Cecilia Nilsson
”Tänk så mycket pengar de får nu. Tänk det, Shalma!”
Pirran släppte inte teven med blicken. Hennes hår guppade när hon talade.
Det hade samma ljusa färg som digestivekex. Mitt eget var svart som lakrits. Jag har aldrig tyckt om lakrits.
Jag nickade och böjde mig fram och tog en klubba som stod i skålen på bordet.
”Men de åker ju ändå fast sen”, sa jag.
Hon vände blicken från rånet som pågick på teveskärmen och gav mig en blick. Jag kände igen den där blicken. Det var en men-gud-vad-du-är-trög-blick.
Jag tyckte inte om när hon såg sådär på mig. Det fick mig alltid att känna mig som ett barn, fastän jag var en decimeter längre än hon, och dessutom född tidigare på året.
”Vadå?” försvarade jag mig. ”Det är ju alltid så det går till på film. Hjälten fångar dem och ser till att de hamnar i finkan eller dör. Så går det ju alltid till.”
”Hjälten?” Pirran fnös. ”Det är idiotiskt att de säger att det är en hjälte. Hur kan det liksom vara värre att ta lite grejor än att döda någon eller stänga in dem för resten av livet.”
”Fast rånarna slog ju faktiskt ner butiksägaren”, invände jag. ”Misshandlade honom.”
”Polisen hade jagat dem även om de inte slog ner honom”, sa Pirran.
Jag ryckte bara på axlarna för jag visste ju att hon hade rätt. Att råna var emot lagen. Klart polisen jagade en då.
”Dessutom är det på film”, fortsatte Pirran. ”Polisen får inte tag på alla som rånar. Inte i verkligheten, Shalma.”
”Inte?”
Hon skakade på huvudet.
”Hur vet du det?” undrade jag.
”Det vet man ju”, sa Pirran och lät lite överlägsen.
Jag undrade hur det var att vara hon, att aldrig vara rädd för någonting. Jag var rädd för en hel massa saker. Mörker, hundar och galna yxmördare var bara några exempel. Och bilar. Bilar, var jag faktiskt jätterädd för. Det hade jag varit ända sedan min mamma blev påkörd och dog. Det var nästan tre år sedan nu, men
jag saknade henne fortfarande. Det kändes skönt att ha Pirran. Hon fick mig att tänka mindre på mamma. Åtminstone för det mesta.
”Men hur?” envisades jag och pillade med pappret till klubban. Det var så tunt och halt och slank undan mina fingrar.
”Polisen har aldrig tagit mig”, sa Pirran.
Det var sant. Pirran snodde saker jämnt. Godis och pengar. Ibland smycken och kläder också. På min födelsedag snodde hon ett jättefint linne med glitter på till mig. Ändå hade hon aldrig suttit i fängelse. Polisen hade inte ens tittat åt hennes håll. Själv hade jag bara snott tablettaskar och klubbor. Små saker. Men Pirran sa att jag var duktig. Att jag snart kunde sno mer grejor. Jag visste inte om jag vågade. Jag var nämligen rädd för polisen också. Och att pappa skulle bli arg.
”Nä, men att snatta är ju inte samma sak som att råna”, sa jag.
”Vet jag väl. Men jag vet folk som har rånat också och ändå inte råkat illa ut.”
Jag stirrade på henne. ”Vem då?”
Hon tog en Snickers ur skålen. ”En jag känner.”
Ibland hände det att jag blev trött på henne. Som när hon pratade om personer och jag inte visste vem de var. Sen vägrade hon att berätta fastän jag tjatade. Jag stoppade in klubban i munnen och sög på den så att det kom ett smackande ljud.
”Shalmis”, sa Pirran vädjande. ”Bli inte sur nu.”
”Vem är det då?”
”Jag har lovat att inte säga något. Jag har lovat, Shalma.”
”Mhm.”
”Om du hade berättat något för mig och jag lovat att inte säga något, men ändå sagt något hade väl inte du tyckt om det.”
”Nä, det är klart”, sa jag. ”Men vi är ju bästa vänner, så det är väl lite skillnad.”
”Jo, men om vi blir ovänner eller något …”
Jag lyssnade inte på resten av meningen. Ordet ’ovänner’ fick det att suga i min mage av rädsla. Jag ville aldrig bråka med Pirran. Om man blev ovänner kanske man aldrig blev vänner igen. Jag hade redan förlorat min mamma, och sen förlorade jag min förra bästis när han flyttade. Att förlora folk gjorde ont. Aldrig, aldrig att jag ville vara med om det igen.
”Vi kommer inte att bli osams”, sa jag.
Pirran log. ”Klart inte. Jag menade bara … Äsch. Du har rätt. Du är ju min
bästis. Aldrig att jag blir arg på dig. Vi kommer att vara bästisar i all evighet.”
Jag log. Så skönt det kändes när hon sa sådär. Jag skulle göra vad som helst för att vi skulle fortsätta vara vänner. Pirran såg på teven där rånarna nu flydde i en bil. Jag misstänkte att pangandet snart skulle börja. Jag tyckte inte om när det var för mycket smällande och blod på film. Pirran stirrade som hypnotiserad på tvn medan hon sakta tuggade på sin snickers.
”Tänk om vi kunde göra sådär, Shalma”, sa hon.
Jag såg från teverutan till henne och tillbaka igen. Hjärtat bankade i bröstet.
”Vadå? Bli jagade av polisen?”
Pirran skrattade högt. ”Var inte dum, Shalma. Vem vill bli jagad av polisen?”
Jag var fortfarande misstänksam. ”Vad menar du då? Råna?”
”Mm.”
Det kändes som om jag fick is i maggropen. ”Men det kan vi ju inte göra.
Vi är bara elva.”
”Om vi gjorde det smart kunde vi få hur mycket pengar som helst utan att polisen hittade oss. Du är mycket smartare än de där dumskallarna på teve, Shalma.”
”Men tänk om de hittar oss?” sa jag och min röst var hög och gäll.
Pirran såg på mig och började skratta. ”Jag skojade bara.”
Jag skrattade jag med, mest av lättnad. På teverutan såg vi hur polisen kom närmare och närmare rånarna medan pistolerna smällde. Jag var tvungen att lägga armarna om mig själv och krama om mig. Smällandet lät så högt. Kunde de jaga mig och Pirran på samma sätt om vi hade rånat? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Det hade varit ett av Pirrans skämt. Dessutom skulle polisen aldrig jaga en elvaårig flicka med pistoler. Det skulle de väl inte?
Pirran såg uttråkad ut. Hon tog fjärrkontrollen och klickade av teven. ”Det var ju ingen bra film”, sa hon.
Jag nickade instämmande. Tystnaden kändes underbar efter ljudet av gnisslande bildäck och smällande vapen.
Men Pirran var inte den som var glad i att det var tyst. Med ett språng hoppade hon ur fåtöljen. ”Kom igen, Shalma. Vi går ut.”