Myndighetsstyrning och

Regeringen styr riket och den statliga förvaltningen lyder under regeringen. Regeringens styrning och uppföljning av statliga myndigheter spelar en viktig roll för hur förvaltningen klarar av sitt uppdrag att förverkliga regeringens politik. För att den formella styrningen ska fungera i praktiken behöver regeringen tydligt informera myndigheterna om vad som ska göras och målet med åtgärderna. Det är också nödvändigt att regeringen kontinuerligt följer upp hur regeringens politik har implementerats och verkställts. Samtidigt måste skyddet för förvaltningens självständighet i 12 kap. 2 § regeringsformen respekteras.

Under coronakrisen har regeringen infört en stor mängd olika stödpaket. Myndigheterna har fått nya uppdrag som i vissa fall har inneburit helt ny verksamhet och upparbetande av system och

metoder som myndigheterna inte alls har någon tidigare erfarenhet av. Volymerna av ansökningar om stöd har varit av en helt annan storlek än under normala förhållanden. Till detta kommer att regeringens uttalade mål har varit att stöden ska betalas ut skyndsamt. Utöver att myndigheterna tilldelas medel måste verksamheterna bemannas upp med personer som har rätt kompetens för att kunna utföra det arbete som regeringen begär av dem. Sådan upparbetning tar tid och är resurskrävande.

Omfattningen av den rådande pandemin ställer helt nya och särskilda krav på regeringens styrning av myndigheterna. Den brådska med vilken nya stödpaket har införts och de konsekvenser de har fått för de myndigheter som har att hantera dem kräver ett helt annat förhållningssätt från regeringens sida och Regeringskansliet behöver ha ett mycket närmare samarbete med myndigheterna. Regeringen måste såsom uppdragsgivare aktivt gå in och stötta myndigheterna och hålla sig löpande uppdaterad om hur hanteringen av stöden och brottsbekämpningen av angrepp mot dem fungerar.

Det närmare samarbetet innebär att Regeringskansliet behöver ha löpande diskussioner med myndigheterna om vad som ska uppnås, hur uppdragen ska utföras och vad regeringen förväntar sig. För myndigheter som saknar erfarenhet av liknande verksamhet och som riskerar att göra felaktiga prioriteringar är ett nära samarbete av avgörande betydelse för att statens medel ska hanteras med den omsorg som krävs. Hade styrningen varit tydligare under nu aktuell pandemi hade också en del av de mindre lyckade förhållanden som vi har identifierat och lyft fram under arbetets gång kunnat hanteras inom ramen för kontakter mellan Regeringskansliet och de utbetalande myndigheterna i ett mycket tidigare skede. Ett nära samarbete ger goda förutsättningar för Regeringskansliet att tidigt upptäcka att lag- och förordningsbestämmelser inte tillämpas av myndigheterna på det sätt som är avsett och riksdag och regering kan då ändra reglerna för att uppnå avsedd effekt. Ett sådant exempel på ändrade regler är de nyligen beslutade ändringarna i förordningen om stöd vid korttidsarbete.

Flera myndigheter har påtalat att regeringen inte har uttalat att brott mot stöden ska prioriteras eller att myndigheterna är skyldiga att samverka för att motverka kriminalitet kopplad till stödåtgärderna. Det har upplevts som en brist att regeringen inte

tydligt har informerat om vad den förväntar sig av myndigheterna när det gäller brottsbekämpningen. Myndigheterna har på eget initiativ ändå inlett ett samarbete som innebär att de tar hjälp av och stöttar varandra i syfte att motverka den ökade sårbarheten för brottsliga angrepp som införandet av nya stödåtgärder under stor tidsbrist medför. Detta är emellertid inte tillräckligt.

Regeringen behöver ha en krisplan för vilka mål som ska uppnås, när målen ska vara uppnådda och hur myndigheterna ska agera för att uppnå målen. Regeringen måste också ålägga myndigheterna att samarbeta så att de utbetalande myndigheterna får och tar emot den hjälp de behöver av de brottsbekämpande myndigheterna redan i det inledande skedet när systemet för ett nytt stöd ska utformas. Det måste inledas samarbeten som hanterar alla led av kedjan; från ansökan till lagföring.

Slutligen vill vi dock även understryka att myndigheterna har ett ansvar att tydligt slå larm till regeringen om det uppstår problem i samband med upparbetandet och genomförandet av processerna för en ny stödåtgärd. Regeringen såsom uppdragsgivare har rätt att förvänta sig att myndigheterna efter en rimlig tid har skaffat de resurser som behövs för att kunna fullgöra de uppdrag de har fått och att det i annat fall tydligt signaleras om det uppstår svårigheter som påverkar genomförandet av uppdraget. Det kan inte betraktas som tillfredsställande att ett halvår efter att en reform har trätt i kraft hänvisa till bristande resurser som skäl till att rutiner och riktlinjer fortfarande saknas och att olika arbetsmoment inte kan hanteras parallellt i en organisation. Inte heller att moment i handläggningen hänförliga till kontroller och återkrav inte kan vidtas för att IT- system saknas. Vi har inte uppfattat att det har rått någon brist på anslagsmedel för dessa ändamål.

Vår slutsats är att regeringen behöver förbereda sig på och påbörja ett arbete med att hantera myndighetsstyrningen på ett annorlunda sätt vid en ny kris för att bibehålla kontrollen av att stöd betalas ut på avsett sätt och att brottsliga angrepp förhindras.