En första analys

Allt vi lär oss lär vi oss i sociala sammanhang, menar Säljö (2000). Vi lär oss av varandra. De intervjuade eleverna har blivit bortsorterade från den ordina-rie gruppen och blivit placerade i en ny icke vald grupp. Vygotsij utvecklade tankar kring det sociokulturella perspektivet (Bråten, 1996) och menar att lärandet sker i samspel med omgivningen, eleverna upplever att i den vanliga skolan var det svårt att hänga med i undervisningen, trots det var ändå en del i gruppen. Att vara normal är viktigt för de intervjuade. Goffman (1963/2011) anser att personer som blir betraktade som avvikare känner en skam över sina tillkortakommanden och känner att han/hon inte lever upp till förväntningarna som finns. Fenomenet med sena och diffusa inskrivningar till särkolan har uppmärksammats under ett flertal år. Tideman (2009, 2012) understryker att detta bör ses över så inga otydligheter finns. Eleverna i intervjun är vad som kallas gråzonselever, de har inga specifika svårigheter utan rent allmänna inlärningssvårigheter. Fernell (2010) undersökte denna grupp av elever och uppmärksammar att fler och fler elever med inlärnings-svårigheter får diagnosen lindrig utvecklingsstörning

23

5.2 Diagnosen

De flesta eleverna har någon gång hört sin diagnos men det är ingenting man pratar om. Alla säger att om de berättar om sin diagnos så säger de att de har inlärningssvårigheter eller ADHD. Ingen säger att de har lindrig utvecklings-störning, det är det onämnbara ordet.

– Jag hade bara hört inlärningssvårigheter, det var först när läraren på gymna-siet sa lindrig utvecklingsstörning som jag hörde det. Hemma säger jag bara

det när jag är arg på mamma, berättar Lotta. – Man är väl tvungen och acceptera, det är ju som det är och man kan ju inte

ändra det nu, säger Lisa.

– Kalle berättar: Lindrig utvecklingsstörning… ja då tänker jag helt dum i huvu-det, man kan ingenting. Fast jag vet att jag har huvu-det, men jag säger inlärnings-svårigheter.

– Utvecklingsstörning, då tänker jag att jag har Downs syndrom. Det är inte många folk som vet att lätt utvecklingsstörning, ja, att då kan man vara helt normal. Normalt utseende och personlighet, men inlärningssvårigheter, säger Pelle. Det är inte många som förstår det.

Tre av eleverna är inte riktigt säkra på om det finns några papper på vad de har för diagnos. En elev uppger att varken han eller hans föräldrar vet vad för slags diagnos han har.

När man talar med ungdomarna upptäcker man att det finns många frågeteck-en och saker som är oklara kring deras diagnoser, till exempel hur det gått till när testerna gjorts. Det är bara två av eleverna som tydligt kommer ihåg att tester gjordes innan överflyttning till särskola.

5.2.1 Sammanfattning

Att begreppet lindrig utvecklingsstörning är laddat framkommer i mina intervjuer. Ingen av dessa elever anser sig själva tillhöra särskolan, de gör allt för att vara vanliga. Ungdomarna är väl medvetna om sina svårigheter, men de ser sig inte som funktionshindrade och absolut inte som lindrigt utveckl-ingsstörda. Ingen av dem använder det om sig själva, för dem innebär be-greppet det ett mycket svårare funktionshinder än vad de själva har. Att själva ordet lindrig utvecklingsstörning upplevs som väldigt negativt kan tydligt ses i elevernas uttalanden. Om de väjer att tala om sin diagnos tycker de att det till exempel är bättre att säga att de har ADHD eftersom det upplevs bättre av andra människor. Förnekande av allt som gäller deras diagnos är tydligt. I samtalen med eleverna framkommer att det funnits en stor otydlig-het kring inskrivningen till särskola. Flera av eleverna i min undersökning har

24

inte klart för sig hur inskrivningen gått till och påtalar att även föräldrarna är osäkra.

5.2.2 En första analys

Flera forskare bland annat Tideman (2000) och Fernell (2012) påvisar svå-righeterna kring att få en diagnos sent och förlika sig med den. De menar att just den typ av elever som jag intervjuat, elever i gråzonen, har svårt att ta till sig sin diagnos och menar att de borde finnas ett annat namn än just lindrig utvecklingsstörning. Namnet lindrig utvecklingsstörning för tankarna till större funktionshinder än vad dessa ungdomar har. Är målen för högt ställda och vill skolan diagnostisera elever som går utanför de ramar de satt upp? Detta menar Fernell (2012) och Johannisson (2006) då de påpekar att skolan remitterar svagbegåvade elever för utredning och att diagnoser är konstrue-rade av omgivningens värderingar. Detta resultat stöds av Skolinspektionens rapport (2011) där man granskat hur handläggningen av dessa ärenden gått till i kommunerna. Det har framkommit att ett flertal elever placerats i särsko-lan på felaktiga grunder.

5.3 Självbild

Ordet självbild var lite svårt att förklara för eleverna. Jag försökte beskriva det som att det är, din egen upplevelse av dig själv och det är inte alltid så lätt att beskriva för andra människor. Eleverna sa att de inte tänkte så mycket på hur de var eller att de hade en diagnos, eller i alla fall valde de att inte tänka på det.

– När man hör utvecklingsstörning, tänker jag att jag inte kan något: typ att jag måste ha hjälp med allt. Vill inte prata om det alls, säger Kalle

– Accepterat ja, det har jag nu, säger Pelle … men jag gillar det inte…

Det som hade tagit de flesta hårdast var att bli inskriven i själva särskolan, att inte vara vanlig utan gå i särskola. Alla upplever att det är bäst att inte berätta för någon man träffar för första gången att man går på gymnasiesärskolan, eftersom de då får en annan bild av dem som personer.

– Fy fan! Det var det värsta som hänt i mitt liv, en riktig käftsmäll. Helt nya omständigheter, berättar Pelle och fortätter: Jag har inte ett förändrat synsätt på mig själv, utan jag är mest rädd att alla andra ska få det. Jag vet att jag har problem men jag vill vara en i mängden. Den normala mängden. Jag vill inte vara i en annan grupp och jag skulle aldrig säga att jag har en utvecklingsstör-ning.

25

Alla är eniga om att det var värre att gå på sär på deras gamla grundskolor, för där såg verkligen de andra eleverna ner på dem som gick där. På gymna-siet är det bättre och flera av eleverna berättar att de umgås med andra elever på det treåriga programmet. Det som alla tycker är jobbigt är vid stora sam-lingar och liknande på skolan, då upplever de sig själva mycket sämre än de övriga eleverna. I alla fall tror de att de andra eleverna på skolan tänker: där är de dåliga som går fyraårigt program.

5.3.1 Sammanfattning

Väldigt påtagligt är elevernas rädsla för vad andra ska tycka och tänka om att de går på sär. Att de själva är som de är, det är ett faktum, något de måste acceptera. Men alla andra, vad tycker och tänker de? I resultatet kan man se många tankar kring det negativa med att gå just i den skolformen. Alla intervjupersoner vill ta bort ordet sär. De upplever att människor runt om i samhället har förutfattade meningar och en nedvärderande syn på dem som går på särskolan. Det som flera av eleverna som gått något år på särskolan i grundskolan upplevde som bra, var att de inte kände sig så utanförskap som de gjord på sina grundskolor. Flera av eleverna uppgav att de har kamrater på det treåriga programmet. En av eleverna beskriver att han/hon helt plötsligt fick reda på att han/hon skulle börja på särskolan och att det ruskade om livet mycket.

5.3.2 En första analys

Eleverna i min undersökning har inte ett funktionshinder som syns. De vill då inte göra andra uppmärksamma på det och tala om att de går i särskolan. Detta uppmärksammar även Carlbeckkommittén (2004) som framhåller att elever på gymnasiesärskolan känner sig stämplade av det annorlunda namnet. Jag ansluter mig till Mineurs (2013) åsikt då hon nämner själva skolformen som ett annorlundaskap. Under tonårstiden utvecklas ens identitet, och det är viktigt att tillhöra rätt sammanhang. För de elever som ingår i min undersök-ning har inskrivundersök-ningen i särskolan gjort att de är rädda för att visa sin tillhö-righet i den skolformen. Detta resonemang bekräftas av Johnsson (2003) som beskriver att självkänsla handlar om hur vi värderar oss själva och hur viktigt det är att passa in.

5.4 Omgivningen

Utav de sex eleverna i studien är det bara en som berättar för andra att han går på gymnasiesärskola. De andra säger bara att de går på skolan och vilken

26

inriktning de går. Det som orsakar stor vånda och kan skapa problem är vad de ska säga när de går det fjärde året. Det var tydligt att detta är något de funderar mycket på. Lösningen kunde till exempel vara att säga att man fick ta ett extra år för man faktiskt hade det lite svårt och behövde läsa lite till. Flera av eleverna säger att de bara berättat för närmaste familjen, flickvän och några av deras allra bästa kamrater. De menar att de måste känna någon länge för att berätta vilken skolform de går i. Flera av eleverna uppger att de känner sig lite utstötta och upplever att andra människor betraktar dem på ett särskilt sätt för att de går i sär.

Under intervjuerna kommer det många gånger upp hur dåligt de flesta mår av att bli förknippade med ordet sär och hur rädda de är att bli betraktade som just sär. En elev beskriver sin rädsla för att bli ihopkopplad med de elever som går på det individuella programmet, de som har funktionshinder som syns. De elever som människor mer naturligt förstår tillhör särskolan.

– Man vill hålla sig långt bort därifrån [individuella särskoleprogrammet] Vi är så nära dem [intellektuellt]. Det finns nog fan någon som är bättre på matte än mej där. Vi har också utvecklingsstörning… Man vill inte bli en av dem. Det är allvarligt för mej, det är känsligt för alla i vår klass. Jag hade aldrig åkt på en utflykt med dem. Det räcker med ordet sär. Man [folk]tror man är sån bara man hör sär, säger Pelle.

5.4.1 Sammanfattning

Att gå på ”gymnasiesär” är onämnbart och pinsamt. Endast en av sex elever berättar att han/hon går i den formen av skola. Rädslan att bli förknippad med elever med synliga funktionshinder är stor. Själva skolformen innebär ett extra år på gymnasiet och det påtalar alla elever som ett stort problem. Detta problem består i vad de ska säga till omgivningen när de inte slutar efter det tredje året på gymnasiet som de flesta andra gör.

5.4.2 En första analys

Här vill jag knyta an till stigma och att känna sig annorlunda och utsorterad, du tillhör en viss kategori, du tillhör särskolan. Goffman (2011) beskriver att personer som inte lever upp till rådande normer, i detta fall att gå i vanlig skola, stämplas som avvikare. I min undersökning berättar eleverna om sin rädsla för att visa att de just går i den skolformen. De beskriver också sin rädsla för att sammankopplas med elever som har mer synliga funktionshin-der. Gustavsson (1998) hävdar att utvecklingsstörning är det mest förödande stigmat av alla.

27