Mari Juhlin – Lejonkull!
Ordet ekar över gården, förvandlar den till savann. Zebrorna skenar, gnuerna knuffas, lejonet rusar. De vilda skratten får Ella att le och det rycker i benen. Hon vill springa, rusa med de andra.
Men det går inte. Inte med klumpen i magen. Klumpen som betyder att Elakingarna är tillbaka.
De närmar sig, sakta. Små och fula. Livsfarliga. Händerna skakar när hon fyrar av:
– Is! Snö! Hagel!
Krafterna viner genom luften, men Elakingarna är snabba. De duckar, skrattar, lipar åt henne.
Så äntligen, en fullträff, rakt i rumpan på en. Och Elakingarna flyr. Åt alla håll. Som yra höns.
Ella andas ut. Låter armarna bli till spagetti. Så hör hon någon ropa:
– Fajtas du med Elakingar igen?
Det är Nils. Han skrattar och kastar med armarna, som om han också hade magi. Ella svarar inte. Biter bara på tumnageln.
– De finns inte på riktigt vet du väl.
– Gör de visst! vill hon skrika. Men de är osynliga.
Nypa honom vill hon också. Hårt. Men inte heller det gör hon.
Istället tittar hon bort och får syn på ett bageri i sandlådan. Rad efter rad med vackert dekorerade sandkakor.
Försiktigt närmar hon sig bagarna. Sätter sig så nära hon vågar. Fyller en hink, plattar till och vänder.
Kakan blir hög och len. Hon stryker med handen över den. Pyntar den med de allra vackraste stenarna, de allra gulaste maskrosorna. Hon tittar mot bagarna.
Väntar på att de ska se henne, säga något.
Det gör de inte. Då känner hon den igen, klumpen i magen.
– Lämna. Mig. I. Fred! skriker hon och skickar iväg den ena isblixten efter den andra.
Det svider bakom ögonen och hon blinkar hårt.
Vad är det för fel på dem? Varför låter de henne inte leka?
Tårarna gör det svårt att se. Ändå får hon in en träff och Elakingarna är borta.
Det kittlar till i nacken, som om någon tittar på henne. Hon vänder runt. Ingen är där. Ingen utom Melvin, som med röda kinder stirrar ner i gruset.
Han sitter på gårdens enda bänk och känns så självklar där att det får Ella att fundera. Har hon någonsin sett honom leka? Ella tror inte det. Och tanken får magen att kännas både varm och ledsen.
– Ska vi fråga om han vill leka? undrar fröken som just kommit förbi.
Ella ruskar på huvudet, så hårt att det nästan ramlar av.
Fröken sätter sig på huk bredvid henne och kanske kan hon läsa tankar, för hon säger:
– Det är Elakingarna va?
Ella nickar och fröken ser så snäll ut när hon frågar:
– Vill du att jag tar hand om dem?
Det vill Ella. Jättemycket.
– Men du har ju ingen magi, säger hon och axlarna känns plötsligt väldigt tunga.
– Det finns väl andra sätt, ler fröken. Men du får visa mig var de är.
Där, inne bland buskarna, får Ella syn på dem. Hon pekar och fröken stegar iväg.
– Schas med er! säger hon, som om de var katter. Här får inga Elakingar vara!
Det är konstigt, men bredvid fröken ser de inte alls farliga ut. Och Ella skrattar så att det gör ont i kinderna, för det är inte lätt att köra iväg sådana man inte kan se.
Vagnar packas och västar tas fram. Det ska grillas korv i skogen.
– Det var visst inte så enkelt, säger fröken. Men vi fixar det ska du se.
Så ler hon finurligt och räcker över en stor hink.
– Samla in dem i den här, så slänger vi dem på elden.
– Fick du dem? undrar fröken och tittar ner i hinken.
– Allihop! säger Ella och sträcker på ryggen.
Så lätt det gick, tänker hon. Två isblixtar och så var det klart.
– 38, 79, 100! Nu kommer jag! hör hon Nils ropa.
Nyfiket tittar hon på medan den ena efter den andra blir hittad.
Hon tänker på Elakingarna i hinken. På att hon äntligen ska bli av med dem! Och på att hon äntligen ska få leka!
Ella vet redan det perfekta kurragömmastället.
En efter en kastar hon dem på brasan. Elden spottar och fräser. Och Ella känner sig lätt som en ballong.
Men vad nu? De brinner inte upp. De tinar, dansar bland lågorna, flinar åt Ella, och sedan… pruttar de på korvarna.
Magen känns tung, men inte av korv. Pruttkorvarna lämnar hon åt de andra.
Bredvid henne sitter fröken och funderar.
– Om vi är snälla mot dem blir de nog snälla tillbaka, säger fröken till slut.
När vi kommer till förskolan igen bjuder vi dem på mellis.
Men Elakingarna känner inte alls för att bli snälla. De vill hellre leva rövare.
Trampa i smöret och tvätta fötterna i mjölken.
– Hur går det? viskar fröken, men Ella hinner inte svara.
Fröken ser aldrig Elakingen som kastar sig från lampan ner på räkosttuben.
Men känner det gör hon, när klicken med räkost träffar henne rakt i ögat.
– Jag ska bara ta igen mig lite, säger fröken och gnuggar sig i ögat.
Hon hjälper Ella med dragkedjan och fortsätter:
– Sen hittar vi på något som funkar. Ok?
Ella ser efter henne tills hon försvinner in i frökenrummet. Sedan går hon med tunga steg mot ytterdörren.
Det är lejonkull igen. Hjorden av barn rusar förbi. Ella ser efter dem, men den här
gången rycker det inte i benen. Så tunga är de. Istället rör de sig sakta mot bänken.
Bänken där Melvin sitter.
Ella känner efter i magen. Ingen klump. Kanske är det här hon borde sitta. Och aldrig leka, precis som Melvin.
Melvin ritar med skon i gruset och Ella gör likadant.
Kanske kan de prata i alla fall?
Hon tuggar på tumnageln. Väntar på att orden ska komma.
Det gör de inte. Och plötsligt är klumpen där igen och det hörs ett brak inne bland träden.
– Vart ska du? ropar Melvin.
– Fajtas med Elakingar, ropar Ella tillbaka.
Melvin skyndar efter.
– Jag kan hjälpa dig.
– Nej! säger Ella och skakar på huvudet. De är osynliga.
Då ler Melvin stort.
– Jag ser också osynlingar.
Mer hinner han inte säga förrän Elakingarna attackerar.
De kastar sig i säkerhet. Stenar skakar, grenar knäcks, kottar regnar likt bomber.
Och en träffar Melvin rakt i huvudet.
De ska allt få, tänker Ella.
– Is! Snö! Hagel!
Men de är för många. Alldeles för många. Hon klarar det inte själv.
– Hjälp! ropar hon.
– Eld! skriker Melvin.
Isblixtar och eldklot viner om vartannat. Elakingarna skakar.
– Snö!
– Lava!
– Hagel!
– Blixtar!
Tillsammans kämpar de. Sida vid sida. Och Elakingarna är chanslösa.
De klarade det! De besegrade Elakingarna. Ella kan inte riktigt fatta det.
Melvin dyker upp med famnen full av pinnar.
– Vi bygger ett fängelse, säger han.
– Det var den sista, säger Melvin och låser noga gallerdörrarna. Vad gör vi nu?
Ella kommer inte på något. Vad gör man egentligen, när man inte har Elakingar att oroa sig för? Så rycker det i benen och Ella vet precis vad hon vill.