Engagemang och lösningar i Athena Strålkastare tack!

I Athena. Strålkastare tack! skildras engagemanget hos en grupp unga miljöaktivister som på olika sätt försöker bidra till att rädda jorden.

Framförallt synliggörs i boken ett engagemang för att minska konsumtionen av kött. Engagemanget som gestaltas handlar om allt från att upplysa omgivningen om

köttproduktionens negativa påverkan på klimatet till att prata med skolans rektor om att införa mera vegetarisk kost i skolan. Andra lösningar som presenteras mindre ingående är förhoppningen om att ny forskning ska bidra till att utveckla nya miljövänliga lösningar: ”De måste bara komma på ett flygbränsle som inte är farligt för klimatet först, så att vi kan ta oss dit” (s. 70) och betydelsen av att hushålla med jordens resurser: ”Det är klimatsmart att ta med sig rester hem” (s. 156).

Athena. Strålkastare tack! skildrar i stort ett miljöengagemang som utförs tillsammans med andra och där engagemanget utmålas som både stärkande och betydelsefullt.

Dessutom framställs åtagandet som ett sätt att få utlopp för inneboende rädsla och ilska: ”Jag blir liksom arg och stark och det känns på riktigt som att jag har en sköld och ett spjut i min hand, fast jag kanske bara har en skolväska på ryggen” (s. 44).

Som ett svar på att ”jorden håller på att gå under av all miljöförstöring” (s. 46) presenteras minskad köttkonsumtion som en lösning: ”därför måste alla vi äta mindre kött, och ett bra sätt för mänskligheten att ändra sina vanor är att börja med barn och elever i skolan” (s. 46). Citatet kan betraktas som en grov förenkling av miljöproblemens karaktär och

synliggör också en uppfattning om att det inte är nödvändigt att radikalt ändra vår livsstil och upphöra med vissa klimatdestruktiva vanor, istället behöver vi bara göra det lite mindre. Dessutom förs ett budskap fram där bördan läggs på de unga att utgöra

startskottet för en miljövänlig omställning. I presentationen av minskad köttkonsumtion som ett svar på att ”jorden håller på att gå under” (s. 46) går det också att tolka en

föreställning om att smärre livsstilsförändringar ska kunna utgöra en tillräcklig lösning på klimatkrisen. Lösningen på ett komplext problem gestaltas i texten därmed som något hanterligt och för individen praktiskt genomförbart. Liknande upptäckter har gjorts av Echterling (2016, s. 289) som menar att det finns tendenser till att i barnlitteratur ”isolate certain environmental activities or problems from their larger contexts that make both environmental problems and their solutions seem smaller, simpler, and manageable

through individual behavioral changes rather than a combination of lifestyle, economic, and policy changes”. Denna tendens har även uppmärksammats av Boggs et al. (2016, s. 670) som i sin analys av The Lorax (1971) och Who turned up the heat? Eco-pic explains global warming (2010) synliggör en framställning där karaktärerna kan förändra världen med enkla handlingar.

Athena. Strålkastare tack! gestaltar också en föreställning att om alla människor bara tar sitt ansvar och anstränger sig så kan vi tillsammans lösa klimatkrisen: ”Om tillräckligt många gör goda saker så kan det bli förändring, var tacksamma över att ni lever i en demokrati” (s. 104). ”Om vi hjälps åt och kämpar tillsammans så har vi fortfarande en mikrochans att rädda jorden, men då behöver vi alla göra något snabbt” (s. 138). De

lösningar som presenteras baseras uteslutande på frivillighet och individens ansvar. Texten synliggör en föreställning om att problemet framförallt bottnar i människors okunskap om klimatförändringarna och att det är privatpersoners livsstil som är det centrala hindret i kampen för miljön: ”Vi informerar folk om klimatet och gör olika aktioner för att

människor ska ändra sig och sina liv” (s. 6). En sådan logik antyder att om bara människor hade tillräckligt med information och förstod allvaret så skulle de snart ändra sin

destruktiva livsstil och klimathotet skulle snart vara ett minne blott. Förutom att ensidigt fokusera på individens ansvar bortser en sådan uppfattning också från att

förutsättningarna för att kunna genomföra klimatvänliga åtgärder kan se olika ut baserat på faktorer så som etnicitet och socioekonomisk status. Texten gestaltar därmed

klimathotet som en angelägenhet för alla, att vi alla sitter i samma båt. Det som texten utelämnar är dock det faktum att miljöproblemen och dess konsekvenser drabbar utsatta grupper i samhället hårdare än andra (Echterling, s. 290).

Sammantaget utelämnas politiska och ekonomiska dimensioner i de lösningar som presenteras i boken. Enda gången som boken närmar sig ämnet är i mötet med skolans rektor, då medlemmarna i Rädda-Jorden-Klubben framför sitt förslag om att införa mer vegetarisk kost i skolmatsalen. Rektorn är tveksam till förslaget och förklarar att enda anledningen till varför skolan över huvud taget har infört en köttfri dag från första början är på grund av att ”det är bra reklam för skolan och uppskattas av kommunens kostchef” (s. 43). I rektorns svar går det att skönja att det är på grund av direktiv ovanifrån som klimatarbetet på skolan fortgår. Texten insinuerar därmed att ekonomiska och politiska åtgärder är nödvändiga för komma till rätta med miljöproblemen på strukturell nivå.

Därmed framställs rektorns engagemang som sprunget ur en påtvingad attitydförändring i samhället och inte genom individens frivillighet och ansvarstagande. Texten kan därmed också tolkas som att ignoransen och likgiltigheten, inför klimathotet, inte kan botas genom upplysning och en vädjan till människans förnuft. Med en sådan tolkning synliggör texten behovet av statliga interventioner genom att gestalta det som naivt att tro på att

människor, utan ekonomiska eller andra incitament, skulle vara benägna att förändra sin attityd och sina vanor.