EN INSATS UTAN FÖRSTÅELSE

Under detta tema kommer olika perspektiv kring brist av förståelse

sammanställas. Temat omfattar såväl medias uppmålning av den personliga assistansen, som tankar om anhöriga i förhållande till insatsen. Olika bilder av personlig assistans har framställts ur en gemensam nämnare, informanterna anser att den personliga assistansen inte får en representativ bild av vad insatsen innebär, men även hur insatsen är uppbyggd i form av två olika huvudmän.

Ja det är viktigt att du [Ip4] säger det för att det framkommer ju sällan eller aldrig i media att det är så det ligger till, att man kan komma upp i 18 timmar hos Försäkringskassan och då får man ju helt avslag och sen så får vi ta det ärendet istället. Men det sägs aldrig att man får sin assistansersättning och timmar utförda av en annan aktör bara, det är jättetråkigt. Ip3

Den mediala bilden av personlig assistans visar alltså inte att det finns två huvudmän som ansvarar för insatsen, utan endast att personen i fråga fått avslag på sin ansökan med grund i att det var för lite timmar som uppmättes. Ip3 och Ip4 uttrycker att detta är något som är tråkigt men nämner även att de som

handläggare ofta uppmärksammats i tidningen i samband med andra beslut de fattat. De menar även att detta är något man får stå ut med som handläggare eftersom det är en del av arbetet att fatta beslut som har en stor påverkan i den enskildes liv.

Utöver att det finns en okunskap om de två huvudmännen, menar Ip5 även att det finns en okunskap kring vad insatsen i sig innebär. Ip5 beskriver däremot hur hen tror att detta är något som förändrats i och med revideringen av lagen, bland annat då människor i allmänheten kan ha lättare att förstå vad insatsen innebär.

Men sen om man ju tänker på det här, hur andra människor uppfattar det här med grundläggande behov så har ju många blivit provocerade på grund av det, att “vadå är det inte grundläggande behov att andas?”, det blir svårt att förklara liksom de här rekvisiten för att få assistans. Insatsen personlig assistans blir på ett sätt numera normaliserat genom att man lägger till andning som grundläggande behov, jag tror människor i allmänhet har lättare att förstå det då. Ip5

Det framkommer här att Ip5’s uppfattning är att innebörden av insatsen personlig assistans numer blir enklare att förstå för människor i allmänheten, detta eftersom andning har tillkommit som ett grundläggande behov. Tidigare menar hen att människor haft tendens att bli provocerade då andning inte varit ett grundläggande behov, trots att det är ett av de mest basala behoven människan har. Det har

därmed funnits otydligheter kring vad grundläggande behov innebär. Upplevelsen är nu att människor förmodligen har lättare att förstå vad insatsen faktiskt syftar till.

En annan aspekt inom samma tema som lyfts är anhöriga och hur de hanterar beslut kring den personliga assistansen. Ip1, Ip2 och Ip6 lyfte samma fenomen, som berör att det sällan fattas ett beslut inom personlig assistans som resulterar i någon positiv feedback.

När du bedömer ett sånt här ärende får du egentligen aldrig något positivt tillbaka, du får bara negativt. Oavsett om du är snabb eller inte så är det inte en fördel så då kan det lika gärna få ta tid. Nu är jag lite negativ men så är det, annars ja, det finns ingen annan insats där du får det på något sätt för…Jag vet inte. Du är aldrig nöjd ändå, alltså det är min upplevelse att det är ingenting som, det är kanske för att man har en önskan om att få mycket mycket mer. Ip6 Citatet speglar att handläggaren upplever att det är svårt att matcha individens faktiska behov med anhörigas åsikter som finns kring individens behov. Trots att Ip6 tidigare nämnt att de i hens kommun ofta är mer generösa än

Försäkringskassan gällande den personliga assistansen, är det fortfarande inte tillräckligt beviljade timmar utifrån en anhörigs perspektiv. Handläggaren hamnar i en situation där denne, trots beviljade timmar, inte anses göra rätt bedömning ur ett perspektiv utifrån. Handläggarens handlingsutrymme är dock begränsat vilket innebär att hen inte har befogenhet att styra sina beslut efter anhörigas åsikter. Det som ligger till grund för beslutet är individens faktiska behov och även den praxis som finns kring beräkningar. Det går därför att dementera att anhörigas feedback, positiv som negativ, har någon inverkan på handläggarens neutrala beslut. I Ip6’s

fall är det inte heller hen som fattar det slutgiltiga beslutet. Vilket innebär att utredningen granskas en extra gång av nämnden som sedan har det sista ordet. Den aspekt som lyfts av Ip3 och Ip4, där de menade att handläggare och beslut lyfts i tidning och media, är något som kan kopplas till gräsrotsbyråkratin. Lipsky (1980) beskrev gräsrotsbyråkraten som någon som har befogenhet att fatta beslut som kan ha stor påverkan i människors liv, men även en person som möter människor i sitt vardagliga arbete. Det har ur materialet framkommit att LSS- handläggaren är en person som ibland fattar livsavgörande beslut, och att handläggaren möter den enskilde i flera olika miljöer. Handläggaren sitter på en maktposition där denne fattar tunga beslut, och oavsett om inte alla handläggare är beslutsfattare så är det de som lett utredningen. Detta innebär att beslutet oavsett kommer härledas till den enskilde handläggaren. När Ip3 och Ip4 påstår att detta är något de får stå ut med, bottnar det sig i att den maktposition de besitter är en sådan som påverkar människors liv och därav blir det ett naturligt utfall att beslut som upprör kommer härledas tillbaka till dem. För handläggare som befinner sig i en gräsrotsbyråkrati innebär detta även att de beslut som inte upprör, exempelvis de fall där alla timmar beviljas, inte lyfts i någon media. Följden blir att bilden som målas upp gällande handläggare, inte representerar hela verkligheten. Inte heller framgår det i media att handläggarnas handlingsutrymme är begränsat, och därför fås heller ingen förståelse utifrån – vilket är tungt för handläggarna att axla.