Robusta system i grunden

För att det ska finnas en förmåga och beredskap att i kris hantera nya krävande stöd krävs det, förutom en flexibilitet i normgivningsprocessen som kan användas i samband med en kris, att det under normala förhållanden finns robusta regelverk på plats som styr systemen med utbetalningar av bidrag och stöd från välfärdssystemen och andra statliga ersättningssystem. En viktig utgångspunkt i arbetet med att se till att Sverige står rustat inför kommande kriser är därför att prioritera skyddet av välfärdssystemen i stort och att påskynda arbetet med detta.

Under de senaste åren har det tillsatts en rad utredningar som har haft i uppdrag att analysera och lämna förslag på åtgärder som på olika sätt kan förhindra och beivra välfärdsbrottslighet. Som exempel kan nämnas Utredningen om organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet mot välfärden1_{, Delegationen för korrekta}

utbetalningar från välfärdssystemen2 _{och Utredningen om}

samordning av statliga utbetalningar från välfärdssystemen3_{. Dessa}

utredningar har lämnat ett flertal konkreta förslag som i vissa fall har lett till lagstiftningsåtgärder.

I kapitel 6 lämnas en redogörelse över de behov av nya verktyg de berörda myndigheterna – antingen själva eller av olika utredningar – anses vara i behov av för att kunna möta den växande och alltmer komplexa välfärdsbrottsligheten. Det handlar framförallt om utökade möjligheter att inhämta och behandla uppgifter om den sökande, tredje man och juridiska personer samt om effektivare sanktionsåtgärder.

Utökade möjligheter att inhämta och behandla information

En grundläggande förutsättning för att undvika felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen är att de uppgifter som ligger till grund för ett beslut är riktiga. Detta ställer krav på att de regelverk som styr handläggningen av och möjligheten att vidta nödvändiga kontroller inför en utbetalning av en förmån eller ett stöd, är tydligt utformat och ger den beslutande myndigheten de verktyg som krävs

1 _{SOU 2017:37, Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förebygga, förhindra, upptäcka och beivra.} 2 _{SOU 2019:59, Samlade åtgärder för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen.}

3 _{SOU 2020:35, Kontroll för ökad tilltro – en ny myndighet för att förebygga, förhindra och}

för att kunna kontrollera att den sökandes uppgifter stämmer överens med verkligheten. Det krävs också ett system som möjliggör effektiva reaktioner på en felaktig utbetalning.

Det mest framträdande behovet som har identifierats i kapitel 6 är de utbetalande, och andra berörda, myndigheternas behov av ett utökat informationsutbyte. Det handlar dels om ökat informationsutbyte avseende den sökande, dels om utvidgade möjligheter att inhämta nödvändig information om annan än den sökande (till exempel den person den sökande uppger sig vara gift eller sammanboende med) och om företag och andra juridiska personer.

Bristen på rättsligt stöd för att inhämta information om företag som är aktiebolag eller handelsbolag har blivit särskilt angeläget sedan det i flera rapporter och utredningar under senare år slagits fast att företag allt oftare används som brottsverktyg vid välfärdsbrottslighet (se avsnitt 6.2.2). Samma brist på möjligheten till kontroll av företag gör sig gällande under den pågående pandemin. Flera av de stödåtgärder som riksdagen och regeringen har beslutat om riktar sig direkt till företag, det gäller t.ex. stöd vid korttidsarbete och omställningsstöd. Dessa stödåtgärder flyttar fokus från enskilda som potentiella gärningspersoner till företag och personerna bakom ett företag, vilket gör det angeläget att snarast skapa ett regelverk som möjliggör uppgiftsinhämtning om juridiska personer. Det är hög tid att tillse att företag och andra juridiska personer kan kontrolleras på samma sätt som fysiska personer inom ramen för olika ersättningssystem. Detta är ett arbete som framstår som mycket angeläget och därför bör prioriteras i det fortsatta arbetet med att skapa ett robust regelverk för att förhindra välfärdsbrottslighet i stort.

Förutom utökade möjligheter för myndigheter att utan hinder av sekretess kunna utbyta information med varandra, finns även ett framfört behov av tydligare rättsligt stöd för att behandla personuppgifter i kontrollsyfte. I förarbetena till förvaltningslagen framgår att beslutsmyndigheten har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett förvaltningsärende är korrekt och leder till ett materiellt riktigt beslut. Detta principiella utredningsansvar för myndigheterna har fått en uttrycklig reglering i 23 § förvaltningslagen där det framgår att myndigheterna ska ”se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet

kräver”. Att en myndighet även för kontrolländamål har rätt att behandla de uppgifter som myndigheten enligt gällande rätt har stöd för att behandla för att handlägga ett ärende om ersättning, framstår mot denna bakgrund som en viktig förutsättning för att välfärdsmyndigheterna ska kunna fullgöra sin utredningsskyldighet och därmed i förlängningen motverka fusk.

Sammanfattningsvis bör de behov av åtgärder för ett ökat informationsutbyte som har identifierats och som redogörs för i kapitel 6.2.1 snarast åtgärdas på lämpligt sätt.

Effektivare administrativa sanktionsåtgärder och lagföring

När en felaktig utbetalning från välfärdssystemen väl har gjorts är det viktigt att det finns effektiva system som möjliggör för den utbetalande myndigheten att kräva tillbaka de felaktigt utbetalade medlen. Som framgår av avsnitt 6.2.3 har inte alla utbetalande myndigheter möjlighet att fatta beslut om återkrav, något som framstår som en brist som bör åtgärdas.

Utöver möjligheten att besluta om återkrav behövs ett effektivt och rättssäkert system som möjliggör indrivning av ett beslut om återkrav.

Som framhålls i avsnitt 6.2.3, utgör – enligt en dom från Högsta domstolen (NJA 2013 s. 413) – en förvaltningsmyndighets beslut om återkrav av en felaktigt utbetald förmån inte en exekutionstitel. För att en förvaltningsmyndighets beslut ska få verkställas enligt utsökningsbalken krävs en uttrycklig bestämmelse i författning. Detta innebär att någon verkställighet hos Kronofogdemyndigheten som huvudregel inte kan ske på grund av en myndighets beslut. Överklagas ett sådant beslut av den enskilde utgör inte heller förvaltningsdomstolens dom en exekutionstitel. Myndigheten måste alltså ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan i tingsrätten för att få en exekutionstitel som kan ligga till grund för indrivning av en skuld.

En ändrad ordning som innebär att förvaltningsmyndigheter kan få tillgång till ett snabbt och effektivt verkställighetsförfarande skulle sannolikt öka möjligheten för att återbetalning faktiskt sker. Något som också borde bidra till att upprätthålla förtroende för välfärdsystemen i stort. Mot denna bakgrund, och då flertalet av de

berörda utbetalande myndigheterna liksom de brottsbekämpande myndigheterna och förvaltningsdomstolarna ställer sig positiva till ett sådant förslag, bör frågan om huruvida en förvaltningsmyndighets beslut om återkrav ska utgöra en exekutionstitel övervägas som en beståndsdel i ett framtida effektivt regelverk för välfärdssystemen och andra ersättningssystem. I sammanhanget kan noteras att Finansdepartementet i en nyligen remitterad promemoria föreslagit att Tillväxtverkets beslut om återkrav av utbetalat stöd vid korttidsarbete ska vara direkt verkställbart. Det föreslås också att beslutet ska gälla omedelbart och utan hinder av laga kraft4_{. Något som skulle en innebära en}

snabb indrivning av Tillväxtverkets krav.

Av kapitel 6 framgår vidare att ett antal myndigheter och tidigare utredningar har lyft behovet av utvidgade möjligheter till administrativa sanktioner som en reaktion på otillbörliga utnyttjanden av välfärdssystemen (se avsnitt 6.2.3.). Som skäl för detta har bl.a. framförts att det sanktionssystem för felaktiga utbetalningar som finns i dag inte är effektivt nog samt att det finns brister i rättsväsendets hantering av välfärdsbrott som leder till att dessa brott inte alltid leder till åtal och lagföring.

Oavsett hur man ser på effektiviteten i dagens sanktionssystem och rättsväsendets förmåga att utreda och lagföra brott mot välfärdssystemen, är det ytterst viktigt att det när en felaktig utbetalning har gjorts finns effektiva system för att markera att missbruk av välfärdssystemen inte accepteras. Välfärdsystemen kan endast fungera så länge medborgarna har förtroende för dem.

Att prioritera skyddet av välfärdssystemen och att påskynda arbetet med de behov av förstärkningar som lyfts i kapitel 6 bedöms centralt både vad avser att förhindra fusk kopplat till de stödåtgärder som beslutats under den pågående pandemin och för att bekämpa välfärdsbrottsligheten i stort.