Genom att studera de forskningsetiska principerna utgivna av Humanistiska
Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet HSFR (1990), gällande forskningssituationen
delgav vi undersökningspersonerna information om:
Informationskravet: Respondenterna informerades om undersökningens syfte genom missivbrev, per telefon och vid intervjutillfällena. De informerades även om det frivilliga deltagandet och rätten att avbryta sin medverkan.
Samtyckekravet: Respondenterna gavs via missivbrev med syfte och frågeställningar tid till att överväga sin medverkan. Via telefonkontakt förklarades att det var av stor betydelse att personerna medverkade, men att de hade möjlighet att avbryta sin medverkan under studiens gång.
Konfidentialitetskravet: Respondenterna delgavs via missivbrev, per telefon och vid intervjutillfällena att banden skulle raderas efter utskriften och att identiteten hos de intervjuade doldes, vilket även gällde andra personer och händelser uppkomna under intervjun.
Nyttjandekravet: Respondenterna informerades vid intervjuerna om att uppgifterna i intervjun endast skulle användas i forskningssyfte samt att de kunde åberopa resultatet.
Vi är medvetna om att det skulle vara svårt för en annan intervjuperson att med exakthet upprepa intervjuerna, då samtalet successivt växt fram i intervjusituationen. Vi har emellertid försökt att beskriva arbetsprocessen så noggrant att studien ska kunna upprepas med samma syfte och inställning vad det gäller ämnet. Om reliabiliteten och validiteten kan vara lika vid samma typ av undersökning, kan vara svårt att veta, eftersom människans beteende och tankar inte är statiska utan föränderliga.
Feltolkning av frågor eller feltolkningar av frågor och svar hos den bedömda och/eller bedömaren, yttre störningar under undersökningen, tur och otur i vilka frågor som ställs. Det kan också handla om dagsformen hos den svarande, gissningseffekter, felskrivningar eller felräkningar vid behandlingen av svaren osv (Stukat, 2005 s. 126).
När man gör intervjuer kan det få oförutsedda effekter beroende på hur respondenten upplever sin situation och beroende på frågeställningens upplägg. Respondenten kan även avstå att svara eller ge ett svar som inte har samband med frågeställningen. Det kan medföra att validiteten minskar i undersökningen. I vilken utsträckning resultat stämmer överens med verkligheten är också en tolkningsfråga mellan intervjuaren och respondenten. Kvale (1997, s. 262) menar:
Genom att generalisera från och validera intervjuresultat öppnas möjligheter för alternativa former av bedömning av kvalitativ forskning, där tonvikten ligger på kommunikation om resultaten och handling i enlighet med dem.
Generaliserbarheten i undersökningen gäller endast för den grupp vi undersökt, vilket gör att värdet i vår undersökning får en svagare form av generalisering än om den varit i en större och mer omfattande grupp. Kvale (a.a. s. 261) skriver dock ”I ett postmodernt förhållningssätt till samhällsvetenskapen är målet inte längre universell generaliserbarhet utan tonvikten ligger nu på kunskapens kontextualitet och heterogenitet”. Genom att vara två intervjuare vid varje tillfälle, tolkade vi samma intervjumaterial vilket stärker förtroendet för resultatet. Stukát (2005 s. 129) menar ”Om fler personer ser samma sak blir resultatet mer trovärdigt”. Han skriver också:
Vidare kan man beskriva det urval man gjort och den eventuella strävan till representativitet man haft och – även om antalet informanter är lågt i kvalitativa undersökningar – på så vis få ett mått på studiens generaliserbarhet.
En nackdel med att vara två intervjuare, anser vi, skulle kunna vara att respondenten känner sig i underläge. Detta märkte vi inget av under våra intervjuer. Vi uppfattade det som om vi hade givande diskussioner om ett gemensamt och angeläget ämne.
5 RESULTAT
I detta avsnitt sammanfattas resultatet av den empiriska studien där respondenternas synsätt synliggörs genom citat utifrån våra tre frågeställningar.
5.1 Specialpedagogik
Utifrån skolchefens, elevhälsans chef och skolledares syn på vad begreppet specialpedagogik var, framgick att samtliga respondenter menade att specialpedagogik var kunskap om olika inlärningsstilar, modeller på hur barn lär sig utifrån individ-, grupp- och organisationsnivå.
En respondent uttryckte sig så här:
Specialpedagogik för mig är att man försöker se, kartlägga hur det ser ut i den här verksamheten, i den här barngruppen, för det här barnet.
En respondent menade att:
Det är ett väldigt stort begrepp, det handlar på något sätt om att ge elever redskap för att fixa sin skoldag på ett bättre sätt. Att ge läraren rätt redskap att hjälpa dem så att de kan klara av skolan. Det är här specialpedagogen kommer in. Att se att varje individ har olika behov och då kartlägga och diagnostisera, plocka fram ett material eller sätta eleven i en viss miljö som gör att man klarar av det på ett bättre vis än om man inte hade gjort det.
En del av respondenterna menade att det inte är någon speciell pedagogik utan en kunskap hur man hjälper ett barn på bästa möjliga vis.
En respondent uttryckte sig:
Jag ser den inte som speciell utan det är att hitta en pedagogik som passar det barnet eller det tillfället eller den gruppen. Så det kan se väldigt olika ut som jag ser det.
Någon respondent sa:
Specialpedagogik är speciell i det avseendet att grunden är den vanliga pedagogiken, men att specialpedagogen har en extra nivå att bemöta olika barn i undervisning såväl enskilt som i grupp.
En respondent svarade:
I vissa fall måste det vara en pedagogik som är mer kvalitativ än den vanliga pedagogiken som förskollärare och lärare besitter.
Respondenterna menar att genom specialpedagogiken kan man möjliggöra för barn i behov av särskilt stöd att vara med i gruppen eller i klassen. I förskolan arbetar man efter strävansmål och i skolan efter uppnåendemål. En respondent uttryckte: ”… mer socialt i förskolan och mer kunskapsinriktat kanske i skolan”.