Natursyner i Expedition: rädda revet

På flera ställen i boken förekommer avsnitt där huvudkaraktären blir hänförd av den vackra naturen som hon möter i Australien. Alice beskriver bland annat utsikten från propellerplanet”som att himmel och hav möts i ett streck. Utsikten är hypnotisk” (s. 23). I sin första kontakt med naturen på Lady Elliot Island får hon en känsla av att ha ”landat i Paradiset” (s. 31) och under en snorklingstur i korallrevet, då Alice får syn på två

havssköldpaddor, uttrycker hon att ”det är alldeles magiskt!” (s. 47). Alice reaktioner signalerar att det är starka naturupplevelser som skildras, där människans möte med natur och djur ger upphov till hänförande känslor. I dessa skildringar tillskrivs naturen på så vis ett, för människan, estetiskt och upplevelsebaserat värde.

Texten skildrar också Alice mammas engagemang för att rädda havssköldpaddorna. Engagemanget kan tolkas som att sköldpaddor, och i förlängningen även andra arter, äger ett inneboende värde och därmed åtnjuter moralisk signifikans. På så vis synliggör texten en biocentrisk natursyn, då mammans engagemang skildras som en insats som genomförs utan människans omedelbara vinning.

Karaktären Meg, som engagerar sig i bevarandet av det stora barriärrevet, ger i texten uttryck för en känsla av samhörighet med naturen.När huvudkaraktären Alice möter Meg för första gången förklarar hon sin relation till havet på följande sätt:

Jag är född i Hervey Bay. Så havet har alltid varit nära, precis som revet, för mig. Jag snorklade väldigt mycket som liten. Havet och jag är liksom kompisar, kan man säga. (s. 27)

Meg har, i motsats till Alice, ända sedan hon var liten vistats mycket i naturen och har på så vis etablerat en känslomässig relation till den. Uttalandet kan därmed betraktas som en förklaring till hennes miljöengagemang. En möjlig tolkning är att hon ser sig själv som en del av naturen, betraktar den som en större helhet, och därigenom känner en moralisk skyldighet att värna om den. Genom karaktären Meg synliggörs på så vis en natursyn med ekocentristiska inslag. Megs uttalande får också till följd att Alice börjar fundera över människans förhållande till naturen: ”Kan man ha havet som sin bästa vän? Ja kanske, kanske kan man faktiskt det ” (s. 27).

Alice syn på naturen förändras i takt med att hon får erfara starka naturupplevelser och lär sig mer om hoten mot miljön. Alice utveckling under bokens gång kan tolkas som att det är nödvändigt att verkligen uppleva naturen direkt för att också kunna etablera en nära

känslomässig anknytning och betrakta naturen som värdefull. Den känslomässiga relationen till naturen är något som bland annat Gaard (2008, s. 20) lyfter fram som en viktig komponent och förutsättning för att barn ska kunna odla ett reellt miljöengagemang. Richard Louv (2009) antyder i sin bok Last child in the woods att barn som inte har någon erfarenhet av att vistas i naturen tenderar att förlora förmågan att uppleva samhörighet med naturen.

I Expedition: Rädda revet beskrivs negativa effekter av miljöförändringarna och hur dessa kommer att påverka växter, djur och människor. På flertalet ställen går det att skönja en

holistisk syn på naturen; där växter, djur och människor existerar i en ömsesidig beroendeställning som just nu är i obalans.

I värsta fall, om vi inte stoppar det som händer nu, kan vi förlora revet. Och förlorar vi revet, förlorar vi fiskarna. Och förlorar vi fiskarna, dör fåglarna för då har de ingen mat. Och har vi inga fiskar då försvinner också mycket av maten för oss människor. (s. 63)

Texten porträtterar naturen som en sammanlänkande helhet där levande organismer är sammanlänkade och påverkar varandra. En möjlig tolkning är att varje del av ekosystemet är betydelsefullt och att det därför behöver visas hänsyn. Vidare synliggörs också hur människan är en del av naturen och därmed behöver anpassa sig till den. En sådan syn på naturen antyder ett holistiskt perspektiv, vilket är något som Sandell, Öhrman och Östman (2003, s. 100–101) lyfter fram som typiskt för en ekocentrisk natursyn. Å andra sidan, om vi betraktar användandet av ”vi” som synonymt med oss människor framträder istället en tydligt människocentrerad natursyn. Förlorandet av korallrevet och alla de arter som lever där definieras framförallt som ett problem för människan som då inte längre erbjuds samma tillgång till fisk. Med en sådan tolkning uttrycker citatet en antropocentrisk syn på djur och natur, där dessa framförallt betraktas som en resurs som är viktig för människan. När miljöproblemen i Expedition: Rädda revet gestaltas görs det utifrån en holistisk syn på problemet. Texten ger flera exempel på hur olika miljöproblem relaterar till varandra och som tillsammans framställer en mer komplex helhet. Boken kan därmed inte beskyllas för att förenkla problemen; något som Echterling (2016, s. 289) visat är vanligt

förekommande i barnlitteratur med ett miljötematiskt innehåll. Dessvärre förekommer inte samma typ av helhetsperspektiv vad beträffar lösningar och engagemang. Istället reduceras dessa till en fråga om smärre livsstilsförändringar vad beträffar individens ansvar och möjligheter. Engagemangen som åskådliggörs är dessutom ofta insatser som är genomförbara inom ramen för rådande samhällssystem – det kapitalistiska

konsumtionssamhället. Gaard (2008, s. 17) menar att överproduktion och överförbrukning är gemensamma och systemrelaterade problem som därmed inte går att lösa på

individnivå. På så vis misslyckas texten med att förmedla ett engagemang som skulle kunna ha mer djupgående effekter på sociala och miljömässiga problem. Expedition: Rädda revet visar därmed upp likheter med vad som tidigare framkommit i studier om hur lösningar på klimatproblemen gestaltas i barnlitteratur. Gaard (2008, s. 16) refererar till

Clare Bradfords artikel ”The Sky is falling: Children as environmental subjects in contemporary picture books” (2003) i vilken hon argumenterar för att ”many

environmental children’s books are strong on articulating ecological crises, but weak on promoting political programs or collective action necessary to address these crises

effectively”. Liknande tankegångar återfinns hos Echterling (2016, s. 294), som menar att ”it is extremely important that our texts teach children that their individual actions matter, but only when green habits are presented alongside the larger systemic problems that need to be changed before any individual behaviors can make real, lasting differences”. Faran är annars, menar Echterling (s. 293), att miljöengagemang framställs som “a set of actions or lifestyle changes individuals and families can make that will, if enough people adopt them, solve our problems”. Gaard (2008) kritiserar också orealistiska porträtteringar av

lösningar i barnlitteratur och menar att för att barn ska kunna utveckla ett verkligt

engagemang i miljöfrågan krävs att de får ta del av tillfredställande och faktiska lösningar. Det som behövs menar Gaard (2008, s. 18) ”is a cultural and economic revaluation of human-nature interdependence”.