Mia Jansson
Jag drar in stalldoften med djupa andetag. Det är konstigt, men stallet luktar faktiskt olika beroende på om det är vinter eller sommar. Det luktar alltid gott, men olika. På vintern är det en mysig doft av julstämning från grankvistarna som pyntar spiltornas stolpar och boxarnas dörrar, tillsammans med doft från halm och hö. Nu är det en varm sommardag i juli och då doftar det av rent sågspån, varm häst och lädertvål.
Jag är svettig efter cykelturen. Trots att jag är tidig är jag inte först. Borta vid foderkammaren ser jag Kenneth. Han sopar golvet. Kenneth har ett speciellt sätt att röra sig på. Han går liksom med stora kliv, som om han går på en båt som gungar. Alla på ridskolan har hört ryktet om hur Kenneth haft problem med flaskan och att det är därför han fått jobb i stallet. Men under de år han jobbat här har ingen märkt av det problemet. Han är alltid noga med att hästarna ska ha det bra. Hans ansikte är fårat och en framtand saknas. Själv tycker jag att han är snäll, men är ändå lite rädd för honom.
Nästan alla hästar är ute i hagarna. Det är bara gamla Odin och lilla Bello som är kvar inne. Odin ska förmodligen ridas av sin ägare och Bello är halt. Han står och tuggar sakta på sitt hö.
Så ser jag bort mot Sheryls tomma spilta. Hon är ute med de andra ridskolehästarna i hagen. En känsla av tomhet sprider sig i mitt bröst och en klump växer i halsen. Jag tänker på gårdagen när veterinären var här, och hur ridläraren efteråt berättat att de inte har något val. Hur hon tittat medlidsamt på mig. Jag förstod att det inte var hennes fel, men ändå tyckte jag inte lika bra om henne som innan.
Idag är alltså den dagen då de ska hämta Sheryl, hämta henne och aldrig komma tillbaka med henne mer. Spatt hette det, det som orsakar hennes smärta i benet och som gör att hon inte kan finnas kvar.
Jag går ut ur stallet innan Kenneth hinner se mig. På den stora stallplanen står bara två bilar. Antagligen är den ena Kenneths och den andra Odins ägares. Det knastrar i gruset under mina ridskor när jag går över planen, bort mot den stora sommarhagen. Solen har redan börjat värma ordentligt. När jag närmar mig hagen ser jag att Sheryl lagt sig ned för att njuta av solens strålar medan de andra
hästarna går och betar en bit bort. När jag närmar mig staketet lyfter hon en aning på huvudet för att se vad som händer, sedan lägger hon sig avslappnat med huvudet i gräset igen. Jag krånglar mig vant emellan de två eltrådarna utan att få någon stöt.
Hela tiden förväntar jag mig att Sheryl ska resa sig när jag kommer närmare, men hon ligger kvar. När jag är framme sätter jag mig på huk och stryker handen över hennes hals. Pälsen känns mjuk och varm. Hon gör en liten frustning av välbehag. Jag går ned på knä i gräset, trycker näsan mot pälsen och drar in doften av solvarm häst. Sheryl reagerar inte. Försiktigt lägger jag mig ned och blir liggande med huvudet mot hennes hals och min kropp framför hennes framben.
Vi andas båda djupt.
Jag vet att jag inte borde ligga så här. Det kan vara farligt. Skulle någon av ridlärarna komma förbi skulle de bli tokiga. Om något skulle skrämma Sheryl eller av annan anledning få henne att resa sig hastigt kan jag mycket väl hamna i kläm. Men jag vill inte förlora tillfället. Jag vill inbilla mig att det är skapat för att låta mig ta farväl av Sheryl.
Jag sluter ögonen och låter solen värma mitt ansikte. Sheryl andas lugnt.
Ett par flugor surrar omkring oss. När de landar på hennes hals känner jag det reflexmässiga ryckandet i hennes hud. Svalorna som byggt bo i stallet flyger fram och tillbaka över oss. Jag hör deras vackra sång. Antagligen samlar de mat till sina ungar.
Hur kan sommaren bara fortsätta att vara så vacker när allt egentligen är så sorgligt och hemskt?
Jag vet inte hur länge jag ligger där, tiden känns oväsentlig, men så kommer stunden då jag inser att det är dags för mig att lämna Sheryl. Jag sätter mig försiktigt upp, blir sittandes en stund och tittar på henne medan jag låter handen stryka mjukt över hennes hals. Hon ligger fortfarande i samma ställning, med huvudet utsträckt och ögonen slutna. Så reser jag mig, står några sekunder bredvid henne innan jag börjar gå därifrån. När jag kommit en bit hör jag hur hon rör på sig. Jag stannar upp och vänder mig om. Hon ligger fortfarande ned men i mer upprätt ställning. Huvudet är lyft och hon har dragit ihop benen mot kroppen. Hon ser efter mig. Det bränner i mina ögon. Jag sväljer hårt och när jag blinkar får tårarna inte plats under ögonlocken utan faller ned över kinderna. Så vänder jag mig om igen och går bort mot stallet. Nu går jag hela vägen in i stallet utan att vända mig om fler gånger. På vägen torkar jag kinderna med baksidan av handflatorna.
De kommande timmarna går jag som i töcken. När de kommer med transporten för att hämta Sheryl går jag inte ut. Jag hör hur baklemmen landar då de fäller ned den, jag hör deras röster och Sheryls hovar över gruset. Så slår baklemmen igen och haspas. Strax därefter startar bilen och kör stilla iväg över planen och ut på asfaltsvägen. Snart är ljudet av bilen och transporten borta och det enda som är kvar är ljudet av svalorna och Bellos hötuggande.