Elevers delaktighet genom fritidsråd och ”kamratstödjare”

Många är beskrivningarna om hur man som personal arbetar medvetet för att hela tiden utgå från barnets rättigheter och röster och hur detta införlivas i verksamheten på olika sätt. I de flesta intervjuer framgår att det är förhållandevis svårt att beskriva någon särskild aktivitet då arbetet med rättigheter genomsyrar hela fritidshemmet. Det beskrivs mer som ett

förhållningssätt eller en slags grundsyn som man bör ha med sig när man arbetar i fritidshemmet. En informant uttrycker:

Det kan vara när elever är delaktiga i olika aktiviteter. Att alla får vara med och bli inkluderade i gemenskapen på fritids. Det är svårt att beskriva en särskild aktivitet – detta ska ju ske i den dagliga verksamheten i allt vi gör. Vi på fritids måste ständigt anpassa vår verksamhet efter den elevgruppen vi har, deras behov och intressen. (svar från informant R5)

För att knyta an till Elvstrands (Haglund et al, 2020, s. 177) tankar om politisk och social delaktighet så speglar det politiska perspektivet de beslut som barn och elever har möjlighet att påverka i sin utbildning, som till exempel i fritidshemmet som informanten nämner i citatet ovan. Det sociala perspektivet grundar sig i de beslut som rör barnets liv och hem, där de ska vara delaktiga i alla beslut som tas kring dem själva (ibid.). Just delaktighet är ett

återkommande begrepp som lyfts fram tydligt i mina informanters beskrivningar av hur de arbetar utifrån barnets rättigheter. Informanterna verkar likställa delaktighet med att få vara

45

med, vilket går att problematiseras utifrån olika synvinklar. Pedagogerna tycks mena att de visar respekt för barnet, givetvis med stor variation och med utrymme för olika tolkningar, genom att barn ska få vara med och påverka. Samtidigt är en möjlig tolkning av citatet ovan också att personalen prövar sig fram för att hitta metoder där barnen själva kommer till tals genom eftersom att de verkar vilja komma åt barns perspektiv, det vill säga barnets egen tolkning, något som är ett viktigt begrepp inom barndomssociologin (Halldén, 2007, s. 28). Personalens intresse för just barns perspektiv kommer till uttryck då de resonerar och beskriver deras tankar om barnets möjlighet till delaktighet och inflytande i verksamheten. Även kommande citat om fritidsråd och kamratstödjare är enligt min tolkning indikationer på hur personalen försöker komma åt barns perspektiv i sin verksamhet. En informant delar med sig av ett exempel på en aktivitet som hon menar utgår helt från barnets medbestämmande:

Sedan en termin tillbaka har vi fritidsråd med våra elever på fritids. Vi brukar träffas en gång i månaden, två elever från varje avdelning, och så har vi en dagordning som vi utgår ifrån. Vi har inte riktigt fått rutin på detta än, men barnen tycker det är kul och jag tror att de känner sig lite viktiga, att vi vuxna lyssnar på dem. Det blir ju mycket önskningar, att de vill ha disco, att de vill göra en utflykt eller att vi ska bygga en stor skejtramp ute på skolgården (skrattar). Mycket av detta måste vi ju säga nej till, men jag tror ändå att det är viktigt att vi visar barnen att vi har ett forum där de får säga sitt. Att det är på riktigt liksom. (svar från informant R5)

Här skulle man kunna förstå ovanstående citat utifrån begreppet being (Halldén, 2007, s.31) som är en direkt koppling till barnets varande. Inom barndomssociologin ses barnets

aktörskap som centralt och just i en aktivitet som till exempel fritidsråd som informanten beskriver ovan ger man barnet en egen röst med möjlighet att påverka och därmed bli

medskapare i sitt egna liv. Dock är min personliga tolkning även att när man säger nej till ett barn (eller skrattar åt deras förslag som informanten gjorde under intervjun) visar det på att barnsynen även präglas av det motsatta begreppet till being, nämligen becoming, där barnet alltså inte ses som en aktör. Detta synsätt tar inte hänsyn till barns åsikter och tankar utan präglas mer av den vuxnes perspektiv som styrande och ”rätt” (Hallden, 2007, s. 33). Min tolkning av citatet blir således en slags sammankoppling mellan de två perspektiven being och becoming. Likaså får det mig att reflektera över vad det gör med barnet när det ständigt får mötas av ett ”nej” från de vuxna? Deras önskningar kan oftast inte uppfyllas, som

informanten uttrycker i citatet ovan, vilket gör att deras åsikter och röster faktiskt inte tas hänsyn till (Freeman, 1998). För att knyta an till delaktighetsbegreppet lyfter Elvstrand att

46

pedagoger måste arbeta utifrån barncentrerade metoder (Elvstrand et al, 2019, s. 147), vilket innebär att man använder sig av arbetssätt där barns möjligheter att uttrycka sig tas tillvara. I en studie av Haglund (nämnd i Elvstrand et al, 2019, s. 147-148) där elevernas egen

uppfattning om delaktighet studeras, beskriver eleverna att de inte blir lyssnade på i

fritidshemmet och att beslut tas över deras huvuden utan att de vuxna förklara varför. Denna problematik går även att ana i ovanstående informants berättelse.

Även om fritidsråd nämns som en god metod på en skola för att verka för elevinflytande och delaktighet, nämns även motsatsen av en annan informant. Problematiken med att planerade aktiviteter uteblir på grund av personalbrist beskrivs som en vanligt förekommande orsak:

Fritidsråd har vi inte på vår skola, vi har så många andra råd och i ärlighetens namn är det många av dessa råd som mest ligger och guppar, som aldrig blir av. Personal blir sjuka eller ska gå på möten, och man kan ju inte bara kasta in en vikarie i dessa råd. Men tanken med klassråden nu i höst är att det på dagordningen ska finnas en punkt där det står ”fritids” och att barnen här får tycka till om denna verksamhet. De flesta barn i de yngre klasserna går ju ändå på fritids. (svar från informant R9)

I citatet ovan kan begreppet being tolkas in, då informanten nämner ”tycka till”, vilket kan förstås som att personalen låter barnets åsikt höras. Även om informanten verkar beskriva sin situation som något uppgiven med tanke på det hon berättar om att personal blir sjuka, vikarier sätts in och att olika aktiviteter ställs in verkar inställningen ändå vara att fritidsrådet är ett viktigt forum för att låta eleverna uttrycka sina åsikter. Att eleverna får ”tycka till” om sitt fritidshem visar på en barnsyn som tillskriver barnet en röst och att barnets åsikt

kontextualiseras (sätts in i ett sammanhang). Detta nämner Halldén (2007, s.32) som en utgångspunkt inom det barndomssociologiska fältet, att lyssna på barnet och analysera deras utsagor.

Ytterligare en aktivitet med fokus på elevers delaktighet beskrivs av en informant där man på hennes skola arbetat fram ett koncept med så kallade kamratstödjare. Här ges elever från årskurs 1-6 utbildning och ansvar för att under skolans alla raster ha uppsyn över sina medkamrater så att ingen hamnar utanför, behandlas illa eller blir mobbad. Informanten berättar:

47

Vi väljer ut två representanter från varje klass från årskurs 1 och uppåt. Vi har möten med våra kamratstödjare 1gång/månad utifrån husmodellen där man ritar upp skolan och alla platser och byggnader där barnen är. Man ber barnen rita ut var de känner de sig trygga eller otrygga, var det brukar vara slagsmål, var det behövs fler vuxna osv. Det blir en visuell bild som blir tydligt för barnen. (svar från informant R10)

Vidare beskriver hon:

Vi pratar mycket utifrån barnkonventionen i vår kamratstödjargrupp. Vi jobbar också med BRIS och Rädda barnens material. Vi lär barnen att det är deras skola och att deras röster är viktiga. De ska känna att de kan påverka och de ska se att vi vuxna agerar. Vi återkopplar mycket till barnen. Återkoppling är jätteviktigt så att de ser att vi tar detta på allvar. (svar från informant R10)

Det går att tolka citatet ovan med begreppet being (Halldén, 2007, s. 31) efter som informanten lyfter vikten av att framhålla barnets röst och åsikter. Det tycks vara så att informanten ser på barnet som kompetent och moget att ta beslut om sådant som rör deras utbildning och deras skola. Barnets förmåga att lära ses likartad som den vuxna människans förmåga i lärprocessen (Hallden, 2007, s. 168). Att personalen även kontinuerligt återkopplar beslut och processer till barnen visar på att de ser barnet som värdefullt och med rätt att bli involverad i sin egen utbildning. Detta förstärks även i barnkonventionen, även om denna koppling är något som saknas i informanternas egna utsagor:

Barn har rätt till yttrandefrihet; att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter, med respekt för andra personers rättigheter (Unicef, 2009, art 13).

Här lyfter informanten en modell som hennes skola anammat för att komma åt just konflikter och otrygga platser på skolgården, något som hon kallar för husmodellen. Detta blir ytterligare en konkret koppling till att personalens barnsyn och agerande tycks präglas av begreppet being, då barnets vilja och åsikt sätts i fokus genom att det får bestämma vilka platser på skolan som de vill lyfta i detta sammanhang. Likaså ges eleverna möjlighet, genom barncentrerade metoder som Elvstrand lyfter vikten av ( Elvstrand et al, 2019, s. 147), till delaktighet och inflytande. När jag ställer följdfrågan till informanten om hur personalen sedan använder sig av den ”karta” som eleverna ritat upp utifrån husmodellen svara hon:

Efter mötet sparar vi den ifyllda husmodellen som dokumentation och tar oss med till vårt nästa EHT-möte (elevhälsoteam). Här ser vi över vilka platser och ytor som barnen beskriver som

48

risker eller otrygga platser. Sedan diskuterar vi hur vi kan göra dessa platser bättre och mer trygga för våra elever på skolan. Därefter återkopplar vi till våra Kamratstödjare som i sin tur återkopplar till sina klasskamrater vid till exempel klassrådet. Alltid återkoppla, det är det allt bygger på liksom. (svar från informant R10)

En rimlig tolkning är att informanten och hennes skola verkar ha hittat en metod för att se barnet på det sätt som med barndomssociologiska termer skulle kallas för being utifrån Halldéns teori (2007, s. 31) där barnet och barndomen har ett egenvärde i sig och där vuxna låter barn vara med i ett socialt aktörskap. Denna tolkning grundar jag i informantens sätt att beskriva hur de ständigt återkopplat till eleverna som är kamratstödjare och låter dem vara delaktiga i hela processen. Eleverna tycks ges ansvar och blir lyssnade på, något som jag tolkar att informanten beskriver tydligt ovan. I min analys kan jag även se likheter i Halldéns (ibid., s.32) tankar om vikten av att kontextualisera barns utsagor för att lyfta barns perspektiv ytterligare. Mycket av det barndomssociologiska fältet grundar sig i att man låter barnens erfarenheter och tankar (och ibland kanske även rädslor?) vara en utgångspunkt för att förstå ett barn. Genom att man lyssnar till barnets upplevelser och tankar, med utgångspunkt i deras vardagsliv, kan relationer stärkas. Små detaljer som barnet berättar om kan vara avgörande för att förstå hur ett barn tänker och känner (ibid.).

För att fördjupa delaktighetsbegreppet ytterligare i teorin, och denna gång i Shiers modell (Nordenfors, 2018, s. 69), skulle också en möjlig tolkning vara att personalens arbete kring kamratstödjare och fritidsråd skulle kunna förankras i de fem stegen som modellen påvisar. De fem olika nivåerna är:

1. Barn blir lyssnade på

2. Barn får stöd för att kunna uttrycka sina åsikter 3. Barns åsikter tas hänsyn till

4. Barn involveras i beslutsfattande processer

5. Barn har makt och ansvar i beslutsfattande processer

Denna modell ska ses som ett pedagogiskt verktyg i personalens arbete med att göra eleverna mer delaktiga i verksamheten. I organiserade aktiviteter (som kamratstödjare och fritidsråd är) blir eleverna lyssnade på, involverade i och ges makt och ansvar i beslutsfattande processer som rör deras egen utbildning. I min tolkning passar dessa steg in inom barndomssociologins perspektiv då stegen stödjer ett synsätt som vilar på begreppet being (Halldén, 2007, s. 31).

49

Jag tycker också att modellen visar på en jämlik relation mellan den vuxne och barnet då barn ges makt och involveras i beslutsfattande processer, utan att för den delen ges en övermakt som istället kan skada barnet (ibid, s. 35). Halldén menar att vi måste vara flexibla i vår tolkning av barnet som being och försöka se vad barnet behöver just nu och i en viss situation i egenskap av ett barn (ibid.). Vi måste också våga vara vuxna och sätta gränser för barnet så att det kan utvecklas på rätt sätt och känna tryggheten av en vuxen som närvarande utan att för den delen kränka barnets varande (ibid.). För att problematisera Shiers modell som på ett sätt är ett uttryck för barns rätt så visar den samtidigt sådant som också kan vara komplext eller vad informanterna inte lyckas ge uttryck för. För att lyfta exempelvis steg 4, att barn involveras i beslutsfattande processer (Nordenfors, 2018, s. 69), så märker jag att

informanterna ibland likställer detta med att eleverna i fritidshemmet får komma med förslag på önskemål gällande verksamheten (till exempel om de ska serveras popcorn eller se på film i slutet av veckan). Detta är i min tolkning inte på nivå med en beslutsfattande process som väger tyngre, och här i ser jag ett problem med att personalen ibland verkar ta för lätt på vad som egentligen är rättighetsarbete i fritidshem? Detta kan märkas i deras berättelser när de till exempel menar att eleverna på samlingar får lägga en hemlig lapp i en önskeburk. En

informant lyfter att det faktiskt finns en diskrepans i fritidshemspersonalen sätt att arbeta och tolka delaktighet, han nämner detta som att man antingen arbetar om demokrati eller i

demokrati, ett intressant resonemang som redogörs och fördjupas i nästa kapiteldel nedan.