6.1.1 Pedagogernas definition av likabehandling
Slutresultatet av pedagogernas definition av likabehanding visar att likabe-handling för dem innebär att utgå ifrån människan som en individ. Att lika-behandling i förskolan skall omfatta personalen likaväl som barnen med deras tillhörande vårdnadshavare. Samtliga pedagoger tydliggör även utifrån resultatet att likabehandling innebär att se alla som likvärdiga, att skapa de bästa möjligheterna för det individuella barnet oavsett vilka eventuella förutsättningar, familjeförhållanden, bakgrunder eller behov de har. Av uttrycket att behandla alla lika har det däremot framkommit delade meningar då majoriteten menar att definitionen av likabehandling innebär just att behandla alla lika medan en minoritet istället menar att se till det individuella barnets önskningar, drömmar och intressen då varje barn är unikt. Detta kan tolkas som ett exempel på det Lundin och Torpsten (2018) upplyser om i sin artikel, att istället för att använda ord utifrån dess befintliga mening kan de komma att användas som”modeord”. Genom Nilholms (2016) uppmaning att sätta ämnets innehåll i relation till didaktiska frågor, här utifrån frågan
”vem”, kan tolkas som att likabehandling inte bör ses som att behandla alla lika utan att ge alla lika förutsättningar för att utifrån individen behandlas likvärdigt. Genom att även sätta frågan i relation till det normkritiska per-spektivet som Engdahl och Ärlemalm Hagsér (2015) beskriver det kan talesättet om att behandla alla lika, utgöra en norm i sig istället för dess faktiska innebörd vilket genom denna studies resultat har uppmärksammats. I enlighet med Lundin och Torpsten (2018) upptäckt att dessa ”modeord” kan komma att användas missvisande, kan även detta utgöra att pedagogerna riskerar att indirekt diskriminera barnen genom att behandla alla lika istället för att behandla dem likvärdigt utifrån individens behov och förutsättningar.
Slutresultatet redogör därefter för hur samtliga pedagoger beskriver likabe-handlingsarbetets innebörd som ett ständigt pågående arbete, vilket medför att pedagogerna genom kontinuerliga reflektioner och diskussioner arbetar
40
främjande och agerar i situationer för att likabehandlingsarbetet skall genom-syra verksamheten.
6.1.2 Pedagogernas kunskap om likabehandling
Slutsatserna som dragits av huvudresultatet är att förskolans pedagoer har en överpripande kunskap om likabehandling och likabehandlingsarbetet i förskolans verksamhet. Då pedagogerna var tydliga och säkra i sina svar på frågan om det fanns en likabehandlingsplan på förskolan, tolkades det som att pedagogerna är väl medvetna om och har en god kunskap om att varje för-skola enligt lag skall ha en befintlig likabehandlingsplan. Hur den är upp-byggd och hur den bör utformas finns dock rådande tvivel om. Detta resultat kan även baseras på en kombination av pedagogernas egna kunskaper men även utifrån att de är sex pedagoger från två olika förskolechefsområden, där då försskolecheferna kan arbeta på olika sätt och därigenom skapa varierande förutsättningar för pedagogerna till kunskap. Detta kan tolkas i enlighet med Lundin och Torpstens (2018) resultat, som att förskolechef 2 utgår ifrån den
”pedagogiska diskursen” vilket bygger på kunskap och att skapa förståelse genom undervisning då hen beskrivs i resultatet som en driven och motive-rande arbetsledare för att föra likabehandlingsarbetet vidare och hålla det levande. Förskolechef 1 beskrivs i resultatet som mindre aktiv och överlåter ett större ansvar på personalen, vilket kan tolkas som att hen utgår ifrån den andra diskursen enligt Lundin och Torpsten (2018),det vill säga den ”ut-sedda”. Den innebär att ett fokus vänds bort från problematiken och hamnar på systemet, vilket i detta fall skulle kunna vara att likabehandlingsplanen är under revidering och att arbetet därmed har stagnerat i kommunen. Som Lundin och Torpsten (2018) lyfter i sin artikel bör pedagogerna ha en gemen-sam och tydlig kunskapssyn och förståelse över vad de skriftliga planerna i verksamheten innebär för att minimera riskerna för att hamna i ett arbete som främjar ojämlikhet istället för likabehandling. I enlighet med detta kan antas att pedagogerna som i studiens resultat visar okunskap inom ämnet, riskerar att missa viktiga och väsentliga orsaker till varför just kränkande behandling-ar utspelbehandling-ar sig i praktiken vilket även kan komma att försvåra och påverka arbetet att motverka dem från grunden. Lundin och Torpsten (2018) lyfter även problematiken kring hur ord som kränkande behandling och diskrimine-ring utifrån okunskap kan komma att användas på ett missvisande sätt i praktiken vilket även resultatet i min studie visar. Då pedagogerna beskriver en osäkerhet i att bedöma skillanderna i de olika begreppen, kränkande behandling och diskriminering. Jämförelsevis lyfter studiens resultat hur pedagogernas goda kunskaper om likabehandling kan komma att både förstärka och utveckla verksamhetens arbete vidare genom att våga
ifråga-41
sätta de befintliga arbetsmönster som råder, vilket Langmann och Månsson (2016) uppmärksammar; att uppmana pedagogerna att ”vända blicken” för att de på så vis skall skapa en bredare och mer kritisk medvetenhet. Av resultatet kan detta tydliggöras genom att pedagogerna vågar ifrågasätta och vända blicken mot både kommun och förskolechef, och menar att de genom sin position och kunskap både kan skapa ytterligare tydlighet och ställa högre krav på likabehandlingsarbetet både i verksamheten men även i samhället som helhet. Resultatet tydliggör även hur pedagogerna visar kunskap om likabehandling genom att lyfta förskolan som en plats för alla där samtliga får möjlighet att möta mångfald av olika slag, vilket Granbom (2011) bekräftar att det viktigaste inte är att verksamhetens deltagare har en samsyn i sina dialoger utan att det istället handlar om att varje deltagare skapar en större och djupare förståelse inför varje individs tankesätt. Detta visar pedagogerna i resultatet hur de tar vid för att försöka utmana och förankra förståelsen för de föräldrar som bär på tydliga fördomar, vilket även kan komma att påverka barnen och dess språkbruk genom vårdnadshavares maktposition.
6.1.3 Pedagogernas erfarenheter av likabehandling
Resultatet visar hur pedagogernas tidigare erfarenheter av likabehandling kommer att få en stor och betydande roll inför det kommande praktiska arbetet. Att pedagogerna utifrån sina erfarenheter, upplevelser, reflektioner och tankar formas och påverkas men även påverkar och formar andra vilket Granbom (2011) lyfter som en viktig punkt för att skapa ett fungerande utvecklingsarbete i förskolan genom att pedagogerna delar med sig av erfa-renheter, kunskaper och åsikter. Som ett exempel ur resultatet förklarade en pedagog hur hen, utifrån att själv ha känt sig sviken och kränkt, fått motivat-ion till att skapa de bästa möjligheterna och förutsättningarna för andra, då hen kan känna igen sig och har utifrån dessa erfarenheter en förståelse för vad den mötande personen går igenom eller vill ha stöttning i. I enlighet med Granbom (2011) så är det personers beteenden, attityder och relationer som ligger till grund för det klimat som skapas och utvecklas på en arbetsplats samt att det är klimatet som senare avgör för vilka förutsättningar samtliga individer erbjuds i praktiken. Resultatet visar även hur pedagogerna genom sina erfarenheter kan sätta ord på vad som upplevs utmanande genom att tänka tillbaka och reflektera. De lyfter därmed en utmaning i att arbeta med barn utifrån dess olikheter och menar att det är viktigt att likaväl uppmärk-samma de barn som hänger i gardinerna som de blyga och tysta och de barn som har ett annat uttryck eller uppförande. Resultatet visar därmed att det för pedagogerna är viktigt att skapa en acceptans hos barnen för att främja den sociala helheten, detta lyfter även Jondottir (2007) att barn som känner
42
ensamhet eller en påtvingad exkludering kan komma att få allvarliga konse-kvenser i högre ålder. I jämförelse med Jonsdottirs (2007) resultat där barn kan komma att hamna i olika fack och där vissa ständigt får kämpa för sina rättigheter medan andra varken ifrågasätts eller utmanas, visar detta resultat på ett förebyggande tankesätt för att förskolan inte skall hamna i denna obalans. Detta kan även enligt Palla (2011) förstås som att pedagogerna använder blicken som strategi för att upmmärksamma barns avvikande beteende och kunskaper då många barn tillbringar mestadels av sin tid på förskolan. Barnen möts där av specifika krav och bland annat förvätningar som eventuellt skiljer sig från hemmets och medför att pedagogerna kan uppmärksamma barns olikheter i ett tidigt skede av barndomen. Palla (2011) menar även att förskolan har makten att definera vilka barn som anses vara normala eller speciella. Vilket jag tolkar bör betraktas med hänsyn till det individuella barnet för att inte definiera barn på obefintliga grunder. Även enligt ett normkritiskt tänk omfattar det vikten av att se, förändra och kriti-sera de varierande maktprocesser som kan finnas i en grupp och förebygga så att barn inte hamnar i definitionerna av att vara mindre önskvärd eller och andra sidan mer privilegierande än andra (Langmann & Månsson, 2016).
6.1.4 Pedagogernas arbete med likabehandling
Resultatet lyfter hur pedgogerna genom variation av miljö, material och leksaker försöker skapa en anpassad men även utmanade verksamhet för barnen. Granbom (2011) menar att barnen i förskolan kan mötas utifrån deras behov och förutsättningar med fokus på stimulans, utveckling och lärande vilket även resultatet i denna studie belyser, även att pedagogerna uppmärk-sammar barnen till att leka med olika kompisar och i varierande lekar. De arbetar även utvärderande, främjande och förebyggande för att förankra likabehandling i verksamheten och hos samtliga av beröda parter, dock visar resultatet på att förankringen av planen utifrån majoriteten kunde varit bättre och tydligare då flertal av pedagogerna genomsyrade en osäkerhet i svaren.
För att undvika Granboms (2011) uttryck om en förskola endast för några så arbetar samtliga pedagoger med att erbjuda barnen varierande miljöer, material och leksaker utifrån individens behov och förutsättningar. De an-vänder sig även utav, utifrån min tolkning, en normkritisk arbetsätt och tänk vilket Langmann och Månsson (2018) beskriver som ett sätt för att medve-tandegöra både sig själv som alla andra, vilket pedagogerna gör genom att utmana barnen i deras tankebanor och val av material, leksaker och sociala konstelationer vilket medför att pedagogerna även själva måste utman sina egna föreställningar om till exempel vad som skall erbjudas varje barn för att undvika att erbjuda alla tjejer respektive killar, eller annan tillhörighet vissa
43
specifika möjligheter utan att istället utgå ifrån individen och öppna upp för variation för alla tillhörigheter. Resultatet visar även på hur pedagogerna arbetar med varierande grupper och hur de därigenom måste hålla ett flexibelt förhållningssätt vilket visar på kunskaper om att alla barn är olika och kräver då olika bemötenden. Slutligen visar resultatet hur pedagogerna beskriver vikten av att kontinuerligt i förskolans verksamhet föra dialoger och diskuss-ioner medsamtliga, barn, vårdnadshavare, personal och chef. I enlighet med Lundin och Torpstens (2018) uppmanande att utgå ifrån arbetsättet utifrån den pedagogiska diskursen, vilket handlar om att i förskolan skapa kunskap, förståelse och delaktighet hos såväl elever som lärare genom undersvining och normkritiskt tänkande. Detta lyfts av samtliga pedagoger ett flertal gånger under varierande områden och frågor, och det är i min mening utifrån resultatet den största och mest betydelsefulla biten av arbetet. Att som en pedagog beskrev det, att inte bara säga att vi arbetar med detta och vi gör detta utan att agera och att föra diskussioner när det händer, att vara närva-rande i situationer och att vända och vrida på tankesätt, beteenden och uttryck där och då i stunden när de sker och också visa vad som är okej och inte.
Resultatet visar även på hur pedagoger bär en önskan och förhoppning om att även om de inte under sin tid med barnen i förskolan kommer att hinna se de stora skillnaderna och förvandlingarna så har barnen ifrån tidig ålder fått med sig kunskap, förståelse och en acceptans i sina ryggsäckar som de kan bära med sig, fylla på och lyfta fram senare genom livet.