4.1 Allmänt
Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden hänger precis som domstols behörighet nära samman med ett lands suveränitet. Ett avgörande kan inte automatiskt göras gällande i ett annat land. Landet där verkställighet söks avgör vilken verkan som ska tillmätas en utländsk dom.81
4.1.1 Erkännande av äktenskapsskillnadsdom meddelad i EU
Redan tidigt i unionens historia uppmärksammade kommissionen sambandet mellan den inre marknadens effektiva utveckling och ett mellan medlemsländerna ömsesidigt erkännande av domar.82 Det fastslogs härvid att en verkligt fungerande inre marknad kan uppnås bara om tillräcklig rättssäkerhet kan garanteras och att sådan i sin tur kan uppnås bara om det är möjligt att säkerställa erkännande och verkställighet (”fri rörlighet även för domar”) av alla de rättigheter som följer av unionsmedlemsskapet.83
Erkännande och verkställighet av äktenskapsskillnadsdomar meddelade i ett medlemsland regleras av Bryssel II bis-förordningen. Mekanismen för erkännande i förordningen bygger på ömsesidighet, alla anslutna länder har förbundit sig att erkänna och verkställa varandras avgöranden utan att ompröva besluten i sak. Motsvarande domar från tredjeland kan emellertid erkännas och verkställas i ett medlemsland bara om landets egen internationella privat- och processrätt tillåter det. I följande avsnitt kommer den svenska internationella regleringen att figurera som exempel för möjligheterna till erkännande och verkställighet av domar på äktenskapsskillnad meddelade i tredjeland.
81 Linton, 2015, s. 259.
82 Stalford, European Law Review February 2003, s. 42.
4.1.2 Erkännande av äktenskapsskillnadsdom meddelad i tredjeland
Som huvudregel kan domar meddelade utomlands varken erkännas eller verkställas i Sverige. För att denna regel ska brytas krävs uttryckligt stöd i lag.84
När det gäller en utländsk dom på äktenskapsskillnad återfinns sådant lagstöd för erkännande i olika bestämmelser i svensk rätt beroende på i vilket annat land avgörandet är meddelat.85 I de fall där erkännande inte regleras av någon internationell överenskommelse eller EU-rätt, såsom exempelvis Bryssel II bis-förordningen, prövas ett utländskt äktenskapsskillnadsbesluts giltighet i Sverige enligt 3 kap. 7-9 §§ IÄL.86 Huvudprincipen uttrycks i 3 kap. 7 § st. 1 vari stadgas att beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats i främmande stat, ska gälla här i riket, om det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan
prövades i den främmande staten. Att makarna vid tiden för
äktenskapsskillnadsprocessen var bosatta i tredjeland har godtagits som tillräcklig anknytning för att talan skulle prövas där.87 Att makes medborgarskap i tredjelandet utgör tillräcklig anknytning följer av 3 kap. 9 § IÄL. Är anknytningsmomenten uppfyllda krävs därutöver att det utländska beslutet har vunnit laga kraft och att detta kan visas för den svenska domstolen.88
Regler om erkännande och verkställighet som grundar sig på internationellt samarbete och ömsesidighet, exempelvis de konventioner som antagits inom Haagkonventionen för internationell privaträtt, avser bara domar meddelade i de länder som är knutna till dessa samarbeten. Till skillnad från dessa är 3 kap. 7 § IÄL en sådan regel som i princip gäller i förhållande till omvärlden i stort, även om detsamma inte skulle gälla för en svensk doms verkan i det aktuella tredjelandet.89
84 Se 3 kap 2 § Utsökningsbalken och Bogdan, 2013, s. 310.
85 Sinander, SvJT 2013 s 807, s. 808.
86 Bogdan, 2008, s. 175.
87 Se Svea Hovrätts beslut 2011-05-25, målnr. Ö 1831-11.
88 Se NJA 2004 N 5, där en ansökan om erkännande om äktenskapsskillnad meddelad i Namibia gjorde hos Svea Hovrätt. Av de dokument som ingetts till domstolen i samband med ansökan framgick inte huruvida det namibiska avgörandet vunnit laga kraft, varför ansökan avslogs.
4.1.3 Begränsningar i möjligheten till erkännande och verkställighet
Reglerna om erkännande och verkställighet är i stort sett alltid försedda med förbehållet att erkännandet och verkställigheten inte får vara uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen (så kallad ordre public) i det land där erkännande och verkställighet söks.90
För Sverige, och andra till EKMR91 anslutna länder, har under senare år uppstått fråga huruvida oförenlighet med konventionen kan utgöra en självständig vägransgrund, vid sidan av förbehållet för ordre public. I svensk doktrin har tre olika åsikter framförts i denna fråga. För det första anses att vägran att erkänna och verkställa en utländsk dom i första hand ska göras inom ordre public-institutet, men om detta av någon anledning inte är möjligt ska erkännande och verkställighet ändå vägras. Förenlighet med konventionen kan dock i de allra flesta fall presumeras och man kan förvänta sig att den part som önskar påkalla brister i den bakomliggande processen som innebär oförenlighet med konventionen skulle göra detta.92
För det andra har framförts att viss kontroll visserligen krävs avseende den bakomliggande processen, och i denna ska särskilt beaktas invändningar från den part som motsätter sig verkställighet på grund av eventuella brister, men att en fullständig kontroll är orimlig att förvänta sig från domstolens sida. Emellertid skulle det utgöra ett brott mot EKMR artikel 6, vilken skyddar rätten till rättvis rättegång och däri omfattar en mängd rättssäkerhetsgarantier, om en dom som grundar sig på flagranta brott mot densamma erkänns och verkställs i ett till konventionen bundet land.93
För det tredje har det påpekats att EKMR inkorporerats i svensk rätt, vilket innebär att när den svenska domstolen prövar erkännande och verkställighet mot de krav som uppställs i
90 Bogdan, SvJT 2003 s 18, s. 18 och NJA 1988 s 528.
91 Konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).
92 Bogdan, SvJT 2003 s. 18.
svensk rätt (i detta avseende 3 kap 8 § IÄL) ingår att beakta de krav som konventionen omfattar. Det föreligger också starka rättssäkerhetsskäl för att upprätthålla en strikt syn på domstolens utredningsskyldighet och att domstolen inte ska erkänna en dom vars processuella bakgrund inte har kunnat utredas.94
Eftersom EKMR är inkorporerad i svensk materiell rätt är det rimligt att förvänta sig att de svenska domstolarnas prövning av verkställighet enligt 3 kap. 8 § IÄL måste omfatta de krav som uppställs i den. 95 Emellertid är inte utrett när i processen, och av vem, sådan oförenlighet i sådana fall ska åberopas.96 Åberopas det av någon av parterna föreligger starka skäl för domstolen att utreda det och står det under prövningen klart att uppenbara brister har förelegat ligger det nära till hands att förvänta sig att den utländska domen inte kan erkännas enligt svensk rätt. Enligt Bogdans uppfattning, med vilken författaren instämmer, är det mindre allvarligt att eventuellt bryta mot en fastställd regel om erkännande och verkställighet av domar än att göra sig skyldig till brott mot EKMR.97
Att svenska domstolar numera har ett ansvar att utreda huruvida den processuella bakgrunden av ett utländskt avgörande har uppfyllt de garantier som uppställs i EKMR tycks ej omtvistat.98 En sådan utredningsskyldighet av den bakomliggande processen torde behöva vara mer omfattande än att den enbart grundar sig på vad makarna anför. Framförallt bör kontrollen innefatta utredning av att delgivning skett i tillräckligt god
94 Sinander, SvJT 2013 s. 807, s. 812.
95 Sinander, SvJT 2013 s. 807, s. 810.
96 Se Jänterä-Jareborg, 2010, s. 238 där det inte tycks klarlagt när i erkännandeprocessen sådan oförenlighet ska uppmärksammas och vem som är ansvarig för att åberopa och utreda sådan oförenlighet. Detta är en omständighet som talar emot att EKMR skulle kunna utgöra en självständig vägransgrund, möjlig att åberopa utanför ordre public-förbehållet. Det kan dock hävdas att EKMRs regler tillhör grunderna för rättsordningarna i konventionsstaterna, och då kan angripas inom ordre public-förbehållet, i vart fall i Sverige där den givits en upphöjd ställning genom inkorporeringen i svensk rätt, se Bogdan, SvJT 2003 s 18, på s. 19.
97 Se Bogdan, SvJT 2003 s. 18, på s. 29.
98 Se Mosa Sayeds kommentar i Karnov avseende 3 kap 7 § st. 1 p. 1 IÄL samt Europadomstolens dom C-20/10/2001 vari domstolen uttalade att rekvisitet om rättvis rättegång (i EMKR artikel 6) ska tolkas som att det hos domstolen, i det land där erkännandet av den utländska domen söks, föreligger en skyldighet att utreda den bakomliggande processen, se p. 47 av domskälen. Av det svenska rättsfallet NJA 1989 s 95 framgår också att även om den utländska äktenskapsskillnaden grundas i ett förfarande som är främmande för svensk rätt, kan det erkännas enligt de svenska reglerna om det skett i enlighet med tillämplig nationell lag och genom en domstol eller myndighet vilken på ett betryggande sätt har registrerat förfarandet i ett officiellt dokument, vilket då måste konstateras av den svenska domstolen i verkställighetsförfarandet.
tid.99 Att domen dokumenterats på ett officiellt och tillgängligt sett borde också ingå i kontrollen.100 På dessa sätt krävs indirekt att avgöranden från tredjeland behöver leva upp till samma krav som uppställs i Bryssel II bis-förordningen, kompletterat med ett krav på officiell registrering av domen.101
De negativa effekter som en strängare syn på utredning av en utländsk doms processuella bakgrund kan tänkas få på effektivt rättssökande, måste ses i ljuset av behovet av upprätthållande av rättssäkerheten. De internationella utbyten som globaliseringen erbjuder ställer krav på att även utländska domar och beslut uppfyller de rättssäkerhetsgarantier som inhemska domar och beslut måste uppfylla. Förtroendet för det nationella rättsväsendet riskerar annars att rubbas.102
4.1.4 Sammanfattning
Även om nationell rätt möjliggör erkännande och verkställighet av domar från tredjeland måste de begränsningar som föreligger i möjligheten att erkänna och verkställa en utländsk dom tas med i beräkningen. Då tillämpningen av litispendensregeln gentemot tredjeland, såsom den i nuläget är formulerad i Bryssel I bis-förordningen, beror av att den utländska domen kan erkännas och verkställas i sin färdiga form, innebär begränsningarna av möjligheten till erkännande och verkställighet, även om de ur ett rättssäkerhetsperspektiv är högst motiverade, en inskränkning av regelns praktiska funktion.
99 Sinander, SvJT 2013 s 807, s. 813.
100 Se NJA 2013 N 9 och NJA 1985 s 95.
101 Erik Sinander, SvJT 2013 s 807, s. 813.