Elevinformanterna är fem flickor i mellersta tonåren, som går på en gymnasieskola i södra Sverige. De går första året i samma klass på samhällsprogrammet på en skola i en större stad i södra Sverige och har tidigare gått på olika grundskolor i stadens närområde. I undersökningen har de, precis som övriga informanter, fått fingerade namn och kallas här Sara, Emma, Linnéa, Sanna och Elin. De är alla flitiga läsare av litteratur, däribland faktion, och diskuterar gärna sina tankar kring texter med varandra. Passande nog hade de, precis innan intervjun, diskuterat Hon går genom tavlan ut ur bilden (1996), en av de två böcker som låg till grund för intervjun, i skolan tillsammans med sina klasskamrater och svenskläraren. Den andra boken som de hade läst var Pojken som kallades Det.
Intervjun inleddes med en fråga om vilka texter som, enligt dem, förekommer i undervisningen. Sara inledde med att säga att ”det faktiskt är väldigt blandat, men alla böcker ska ju såklart ha en mening i sig, något man kan diskutera eller något man skall analysera” och flera av de andra informanterna höll med henne. Linnéa tog över och påpekade att ”man märker väldigt tydligt när det är läraren som har valt ut en bok eftersom den oftast är väldigt känd och alltid har en mening”. Elin menade att hon tidigare ”alltid har fått välja böcker själv”, men att hon kände på sig att det inte kommer bli så framöver, eftersom hon har förstått att ”det finns många klassuppsättningar och då finns det säkert också diskussionsmaterial till det”. Emma påpekade att även hon ”fick välja helt fritt tidigare” och att hon då valde att läsa böcker som exempelvis Ondskan (1986). Sanna skrattade och sade att det var likadant på hennes gamla skola och fortsatte med att berätta att ”ofta valde jag någon hyfsat lätt bok eftersom vi ofta fick göra långa redovisningar”.
När eleverna beskrev sin fritidsläsning sade alla att de läser litteratur från alla möjliga genrer. Fantasy, ”sanningsromaner”, romaner, skräckromaner och ”humorromaner” var bara några genrer som nämndes i diskussionen. Sara påpekade att hon gärna läser historiska romaner och hon sade även att hon ”gillar sanningsromaner som är baserade på verkliga händelser för det är väldigt intressant”. Elin tyckte, även hon, om sanna romaner, men hon påpekade att hon även läser ”faktaböcker, psykologi och lite sånt”.
Eleverna sade att de har lagt märke till att det är skillnad på den litteratur de läser i skolan och den de läser hemma. Skillnaden upplevdes inte alltid vara genremässig, men så här förklarade eleverna tillsammans att de upplever läsningen i och utanför skolan:
Sara: Litteraturen som jag läser på fritiden läser jag för att handlingen är bra, medan det vi
läser i skolan måste ha en mening och den måste säga läsaren något. Skillnaden är väl att lärarna är mer hårda på vad vi får läsa och inte, eftersom vi ofta diskuterar böckerna.
Emma: I skolan kan det vara mer noveller och böcker som skall ha en mening i sig. När jag
läser böcker på fritiden väljer jag boken för att den intresserar mig eller för att den verkar rolig.
Linnéa: Böckerna som vi får läsa i skolan har ju alltid något som man ska sönderanalysera,
verkar det som. De verkar vara så noga med vad vi ska läsa och inte ska läsa. De väljer ju inte direkt ut humorböcker till oss.
Sanna: Jag håller med Linnéa och de andra.
Elin: Jag kan känna lite grann som Sara. Sen är det faktiskt så att många av de böcker vi har
läst i skolan har jag velat läsa. Så de är nog inte helt ute och ”snurrar” när de försöker välja ut bra böcker till oss.
I valet av litteratur lyfte eleverna följande faktorer som avgörande: bokens framsida och titel, baksidestexten, om boken vunnit något pris, sidantalet och om handlingen verkar vara intressant. Elin påtalade att ”en framsida kan verkligen locka mig och det är först om jag gillar en framsida
som jag över huvud taget läser igenom baksidetexten”. Hon fortsatte att förklara att om ”det står på boken att den har vunnit något pris åker den lätt ner i ’att låna’-högen. Jag har släpat hem alldeles för många böcker som jag verkligen inte tyckt om, så ett pris är verkligen ett plus i kanten! Eller att det står något i stil med ’en av Frankrikes mest lästa böcker’ eller ’en sann berättelse’.”. Emma sade då att hon ”gillar tjocka böcker” och att hon ”ibland brukar läsa lite i början av boken för att se om den verkar vara bra”.
När det gäller faktionstexter påpekade Sara att hon tror att hon läser många sanna berättelser, men menade att det ”ibland kan vara svårt att veta vad som är påhittat eller inte”. Hon tycker även att böckerna ”ofta ger en bra verklighetsbild”. Emma, som egentligen främst läser fantasy, berättade att det är hennes syster som brukar tipsa henne om ”olika sanna berättelser”. Hon såg det som en nackdel att ”man blir lite för kritisk och undrar för mycket vad som är sant och inte”. Elin påtalade att hon inte tycker om när innehållet ”känns påhittat”. Sanna förklarade att hon bara har läst en ”sådan bok och det var Hon går genom tavlan ut ur bilden”, vidare berättade hon att hon ”faktiskt inte visste att det var faktionslitteratur, utan det var först när vi diskuterade i halvklass som någon nämnde det”.
När eleverna talar om faktionstexter på fritiden menade de att det oftast är de otäcka och mest upprörande scenerna som diskuteras. Emma sade att de ”oftast pratar om de mest avskyvärda scenerna, de som liksom sätter sig i huvudet” och Sara fyllde i med att de ”pratar om medlidande och diskuterar ofta om hur sjuk världen egentligen är”. Elin påpekade att de ”diskuterar hur det verkligen kunde hända och hur samhället reagerar”. Linnéa påtalade att de även diskuterar om det som står i böckerna verkligen kan vara sant, eftersom vissa saker ”ibland är så oerhört skrämmande att man börjar undra”.
Eleverna gav uttryck för att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är påhittat och vad som är verkligt i en berättelse. Sara menade att ”om det är en bra författare så förstår ju den att man inte kan skriva vad som helst om man vill att det ska låta verkligt”. Eleverna menade att det som ”avslöjar” en text är om den är väldigt överdriven. Så här beskriver eleverna vad de menade med ”överdriven” genom att exemplifiera med en händelse i Johanna Nilssons roman:
Vi kommer ihåg när vi läste Hon går genom tavlan ut ur bilden och Katarina blev nedtryckt i en spya. Det var väl lite väl överdrivet kan vi känna. Sedan fortsätter Katarina helt som vanligt, som om ingenting har hänt. Vi tyckte också att det var väldigt konstigt att Hanna verkligen inte gjorde någon ansats till att be någon om hjälp, att berätta vad det var som egentligen pågick. Men det klart, är man liten och svag och det bara fortsätter, så blir det ju en ond cirkel.
Dock påpekade flera av dem att det var lättare att godta det överdrivna i berättelsen om Dave i Pojken som kallades Det (2002), som är skriven i jag-form, där författaren är huvudpersonen. Eleverna uttryckte slutligen att de tror att lärare tycker om ”den sortens litteratur för att den ger upphov till många diskussioner”, men de ansåg inte att faktionen behöver få mer plats i undervisningen, eftersom de inte vill att den ska ”analyseras in i minsta beståndsdel”. Elin avslutade med att säga att ”det är roligare att välja att läsa böckerna själv på fritiden i sådana fall”.
Analys
I detta avsnitt kommer resultatet av intervjuerna att analyseras med fokus på syftet och frågeställningen för undersökningen. Även lärar- och lärarstudentinformanternas syn på svenskämnet kommer att belysas i syfte att visa hur denna syn kan påverka deras relation till faktionstexter i klassrummet.
Inventering
Inventeringen av svenskämnesinstitutionen och skolbiblioteket på den skola där lärarna arbetar bekräftar den bild av textanvändningen som lärarna förmedlar genom intervjuerna. Faktionstexter används enbart i mycket liten utsträckning och då är det främst Ondskan (1986) eller andra liknande texter som har funnits i cirkulation på skolor och bibliotek en längre tid. Johanna Nilssons Hon går genom tavlan ut ur bilden (1996), som finns i klassuppsättning, har aldrig använts i undervisningen. Anledningen till att litteraturen inte används kan vara att lärarna, precis som de påpekade i intervjuerna, inte vet hur de ska behandla texterna. Att böckerna finns att tillgå visar dock att viljan att använda texterna kanske finns.
Bibliotekets bokutbud är begränsat till sådant som anses vara anpassat för ungdomar, vilket böcker som exempelvis Pojken som kallades Det (2002) inte kan sägas vara. Om dessa böcker erbjuds till eleverna verkar det främst vara genom andra källor så som lärare, andra vuxna eller genom kompisar.