900-talets Sverige. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1996.
Lee, Alison. ”Feminine identity and female friendship in the ’Neopolitan’ novels of Elena Ferrante” British Journal of Psychotherapy 32, 4 2016, s.491-501.
https://onlinelibrary.wiley.com/toc/17520118/32/4 (hämtad 2018-02-27) Lival-Lindström, Maria. Mot ett eget rum: den kvinnliga bildningsromanen i Finlands svenska litteratur. Åbo: Åbo Akademis förlag, 2009.
Åström, Kenneth (red.), Termlexikon i litteraturvetenskap. Malmö: Studentlitteratur, 2008.