Det avslutande avsnittet inleds med en diskussion kring den metod som använts och hur det har påverkat undersökningens resultat. Därefter presenteras en sammanfattning av resultat och analys, där vi gör en sammanställning av de viktiga komponenter som framkommit vid intervjuerna. Avsnittet fortsätter genom att presentera en diskussion kring delar av det resultat som framställts, för att därefter övergå till en diskuterande text gällande studiens omgång. Förslag till kommande forskning är den rubrik som avslutar detta avsnitt.
6.1 Metoddiskussion
Den metod som legat till grund vid genomförandet av undersökningen är den semistrukturerade intervjun. Precis som alla metoder finns det både styrkor och svagheter som påverkar undersökningens resultat. Den styrkan som var
övervägande för vår studie var att vi tillsammans med informanten kunde föra en dialog. Trots det att frågor ställdes ur en intervjuguide, fick informanten utrymme att själv styra intervjun. Detta resulterade i att det skapades material vi från början inte tänkt oss, men som sedan kom i användning för att besvara undersökningens syfte.
En svaghet vi reflekterat över både före och efter intervjuerna är att de frågor som ställts utifrån intervjuguiden har grundat sig i vad vi anser är viktigt. Aspers (2011) poängterar att detta är något som kan vara problematiskt vid en
undersökning, varav vi försökt möta den problematik som Aspers syftar till. Detta genom att avsluta samtliga intervjuer med ett tillfälle för varje informant att lyfta fram andra viktiga perspektiv som informanten självt anser vara av vikt för undersökningen.
Valet av metod har baserats på att vi ansett att styrkan med den semistrukturerade intervjun har övervägt den svaghet vi upplevt, bland annat med grund i att det är en problematik vi valt att bemöta.
Vid utformningen av intervjuguiden hade inga frågeställningar definierats. Vi visste vårt syfte med undersökningen och baserade frågorna utefter det. Efter det att materialet transkriberats och analyserats blev frågeställningarna tydligare och en teoretisk utgångspunkt kunde formas. Valet att definiera frågeställningar och att välja teori efter det att intervjuerna genomförts, beror på att vi, i vår
forskarroll, inte ville gå in med någon förförståelse av ämnet eftersom vi inte ville styra informanterna i hur de pratade kring ämnet. Detta kan ha resulterat i det insamlade materialet fick en större bredd än vad det gjort om vi redan vid utformning av intervjuguide utgått från en teoretisk utgångspunkt.
6.2 Resultatdiskussion
Syftet med denna studie var att undersöka hur LSS-handläggare definierar och operationaliserar begreppet grundläggande behov. Genom denna undersökning har det gjorts ett försök till att bidra till en tydligare definition av hur rättsväsendet definierar begreppet. För att göra detta har vi förhållit oss till tre frågeställningar som varit genomgående i intervjuerna, varav dessa utöver de grundläggande
behoven, berört de riktlinjer och den lagtext handläggarna har att förhålla sig till vid en personlig assistansutredning.
Det som kan utläsas i denna studie är att de grundläggande behoven till stor del av handläggarna operationaliseras ungefär likadant. Något som är gemensamt för vad som är grundläggande är att personen behöver kroppsnära, integritetskänslig och handgriplig hjälp med något av de sex behov som nämns i 9a § LSS. Däremot finns det tre behov som skiljer sig i handläggarnas upplevelser, varav detta är andning, kommunikation och ingående kunskaper om den funktionshindrade. Det tycks möjligt att detta resultat kan bero på att dessa grundläggande behov inte är lika vanligt förekommande som de andra tre. Andning har precis tillkommit som ett behov och därav saknas även praxis gällande detta, samtidigt som
kommunikation och ingående kunskaper framstod som mer ovanliga att ansöka för. I praktiken kan detta innebära att LSS-handläggares operationaliseringar av de grundläggande behoven skiljer sig åt beroende på vilken erfarenhet
handläggaren har av ärenden som omfattar det specifika behovet.
Ett annat resultat som framkommit är att LSS-handläggare upplever lagtextens utformning som tydlig, emellertid framkommer det även att lagtexten är
otillräcklig. Detta innebär att det fanns en gemensam uppfattning om att lagtexten utan komplement var oanvändbar. Handläggarna har således ett stort ansvar att hålla sig uppdaterade inom befintlig rättspraxis, och detta för att kunna tillämpa lagtexten i sina utredningar. Genom att hålla sig uppdaterad inom praxis får handläggaren en tydligare bild av hur de grundläggande behoven kan yttra sig och hur de därmed kan tänka i ärenden som omfattar liknande behov. För att kunna applicera lagtexten i det praktiska arbetet förutsätts det således att det finns rättspraxis att komplettera lagtexten med. Rättspraxisen har därmed en förtydligande och klargörande funktion i det sociala arbetets praktik. För att besvara den tredje, och därmed sista frågeställningen, framställs det i resultatet att riktlinjer inom personlig assistans är förekommande men inte i alla kommuner. Däremot finns det en inställning hos LSS-handläggare, där
majoriteten menar att riktlinjer är något negativt inom LSS, bl a då det inte går att reglera människors individuella behov genom att sätta specifika gränser. Däremot finns det olika riktlinjer inom kommunerna som reglerar delegationen för
beslutsfattande. Dessa riktlinjer utmynnar i att handlingsutrymmet för den enskilde LSS-handläggaren är större i kommun X än vad det är i kommun Y. Något annat som uppdagades i resultatet var att inte alla informanter kände till den nya lagrevideringen. Resultatet kan bero på de riktlinjer som inte är
uppdaterade, samt den okunskap som rådde inom styrningen. Detta i kombination med att det åligger ett stort ansvar för handläggaren självt att hålla sig uppdaterad, och i detta fall sätta sig in i den personliga assistansen över lag. Ansvaret låg således på att handläggaren själv skulle orientera sig i den mängd rättsfall som finns kring de grundläggande behoven och därefter välja ut vilka som är relevanta. Utan någon som helst styrning uppifrån om vilka fall som bör uppmärksammas, kan detta antas vara en svår uppgift. Denna upptäckt var oväntad och kan resultera i en uppdatering av den mall som används vid personliga assistansutredningar i den berörda kommunen (som även är gemensam med Försäkringskassan). Undersökningen kan således ha bidragit till ett mer uppdaterat arbete för handläggare som ännu inte hunnit läsa sig in i den nya lagförändringen. Utöver denna aspekt, kan arbetet även ge en tydligare bild av hur rättsväsendet definierar de grundläggande behoven, samt hur lagtexten tillämpas i förhållande till detta.
Det framkommer även i det insamlade materialet att personlig assistans är en insats som är fördelad på två huvudmän. Denna fördelning är något LSS-
handläggare skulle vilja se en förändring på, bland annat för att det finns risk för den enskilde att hamna mellan kommun och Försäkringskassan i det system som idag är rådande. Ett annat perspektiv som lyfts är att en annan uppdelning av insatsen skulle leda till en mer rättssäker utredning. Detta är något som i sig låter som en positiv konsekvens, men sett till det faktum att utredningar redan skiljer sig mellan olika kommuner, finns det en risk att problemet kvarstår. Ett exempel som bekräftar detta är Ip5’s kommentar om att så länge den mänskliga faktorn är inblandad kommer det alltid finnas skillnader i utredningarna. En uppdelning skulle kanske därav leda till en mer rättssäker utredning inom kommunen, samtidigt som utredningarna fortfarande skiljer sig i förhållande till andra kommuners utredningar.
Avslutningsvis nämns två olika perspektiv på assistans när det handlar om barn. Dels omfattar det barn som själva söker personlig assistans, men fokus ligger även på när vårdnadshavare söker assistans och det finns ett barn i hushållet.
Utredningen gällande barn sker på lite annat sätt än utredningen gällande vuxna, bland annat i form av att det är andra intyg som inhämtas och besök på
exempelvis skola. När vårdnadshavare söker personlig assistans gör handläggaren en beräkning som omfattar att barnet, som befinner sig i hushållet, beaktas vid beräkning av de övriga behoven. Utredningar och beräkningar gällande den personliga assistansen är således något som påverkas av olika faktorer, vilket leder till ytterligare en svårighet för handläggaren vid bedömningen.
6.3 Förslag till kommande forskning
I metodavsnittet beskrevs det att vi försökt få kontakt med handläggare från Försäkringskassan, detta för att få ett bredare perspektiv på vad grundläggande behov faktiskt innebär. Dessvärre var det svårt att få kontakt med rätt person och därav valde vi att rikta fokus mot LSS-handläggare. Ett förslag till kommande forskning inom samma ämne skulle således vara att genomföra en liknande studie, men där både handläggare inom socialtjänsten och Försäkringskassan medverkade i studien. En sådan studie skulle kunna ge ett bredare perspektiv, och möjligtvis en förklaring till hur det kommer sig att utfallen mellan de olika handläggarna skiljer sig. Sistnämnda baserat på det resultat som framkom i denna studie, varav samtliga informanter berättade att Försäkringskassan kan göra en annan
bedömning gällande de tidsramar som utreds. Detta trots det att de bedömer utifrån samma material, lagstiftning och rättspraxis.