Ett kapitel till, sen räddar vi Jorden! : En ekokritisk läsning av tre moderna skönlitterära böcker för barn som behandlar miljöproblem

ETT KAPITEL TILL, SEN RÄDDAR VI JORDEN!

En ekokritisk läsning av tre moderna skönlitterära böcker för barn som behandlar miljöproblem

One more chapter and then we will save the earth!

Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Svenska

Självständigt arbete i lärarutbildningen Avancerad nivå, 15 hp.

Handledare: Magnus Jansson Examinator: Thomas Sjösvärd VT 2020

Akademin för utbildning SJÄLVSTÄNDIGT ARBETE kultur och kommunikation SVA028 15 hp

VT 2020

SAMMANDRAG

_______________________________________________________ Allex Eliasson & Felicia Olsson

Ett kapitel till, sen räddar vi jorden!

En ekokritisk läsning av tre moderna skönlitterära böcker för barn som behandlar miljöproblem

One more chapter and then we will save the earth!

An ecocritical reading of three contemporary environmental books for children

2020 Antal sidor: 46

____________________________________________________

Föreliggande studie är en kvalitativ textanalys av tre mellanåldersböcker skrivna av svenska författare och utgivna i Sverige under 2019. Studiens syfte har varit att, utifrån ett ekokritiskt perspektiv, undersöka hur miljöproblem och lösningar framställs i valda verk och därmed synliggöra hur samtidens oro för klimatförändringar kommer till uttryck i barnlitteraturen. Resultatet visar att miljöproblemen som åskådliggörs är många och varierande Gemensamt är att de definieras som antropogena processer. Centralt för det miljöengagemang som skildras är att fokus ligger på

livsstilsförändringar genomförbara på individnivå. Samtliga verk förbiser att uppmärksamma lösningar där ideologiska, politiska och ekonomiska faktorer framträder. I de lösningar som presenteras återfinns också en önskan om att vetenskapliga framsteg ska kunna erbjuda en lösning på miljöproblemen.

Tekniklösningarna gestaltas dock snarare som förhoppningar än som reella utvägar. Analyserna visar sammantaget att en antropocentrisk natursyn är det som framträder starkast i alla tre verken.

_______________________________________________________ Nyckelord: Barnlitteratur, Ekokritik, Miljöengagemang, Miljöproblem

1 Inledning ... 5

1.1 Syfte och forskningsfrågor ... 6

1.2 Uppsatsens disposition ... 7

1.3 Primärt undersökningsmaterial ... 7

2 Bakgrund och tidigare forskning ... 9

2.1 Ekokritik ... 9 2.2 Natursyner ... 10 2.2.1 Antropocentrism ... 11 2.2.2 Biocentrism ... 11 2.2.3 Ekocentrism ... 12 2.3 Tidigare forskning ... 12 2.4 Analysmetod ... 15

3 Tolkning och analys ... 17

3.1 Till Vial: 8400 dagar kvar ... 17

3.1.1 Henrik Ståhl ... 18

3.1.2 Klimathot och miljöproblem i Till Vial: 8400 dagar kvar ... 18

3.1.3 Engagemang och lösningar i Till Vial: 8400 dagar kvar ... 20

3.1.4 Natursyner i Till Vial:8400 dagar kvar ... 23

3.1.5 Dystopi och apokalyps ... 25

3.2 Expedition: rädda revet ... 26

3.2.1 Christina Wahldén ... 27

3.2.2 Klimathot och miljöproblem i Expedition: rädda revet ... 27

3.2.3 Engagemang och lösningar Expedition: rädda revet ... 29

3.2.4 Natursyner i Expedition: rädda revet ... 31

3.3 Athena. Strålkastare tack! ... 34

3.3.1 Elin Ek ... 35

3.3.2 Klimathot och miljöproblem i Athena. Strålkastare tack! ... 35

3.3.3 Engagemang och lösningar i Athena. Strålkastare tack! ... 38

3.3.4 Natursyner i Athena. Strålkastare tack! ... 40

4 Avslutning ... 42

4.1 Sammanfattande diskussion ... 42

4.2 Förslag på vidare forskning ... 44

4.3 Didaktiska implikationer ... 44

1 Inledning

I det nutida samhället pågår en diskussion om miljöhot kopplade till människans

påverkan. En medvetenhet om att miljön förändras har växt fram och detta visar sig inte minst i den allmänna opinionen genom att miljö- och naturskyddsfrågor i större

utsträckning prioriteras (Schulz, 2007, s. ix). Miljöförstöringen påverkar redan djur, växter och människor och om utsläppen av växthusgaser fortsätter kommer detta ha ytterligare förödande effekter (Boggs, Wilson, Ackland, Danna & Grant, 2016, s. 666). I led med detta har intresset för att förstå och kunna samtala om relationen mellan människan och naturen blivit större än någonsin. Trenden synliggörs också i den svenska skolans läroplan samt i modern skönlitteratur för barn.

Den ökade medvetenheten om klimatförändringarna kan vara en bidragande faktor till det växande antalet skönlitterära böcker med samma tema. Att förklara miljöförändringarnas komplexitet kan dock vara svårt och därmed förekommer det ofta en förenkling kring detta i barnlitteratur (Boggs et al., 2016, s. 670). Skönlitteratur har sedan lång tid tillbaka

använts som ett redskap för att fostra och framföra ideologiska synsätt. Vidare har specifikt barnlitteraturen under århundraden setts främst som ett pedagogiskt verktyg (Kåreland, 2015, s. 16). Skönlitteratur kan därför betraktas som en slags lärobok som framför aktuella samhällsviktiga fenomen och frågor. Med tanke på detta är det av intresse att studera vad verk som behandlar miljöförändringar kan förmedla för föreställningar och lösningar till läsaren.

I den svenska skolans läroplan är tankar kring miljön och hur vi ska samtala kring den närvarande. Skolan har som uppdrag att ge eleverna en ökad förståelse för hur miljö, ekonomi, rättvisa och hälsa hänger ihop. Läroplanen föreskriver att det i all undervisning är angeläget att ha ett miljöperspektiv. Undervisningen ska på det sättet ”belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta kan anpassas för att skapa hållbar utveckling” (Skolverket, 2011, s. 9). Under den verksamhetsförlagda utbildningen har vår upplevelse varit att arbetet med hållbar utveckling främst kopplats till de

naturorienterande ämnena. Då miljöperspektivet ska genomsyra all undervisning är detta inte ett fördelaktigt sätt att arbeta. Att använda skönlitteratur i ändamål att samtala om hållbarhet skulle kunna vara ett möjligt alternativ.Det som därigenom framträder som

viktigt är att bekanta sig med och analysera innehållet i de böcker som ska användas. Detta är en av tankarna som ligger till grund för föreliggande studie.

Love (1996, s. 228) refererar till Meeker som i sin bok The comedy of survival: Studies in literary ecology (1974) menar att människan är jordens enda litterära varelse. Om

skapandet av litteratur är ett unikt karaktärsdrag för mänskligheten är det därför också relevant att studera hur litteraturen påverkar och influerar mänskligt beteende menar Meeker; vilken roll har den att spela för mänsklighetens överlevnad och välbefinnande och vilka insikter kan den ge oss om vår relation till andra varelser och den värld vi lever i? Glotfelty (1996, s. xix) uttrycker en liknande tankegång då hon skriver att en

grundläggande princip för en ekokritisk läsning är att ”human culture is connected to the physical world, affecting it and affected by it”. Zapf (1996) går ett steg längre och menar att litteratur kan fungera som en kulturell kraft (ecological force) som kan bidra till att

utmana nuvarande ohållbara diskurser och fungera som ett medium för radikal

civilisationskritik. Oavsett litteraturens samhällsomdanande förmåga vill vi avslutningsvis lyfta fram Axells(2015, s. 13) uppfattning om att “skönlitterära barnböcker kan betraktas som bärare av värderingar och förhållningssätt” till naturen.

Med ovanstående i åtanke anser vi att det är relevant att med hjälp av ett par ekokritiska glasögon analysera vilka föreställningar om naturens värde och människans plats i naturen som framträder i modern skönlitteratur riktad till barn.

1.1 Syfte och forskningsfrågor

Syftet med studien är att utifrån ett ekokritiskt perspektiv undersöka hur miljöproblem och klimathot framställs i tre moderna litterära verk riktade till barn i mellanåldern; 9–12 år. Hur återspeglas vår samtids oro för klimatförändringarna i barnlitteraturen? Vi avser således att synliggöra vilka typer av klimathot och problem som lyfts fram och vilka konsekvenser av miljöproblemen som det fokuseras på i böckerna. Vidare vill vi också studera vilka lösningar som presenteras och vilken typ av miljöengagemang som skildras i verken. Studien gör också anspråk på att synliggöra hur förhållandet mellan människor och natur skildras - vilken natursyn kan skönjas bakom böckernas framställning av natur, hot, problem och lösningar?

1. Hur definieras klimathot och miljöproblem i valda verk och för vem är det ett problem?

2. Vad är det för typ av miljöengagemang som skildras och vilka lösningar presenteras?

3. Vilka natursyner synliggörs i de valda verken?

1.2 Uppsatsens disposition

I Kapitel 1 återfinns den inledande texten och studiens syfte och forskningsfrågor. Kapitlet avslutas med en kort presentation av de skönlitterära verk som analyserats i studien där också urvalet motiveras.

I Kapitel 2 görs en kort redogörelse för ekokritiken som vetenskapligt fält och därefter förklaras de olika natursyner som använts som stöd i analyserna. Därefter redogörs för tidigare forskning som har beröringspunkter med våra egna frågeställningar eller på annat sätt har betraktats som relevanta utifrån studiens syfte. Kapitlet avslutas med en

beskrivning av den metod som har används i studien.

Kapitel 3 består av tolkning och analys av de skönlitterära verk som behandlas i studien. Analyserna presenteras separat och består av underavsnitt som är kopplade till studiens forskningsfrågor. Analyserna presenteras i följande ordning: Till Vial: 8400 dagar kvar, Expedition: Rädda revet och Athena. Strålkastare tack!

I kapitel 4 sammanfattas studiens resultat och förslag ges på vidare forskning. Slutligen diskuteras studiens didaktiska implikationer.

1.3 Primärt undersökningsmaterial

De böcker som har analyserats i denna studie valdes ut utifrån fyra kriterier som betraktades som betydelsefulla med tanke på studiens syfte. Det första kriteriet var att böckerna skulle vara skönlitterära. Det andra kriteriet var att böckerna skulle vara riktade till mellanåldern och därmed ha ålder 9–12 år som målgrupp. Resterande två kriterier var att böckerna skulle vara moderna och ha ett innehåll som berör

miljöfrågor på något sätt. Som stöd i urvalsprocessen använde vi oss av svenska barnboksinstitutets senaste bokprovning som för i år tillägnat miljöfrågan en egen

kategori med kommentaren att detta ämne varit speciellt förekommande i barnlitteraturen under de senaste åren (svenska barnboksinstitutet, 2020, s. 9). Utifrån bokprovningens sammanställning valdes följande verk ut:

• Till Vial: 8400 dagar kvar (Bonnier Carlsen, 2019) skriven av Henrik Ståhl

• Expedition: rädda revet (Rabén & Sjögren, 2019) skriven av Christina

Wahldén

• Athena. Strålkastare tack! (Bonnier Carlsen, 2019) skriven av Elin Ek

Athena. Strålkastare tack! och Expedition: Rädda revet är böcker som explicit benämner olika miljöfrågor och ger konkreta råd till läsaren medan Till Vial: 8400 dagar kvar är en dystopi som mer indirekt närmar sig ämnet. Alla böckerna är skrivna av svenska författare och gavs ut i Sverige under 2019.

2 Bakgrund och tidigare forskning

I denna studie kommer ett ekokritiskt perspektiv att tillämpas vid läsning av utvald litteratur. Under avsnitt 2.1 redogörs kort för ekokritiken som vetenskapligt fält och i avsnitt 2.2 beskrivs tre olika natursyner som kommer att ligga till grund för vår analys och tolkning. Avsnitt 2.3 behandlar tidigare forskning som är av relevans för studien. Slutligen, i avsnitt 2.4, beskrivs den metod som vi har haft som utgångspunkt.

2.1 Ekokritik

Tenngart (2010, s. 154) klarlägger att ekokritik som begrepp såg sitt ljus redan på 1970-talet i samband med olika konferenser som anordnades av den amerikanska

litteraturföreningen Western Literature Association (WLA). Ekokritik syftade då på ett studium av litteraturen med en nära anknytning till ekologin. Teorin användes initialt främst till att studera texter inom amerikansk naturessä och dess skildringar av

vildmarken. En brittisk motsvarighet uppkom något senare vilken kom att intressera sig mer för landskapet och genren naturlyrik. Gemensamt för de båda skolorna var att, förutom att studera hur naturen gestaltas i litteraturen, lyfta fram verk och författare som tidigare ignorerats eller förringats av den traditionella litteraturforskningen (Tenngart, 2010, s. 157–158).

När Cherryll Glotfelty och Harold Fromm år 1996 gav ut den inflytelserika antologin The ecocritical reader hade teorin vidgats till att även innefatta studiet av annan litteratur (Tenngart, 2010, s. 154). I inledningen av antologin formulerar Glotfelty (1996, s. xviii) en enkel och ofta citerad definition av begreppet ekokritik på följande vis: ”ecocriticism is the study of the relationship between literature and the physical environment”. Utifrån ett ekokritiskt perspektiv så innefattar den fysiska miljön hela ekosystem och att det är

relationen mellan kulturen, i synnerhet litteraturen och skriftspråket, och naturen som står i fokus för en ekokritisk läsning (Glotfelty, 1996, s. xiv).Garrard (2012, s. 4–5 poängterar dock att det, förutom litteratur, även kan innefatta andra kulturella yttringar. Nilsson Skåve (2015, s. 214) skriver också om vad det innebär att göra en ekokritisk läsning och lyfter särskilt fram intresset av att undersöka ”vilka underliggande värderingar kring natur och miljö olika texter ger uttryck för”. Centralt för ekokritiken är således att undersöka den invecklade relationen mellan människa, natur och kultur. Samtidigt kritiserar Garrard

(2012) en sådan uppdelning eftersom han menar att den också är en konstruktion som istället kan bidra till att upprätthålla miljökrisen nuvarande tillstånd och begränsa dess lösningar.

Viktigt att poängtera är att ekokritiken har sitt ursprung i en kritik mot människans negativa inverkan på naturen och miljön. Den har således uppstått ur en medvetenhet om de globala miljöproblemens allvarliga och växande karaktär. Miljökrisen ses inte enbart som ett problem ur ett naturvetenskapligt perspektiv utan också som ett kulturellt

problem. Det kan förstås om vi betänker att naturen på samma gång kan betraktas som en fysisk verklighet och en social konstruktion som påverkar människor psykologiskt (Schulz, 2007, s. xii). Garrard (2012, s. 7) poängterar att det dessutom finns en nära koppling mellan ekokritikens kulturella analyser och en ”grön” moralisk och politisk agenda. Ekokritiken kan således ses som en form av kritisk analys som uppmuntrar till handling och förändring. Uppfattningen stöds av Schulz (2007, s. xiv) som skriver att ekokritikens viktigaste åtagande är ”att bidra till ett förändrat etiskt och känslomässigt förhållningssätt gentemot naturen och därmed åstadkomma politiskt- kulturella förändringar för en hållbar värld”. Schulz (2007, s. xii) menar vidare att ekokritiken intresserar sig för att åskådliggöra de negativa konsekvenserna av miljöproblemen men framförallt om att belysa dess

kulturella ursprung. Delar av ekokritiken gör således anspråk på att synliggöra hur framförallt västerländsk filosofi, religion och kultur har bidragit till att skapa en föreställningsvärld där människan ses som skild från naturen. Mortensen (2015, s. 295) skriver att litteraturen betraktas som särskilt intressant att studera då den, såväl historiskt som idag, anses ha en betydelsefull roll för hur människan uppfattar naturen.

2.2 Natursyner

Vi kommer i den här uppsatsen att använda begreppet natursyn för att diskutera och belysa olika föreställningar om människans relation till naturen. Med natursyn menar vi här antaganden och uppfattningar om naturens värde, människans plats i naturen och naturens beskaffenhet. Nedan redogörs för huvuddragen i antropocentrismen,

biocentrismen och ekocentrismen, vilka är de trenatursyner som vi kommer att använda i vår analys och tolkning. Varje natursyn rymmer givetvis en mångfald av perspektiv och positioner men vi anser att dessa tre utgör grundläggande utgångspunkter med tydliga skiljelinjer sinsemellan. Urvalet följer de miljöetiska huvudriktningar som Sandell,

Öhrman och Östman (2003) och Stenmark (2000) lyfter fram som utmärkande ur ett moraliskt och värderingsmässigt perspektiv.

2.2.1 Antropocentrism

En antropocentrisk natursyn genomsyras av att människans behov och intressen står i fokus. Sandell, Öhrman & Östman (2003, s. 94) skriver att utifrån ett antropocentriskt perspektiv är det enbart människan som har ett inneboende värde och att naturen blir betydelsefull först i relation till vad den kan erbjuda människan. Det kan här handla om ekonomiska eller upplevelsebaserade värden. Djuren, växterna och ekosystemen bör därför kontrolleras och vårdas för att komma människan till gagn. Stenmark (2000, s. 34) lyfter fram att naturen ur ett antropocentriskt perspektiv ”ses som en resurs, som någonting vi människor har rätt att nyttja för våra syften, så länge inte ekosystemens

produktionsförmåga hotas”. Värdet av att ta hand om vår planet och att värna om naturen ses framförallt som en moralisk skyldighet gentemot kommande generationer. Typiskt för en antropocentrisk hållning är också en tilltro till att vetenskapliga framsteg och

teknologisk utveckling ska kunna erbjuda en lösning på miljöproblemen.

Antropocentrismen har sitt ursprung i en dualistisk syn på förhållandet mellan människa och natur där människan och naturen ses som två åtskilda storheter. (Sandell, Öhrman & Östman, 2003, s. 92). Garrard (2012, s. 24) framhåller att en dualistisk uppdelning av människa och natur kan härledas till en västerländsk idétradition och betraktar en sådan föreställning som ursprunget till dagens miljökris. Enligt Sandell, Öhrman och Östman (2003, s. 92–93) går uppfattningen att spåra till den kristna tron där människan intar en särställning genom att vara skapt till Guds avbild och betraktas som den enda varelse i besittning av en själ. Den här dualistiska föreställningen har ytterligare förstärkts genom upplysningstidens upphöjande av det mänskliga förnuftet, där människans moraliska kvalitéer också lyfts fram som en särskiljande och unik egenskap för vår art.

2.2.2 Biocentrism

Biocentrismen skiljer sig från antropocentrismen i bemärkelsen att den även tillskriver andra levande varelser än människan ett inneboende värde. Här inkluderas förutom djuren även växternas liv. Sandell, Öhrman och Östman (2003, s. 97–98) framhåller att det

en ”etisk särställning i världen”. Människan bör därför inte handla utan att ta hänsyn till andra livsformers intressen och behov.

2.2.3 Ekocentrism

Ekocentrismen utgår från att biologiska helheter, så som hela ekosystem, har ett

inneboende värde. Naturen har således ett värde i sig som är oberoende av människans behov och syften. Sandell, Öhrman och Östman (2003) skriver att ett särskiljande drag för ekocentrismen är att den intar en holistisk hållning, där en central föreställningen är att livet i stort är organiserat i helheter. Dessa biologiska helheter kan utgöras av ekosystem, arter eller landskap och en viktig grundprincip är att helheten bör gå före delarna. Det är de biologiska systemen, bestående av både den abiotiska (icke levande) och den biotiska miljön, som utgör en förutsättning för en livskraftig utveckling och behöver därför

inkluderas i de ting som bör visas en moralisk hänsyn. Utifrån ett ekocentriskt perspektiv är människan en del av naturen och vi bör därför anpassa oss därefter för att gynna de större systemens livskraft och utveckling (Sandell, Öhrman och Östman, 2003, s. 100– 101). En betydande företrädare för en ekocentrisk natursyn är den norske filosofen Arne Naess, vars djupekologiska utgångspunkter har influerat och påverkat det ekokritiska perspektivet (Garrard, 2012, s. 23). I sitt bidrag till boken Deep ecology for the twenty-first century redogör Naess (1995, s. 68) för det kanske mest utmärkande draget i en

ekocentrisk natursyn genom följande citat:

“The well-being and flourishing of human and non-human life on earth have value in themselves […]. These values are independent of the usefulness of the nonhuman world for human purpose.”

2.3 Tidigare forskning

Nedan redogörs för tidigare forskning som vi har tagit del av i skrivandet av denna uppsats. Forskningsgenomgången syftar till att sätta vår studie i ett sammanhang och till att ge en inblick i de källor varifrån vi tagit inspiration. De artiklar och den

litteratur som omnämns har på olika sätt beröringspunkter med våra egna frågeställningar eller har på annat sätt betraktats som relevanta utifrån studiens syfte. Det har dock inte varit möjligt att hitta andra ekokritiska analyser av vårt primära undersökningsmaterial. En möjlig förklaring torde vara verkens

spektrum av ekokritiska analyser av barnlitteratur har inom ramen för denna studie inte varit möjlig att behandla. Mycket av den tidigare forskningen som vi har tagit del av har dessutom, i jämförelse med föreliggande studie, inte bedömts befinna sig tillräckligt nära i sin ansats för att vara av relevans. Vi är också ödmjuka inför möjligheten att den invigde upptäcker att hithörande och betydelsefull forskning saknas.

Claire Echterling har skrivit om hur miljöproblem och miljöhot gestaltas i banlitteraturen. I hennes artikel ”How to save the world and other lessons from children’s environmental literature” (2016) har hon särskilt tittat på vilka typer av lösningar och miljöengagemang som fokuseras på i barnlitteratur utgiven i USA. Hon argumenterar där för att barnlitteratur tenderar att reducera lösningarna till att handla om ”individual environmentalist acts and lifestyle changes” och att

litteraturen därmed inte bidrar till att ”encourage civic engagement that would call into attention the intertwined ideological, economic, and political factors preventing profound environmental change” (Echterling, s. 283). Vidare menar Echterling (2016, s. 283) att barnlitteraturen har en benägenhet att förbise” the connections between environmental degradation and systemic social problems such as class disparities, and ultimately over-simplify environmental crisis.”

I Beyond the Lorax – Examining Children’s books on climate change (2016) har Boggs, Wilson, Ackland, Danna och Grant tittat på hur barnlitteratur framställer klimatförändringar och huruvida denna kan sägas ha ett miljödidaktiskt värde. Författarna uppmanar oss att lägga märke till ”how texts model socioculturally mediated processes like fairness, justice, and reason” (s. 667) och huruvida lösningarna som presenteras är grovt förenklade. Förenklade gestaltningar exemplifieras med hjälp av Dr Seuss välkända verk The Lorax (1971). Verket kritiseras bland annat för att inte ta hänsyn till samband och helheter genom att presentera en (falsk) dikotomi mellan ”business and the environment”. Ett annat exempel som författarna belyser är den grovt förenklade lösningen på bokens problem; en lösning där det enskildabarnet, genom att plantera ett särskilt frö, kan återställa jordens fertilitet och välmående, vilket därmed främjar en föreställning om att det går att förändra världen med hjälp av enkla och konkreta handlingar.

Ytterligare om förenkling av miljöproblem lyfts fram av Greta Gaard i hennes artikel ”Toward an Ecopedagogy of Children’s Environmental Literature” (Gaard, 2009). Gaard menar att barnlitteratur överlag är bra på att skildra miljöproblem men att berättelserna ofta misslyckas med att erbjuda en tillfredställande och lämplig lösning i förhållande till det problem som presenteras (Gaard, 2009, s. 17). Hon belyser en tendens att istället skildra tandlösa och individbaserade lösningar som bortser från ekonomiska, politiska och kulturella engagemang. I sin analys of Dana Lyons The tree (2002) skriver Gaard: ”Hand-holding around a tree is a last-ditch strategy for stopping bulldozers, when what is needed is a cultural and economic revaluation of human-nature interdependence”(2009, s. 18). Benägenheten att i barnlitteratur förenkla miljöproblem och klimathot behandlas också av Jason M Meyer. I sin artikel ”Accuracy and bias in Children’s environmental literature: A look at Lynne Cherry’s books” (2002) skriver han att ”of the many children’s books that have environmental themes, some prove problematic because they forfeit accuracy for excitement and readability” (Meyer, 2002 s. 277). Meyer lyfter därefter fram Lynne Cherrys författarskap som ett exempel på där miljöproblemen gestaltas utifrån ett mer

vetenskapligt korrekt perspektiv utan att tillämpa grova förenklingar. Meyers slutsats är att den typen av framställning skapar bättre förutsättningar att närma sig

miljöproblemen utifrån ”a more accurate position and with a greater appreciation for the complexity of the issue at hand” (Meyer, 2002 s. 281).

Becky Boudreaux har i sin avhandling The Representation of the Environment in Children's Literature (2006) analyserat hur naturen representeras i 33 amerikanska barnböcker. Fokus i hennes avhandling ligger på att analysera vilka ideologier och miljöetiska riktningar som kommer till uttryck i framställningarna av miljön. I synnerhet intresserade hon sig för hur ”ideologies of the environmental movement have been inculcated into culture” (Boudreaux, 2006, s. 7). Hennes slutsats är att miljörörelsens värderingar inte återspeglas i litteraturen och att ett antropocentriskt synsätt ”which epitomize the ideology of human dominance over Nature”

(Boudreaux, 2006, s. 116) framträder starkast i berättelserna.

Cecilia Axell (2015) har i sin avhandling Barnlitteraturen tekniklandskap – En didaktisk vandring från Nils Holgersson till Pettson och Findus analyserat hur natursyner förhåller sig till den tekniksyn som framträder hos sex svenska

barnboksförfattare verksamma under 1900-talet. Axell (2015, s. 318) kommer fram till att synen på teknik påverkar uppfattningen om naturens värde och beskaffenhet, men också att det omvända förhållandet råder. Hennes slutsats är också att

majoriteten av de barnböcker som hon analyserat företräder någon form av antropocentrisk natursyn (Axell, 2015, s. 322). En annan ekokritisk text som behandlar natursyner i svensk barnlitteratur är ”I fred med allt liv” (2015) av Åsa Nilsson Skåve. Texten är en analys av Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter, där Nilsson Skåve bland annat undersöker vilka natursyner som framträder i

karaktärernas förhållningssätt och i den natur som skildras i boken. Analysen

åskådliggör att det förekommer inslag av såväl antropocentrism som ekocentrism och att det sammantaget tecknas en bild ”av en komplicerad helhet” (Nilsson Skåve, 2015, s. 223) som inte ryms inom en dualistisk föreställningsvärld där natur och kultur betraktas som åtskilda.

2.4 Analysmetod

I föreliggande studie har en ekokritisk analys av tre böcker utförts. Ett hermeneutiskt förhållningssätt har legat till grund för tolkningen av verken.

Inledningsvis har varje utvald bok lästs individuellt och anteckningar i form av citat med tillhörande kommentarer har förts. Enligt hermeneutiken är sammanhanget avgörande för tolkningen av en text (Ödman, 2017, s. 99). Sammanhangetför vår studie har varit

diskursen om miljöförstöring och diskursen om relationen mellan människa och natur. Därigenom har utdrag ur böckerna som har varit av relevans för dessa antecknats under läsningens gång. Om någon annan hade analyserat dessa verk ur ett annat perspektiv hade det som kunnat utläsas ur texten med stor sannolikhet varit annorlunda från tolkningarna i denna studie.

De anteckningar som förts har sorterats utifrån vad de berör och har i sin tur bildat

grupper. Detta sätt att sortera textens innehåll har hämtats från Ryan and Bernard (2003, s. 94) som benämner det som ”Cutting and sorting”. Sorteringen har möjliggjort tolkning i såväl delar av texten som den helhet som grupperna skapar. Detta är i led med det

hermeneutiska förhållningsättet då det enligt Ödman (2005, s. 110) är en del av en hermeneutisk tolkningsprocess att tolka betydelser ur textens delar och även texten som helhet. De betydelser som tolkas ur texten kan dock inte ses som absoluta sanningar.

Hermeneutik erkänner att de föreställningar som den som studerar en text har kan påverka hur man tolkar den (Ödman, 2017, s. 15). På grund av detta är det naturligt att

validitetsfrågan framkommer i samband med hermeneutik som metod. Det är dock upp till forskaren att argumentera för de tolkningar som presenteras (Ödman, 2005, s. 84).

Fortsättningsvis har vi strävat efter att i våra tolkningar inte påverkas av författarens eventuella intentioner.

De utvalda verken har alltså tolkats enligt ett hermeneutiskt förhållningssätt och vidare ur ett ekokritiskt perspektiv. Det ekokritiska perspektivets strävan efter att undersöka den komplexa relationen mellan människa, natur och kultur har applicerats som glasögon varigenom texten har betraktats. I koppling till det ekokritiska perspektivet har även de natursyner som berörts i avsnitt 2.1.1 varit centrala begrepp i den tolkning och analys som har utförts.

3 Tolkning och analys

I detta kapitel redogörs för tolkning och analys av studiens tre utvalda verk. Varje verk har sitt eget avsnitt och inleds med en summering av bokens handling följt av en kort

presentation av författaren. Sedan presenteras analysen i tre olika underavsnitt där det första behandlar klimathot och miljöproblem, det andra behandlar miljöengagemang och lösningar och det sista behandlar natursyner. Denna struktur gäller för alla tre

tolkningarna med undantag för Till Vial: 8400 dagar kvar som har ett ytterligare underavsnitt som behandlar dystopi och apokalyps. Analysen av Till Vial: 8400 dagar kvar presenteras i avsnitt 3.1 och därefter följer Analysen av Expedition: rädda revet i avsnitt 3.2. Slutligen, i avsnitt 3.3, presenteras analysen av Athena. Strålkastare tack! Vi har valt att i alla analyser endast använda sidnummer i parenteser när vi refererar till texten i den bok som behandlas.

3.1 Till Vial: 8400 dagar kvar

Till Vial: 8400 dagar kvar (2019) är en kapitelbok som kastar läsaren mellan nutid och dåtid. I nutiden befinner sig Gladys och hennes Lillebror Keaton på ett så kallat

rymdsprång på väg till planeten Vial. Den dåtida handlingen utspelar sig till största del på jorden och där får läsaren följa de händelser som leder fram till avresan.

I de tidiga tillbakablickarna gör mamma Speedy upp planer för hur hon, partnern Vida samt dottern Gladys ska kunna komma över biljetter till rymdsprånget Otosan med slutdestination Vial. Ett krig är i antågande och när det når dem tar Speedy sig in i rymdsprånget tillsammans med Gladys och lyckas starta farkosten. Kvar på jorden blir partnern Vida och 7000 tilltänkta resenärer.

I den nutida handlingen får läsaren ta del av tillvaron på rymdsprånget via Gladys och brodern Keaton, som under bokens gång fötts ombord. Det framgår för läsaren att barnen är ensamma – att deras mamma varit ombord, men inte längre är det. Gladys upptäcker snart att det finns ytterligare en varelse bland dem: Vojajer. Genom barnens musikspelare kan de tala med varandra. Vojajer berättar att resan till Vial är omöjlig; att planeten inte går att nå.

Mot slutet av boken får läsaren följa Gladys försöker att vända farkostens riktning. En rad händelser leder till att Vojajer försvinner. När barnen slutligen förstår att de är helt

ensamma får de höra en mansröst i högtalaren: ”Hello! Anybody there?” (s. 173). Barnen tar sig ut i korridoren, förbi kommandobryggan och till luftslussen. Iklädda tryckdräkter tar de sedan tillsammans klivet ut till sin räddning.

3.1.1 Henrik Ståhl

Henrik Ståhl, född 1975, är en svensk dramatiker, skådespelare och författare (forfattarcentrum, u.å.). Ståhl medverkade i och var medskapare i julkalendern

Superhjältejul 2009. Här spelar han karaktären Stålhenrik som också medverkade i ett barnprogram på SVT några år tidigare (Ekebjär, 2009). Debutboken bär namnet

Livskartan (2003). Ståhl har skrivit flertalet film- och tv-manus riktade till barn och drar sig inte för att närma sig djupare teman om död, ensamhet och mening. Han är av åsikten att barn är djupt tänkande människor som man varken ska ljuga eller onödigt förenkla saker för. Tematiken och förhållningssättet framträder bland annat i teaterpjäsen Henrik - en tönt (1999–2010), en självbiografisk monolog om mobbning, liksom i boken Till Vial: 8400 dagar kvar (2019), en science-fictionbok för barn i mellanåldern. Till Vial: 8400 dagar kvar sattes innan boksläppet upp som teaterpjäs. Tillsammans med regissören Ted Kjellsson skapade han också en film – Ensamma i rymden (2018) (Olsson, 2018), baserad på händelserna kring Vial. Ståhl är uttalat en realistisk optimist när det gäller teknik och tror på människans samarbete med tekniken, vilket han alltigenom avsett att avspegla i sitt arbete som författare (forfattarcentrum, u.å.).

3.1.2 Klimathot och miljöproblem i Till Vial: 8400 dagar kvar

Tidigt i boken framträder ett miljöproblem i form av luftföroreningar. När Gladys berättar om den nya planeten Vial säger hon ”att luften är nästan som ny, som på jorden för länge sen” (s. 12). Det är möjligt att tolka det som att jorden har varit en plats som har haft ren luft, men inte längre har det. En ytterligare beskrivning på hur Gladys föreställer sig Vial är som ”en ren plats, och ännu bättre, en större plats. […] ett nytt enklare liv” (s. 45). Detta torde ge ytterligare bevis på att jorden har blivit förorenad genom beskrivningen av Vial som en renare plats. Föroreningen skulle dock kunna tolkas som både luftförorening, i form av utsläpp, eller förorening genom nedskräpning. Utifrån citatet ovan skulle även överbefolkning kunna tolkas som ett

problem eftersom Gladys antyder att en större plats är önskvärt. En ytterligare händelse i boken där det går att tolka att jorden är förorenad är när Gladys beskriver en dag när hon var och badade med sin mamma och Vida. Hon beskriver badplatsen som härlig och vacker fram till dess att hon får syn på en död fisk i vattnet (s. 15). Den döda fisken skulle kunna tolkas som en symbol för jordens förorenade vatten.

Människorna framstår i texten som de som har orsakat miljöproblem. När Gladys drömmer om de djur som hon kommer möta på Vial beskrivs följande:

Där finns säkert små gulliga djur som inte är rädda för människor, eftersom de inte vet vad en människa är, vad en människa kan göra. En ny plats, en ny plats där de som kommer dit får en chans att pröva igen. Göra ett nytt försök, och de kommer vara säkra där. (s. 12)

Meningen om att djuren inte vet vad en människa är och vad människan kan göra antyder att djuren har anledning att frukta människan. Det är därigenom möjligt att tolka texten som att det är människor som har skadat djur eller förstört den miljö som djuren lever i. I linje med denna tolkning blir miljöförändringarna problem för djur och miljön de lever i.

Utöver att miljöhoten framstår som problem för djur och miljö går det även att tolka att miljöhot är ett problem för människorna i till Vial: 8400 dagar kvar. Det största belägget för denna tolkning är bygget av Otosan som ska hjälpa människor att fly från jorden till en ny planet (s. 28, s. 37). Vidare så kan man se att miljöförändringarna är ett problem för människan när säger Gladys i en tillbakablick att ”under hela

bussresan ser de inte en människa utanför bland de gamla husen, övergivna torgen och lekplatserna” (s. 28). Detta antyder att människor har varit tvungna att lämna de platser som de tidigare har bott på. Anledningen till detta skulle kunna vara det stundade kriget som beskrivs i boken (s. 42). Kriget i sig skulle kunna ses som en av orsakerna till miljöproblemen. Detta kan tolkas i att det släpps granatbomber som förstör omgivningen (s. 65).

Miljöhoten går som konstaterat att tolka som ett problem för människor men det är tydligt att problemen framstår som större för människor av lägre socioekonomisk klass. ”Bara sjutusen av de rika får plats ombord!” (s. 28). Därigenom går det att tolka miljöproblemet som större för de människor som har mindre pengar. Bone (2016, s. 630) skriver om detta sätt att dela upp människor som en kategorisering och menar

att det är en diskurs som är vanlig inom dystopier. I led med kategoriseringen lämnas de som inte är priviligierade till att kämpa på egen hand när världen går under. 3.1.3 Engagemang och lösningar i Till Vial: 8400 dagar kvar

I Till Vial: 8400 dagar målas ett dystert framtidsscenario upp. Läsaren får känslan av att jorden inte längre går att rädda – att allting redan är för sent. Framtidstron lyser med sin frånvaro och det förekommer inga karaktärer i boken som tycks engagera sig för att rädda den jord som ödelagts av människan. Enligt Globus Veldman (2012, s. 4) är människans maktlöshet inför att rädda jorden en frekvent förekommande diskurs i dystopier som behandlar miljöförändringar. Då Till Vial: 8400 dagar är en dystopi kan detta förklara bristen på engagemang för att förändra och lösa de miljöproblem som existerar.

Engagemanget är främst fokuserat på att överleva den förstörda världen. Detta

engagemang gör sig synligt när Gladys mamma gör upp en plan för att rädda sig själv, Gladys och partnern Vida. Hon säger att ”om jag inte tänker framåt gör ingen det, och vad händer då?” (s. 41). Utöver mammans engagemang speglar det här också konceptet av ”den ensamma hjälten”. Hon lägger ansvaret på sina egna axlar och vi får också se i texten hur Gladys gör detsamma. När Gladys inser att resan till Vial är omöjlig bestämmer hon sig för att gå till kommandobryggan för att få rymdsprånget att byta riktning.

En skärm långt bort i andra änden av kommandobryggan tänds, men innan hon kommer fram dit slocknar den och hon kan inte få den att tändas igen. Hon går tillbaka till panelen och trycker på knappen en gång till men samma sak händer. Skärmen lyser bara i fyra sekunder och hon hinner inte fram innan den slocknar. Hon river sig i håret. Blundar. Koncentrera dig, prinsessan Gladys. (s. 150) Detta går att tolka som att Gladys på egen hand vill rädda sig själv och Keaton. Vid ett tillfälle säger även Keaton att “det nyaste barnet i universum förstår att allt hänger på honom” (s. 156). Barnens handlingar kan kännas igen i ett vanligt tema som kan benämnas som det kompetenta barnet. Enligt Kåreland (2015, s. 127) är vanliga händelser i böcker med det kompetenta barnet som tema att vuxna ger upp sitt ansvar och att barnet tar sig an vuxenrollen. I Till Vial: 8400 dagar kvar blir engagemanget i överlevnaden förflyttat från mamma till barn och på så sätt blir det kompetenta barnet framträdande.

Lösningen som presenteras består således av att försöka fly den annalkande katastrofen och bygga upp ett nytt hem på planeten Vial som beskrivs som ”mänsklighetens sista

chans” (s. 13). Vidare när karaktärerna i boken ställs inför svårigheter eller obehagliga situationer svarar de ofta med att fly istället för att kämpa. ”Det här är ingen värld för barn […] Därför ska vi sticka härifrån!” (s. 33) förklarar Gladys mamma när hon är på väg till jobbet en dag och betraktar det ödelagda landskapet som de passerar. När det förestående kriget gör sig påmint visar Gladys prov på ett liknande egocentriskt och undvikande

resonemang: ”När kriget kommer är de alla tre säkra ombord på Otosan, och så flyger de bort från alltihop, så kan andra kriga bäst de vill” (s. 43).

Förutom själva resan till Vial som kanske är det tydligaste exemplet på flykten som en lösning på problemet, finns även andra episoder där flykt eller undvikande är centralt. Ett exempel är när Gladys, på sin födelsedag, är tillsammans med sin mamma och Vida på stranden för att bada. Händelsen beskrivs som en av de lyckligaste stunderna i Gladys liv, när plötsligt en död fisk uppenbarar sig i vattnet och stör den idylliska bilden:

Nära henne i glittret flyter en död fisk. De stirrande ögonen tittar rakt på henne. Hon puttar in den döda fisken i en vassrugge. Nu är det som om den inte finns längre. (s. 15)

Denna händelse i boken berördes i förra avsnittet som en antydan om vattenföroreningar men citatet är också möjligt att tolka som en metafor för vår tendens att blunda för de problem och hot som gör sig påminda. Sättet att hantera problemen blir istället att undvika det obehagliga och skrämmande genom någon form av flykt eller förnekelse. På flera

ställen i boken förekommer också den trygghetsramsa som Gladys har fått uppläst för sig sedan hon var liten.

Jag är en hare som hoppar bort. Jag är för snabb för alla faror. Jag vinner fast jag är tunn och kort. Jag springer långt från alla faror! (s.33)

Ramsan kan tolkas både som en tröst och som en ledsagare men också som ett förhållningssätt som pekar mot hur Gladys bör agera när hon ställs inför svåra och

obehagliga situationer. Haren i ramsan kan därmed betraktas som det lilla barnet (Gladys) som i en värld full av faror gör bäst i att fly för att rädda sig själv.

Flykten från jorden och resan till Vial möjliggörs i boken av rymdsprånget Otosan, en slags gigantiskt rymdfarkost som styrs med hjälp av artificiell intelligens. I bokens början

redogörs för hur människorna anstränger sig för att hinna färdigställa denna tekniska triumf innan kriget kommer och allt går förlorat.I Till Vial: 8400 dagar kvar är det således med hjälp av högteknologiska innovationer som mänskligheten tror sig kunna räddas och undkomma den miljöförstöring och det krig som ödelagt jorden. Garrard (2012, s. 9) skriver om litteratur som berör miljöföroreningar och förklarar ambivalensen i att teknik är orsaken till föroreningar men också redskapet för att analysera dessa. I Till Vial: 8400 dagar kvar kan en närliggande motsägelse tolkas i att människan har skapat

föroreningarna med teknik som lett till föroreningar och utsläpp och teknik har även använts för att skapa en väg ut från en förstörd planet.

I slutet av boken blir det tydligt att möjligheten att nå fram till Vial visar sig vara baserad på en lögn. Alla resurser och all ansträngning som lagts ner på att färdigställa

rymdsprånget Otosan har varit förgäves:

Varelsen berättar för flickan från Jorden att allt hon trott på ända sen hon var mycket liten har varit en lögn […] att rymden är ingenting. Att den inte är tom, men full av tomhet. Att planeten Vial aldrig går att nå, därför att när de kommer fram kommer Vial att vara någon annanstans. (s. 133)

En möjlig tolkning är att en övertro på att tekniska innovationer och lösningar ska kunna hjälpa oss ur klimatkrisen utgör en illusion och ouppnåelig dröm, en chimär som enbart upprätthåller en ohållbar livsstil och ger sitt godkännande att fortsätta organisera samhället på ett ohållbart sätt. Med en sådan tolkning skulle drömmen om Vial, och rymdfarkosten Otosan, kunna ses som en metafor för diskursen om att ny teknik är lösningen på miljöproblemen.

Efter att det uppdagats för Gladys att resan till Vial aldrig har varit möjlig, uppmanas hon istället att vända om och försöka återvända till jorden: ”Och varelsen säger att det bara finns ett hemma, bara ett hemma i hela universum” (s. 133). Citatet skulle kunna tolkas som en uppmaning att ta hand om det enda vi har och att jorden är den plats där vi hör hemma; en påminnelse om att det inte går att fly från de problem som vi har förorsakat och att lösningen istället är att stanna och kämpa. I citatet nedan antyds å andra sidan en helt annan slutsats, där den fysiska platsen i egentlig bemärkelse betraktas som betydelselös, att det hem som alla söker och är i behov av istället utgörs av en plats inuti människan och

i relationen med andra människor. Händelsen inträffar efter det att Gladys insett att drömmen om Vial hela tiden varit en lögn, att de aldrig kommer att komma fram till sitt utlovade nya hem och att det inte heller är möjligt att återvända till jorden.

Precis som Voyager ett och Voyager två är Gladys och Keaton ensamma flaskposter i det okända. Men de har varandra. De är varandras hem. Och det är det enda som spelar någon roll. (s. 168) 3.1.4 Natursyner i Till Vial: 8400 dagar kvar

Gestaltningar av den natur som finns på jorden är få till antalet och när dessa förekommer är det genom tillbakablickar till tiden då Gladys var liten. I dessa tillbakablickar framträder en bild av att jorden ännu var frisk och välmående.

Vattnet når Gladys till midjan […] Längre ut i sjön sprattlar miljoner små spretiga trianglar på ytan i solskenet. De ser nästan ritade ut. Som att inget på riktigt kunde vara så fint. Gladys låter sig sjunka. Låter huvudet försvinna under vattenytan. […] Att komma upp igen känns som att bli överfallen av ljud och ljus. Underbart! (s. 14)

I citaten ovan gestaltas naturen likt en källa som ger upphov till människors välbefinnande; en plats där människan kan må bra och vara lycklig. Naturen tillskrivs på så vis ett estetiskt eller upplevelsebaserat värde.

I citatet nedan återges hur huvudkaraktären Gladys föreställer sig den natur som väntar på planeten Vial.

Hon blundar och föreställer sig hur det där ljuset just nu smeker över moln, träd och vatten på Vial. Att det kanske blåser lite snällt också, hur vinden låter när den stryker i gräset och drar lite i grenarna. Vattnet som plaskar tyst och sen inget mer. En plats på Vial som ingen vet finns och som ingen har något med att göra. Att den bara finns. Till ingen nytta alls. Snart är den platsen, och alla andra platser på Vial hennes och Keatons! (s. 12)

Gladys uppfattning om hur naturen på planeten Vial kommer att se ut går att uppfatta som en spegling av den natur som hon en gång erfarit på jorden. Det går också att ana en slags nostalgisk längtan efter att återigen få uppleva naturens välgörande kraft. Vial skulle också kunna betraktas som en symbol för paradiset, en slags utopi där världen är ny och

obefläckad. Ett sådant narrativ är enligt Bone (2016) vanligt förekommande i många myter och religiösa trossystem. Bone (2016, s. 628) refererar också till den franske filosofen

Guattari som lyfter fram drömmen om Utopia som ett verktyg för förändring: ”a means of transforming this planet – a living hell for over three quarters of its population– into a universe of creative enchantments”. Vidare signalerar meningen om att denna plats existerar ”till ingen nytta alls” att naturen inte har något värde i sig. Det vill säga att naturen tillskrivs ett värde först när människan kan dra nytta av dess skönhet och dess resurser. Naturen porträtteras därmed som en plats som finns till för människan; en plats som blir värdefull först när Gladys och hennes bror förfogar över den. I citatet synliggörs därmed ett typiskt antropocentriskt förhållningssätt där människan betraktar sig själv som ägare av naturen, den som har rätt att förvalta och ta till vara dess tillgångar.

Ett liknande synsätt som benämnts ovan framträder igen när Gladys en natt ligger vaken och betraktar rymden och alla stjärnorna:

Tänk alla världar som finns. På många av dem lever nog ingen, men de finns ändå. Ylande

bergstoppar, susande hav, finns där alldeles själva, till ingen nytta. Men så finns det världar som är hemma för någon också. Världar där det bor varelser, andra än hon och Keaton, varelser som har tankar och viljor, som är rädda eller glada och kan resa och undra precis som hon. (s. 122)

Återigen återkommer uppfattningen om att platserna och den natur som där påträffas inte har något inneboende värde. Det går också att ana en dualistisk föreställning mellan den abiotiska (icke-levande) och den biotiska miljön. En möjlig tolkning är att abiotiska delar av ekosystemen, så som ”bergstoppar” och ”susande hav” är betydelselösa så länge inte något levande kan nyttja dess resurser. En sådan uppfattning går också att skönja i den värderingsmässiga åtskillnad som görs mellan världar där ”det bor varelser”, och de världar som ännu saknar liv. På så vis kan också en ekocentrisk natursyn uteslutas på grundvalen av att inte hela ekosystem tas i beaktande vad beträffar de ting som anses vara i besittning av ett inneboende värde (Sandell, Öhrman och Östman, 2003, s. 100–101). Vidare tycks Gladys uppfattning om andra levande varelsers värde definieras av deras förmåga att

besitta mänskliga attribut. Förmågan att formulera förnuftiga tankar och att uppbåda en fri vilja har länge betraktats som specifika karaktärsdrag för människan. Delar av Gladys tankar går på så vis att härleda till Descartes idéer om den mänskliga essensen och ”föreställningen om att människan är utgångspunkten för all mening och sanning om tillvaron” (Öhman, 2015, s. 29). Det går således att skönja ett tydligt människocentrerat förhållningssätt, där mänskliga egenskaper betraktas som särskilt värdefulla.

Boudreaux (2006, s. 38) har tittat på hur ”representations of anti-environmental

ideologies” kommer till uttryck i barnlitteratur för unga åldrar. Bland annat lyfter hon fram ”depiction of bad behaviour being compared to animal behaviour” och ”depiction of

characters as unnatural or wild when not conforming to social norms and behavior” som två exempel. Ett prov på en sådan framställning återfinns i Till Vial: 8400 dagar kvar när Gladys säger ”Du kan väl STÄNGA DÖRREN!? […] Gladys vrålar rakt ut. Som ett djur” (s. 20). Citatet antyder att människan bör betraktas som något annat än ett djur, som till skillnad från djuren har förmågan att behärska sig och uppträda civiliserat.

I Till Vial: 8400 dagar kvar är det människan som befinner sig i centrum av berättelsen. Människan görs till det subjekt som allting kretsar kring. Vad beträffar konsekvenserna av de miljöproblem som framträder, är det framför allt de negativa effekterna för människan som lyfts fram. Likväl gäller detta för de lösningar som presenteras i boken, där det aldrig förekommer något engagemang som sträcker sig bortom människornas intressen. Det är mänskligheten och inget annat som ska räddas och ges en ny ”sista chans”. En

antropocentrisk natursyn synliggörs således där naturen framförallt tillskrivs ett för människan estetiskt och upplevelsebaserat värde. Tilltron till att vetenskapliga framsteg ska kunna erbjuda en lösning på människans problem är något som Sandell, Öhrman och Östman (2003, s. 94) lyfter fram som typiskt för ett antropocentriskt förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt kan skönjas i karaktärernas starka övertygelse om att rymdsprånget Otosan är den bästa utvägen undan umbäranden; en övertygelse som karaktärerna sedan tvingas revidera då det uppdagar sig att drömmen om Vial endast utgjort en chimär. 3.1.5 Dystopi och apokalyps

I Till Vial: 8400 dagar kvar definieras miljöhoten något diffust och det är främst bokens apokalyptiska framtidsscenario och narrativ som belyser dess konsekvenser. Garrard (2012, s. 101) refererar till Buells bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing and the Formation of American culture (1995) där han lyfter fram apokalypsen som en kraftfull metafor, vars förekomst är vanlig i litteratur med ett miljömedvetet budskap. Apokalyptisk retorik betraktas av Buell som ett användbart verktyg i syfte att belysa miljöproblem och dess konsekvenser. Metaforen tillskrivs en förmåga att

känslomässigt engagera läsaren och på ett framgångsrikt sätt uppmärksamma miljöfrågan. Globus Veldman (2012) har i sin studie Narrating the environmental apocalypse påvisat

hur föreställningen om en överhängande katastrof främjar engagemang i miljöfrågor. Globus Veldman (2012, s. 12) menar att ett apokalyptiskt narrativ utgör ”a simple framework within which people can consider and eventually arrive at some conclusion about their moral obligations”. Samtidigt belyser Garrard (2012, s. 116) risken med att måla upp en dystopisk framtid utan att samtidigt skildra meningsfulla lösningar, där miljömässiga värden betraktas som värda att försvara och kämpa för: ”Only if we imagine that the planet has a future, after all, we are more likely to take responsibility for it”. Liknande tankar återfinns hos Shellenberg och Nordhaus (2004, s. 30) som belyser nödvändigheten av en positiv framtidsvision och menar att ”apocalyptic global warming scenarios […] tend to create feelings of helplessness and isolation among would-be supporters”.

3.2 Expedition: rädda revet

I Expedition: rädda revet möter läsaren Alice som tillsammans med sin mamma, som är marinbiolog, reser på en forskningsresa till Australien, närmare bestämt till en liten ö i Stora barriärrevet. Mamman är i färd med att skriva en doktorsavhandling om hur den globala uppvärmningen påverkar havssköldpaddor. Alice beskriver ön, Lady Elliot Island, som ett paradis och kommer att spendera mycket tid där med mammas kompis Meg. Alice upplever att det som hennes mamma gör till en början tar mycket tid och hon känner sig mindre viktig än sköldpaddorna. Under berättelsens gång får vi följa hur Alice får reda på att ”stora barriärrevet inte mår så bra” (s. 44). Såväl genom Meg som via sin mamma får Alice kunskap om hur och varför revet är hotat av klimatförändringarna, samt vad man kan göra för att ändra på det. Vidare träffar också Alice ett spöke vid namn Phoebe och de blir goda vänner. Phoebe är som frusen i en äldre tid och hon berättar för Alice om hur hennes liv en gång såg ut. Alice inser att livet fungerade fint utan de många moderniteter som kan bidragit till att miljön mår dåligt.

I slutet av berättelsen ska Alice och hennes mamma återvända hem. Alice har hemlängtan men vill ändå inte åka hem. Hon säger hej då till Meg och Phoebe och återvänder hem till Sverige med nya ambitioner och kunskap om hur hon kan göra positiva förändringar för miljön.

3.2.1 Christina Wahldén

Christina Wahldén, född 1965, är en svensk författare och journalist. Under sina många år som kriminalreporter på Svenska Dagbladet hämtade hon mycket inspiration och stoff till sitt kommande litterära arbete (barnensbibliotek, 2013). Hon menar själv att hon skriver om ämnen som är viktiga för den tid vi lever i. Idag har Wahldén skrivit över 30-talet böcker och mottagit flera priser och utmärkelser, bland annat stiftelsen Teskedsordens litteraturpris för boken I gryningen tror jag mamma ska väcka mig (2010) som handlade om en ensam kvinnas flykt från konflikter i Kongo. Ett år senare fick Wahldén Uppsala kommuns kulturstipendium och år 2013 fick hon Stiftelsen Fadimes minnesfonds pris. I motivationen för Fadimepriset betonades Waldéns arbete kring att belysa förtryck av flickor i hederns namn och på så sätt lyfta den viktiga frågan om hedersvåld som ett samhällsproblem (Christinawahlden, 2020). Wahldén har under senare år fortsatt att skriva om hedersvåld – ett centralt tema i bland annat boken Falafelflickorna (2018). År 2019 släpptes en uppföljare till Falafelflickorna, boken Tack för allt.

3.2.2 Klimathot och miljöproblem i Expedition: rädda revet

I Expedition: Rädda revet definieras miljöproblemen som ett komplext samspel där olika faktorer interagerar och tillsammans skapar ett allvarligt hot. Många olika former av miljöhot omnämns, vissa mer framträdande än andra. Det är således inte en ensidig och förenklad framställning. En holistisk syn på miljöproblemen träder fram:

Halterna av koldioxid i luften ökar. Det ger mer ogräs. Stormarna blir mer intensiva. Regn och torka ändrar mönstren. Havet blir surare och havsströmmarna ändrar riktning. Allt händer inte samtidigt. Men om det gjorde det, då skulle vi få stora problem. (s. 49)

Miljöproblemen beskrivs i boken som antropogena processer, av människan påverkade, och Expedition: Rädda revet problematiserar på olika sätt den ohållbara livsstil som den västerländska kulturen fört med sig.Människans påverkan på miljön är något som Meyer (2002, s. 277) beskriver som ett vanligt mönster i barnlitteratur med temat

miljöförändringar. Vid sin analys av Lynne Cherrys barnbok A river ran wild: an environmental history (1992) beskriver han hur livsstilen hos ursprungsbefolkningen i Amerika och en kolonial världsbild sätts i kontrast till varandra. Därigenom drar Cherry liknelser mellan ett mer hållbart sätt att leva i kontrast till ett sätt att leva som är präglat av västerländsk kultur (Meyer, 2002, s. 279). Detta kan kännas igen i Expedition: Rädda

revet genom det växande engagemanget för ett mer hållbart sätt att leva i kontrast till de mer moderna bekvämligheter som ibland har en negativ miljöpåverkan.

Resor i allmänhet och turism i synnerhet är relativt moderna fenomen. I boken tas de negativa konsekvenserna av turism i känsliga biotoper upp genom att belysa hur det har bidragit till att växter lyckats sprida sig utanför sitt naturliga habitat och tagit över platser där de inte förekommer naturligt (s. 57). Vidare relateras problematiken med höga halter av koldioxid i atmosfären till vår vana att flyga långväga på semester (s. 125). Människans konsumtion av moderna plastartiklar och den nedskräpning som ofta sker är också det ett framträdande miljöproblem i boken. I texten nämns att ”det finns fler plastbitar i haven än vad det finns stjärnor i Vintergatan” (s. 74) och att mängden plast som finns i havet är dödligt för många djurarter (s. 75, s. 103, s. 117).

Den globala uppvärmningen lyfts fram som ett övergripande miljöhot, inte bara för människan, utan även andra arter beaktas när diskussionen kring konsekvenserna av en högre medeltemperatur belyses:

Jag får en kall klump i magen: 49 grader! Till slut går det inte att bo på platser som blir så varma. Varken människor, djur eller växter klarar det. (s. 49)

Texten klarlägger också hur miljöproblem relaterar till varandra, exempelvis berörs sambandet mellan den globala uppvärmningen och arters förutsättningar att överleva:

Ett problem som är kopplat till det här med att havet blir varmare, är att alldeles för många

sköldpaddsungar blir honor. […] Om det blir ännu varmare betyder det att havssköldpaddorna kan dö ut. (s. 37–38)

Sköldpaddan är en art som får särskilt mycket fokus i Expedition: rädda revet genom att Alice mamma ”forskar om gröna sköldpaddor och hennes arbete går ut på att ta reda på hur den globala uppvärmningen påverkar sköldpaddorna när de ska lägga ägg” (s. 14). Miljöhoten som hotar havssköldpaddan skulle vidare kunna tolkas som hot för andra arter som också lever i eller nära vatten (s. 74, s. 103).

3.2.3 Engagemang och lösningar Expedition: rädda revet

Ett stort antal lösningar och engagemang presenteras i Expedition: Rädda revet. Boken är tydligt uppfostrande och informativ i sitt sätt att beskriva miljöproblemen. Retoriken är direkt och inte sällan förklaras miljörelaterade begrepp som vore det en faktabok eller ett uppslagsverk. När lösningar presenteras så synliggörs de enligt ett visst format, som närmast kan betraktas som pedagogiska tillrättavisningar. Formatet är att Alice ställer frågan om vad som kan åtgärdas och någon annan, hennes mamma eller Meg, presenterar en lösning.

- Men vad kan vi göra då? frågar jag.

- Vi kan lära oss mer för att förstå vad som händer. Jag till exempel, undersöker sköldpaddorna, och Meg specialiserar sig på mantor. Det pågår forskning på hur vi skulle kunna hjälpa

korallerna att växa mer och bättre, så att revet kan laga sig själv. Det är bra. Vi kan berätta om det som händer så att alla vet om det och kan ändra sitt beteende. (s. 62)

Barnlitteraturen har under århundraden använts som ett pedagogiskt verktyg (Kåreland, 2015, s. 16). Detta blir också synligt i Expedition: rädda revet som använder sig av tydliga knep för att förmedla en kunskap om miljöfrågor. Retoriken som används kan betraktas som såväl uppfostrande som upplysande. Ett ytterligare tillfälle är när Alice ställer sig frågan vad som faktiskt kan göras för att rädda korallrevet och motverka

klimatförändringarna. Till svar ges hon ett potpurri av lösningar:

Tänka på att leva så temperaturen på jorden inte fortsätter att öka. Vi måste minska våra utsläpp av koldioxid, och det kan vi göra på flera sätt. Du vet, man kan handla begagnade saker istället för att köpa nya, man kan flyga mindre och klimatkompensera för de resor man måste göra. Bor man i Australien kan man plantera de växter som finns här naturligt. Man kan tvätta mindre ofta, ha solpaneler på taket, skriva på återanvänt papper, använda färre engångssaker som plastflaskor… (s. 49–50)

Citatet ovan synliggör dessutom att lösningarna som skildras är inriktade på vad individen själv kan göra. Det finns ingen systemkritik i de lösningar som lyfts fram, vilket är något som Echterling (2016) visat är symptomatiskt för barnlitteratur med ett miljötema.

Miljöengagemanget som skildras uppehåller sig således vid individens ansvar, och förbiser därmed att uppmärksamma hur ideologiska, politiska och ekonomiska faktorer förhindrar djupgående förändringar i miljöarbetet.

I Expedition: Rädda revet skildras hur Alice miljöengagemang ökar i takt med att hon får mer kunskap om klimatförändringarnas konsekvenser. Mot slutet av boken är det istället Alice som upplyser sin mamma om vilka åtgärder de kan genomföra för att minska sin klimatpåverkan. Återigen är det dock engagemang och lösningar på individnivå som skildras. Plastbantning, återvinning och att köpa begagnat är några exempel som texten lyfter fram (s. 130). Alice uppfattning om att det inte kan betraktas som hållbart att flyga till andra sidan jorden för att forska om sköldpaddor mynnar till slut ut i en allmän kritik mot moderns engagemang: ”Ibland undrar jag om hon är så bra på det där med miljö egentligen. Hon kan mycket om sköldpaddor, men hon tänker liksom inte längre än så” (s. 121). I ett annat avsnitt av texten uttrycks att modern ”menar väl. Ändå tänker hon ofta kortsiktigt” (s. 131). Kritiken kan därmed tolkas som den unga generationens kritik mot en vuxenvärld som sviker och inte tar sitt ansvar i klimatfrågan. Kritiken mot en vuxenvärld som inte förstår allvaret synliggörs ytterligare och mer explicit i följande citat:

Det är många barn som skolstrejkar för klimatet nu. Många vuxna tycker det är fel, att barnen borde vara i skolan istället. Men om klimatet går helt överstyr, då har vi ju ingen skola att gå till. Och om inte så många hade demonstrerat skulle de vuxna inte ha fattat att det är allvar. (s. 129)

I Expedition: Rädda revet är det således barnen som intar det långsiktiga perspektivet och därmed beskrivs som de som verkligen tar ansvar för klimatet. Boken antyder således att hoppet står att finna hos den unga generationen och att bördan läggs på deras axlar att åstadkomma en förändring.

Samtidigt återfinns diskursen om att ny teknik ska kunna rädda klimatet - att nya tekniska lösningar och ny forskning ska kunna erbjuda utvägar som möjliggör att fortsätta med den destruktiva livsstil som bidragit till att förorsaka klimatförändringarna från första början.: ”Jag tycker att […] de borde hitta ett bättre bränsle som inte skadar miljön så” (s. 122). Vidare går det också att i texten skönja en ambivalens i frågan om vad vi faktiskt är beredda att offra för att rädda klimatet:

Det här med Australien, alltså. Det är som en vass korall i skon. Ska jag aldrig kunna åka hit mer? Jag vill ju det. Här är så fint. Men jag vill inte att sköldpaddsungarna ska drunkna när tidvattnet stiger. När jag tänker på det har jag inget svar. (s. 123)

Citatet kan betraktas som en spegling av vår ovilja att förändra eller göra avkall på vårt sätt att leva och därigenom genomföra nödvändiga livsstilsförändringar. Citatet kan också tolkas som att Alice är rådvill och vilsen i hur hon bör och kan förhålla sig till den klimatkris som hon, genom sin resa till Australien, erhållit ökad förståelse för. Det går således att skönja en begynnande klimatångest som skulle kunna grunda sig i en upplevd avsaknad av konkreta verktyg och holistiska perspektiv på lösningar. Med en sådan

tolkning går det också att skönja en kritik mot etablissemangets oförmåga att erbjuda unga människor tillfredsställande och hållbara lösningar i klimatfrågan.

Klimatkompensation är en annan typ av lösning som boken belyser och problematiserar. Detta är synligt när Alice och hennes mamma ska flyga hem till Sverige och Alice

ifrågasätter vad för budskap en klimatkompensation sänder till flygbolagen. Hon säger att ”Om vi klimatkompenserar och betalar för något miljöprojekt […] då fattar ju inte

flygbolagen att vi egentligen tycker att det är dåligt med flyg (s. 122)”. När hennes mamma senare köper klimatkompensationen fortsätter problematiseringen då hon ifrågasätter hur mycket träd som kan planeras för 3000 kronor och om det verkligen är dit pengarna går (s. 125). Lösningen framstår med andra ord inte som hållbar utifrån denna situation. Att plantera träd nämns specifikt tidigare i boken och då anser Alice att detta är en fördelaktig lösning för att bättra klimatet på ön (s. 55). Som tidigare nämnt växer miljöengagemanget i takt med de kunskaper som Alice får och att hennes åsikt ändras kan bero på att hon har fått mer kunskap. Det går även att tolka detta som ett sätt att gestalta den klimatångest som tidigare har nämnts.

3.2.4 Natursyner i Expedition: rädda revet

På flera ställen i boken förekommer avsnitt där huvudkaraktären blir hänförd av den vackra naturen som hon möter i Australien. Alice beskriver bland annat utsikten från propellerplanet”som att himmel och hav möts i ett streck. Utsikten är hypnotisk” (s. 23). I sin första kontakt med naturen på Lady Elliot Island får hon en känsla av att ha ”landat i Paradiset” (s. 31) och under en snorklingstur i korallrevet, då Alice får syn på två

havssköldpaddor, uttrycker hon att ”det är alldeles magiskt!” (s. 47). Alice reaktioner signalerar att det är starka naturupplevelser som skildras, där människans möte med natur och djur ger upphov till hänförande känslor. I dessa skildringar tillskrivs naturen på så vis ett, för människan, estetiskt och upplevelsebaserat värde.

Texten skildrar också Alice mammas engagemang för att rädda havssköldpaddorna. Engagemanget kan tolkas som att sköldpaddor, och i förlängningen även andra arter, äger ett inneboende värde och därmed åtnjuter moralisk signifikans. På så vis synliggör texten en biocentrisk natursyn, då mammans engagemang skildras som en insats som genomförs utan människans omedelbara vinning.

Karaktären Meg, som engagerar sig i bevarandet av det stora barriärrevet, ger i texten uttryck för en känsla av samhörighet med naturen.När huvudkaraktären Alice möter Meg för första gången förklarar hon sin relation till havet på följande sätt:

Jag är född i Hervey Bay. Så havet har alltid varit nära, precis som revet, för mig. Jag snorklade väldigt mycket som liten. Havet och jag är liksom kompisar, kan man säga. (s. 27)

Meg har, i motsats till Alice, ända sedan hon var liten vistats mycket i naturen och har på så vis etablerat en känslomässig relation till den. Uttalandet kan därmed betraktas som en förklaring till hennes miljöengagemang. En möjlig tolkning är att hon ser sig själv som en del av naturen, betraktar den som en större helhet, och därigenom känner en moralisk skyldighet att värna om den. Genom karaktären Meg synliggörs på så vis en natursyn med ekocentristiska inslag. Megs uttalande får också till följd att Alice börjar fundera över människans förhållande till naturen: ”Kan man ha havet som sin bästa vän? Ja kanske, kanske kan man faktiskt det ” (s. 27).

Alice syn på naturen förändras i takt med att hon får erfara starka naturupplevelser och lär sig mer om hoten mot miljön. Alice utveckling under bokens gång kan tolkas som att det är nödvändigt att verkligen uppleva naturen direkt för att också kunna etablera en nära

känslomässig anknytning och betrakta naturen som värdefull. Den känslomässiga relationen till naturen är något som bland annat Gaard (2008, s. 20) lyfter fram som en viktig komponent och förutsättning för att barn ska kunna odla ett reellt miljöengagemang. Richard Louv (2009) antyder i sin bok Last child in the woods att barn som inte har någon erfarenhet av att vistas i naturen tenderar att förlora förmågan att uppleva samhörighet med naturen.

I Expedition: Rädda revet beskrivs negativa effekter av miljöförändringarna och hur dessa kommer att påverka växter, djur och människor. På flertalet ställen går det att skönja en