Enskilt drabbade individers åsikter

Efter att ha granskat fler debatter, diskussioner och kritiska argument kring vem som bär eventuell skuld kring händelsen kommer vi till dem som borde veta det rätta svaret om

händelsen och om vem som kan/skulle kunna klandras. Det handlar om de som drabbades och

103 http://www.svd.se, 080413 104 http://www.svd.se, 080412 105 Mikael Edwards, 080507

var med om katastrofens: de skadade och överlevande och anhöriga som förlorade sina familjer och vänner.

Efter att ha studerat en huvudrapport från katastrofkommissionen (2005) kan man läsa flertalet berättelser om hur några drabbade och anhöriga som förlorade sina nära som sökte information hos UD och resebolag fick väldigt lite hjälp.

Information har även införskaffats via ännu en drabbad av tsunamikatastrofen som

antecknade sekund för sekund av sin upplevelse i en bok kallad ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak”. Dessa personer har bidragit med sina personliga åsikter kring vad de anser vara dåligt hjälparbete, informationsarbete och dålig kunskap om vad som hänt.

En drabbad skriver i sin bok att myndigheterna hanterade allt så dåligt att de ansågs vara fruktansvärt upptagna med att ta hand om sig själva och inte de drabbade.106 Denna person hade sökt efter sin döda familj i dagar och på olika platser och direkt efter katastrofen försökte han få kontakt med svenska myndigheter som inte visade något enda tecken på hjälp eller information kring händelsen.

Med hjälp av sina anhöriga och personer i Thailand, thailändska myndigheter och befolkning, fick han hjälp på vägen att hitta sin familj och kämpa för att få ut dem ur templen de fanns i och slutligen få dem hem till Sverige.

”Jag skämdes för att vara svensk. Det vill jag aldrig behöva göra igen.107” Detta beskriver han efter att ha berättat om sin uppfattning om hur dåligt de svenska myndigheterna skötte

situationen. Han berättar även om hur dåligt det var med allting som skulle göras bland annat saknaden av anhöriga som skulle fyllas i på en lista och DNA-prover som gjordes på en plats som kallades för City Hall i Phuket. Både anhöriglistan och DNA-proverna försvann

någonstans på vägen så att de fick fylla i nya och testas om.

Kritik vändes även mot att man aldrig märkt av att utrikesdepartementets representanter varit på plats dagarna efter händelsen, det visade sig att de varit på plats lite tidigare än upptäckt av dem drabbade. Men däremot utan någon speciell utstyrsel eller kännetecken på att de var representanter från Sverige utan de hade varit klädda som alla människor i mängden.108 Då kan man förstå hur frustrationen kommer fram hos alla drabbade.

106

Werkelin, P., & Swanberg, L. K., Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak, 2005

107

Werkelin, P., & Swanberg, L. K., Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak, 2005, sida 112

108

Efter att ha konfronterat en representant ur UD ovan bidrar det till att vid nästa tillfälle någon stöter på representanten har han knutit en svensk flagga runt sin hals109. Skulle det egentligen vara för mycket begärt från första början? Det är inte det lättaste för personer i nöd att hitta en hjälparbetare från UD i en röra av tusentals skadade och hjälplösa när denna person ser exakt likadan ut.

”Vi känner oss inte alltid så välkomna bland myndighetsrepresentanterna. Vi är väl inte heller så trevliga att ha att göra med. Vårt mål är inte att bli populärast hos myndigheterna, vi är hårt fokuserade på vad vi ska utföra. När vi dyker upp grips myndigheterna av obehag, precis på samma sätt som när de kan bli rädda när reportrar skymtar i dörren: ”Usch, nu blir det sådär besvärligt igen. Vi som hade det så lugnt och skönt och tänkte gå och äta.””110

Erkännanden som nedan kommer att nämnas kom från enstaka volontärer om hur uselt myndigheterna egentligen skötte sig.

– Vi sköter det här skitdåligt, hade en volontär för UD sagt. Personen i fråga kunde inte annat än att hålla med då han mött någon från myndigheten för att be om hjälp då denna sagt att de ska på lunch och pekade mot ett håll som personen skulle gå. Där fann man volontärerna. 111

En man beskriver hur hans resa under katastrofens gång motvilligt handlade om hur dålig respons man fick från Sverige överhuvudtaget. Han beskriver sin första stund då han kom till sjukhuset med sin överlevande son och dotter i sökande efter sin saknade fru och andra dotter. I desperata skeden är han på jakt efter en mobiltelefon för att ringa hem till Sverige och SOS. Han tar först kontakt med reseledarna som befinner sig på plats men får motvilligt flertalet gånger negativa svar på grund av att de är rädda för att batterierna ska ta slut. I samma veva upptäcker den drabbade mannen att sjukhuset är drabbat av enormt kaos och sorg och som om inte det vore nog är hygienen på sjukhuset värre än minus och infektionsrisken är väldigt hög. Hans dotter har fått svåra skärsår och skador på ryggen och behöver omedelbar vård, men den sjukvård dottern fick var inte tillräckligt stabil för att hon skulle klara sig utan infekterade sår. Dock gjorde de thailändska sjukvårdarna allt som stod i deras makt och folket var otroligt generösa både när det kom till att låna ut telefoner, pengar och bidra med skjuts. Men inte någonstans i detta såg mannen den svenska ambassaden eller UD sticka fram sina händer för hjälp.

109

Werkelin, P., & Swanberg, L. K., Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak, 2005

110

Werkelin, P., & Swanberg, L. K., Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak, 2005, sida 171

111

Dagen efter katastrofen upptäcktes den danska ambassaden på sjukhuset men ännu ingen sikt över någon representant från den svenska ambassaden. Den danska ambassaden var där för att undersöka läget och få en glimt över vad som gällde framöver. Senare på dagen visade det sig att en svensk polis från Rikskriminalen hade tagit sig till sjukhuset men inte för att höra sig om med de drabbade, nej tvärtom.

Polisen hade inte visat sitt intresse eller stöd för de drabbade utan ville på egen hand få en bild av händelsen, inte av hur de drabbades tillstånd var. Polisen beskrevs av mannen som väldigt förvirrad över händelsen men visade inte ett större intresse för de som drabbats. På eftermiddagen den 27 december hade Fritidsresor tagit sig till sjukhuset för att finnas till hands och hantera krisen. Mannen beskriver då att i och med att de kom till platsen blev det mer ordning och reda kring vad som behövdes och skulle göras. Mannen och hans två barn och flera drabbade skjutsades till Krabi där de fick bo på ett hotell så länge och få mat, kläder och tvätta sig. Här var även resebolaget väldigt noga med att erbjuda de olika personerna psykolog efter hand som de ville.

När mannen sedan den 28 december åkte tillsammans med sina barn till den svenska ambassaden som befann sig i Pearl Village i Phuket var läget hos ambassadörerna helt

ofokuserat på de drabbade, det vill säga de hade inte mycket koll på vad som hade hänt och de visade inget som helst stöd för de drabbade. Men den 28 fanns det hjälp i form av

representanter från den svenska ambassaden och UD som kom från Sverige men dock var de totalt oförberedda och hade ingen som helst koll.112

En anhörig beskriver sina dåliga erfarenheter av att försöka få kontakt och nå ut till UD när hennes familj saknades nere i Thailand. Allt beskrivs av hur hennes kontakt med UD bestod av en enorm kamp för att orka sig igenom all ilska och besvikelse som hon upplevde. 113 Det första hon gjorde när hon hörde om katastrofen var att kontakta både UD och

resebolaget Fritidsresor där ingen av dem visste någonting. De närmsta dagarna var det ännu ett flertal gånger hopplöst att komma fram till UD men däremot kontaktade kvinnan

Fritidsresor istället och upplevde enormt mycket stöd och förståelse från deras sida även om det inte fanns mycket som de kunde göra.

Den närmsta veckan koncentrerade sig familjen på att få sina saknade på en lista över saknade och det tog lång tid och massor av energi. Det skulle finnas en kontaktperson som UD sedan skulle kontakta om de funnit de saknade och detta blev kvinnans ena dotter. Nästa gång

112

Katastrofkommissionen, Sverige & Tsunamin - granskning & förslag, 2005

113

dottern ringer till UD för att höra efter ny information ber UD om personuppgifter på henne och hon får då höra att hon istället som anhörig står som saknad person i tsunamin. Kvinnan beskriver hur frustrerande det var i många stunder och framför allt då i denna. Andra gånger försvann information och till svar fick kvinnan då att de inte hade så bra koll på all

information som de skrev ner eftersom det skrevs ned på post-it lappar och andra gånger kunde de inte få tillgång till information för att någon hade låst in informationen och sedan gått på toaletten. Ursäkterna är otroligt befängda och kritiken från kvinnans sida är förståelig. Men det värsta bakslaget kom för kvinnan då hon kontaktar UD ännu en gång för att se att allting står rätt till med saknade på listan och om någon ny information kommit in, då visar det sig att kontaktpersonen, kvinnans dotter, har blivit ändrat till en man som är bekant till familjen men som inte ens bor i närheten av dem och som endast är en ungdomsvän till familjens son som är saknad. Mycket rabalder uppstår kring denna händelse och ursäkt krävs från familjens sida och att få tala med en högre chef som kan stå till svars för detta. Den högre chefen ber självklart om ursäkt för den absurda händelsen och garanterar att en skriftlig ursäkt skall skickas till familjen snarast möjligt, men ingenting händer. 114