En effektivare lagföring vid stöd som betalas

företag

Som vi tidigare har konstaterat har många av de stöd som har införts under pandemin riktat sig till företag. Vi har från brottsbekämpande myndigheter mottagit uppgifter om att det är mycket svårt att driva ärenden som gäller brott mot stödet vid korttidsarbete. Stödet passar inte in i bedrägeriparagrafen och ger upphov till bevisfrågor som är mycket svåra att lösa. Till viss del kan detta hänga samman med hur ansökningsprocessen är utformad och de krav på uppgifter och dokumentation som uppställs i ansökningsformuläret men det är inte hela förklaringen. Uppgifterna om upplevda problem när det gäller lagföringen är mycket oroande då de innebär att det i dagsläget saknas effektiva möjligheter att ingripa mot brott som begås mot stödet vid korttidsarbete. En fråga som har aktualiserats under vårt arbete är därför vilka straffbestämmelser som bör vara tillämpliga vid brottsliga angrepp mot ersättningar och stöd som riktar sig till företag.

Regeringen har i ett tidigare lagstiftningsärende uttalat följande. De skattefinansierade välfärdssystemen förutsätter att det finns en betalningsvilja eller acceptans hos befolkningen för samhällets

åtaganden. Felaktiga utbetalningar undergräver förtroendet för välfärdssystemen och riskerar att urholka betalningsviljan. Därför är frågan om missbruk av välfärdssystemen central för ett långsiktigt hållbart välfärdssamhälle. (Prop. 2018/19:132 s. 12.) Dessa uttalanden får i allra högsta grad anses tillämpliga även på de stöd som betalas ut till företag under pågående pandemi.

Enligt regeringen är syftet med bidragsbrottslagen och lagen om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen att skydda välfärdssystemen från brottslighet och att motverka felaktiga utbetalningar.

Bidragsbrottslagen är emellertid endast tillämplig på ersättningar som betalas ut till en enskild person eller avser en enskild person, men betalas ut till eller tillgodoräknas någon annan än den enskilde. (Genom begreppet avser en enskild person är lagen tillämplig på t.ex. assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken som betalas ut direkt till assistansanordnaren.) Enligt konstruktionen är bidragsbrottet uppbyggt som ett s.k. farebrott, dvs. det räcker med att lämnade eller utelämnade uppgifter orsakar fara för att en ekonomisk förmån eller ett ekonomiskt stöd felaktigt betalas ut, felaktigt tillgodoräknas, betalas ut med ett för högt belopp eller tillgodoräknas med ett för högt belopp för att brottet ska vara fullbordat.

Eftersom bidragsbrottslagen är tillämplig på ersättningar som hänför sig till enskilda personer är den inte tillämplig på de coronarelaterade stöd som riktar sig till företag. När omställningsstödet infördes lanserades därför ett nytt brott; omställningsstödsbrott. Även detta brott är utformat som ett farebrott och hanteras av Ekobrottsmyndigheten.

I samband med att tillämpningsområdet för bidragsbrottslagen utvidgades till att omfatta ersättning som avser en enskild person förde Försäkringskassan fram att även ersättningen för höga sjuklönekostnader (enligt det permanenta systemet) borde omfattas av bidragsbrottslagen. Regeringen ansåg dock att lagens tillämpningsområde borde avgränsas till ekonomiska stöd som avser enskilda och konstaterade att ersättning för höga sjuklönekostnader, som är ett generellt stöd riktat till arbetsgivare för att de ska våga anställa och expandera på ett önskvärt sätt, inte omfattades av den aktuella regleringen (prop. 2018/19:132 s. 22).

När det gäller andra coronarelaterade stöd till företag än omställningsstödet har, såvitt vi har kunnat utröna, frågan om vilka straffbestämmelser som ska tillämpas för de olika stöden inte utretts närmare. Brott mot stödet vid korttidsarbete, stödet till sjuklönekostnader, lokalhyresstödet och omsättningsstödet till enskilda näringsidkare ingår därmed i det vanliga straffrättsliga systemet och ska lagföras som bl.a. bedrägeri.

Vi har vid våra överläggningar med myndigheterna uppmärksammats på att möjligheterna att identifiera brottsliga angrepp som genomförs med hjälp av företag och utsikterna att lyckas med lagföring av de företag som mottar bidrag och stöd som de inte har rätt till behöver stärkas upp och utvecklas. Frågan om hur brott begångna av företag ska hanteras är inte på något sätt ny och den finns med i den sammanställning av förslag som vi redovisar i kapitel 6.

Problematiken med lagföringen kan kanske delvis lösas genom ett bättre system för ansökningar men för att hela kedjan ska fungera måste också möjligheterna att utreda och lagföra brott bygga på solid grund. Det behövs ett regelverk för lagföring som är anpassat till den lagstiftning som det ska skydda. Eftersom stödet vid korttidsarbete är ett permanent stöd anser vi att det är nödvändigt att prioritera en översyn av hur brott mot stödet ska kunna motverkas. En sådan översyn bör också inkludera den generella frågan om hur brott mot stöd och andra ersättningar som betalas ut till företag ska hanteras så att det finns ett fungerande lagföringssystem den dag vi befinner oss i en ny krissituation och nya stöd ska införas.

Det finns flera möjliga vägar att komma till rätta med problemen. Vi pekar här på två alternativa lösningar.

Bidragsbrottslagen skulle kunna utvidgas till att gälla även ersättningar och stöd som betalas ut till företag, vilket borde kunna ske utan alltför vidlyftiga utredningar och inom rimlig tid. Det andra alternativet är att lagstiftaren väljer att införa en helt ny reglering som riktar sig mot företagens brott mot välfärdssystemen och andra stödsystem.

Som vi redogjort för ovan har regeringen så sent som den 23 maj 2019 (a. prop. s. 22) gett uttryck för att bidragsbrottslagens tillämpningsområde bör avgränsas till ekonomiska stöd som avser enskilda bl.a. med hänvisning till att de offentliga utbetalningar som inte omfattas av bidragsbrottslagen har ett straffrättsligt skydd

genom bestämmelserna i brottsbalken, om t.ex. bedrägeri, urkundsförfalskning och osant intygande. Mot bakgrund av vad vi har erfarit om problemen med att lagföra brott mot stöd som har införts under pandemin anser vi att frågan bör övervägas på nytt (se även Brå 2016:9 s. 235).

För att ytterligare förbättra och effektivisera lagföring av brott mot stöd som införs i en extraordinär situation är vår rekommendation att möjligheterna att kunna prioritera sådana brott genom rättskedjan ses över. Förutom att en sådan prioritering skulle visa att staten tar brott mot stödåtgärder som införs under svåra tider på särskilt stort allvar, skulle det också ge viktiga signaler till aktörer som i den uppkomna situationen har för avsikt att berika sig på statens bekostnad. En översyn skulle behöva inkludera hela kedjan, alltså även frågan om hur domstolarna ska kunna prioritera sådana mål för att lagföring ska kunna ske snabbare.

Det behöver framgent finnas en genomtänkt lagstiftning som förbättrar och effektiviserar möjligheterna för polis och åklagare att lagföra företrädare för företag som begår brott mot befintliga och kommande stödsystem.