En historieprodukt i en historiekulturell kontext

Mina teoretiska ansatser inom det historiedidaktiska forskningsfältet har jag huvudsakligen hämtat från Niklas Ammert och Peter Aronsson. Den förre har framför allt haft betydelse för min uppfattning att ett externt prov i historia kan betraktas som en historieprodukt och som en del av en historiekulturell kontext; den senare har påverkat min uppfattning om att externa prov i historia kan uppfattas som ett medel för kommunikation.

Ammert har i sin avhandling analyserat läroböcker i historia som ”historiska artefakter” och i sin analys har han satt in läroböckerna i en historiekulturell kontext. En lärobok i historia, menar Ammert, utgör en förmedlande historieprodukt mellan läroboksförfattaren och eleven. Han skriver:

Läroboken ingår analytiskt i en historiekulturell kommunikationskedja som löper från avsändare till mottagare. Den överför ett innehåll, vilket i sig är ett urval som ska svara mot läsarens behov. Läroboken utgör i denna kedja ett konkret uttryck för vad någon vill förmedla och hur detta förmedlas, samtidigt som den är ett avtryck av den situation som den tillkom i och verkar inom. Ett sådant sammanhang kan benämnas som en historiekultur.75

Jag vill hävda att man i ett historiedidaktiskt sammanhang på ett liknande sätt kan betrakta ett externt prov i historia som en förmedlande historieprodukt mellan avsändarna, det vill säga provbeställaren och provkonstruktören, och den mottagande aktören, historieläraren. I linje med Ammert menar jag att det här är en förmedling som äger rum i en historiekulturell kontext, vilket jag visuellt visar med hjälp av den streckade ramen i min teoretiska modell. Vilken slags historiekulturell kontext som avses bestäms av de avgränsningar som användaren av modellen väljer att

göra. Det kan vara alltifrån den enskilda skolans interna historiekultur till den nationella historiekulturen i bred bemärkelse.

Ett annat sätt att närma sig begreppet historiekultur framkommer i Peter Aronsson historiedidaktiska teoribygge. Aronsson konstaterar att vissa historieprodukter har en alldeles bestämd upphovsperson; det kan till exempel vara en skulptör av ett historiskt monument eller en avhandlingsförfattare i historia. Både skulptören och avhandlingsförfattaren är brukare av historia i ett avsändarled, men produkten brukas även i mottagarledet. Aronssons poäng är att mottagarna i sitt bruk av historieprodukten visserligen använder och tolkar produkten på sitt eget sätt, men att tolkningen inte är helt godtycklig; det finns alltid någon form av koppling till upphovspersonens intention. Denna koppling innebär att historiebruket kan liknas vid en kommunikationsprocess. Hur den här kommunikationen tar sig uttryck är en empirisk fråga, men Aronsson särskiljer två idealmodeller: en förmedlings- och en dialogmodell. Idealmodellerna är tänkta att ge stöd för två olika synsätt på relationen mellan avsändaren och mottagaren.

Förmedlingsmodellen kan liknas vid en nedsippring, det vill säga föreställningen att avsändaren har en klar föreställning om vilka budskap som ska gestaltas i historieprodukten. Budskapen implementeras sedan hos mottagaren i mer eller mindre oförvanskad form. Den här relationen leder till ett receptivt historiebruk hos mottagaren. Dialogmodellen förutsätter däremot i sin renaste form en initierande dialog som föregår individens eller gruppens ”självgestaltning” av historieprodukten. Här kan vi tala om en kommunikation kring historia som leder till ett reflekterande historiebruk hos mottagaren.76

Både provbeställaren, provkonstruktören och historieläraren är således, med Aronssons terminologi, brukare av provet. Om en extern provkonstruktör i historia, utan att interagera med mottagaren, använder provet som ett medel för att förmedla budskap till lärare vad historiskt tänkande innebär så används provet som en förmedlande historieprodukt och det leder till ett receptivt historiebruk hos lärarna. Ett reflekterande historiebruk hos historielärarna förutsätter däremot en dialog som involverar både provkonstruktören och historielärarna. Ett tydligt exempel på ett

reflekterande historiebruk är de finländska lärarnas involvering i den process som leder fram till ÄRP:s värderingsinstrument.

Den här dubbla funktionen i samband med kunskapsbedömningar är väl belagd inom den pedagogiska forskningen. I Sverige har till exempel Forsberg och Lundahl uppmärksammat att kunskapsbedömningar, som ett medium, kan fylla både en styrande och en kommunikativ funktion.77

Relevans f Relevans f Relevans f

Relevans föööör mitt forskningsprojektr mitt forskningsprojektr mitt forskningsprojektr mitt forskningsprojekt

Med stöd av modellens historiedidaktiska dimension kan jag tydliggöra och problematisera den kommunikationsprocess som uppstår i samband med externa prov i historia. I min teoretiska modell framträder bilden av en förmedlingsmodell snarare än en dialogmodell. Huruvida kommunikationsprocessen i samband med ett externt prov i historia ska beskrivas med hjälp av den ena eller den andra modellen är visserligen en empirisk fråga, men Aronsson menar att förmedlingsmodellen i praktiken lever kvar hos många institutioner eftersom det annars blir svårt att förstå vad som är det professionella eller vetenskapliga försteget. Något som ytterligare komplicerar problematiken är att kommunikationen i ett och samma prov kan skilja sig åt eftersom delprocesserna kan vara externaliserade på olika sätt. Kommunikationen i samband med ÄRP:s konstruktionsprocess kan till exempel med fördel beskrivas med hjälp av förmedlingsmodellen, medan kommunikationen i samma prov i samband med värderingsprocessen snarare kan beskrivas med hjälp av dialogmodellen.78

Sammanfattning Sammanfattning Sammanfattning Sammanfattning

Sammanfattningsvis har jag i det här avsnittet visat att externa prov i historia kan betraktas som en historieprodukt i en historiekulturell kontext. Jag har dessutom visat att användningen av externa prov i historia kan uppfattas som en kommunikationsprocess – en process som i sin tur kan präglas av förmedling eller dialog. I nästa, läroplansteoretiska, avsnitt ska jag visa vilka aktörer och arenor som är involverade i denna kommunikationsprocess.

77 _{Eva Forsberg & Christian Lundahl 2006, s. 7–29.} 78 _{Per Gunnemyr 2010, s. 225–237.}