När det gällde specialpedagogiska arbetsuppgifter hade skolchef, elevhälsans chef och skolledarna en gemensam linje, både då det gällde att specialpedagogen skulle synas i verksamheten och att ha mandat av skolledaren för att kunna utföra arbetsuppgifter.
Därefter hade respondenterna delade åsikter. Någon använde specialpedagogen endast i klassen som speciallärare, för att avlasta läraren.
En respondent sa att:
Som det nu är har vi bara en halvtjänst specialpedagog och där ska den personen vara specialpedagog, speciallärare och även täcka upp som lärare eftersom vi inte har fler lärartjänster.
Andra respondenter använde specialpedagogen även för att kartlägga, handleda, ha rådgivning, arbeta med skolutveckling och att samordna när det gällde barn i behov av särskilt stöd.
En respondent menade:
Jag måste omge mig med folk som är pedagogiskt duktiga som kan driva saker och ting och ha idéer, sen är det min del att fördela resurser, man måste se sina begränsningar och kunna be om hjälp och råd.
Flertalet av respondenterna ville ha en förebyggande verksamhet där specialpedagogen var på skolan, där de arbetade direkt med eleven och utifrån miljön. Flertalet respondenter menade att ju högre kompetens det är bland vår personal ju bättre är det för barn och elever.
Alla respondenter talade om vikten av att visa sig ute bland elever och lärare för att få ett förtroende, kunna arbeta och se situationen på längre sikt och inte bara komma som rådgivare och konsult.
En respondent uttryckte att:
Specialpedagogen ska jobba ute med bland barnen … specialpedagogen har väldigt svårt att få legitimitet eller få en auktoritet av lärarna om man inte jobbar med barnen.
Här rådde samstämmighet bland samtliga respondenter.
Att använda specialpedagogen som diskussionspartner och diskutera olika tankar och idéer tillsammans med skolledaren, var inte någon självklar sak. Endast ett fåtal respondenter använde sig av denna möjlighet. Då specialpedagogresursen var begränsad ansågs det vara viktigare att denne var bland eleverna.
Många respondenter hade en oro över att elevhälsan blivit en organisation i organisationen, och att den blivit för administrativ när det gällde att få hjälp till barn i behov av stöd. Önskvärt vore, enligt vissa respondenter, att det skulle finnas specialpedagoger ute på alla enheter, även inom förskolan, som en ”spjutspets”, en länk till elevhälsan.
En respondent menade:
Det tar lång tid att få den hjälp som efterfrågas och att tiden ’springer’ ifrån barnet/eleven som är i behov av stöd.
Respondenterna uttryckte även en viss oro över att elevhälsans personal endast ”dimper” ner och konsulterar, och därmed kan förtroendet minska om det blir en för stor organisation. Men samtidigt känner respondenterna i dagsläget att det var en positiv och bra organisation, där de kände förtroende, och att kompetensen var hög och kvalitativ, vilket medförde att det gynnade barnen.
5.3 En skola för alla
Visionen om en skola för alla delades av alla respondenter. Om den skulle gå att genomföra under rådande utbildningsparadigm ansågs hos de flesta vara mera tveksamt.
En respondent inom grundskolan uttryckte följande:
Så länge vi har den läroplanen med de nationella proven som är uppnåendemål, så är det kravet och då måste vi använda speciallärare och specialpedagoger för att uppnå målen.
Skolchefen och elevhälsans chef menade att en skola för alla var genomförbar, med tillägget att rådande resurstillgång absolut inte kunde minskas. De menade att skolans organisation bidrog till att visionen om en skola för alla försvårades. Båda menade att en skola för alla måste utgå från barnets behov. Det viktigaste måste vara att eleven mådde bra och utvecklades. En skola för alla fick inte drivas i absurdum, men måste vara med som grundtanke. Elevhälsans chef menade ”man måste lyfta blicken och se nya mål”.
Respondenterna inom grundskolan såg dilemmat med uppnåendemålen och en skola för alla på ett annorlunda sätt än övriga respondenter. De menade att vissa elever skulle behöva en tredje skolform förutom grundskolan och särskolan, en resursskola. Denna skola skulle vara tänkt till de elever som främst av sociala skäl, behövde ett större kontaktnät av pedagoger med olika inriktningar i ett tidigt skede av skolgången. Även socialtjänsten skulle vara inkopplad. Miljön skulle vara annorlunda. Målet skulle vara tidigt ingripande för att senare kunna integrera eleverna i grundskolans ordinarie undervisning. En av respondenterna uttryckte följande:
Jag kan inte förstå att man inte har resursskola. Det är för mig helt obegripligt. Vi har ju elever på skolan där vi gör speciallösningar som är rätt så kostsamma. Det är slit för lärarna som är själva med den här eleven. Jobbar man i team kan man växeldra lite med sina olika kompetenser. Man kan fånga eleven på flera olika plan. Då blir egentligen alla vinnare. För som det är nu har varje skola en liten lösning. Skulle man slå ihop det tror jag att man skulle få en billigare verksamhet och bättre verksamhet. Slår du samman resurserna får du större mångfald.
Även om de flesta respondenterna var eniga om resursskolans fördelar kunde alla se faran i att gå tillbaka till forna tiders observationsklasser. De flesta menade att man
lärde sig av att vara olika men att en del barn trots allt mådde bättre i annan verksamhet. ”De gör ideliga misslyckanden. De sliter ut sig själva, sin omgivning och sina klasskamrater”.
Inom förskolan tyckte respondenterna att det fanns utrymme för alla i en skola för alla. En röst:
Det är så självklart för mig som kommer från förskolan. Vi har alltid tagit emot alla barnen. Det har aldrig varit något snack, utan man får ställa frågan; Hur gör vi på bästa sätt?
De tyckte att de som skolledare inom förskolan hade stora fördelar i jämförelse med grundskolan, i och med strävansmålen. Detta gjorde att de kunde utgå från individen, vilket skolledare endast ansvariga för skolan hade svårare att göra med tanke på uppnåendemålen i år 5 och år 9. De skolledare som ansvarade för både förskola och skola menade att deras helhetssyn från förskolan togs tillvara i deras sätt att tänka i skolan. ”Jag tror att man ibland i skolans värld tänker lite för snävt i sina ämnen.” Skolledare med utgångspunkt i förskolan menade också att förskolan hade ytterligare en fördel gentemot skolan i sitt sätt att arbeta i arbetslag med gemensamt ansvar för barnen. ”Som lärare riskerar du att bli mer utpekad än i ett arbetslag. Vi har de här 18 barnen och där är vi fyra stycken som är delaktiga.” En skolledare nämner ”Jag frapperas över hur min mellanstadiekvalitetsutvecklare blir imponerad över hur förskolan jobbar”.
Samtliga kunde se stora fördelar med individuella utvecklingsplaner, även kallade IUP. En respondent uttryckte stora fördelar med Skolverkets allmänna råd gällande IUP (Skolverket, 2005).
Jag älskar den boken på tio sidor och den är så oerhört bra. Och där står också hur man ska bedöma barnet och det är så många saker man ska titta på. En fem sex rader som visar på det. Få en helhet av barnet.
En respondent funderade över hur bemötandet av de barn som var ”väldigt, väldigt” duktiga fungerade. Respondenten poängtera ”de behöver ju också en speciell pedagogik eller om det ska vara en specialpedagogik”. Räknas dessa barn som barn i behov av särskilt stöd? Skolverket (2002) menar att överintelligenta barn riskerar att tappa lusten för skolarbetet och kan utveckla olika former av depressiva tillstånd eller
missanpassning. Det finns en stor risk i att de blir felbedömda. Dessa barn kan ha stora svårigheter inom det emotionella området. Frågan ställs om det inte är så att alla barn är i behov av särskilt stöd ibland. Detta bör enligt författaren (a.a.) leda till att elevhälsan måste ta ställning till hur den ska förhålla sig till detta. Om den ska acceptera rådande värderingar gällande elever i behov av särskilt stöd, eller se mångfalden där andra vill prioritera. En respondent menade: ”…vad härligt man liksom ser varje barn som vilken individ som helst och speciell blir man när vi runt ikring inte förstår dem”.
Skolan som traditionsbärare är väldigt stark. För att vända det rådande paradigmet krävs nytänkande. Samtliga respondenter menade att det gällde att se över kunskapsbegreppet, där en röst uttryckte:
Kunskap handlar om att analysera, reflektera, jämföra och dra slutsatser. Det är ju oerhört teoretiska bitar. Alltså hur många klarar egentligen detta? Även detta står i strävansmålen. Ibland tänker man så här, stämmer det här? Är det genomförbart? En svårighet är att kommunicera detta med föräldrarna. Hur i all världen ska man kunna det?
Skolchefen menade att skolan är samhällets största traditionsbärare:
Det är jättesvårt när man har traditionen å ena sidan som man ska föra fram. Å andra sidan så har man det här med att förnya sig. Det är ingen lätt uppgift.
I en skola för alla kan man inte räkna med att alla kommer att kunna nå de nationella målen. Skolchefen menade att mellan 0 – 20 procent av eleverna i en skola för alla inte når ända fram utan att för den skull vara särskolemässiga. Med de målstyrda betygen höjdes kraven för att nå godkänt. En respondent påpekar:
Det ställs ju krav, för att nå godkäntnivån. Det är inte bara att vara på lektionerna. Man måste prestera något också. Med det tidigare betygssystemet kunde man lämna skola med ettor och tvåor. Skolledaren fortsätter. För att man ändrade det trodde man att alla problem skulle försvinna, genom att ta bort alla ettor och tvåor.