3. Ett äktenskapsmål - två konkurrerande domstolar
3.3 Jämförelser med Bryssel I bis-förordningen
Bryssel I förordningen innehåller samma typ av reglering som Bryssel II bis-förordningen – domstols behörighet, litispendens och erkännande och verkställighet – men reglerar det privaträttsliga området och undantar från sitt tillämpningsområde familje- och äktenskapsrätten.
3.3.1 Bryssel I bis-förordningens litispendensreglering
Bryssel I bis-förordningen bygger avseende litispendens på samma princip som Bryssel II
bis-förordningen: att den domstol där talan först väckts äger företräde att pröva sin
behörighet och, om behörighet fastställs, pröva den aktuella talan. Bryssel I bis-förordningen innehåller emellertid därutöver en regel i artikel 33 som gör det möjligt för
69 Se för resonemang om universell behörighet avseende Bryssel I bis-förordningen, Mari & Pertell i Yearbook of Private International Law, vol 15 (2013/2014) s. 211-253.
ett medlemslands domstol att under vissa förutsättningar vilandeförklara ett mål när det redan pågår ett förfarande om samma sak och mellan samma parter även i ett
tredjeland.70 Möjligheten stadgas i artikel 33 såsom att om ”ett förfarande pågår vid en domstol i ett tredjeland när talan väcks vid en domstol i en medlemsstat om samma sak och mellan samma parter som i förfarandet vid domstolen i tredjelandet, får domstolen i medlemsstaten låta handläggningen av målet vila om det förväntas att domstolen i tredjelandet kommer att meddela en dom som kan erkännas och … verkställas i den medlemsstaten, och domstolen i medlemsstaten är övertygad om att en vilandeförklaring är nödvändig för en god rättsskipning”.
Artikel 33 ger uttryck för en strävan att förbättra Bryssel I bis-förordningens funktion i den internationella rättsordningen. Bestämmelsen syftar till att undvika att processer om samma sak och mellan samma parter genomförs parallellt inom och utanför unionen.71 Den går härigenom längre än motsvarande reglering i Bryssel II bis-förordningen, som endast reglerar förhållandet mellan medlemsländerna.
Av Bryssel I bis-förordningens ingresspunkter (23) och (24) framgår att förordningens regler ska vara flexibla i den meningen att medlemsländernas domstolar ska kunna ta hänsyn till pågående förfaranden även vid domstolar i tredjeland. Särskilt ska avseende fästas vid dels om den dom som meddelas i det aktuella tredjelandet kommer att kunna erkännas och verkställas i det berörda medlemslandet, dels behovet av korrekt rättskipning. Inom begreppet ”korrekt rättskipning” ingår beaktande av exempelvis hur långt förfarandet i tredjelandet har kommit när processen inleds vid domstolen i medlemslandet och huruvida domstolen i tredjelandet kan förväntas meddela en dom inom rimlig tid.72
Den nya litispendensregleringen i förhållande till tredjeland infördes med avsikten att förbättra förordningens funktion i den internationella rättsordningen. I ännu större utsträckning än tidigare skulle den nu möjliggöra koordination av domsrätt länder
70 Prop. 2013/14:219, s. 60.
71 SOU 2012:63, s. 150.
emellan. Bryssel I bis-förordningen har därmed frångått den ”eurocentriska” reglering den tidigare varit föremål för.
Emellertid framfördes vid dess införande kritik gällande regelns ineffektivitet i och med att man inte inom unionen harmoniserade reglerna om erkännande och verkställighet av domar meddelade i tredjeland. Av Grönboken73 som föregick Bryssel I bis-förordningen framgår att det från kommissionens sida uppmanades att mellan medlemsländerna överväga i vilken utsträckning gemensamma bestämmelser om verkningarna av domar som meddelats i tredjeland borde utformas. En sådan harmonisering hade bidragit till en ökad rättssäkerhet, särskilt för svarande inom unionen vilka är parter inför domstolar i tredjeland.74 Majoriteten av de remissvar som inkom avseende grönboken var emellertid negativa till ett införande av sådana gemensamma regler och inga sådana gemensamma regler infördes i Bryssel I bis-förordningen, utan erkännande och verkställighet av tredjelandsdomar regleras fortfarande av nationell rätt.75
Det framgår uttryckligen av artikel 33 Bryssel I bis-förordningen att vilandeförklaring bara kan komma ifråga när det kan förväntas att den utländska domen kommer att kunna erkännas och verkställas i det berörda medlemslandet. Enbart existensen av en parallell process i ett tredjeland är alltså inte i sig tillräckligt för att vilandeförklara eller avvisa en talan i ett medlemsland, utan det är upp till domstolen i det aktuella medlemslandet att göra en bedömning av förutsättningarna för erkännande och verkställighet och därefter avgöra om den utländska processen ska beaktas eller ej, vilket innebär att frågan huruvida den utländska domen kan erkännas och verkställas i medlemslandet är central för om hänsyn ska tas till den pågående processen i tredjelandet eller ej.76
73 KOM (2009) 175 slutlig. Grönboken är det dokument som föregår en förordning och kan därigenom liknas vid ett EU-rättsligt förarbete.
74 KOM (2009) 175 slutlig.
75 Dnr JURFAK 2011/2 s. 6.
3.3.2 Tillämpning av litispendensregleringen gentemot tredjeland
Litispendensregelns effektiva genomslag är således beroende av att erkännande och verkställighet kan komma till stånd. Att bedömningen görs utifrån medlemslandets egen rättsordning innebär att litispendensregelns tillämpning ger olika utfall beroende på vilket det berörda medlemslandet är. I medlemsland A, där en dom från tredjelandet X kan verkställas, kommer den att leda till vilandeförklaring och eventuellt avvisning, medan i medlemsland B, där en dom från X inte kan verkställas, kommer målet inte att vilandeförklaras.77 En svaghet med litispendensregeln gentemot tredjeland är således att den leder till skilda utfall i olika länder, eftersom regleringen av erkännande och verkställighet skiljer sig åt och dessa direkt avgör regelns genomslag. Detta för med sig att makar med anknytning till tredjeland får svårt att överblicka och förutse effekten av att deras äktenskapsskillnadsprocess kan föras såväl inom som utanför unionen. Det innebär även att hanteringen av utländska processer kommer att skilja sig åt beroende på vilket medlemsland som aktualiseras, vilket bidrar till ökad osäkerhet och än mindre förutsebarhet.
Majoriteten av medlemsländerna, däribland Sverige, har i sin egen nationella rätt regler som ger domstolarna möjlighet att vilandeförklara mål om en parallell process pågår i ett tredjeland.78 I de länder där sådan möjlighet finns, är den emellertid noggrant begränsad. I så gott som alla länder är det ett krav att den parallella processen inbegriper samma parter, sak och rättsföljd för att den nationella domstolen ska kunna vilandeförklara målet. Det är dessutom nödvändigt att processen i tredjelandet är startad före den i medlemslandet.79
77 Dnr JURFAK 2011/2, s. 5 f.
78 I fem medlemsländer (Österrike, Cypern, Danmark, Finland och Nederländerna) finns möjlighet till erkännande av avgöranden bara från stater som det finns särskild överenskommelse med, se Study on residual jurisdiction, s. 67 f. Den svenska regeln för vilandeförklaring av äktenskapsmål om ett mål är inlett utomlands återfinns i 3 kap. 11 § IÄL.
79 I det svenska rättsfallet RH 2010:52 yrkades på rättegångshinder för litispendens, men det visades att den svenska processen var inledd före den amerikanska, varefter prövning vid den svenska domstolen ansågs kunna komma till stånd och vilandeförklaring enligt 3 kap 11 § IÄL således inte aktualiserades.
Förutom likheterna mellan processerna och tidsaspekten tillkommer krav på att medlemslandets domstol uppskattar att det finns möjlighet att erkänna och verkställa den utländska domen i sitt eget land. Vilandeförklaringen måste släppas om det kan antas att den andra processen inte kommer att resultera i en dom som kommer att kunna erkännas och verkställas i det aktuella medlemslandet.80 Regleringen av litispendens gentemot tredjeland och möjligheten till erkännande av det utländska avgörandet är således nära sammankopplade, såväl i medlemsländernas nationella rätt som i Bryssel I bis-förordningen.
3.3.3 Sammanfattning
Eftersom liknande litispendensreglering som den som införts i Bryssel I bis-förordningen saknas i Bryssel II bis-förordningen, gäller för den senare fortfarande nationell reglering och den rättspraxis som bildats före Bryssel II-instrumentens ikraftträdande för äktenskapsprocesser med koppling till medlemsland och tredjeland. Detta innebär att när en första process inletts i ett tredjeland, finns utrymme för ett medlemslands domstol att bortse från denna process och själv pröva talan förutsatt att domstolen är behörig enligt Bryssel II bis-förordningen.
Den internationella koordinationen som en litispendensreglering gentemot tredjeland kan möjliggöra tunnas således ut när den i praktiken begränsas av en reglering som inte är vare sig harmoniserad eller ens helt förutsebar. Till avgörande del beror litispendensregeln gentemot tredjeland av möjligheten till erkännande och verkställighet av det utländska avgörandet.
Att litispendensregleringen gentemot tredjeland är mycket nära sammankopplad med frågan om erkännande och verkställighet är motiverat. Att tillåta vilandeförklaring eller till och med avvisning av en talan när en utländsk dom inte kan erkännas eller verkställas kan inte anses processekonomiskt. Av hänsyn till den variation som förekommer i
80 Se för svensk rätts del 3 kap 11 § IÄL och för genomgång av motsvarande bestämmelser runt om i unionen Study on residual jurisdiction, s. 67 ff.
processers längd länder emellan vilken innebär att en vilandeförklaring kan drabba de båda makarna under lång tid. Kan den meddelade domen därefter inte erkännas och verkställas i det berörda medlemslandet kan detta innebära stora olägenheter för de makar som då inte har möjlighet att anpassa sina liv efter det färdiga beslutet. Istället krävs att de påbörjar en ny process för att få beslutet fastställt även inom unionen. I värsta fall blir då utgången en annan än den som följde av domen i tredjelandet, vilket självfallet kan innebära än större olägenheter. Skulle villkoret om erkännande och verkställighet inte ställas upp som grund för vilandeförklaring, finns vidare risk för att det skulle bli fråga om déni de justice, det vill säga att en person helt berövas sin rätt till domstolsprövning. Att frågan om vilandeförklaring sammankopplas med frågan om erkännande och verkställighet av den utländska domen är således rimligt.