Etiska överväganden

Föreliggande studie är utformad enligt de etiska riktlinjer som gäller för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning vilka omfattar fyra krav: information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande (Vetenskapsrådet, 2002:7ff; 2017:8f). Jag har därför i informationsbrevet och innan intervjun förklarat vad deltagandet innebär. Jag har även, efter att informanterna läst informationsbrevet samt innan intervjun börjat, informerat att deltagandet är frivilligt och därefter frågat om kvinnan fortfarande vill delta. Vid dessa tillfällen talade jag också om att de närsomhelst oavsett orsak, fram till att uppsatsen publiceras, har rätt att avbryta sin medverkan i studien. De har även rätt att i vilket skede som helst avbryta intervjun. Vidare informerades kvinnorna om att ingen obehörig kommer kunna ta del av uppgifterna och att uppgifter som kan leda till identifiering av dem, så snabbt som möjligt, kommer att anonymiseras. Slutligen informerades kvinnorna om att den insamlade datan endast kommer användas i denna studie och att datan, efter tilldelad examinator bedömt examensarbetet som godkänt, kommer att förstöras.

Att intervjua kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer kräver särskild försiktighet. Enligt World Health Organizations (WHO) riktlinjer gällande etik och säkerhet i forskning om våld i nära relationer är informantens, samt forskargruppens, säkerhet av största prioritet och ska fungera som vägledande vid alla projektbeslut (WHO, 2001:10f). För att tillförsäkra informanternas säkerhet är konfidentialiteten särskilt viktig (ibid:17ff). Utöver att ha fingerade namn har jag ett fåtal gånger, av ovanstående anledning, ändrat på en del detaljer i citaten. I vissa fall har det funnits ett behov att undanhålla vem det är som sagt ett visst citat. För att skydda den berörda kvinnan har jag därför valt att benämna henne som ”X”, denna

35

avidentifieringsstrategi har använts för flera personer. Vidare har jag vid slutet av varje intervju frågat om det finns något av det som har sagts som gör det enkelt att identifiera henne eller är särskilt känsligt. Jag har också bett alla informanter att gå igenom transkriberingen för att se om de vill ta bort eller lägga till några uppgifter. Flera av dem valde att inte läsa igenom transkriberingen och av de kvinnor som gjorde det avstod de från att göra ändringar. Då vissa kvinnor vid intervjutillfället levde under skyddad identitet innebär det att deras vistelseort under inga omständigheter får vara möjlig att urskilja i uppsatsen. Om en kvinna tror att det hon säger inte kommer att behandlas med konfidentialitet ökar risken att hon utelämnar vissa delar av sin berättelse (ibid) - jag har därför vidtagit alla möjliga åtgärder och varit transparent gällande min hantering av den insamlade datan. För att minimera risken att kvinnan far illa av att medverka i den aktuella studien fick endast kvinnor som lämnat sin våldsutövande partner delta (jfr WHO, 2001:10).

WHO lägger stor tonvikt på att personer som bedriver forskning om våld i nära relationer bör ha kunskap om fältet innan projektet påbörjas. En av orsakerna till varför kunskap är viktig är för att forskarens egna fördomar, rädslor och stereotyper om våldsutsatta kvinnor kan förhindra kvinnan från att ärligt och öppet berätta sin historia. Okunskapen kan också leda till victim

blaming, som på svenska kan översättas till skuldbeläggning av brottsoffer, vilket kan få

förödande konsekvenser för kvinnan (WHO, 2001:19f). Utöver ett allmänt intresse för forskningsfältet och den praktik som rör våld i nära relationer har jag, i egenskap av socionom, arbetat med våldsutsatta kvinnor och gått en kurs, på universitetsnivå, som uteslutande handlat om mäns våld mot kvinnor. Dessa erfarenheter garanterar nödvändigtvis ingenting, men har gett mig adekvata verktyg för att göra en sådan typ av studie.

Ett etiskt dilemma forskare, som använder intervjuer som metod, tvingas förhålla sig till är balansen mellan att erhålla djup kunskap om ett visst fenomen och etisk omsorg (Kvale & Brinkmann, 2014:98). Det är särskilt svårt i denna studie då våld i nära relationer är ett känsligt ämne, medverkan i studien kan därför väcka obehag. Det finns flera sätt att förhålla sig till detta. Ett sätt var att redan i informationsbrevet, som kvinnan fick innan hon tog ställning till delta i studien, berätta att jag inte kan bistå med något särskilt stöd annat än att informera henne vart hon kan vända sig för att få det. Kvinnan ombads därför att endast delta i fall hon har utomstående stöd, professionellt och/eller privat, då intervjun kan väcka smärtsamma minnen och känslor. Under intervjuerna fanns vissa tillfällen där jag valt att inte utforska ämnet djupare

36

trots att det vi berört är av relevans för den aktuella studien. En kvinna, exempelvis, berättade om en händelse som orsakat PTSD vilket hon precis påbörjat traumabehandling för. När kvinnan berättade om händelsen uppstod frågor som jag ställde men inte riktigt fick svar på, istället för att gräva djupare valde jag att gå vidare.

Ett annat övervägande, som är kopplat till etik, är framställningen av kvinnornas berättelser. Om mötet, mellan informanten och intervjuaren, resulterar i en berättelse som är gemensamt skapad är presentationen och analysen av empirin exklusivt forskarens (Sohl, 2014:73). Kvale & Brinkman (2014:52) benämner denna makt, som forskaren besitter, som ett slags tolkningsmonopol. Att i framställningen av materialet spegla vad som sägs, i varje enskild intervju men också i helheten av materialet, har varit en stor utmaning för mig. Utmaningen har också legat i vilka analyser jag gör, baserat på kvinnornas berättelser.

37