Etiskt förhållningssätt

Under arbetets gång har vi fått en förståelse för att arbetet som personlig assistent samt enhetschefernas arbete med sina assistenter är komplext, det förekommer mycket etiska dilemman i arbetet som behöver hanteras. Därför blir etiska frågor och enhetschefernas etiska förhållningssätt en central del. För att få en bild av detta ställde vi frågor som vilka etiska dilemman möter du i ditt arbete med assistansärenden och hur hanterar du dem? samt anser du att det finns svårigheter i att skilja på att vara privat och professionell i assistansärenden för assistenterna?

5.3.1 Etiska dilemman

Alla intervjupersonerna var överens om att etiska dilemman är något som kantar deras vardagliga arbete. Att assistenterna blandar ihop privatliv och yrkesliv var enligt

enhetscheferna det de flesta etiska dilemman handlade om, när dessa ”liv” blandas ihop menar enhetscheferna att gränsen mellan att vara privat och professionell har suddats ut. Var

enhetscheferna tycker att gränsen går och hur den kan tydliggöras återkommer vi till i nästa avsnitt. Under detta avsnitt kommer vi att belysa exempel på etiska dilemman vi har fått till oss under intervjuerna.

Ett exempel på ett etiskt dilemma som uppstod till följd av att assistenterna hade svårt att hålla sin yrkesroll och vara professionella, var ett fall där assistenterna pratade illa om sina kollegor till brukarens anhöriga. Enhetschefen förklarar att situationen ledde till försämrad arbetsmiljö, samt kan ha lett till att relationen och förtroendet mellan assistenterna, brukaren och anhöriga försämrats. I en sådan situation har assistenterna förlorat sin yrkesroll och gränsen mellan att vara professionell och privat har suddats ut. Utifrån ovanstående

framkommer det att den nära relationen till brukaren och brukarens familj kan medföra etiska dilemman. En enhetschef uttryckte situationen och komplexiteten med den nära relationen såhär:

Man kommer väldigt nära varandra när man bara arbetar med en brukare, i en del fall blir då assistenterna indragna i hela familjegrejen. Och det är inte så lätt att stå emot för dem, men de liksom förlorar ju sin yrkesroll då. (Intervjuperson 2)

Två av enhetscheferna berättade också att det är ett etiskt dilemma om anhöriga ställer krav som enhetschef eller assistent inte kan eller vill uppfylla. Enhetscheferna lyfter också problematiken som kan uppstå när det finns en make eller maka i hemmet. Det kan då vara svårt för assistenterna att avgöra vilka arbetsuppgifter hen ska göra och vilka maken eller makan ska göra. De förklarar att det ofta kan finnas en upplevelse om att assistenten kommer in och tar över hemmet och därmed ska utföra det mesta, samtidigt som de ska vara osynliga och inte störa brukarens familjeliv. Detta utgör ett etiskt dilemma för assistenterna i deras yrkesroll, och att här avgöra vad som är deras arbetsuppgifter blir svårt.

En förklaring utifrån sinnelagsetiken angående att assistenterna ibland gör mer än de ska eller gör det där lilla extra, kan vara på grund av att de är nya eller gör det av god vilja.

Assistenterna tänker i de situationerna främst på att göra en god handling, inte vad handlingen kan leda till i längden likt en sinnelagsetiker (Thorsén 2016). Handlingen är god men

konsekvenserna av handlingen kan bli mindre goda. Exempelvis kan assistenterna till följd av handlingen i fortsättningen få fler krav och arbetsuppgifter på sin lott. I de situationerna kan det alltså bli problematiskt att som assistent agera likt en sinnelagsetiker. Agerar assistenten istället likt en pliktetiker kan hen tänka att, jag ska inte göra det lilla extra eftersom att det inte står i genomförandeplanen och därmed är det inte min främsta plikt (Thorsén 2016). Har assistenterna olika etiska förhållningssätt, att några är pliktetiker och några sinnelagsetiker så kommer assistenterna agera olika kring frågan att göra det lilla extra. Att assistenterna agerar olika och gör olika mycket hos brukaren kan leda till konflikter i arbetsgruppen. Det kan också leda till konflikter mellan anhöriga och assistenter, de assistenter som inte anses göra det lilla extra kan bli ifrågasatta av anhöriga. Förväntningarna på assistenterna har blivit annorlunda, vilket alla assistenter inte behöver vara med på eller veta om.

Ett annat vanligt förekommande dilemma var hur vidare assistenterna gör saker för brukarens skull eller för deras egen skull. Ett exempel som togs upp under en intervju var ett ärende där assistenterna åkte med brukaren till IKEA i princip varje helg, trots att brukaren drabbades av ångest vid stora folksamlingar. För vems skull åker de egentligen till IKEA då? Ett annat etiskt dilemma var i de fall då assistenterna varje arbetspass gick hem till sig med brukaren för att gå på promenad med sin hund. I de situationerna är det svårt att avgöra för vems skull promenaden äger rum, samt hur rätt eller fel handlingen är. Ett annat etiskt dilemma som också kom på tal var om det är okej att assistenterna tar med brukaren hem för aktiviteter eller på högtider. Alla enhetscheferna upplevde att detta dilemma var svårt att hantera och ta

ställning till. Att avgöra om det är okej eller inte att ta med brukaren hem ansågs bero helt på situationen samt för vems skull det görs. Två av enhetscheferna ansåg att alla assistenter får avgöra själva om de vill ta med brukaren hem eller inte. De enhetscheferna ansåg sig inte ha rätten att ta det beslutet åt dem, dock var de överens om att det inte ansågs vara lämpligt eller något de rekommenderade.

En diskussion som fördes under flera intervjuer var att det ur ett perspektiv sågs som en god handling att ta med brukare hem, medan det ur ett annat perspektiv kunde ses som en mindre god handling. Anledningen till att det kunde ses som en god handling, var i de fall då

brukaren uttryckte en önskan om att exempelvis åka till en assistents stall eller får vara delaktig och uppleva en familjär jul. I de fall där brukaren inte kan tala för sig eller uttrycka sin vilja tydligt, blir det svårare att avgöra för vem handlingen utförs. Det är då också svårare att avgöra vad som är brukarens vilja, vad som är det bästa för brukaren samt om handlingen är god eller inte. En av enhetscheferna uttrycker också att det centrala vid högtider borde vara att skapa en egen tradition och relation för just den brukaren, och att det inte behöver vara knutet till att åka iväg. Assistenten har då tillsammans med brukaren möjlighet att skapa traditioner som är utformade för brukaren.

Utifrån studiens teorier kan enhetschefernas olika ställningstagande till om handlingen är rätt eller fel bero på vilket etiskt förhållningssätt de har. Utifrån en pliktetiker av situationstyp skulle handlingen inte vara okej, om inte ett tydligt medgivande fanns. Anledningen till det är att pliktetikern anser att det som är rätt är att följa lagen (Thorsén 2016). Ger då inte brukaren medgivande bryter assistenterna mot sekretessen genom att ta med brukaren hem, handlingen anses då vara felaktig eftersom att plikten inte följs. En sinnelagsetiker skulle se situationen på ett helt annat sätt. För dem är det viktiga att tanken med handlingen är god och att assistenterna vill väl. Det innebär att om handlingen görs utifrån att assistenterna ser till brukarens bästa och vill väl, så är handlingen rätt (Thorsén 2016).

5.3.2 Hantering av etiska dilemman

En följdfråga vi ställde kring etiska dilemman var hur enhetscheferna hanterade de dilemman som uppstod. Alla var överens om att diskussioner och reflektioner var det viktigaste i arbetet med att hantera uppkomna dilemman. Diskussionerna görs individuellt samt i grupp under personalmöten. För att hantera etiska dilemman i y kommun använde enhetscheferna sig av professionell handledning i grupp. Handledningen var anpassad utefter behov och

kunskapsluckor i arbetsgruppen. I x kommun hade enhetscheferna startat ett större projekt för att uppmuntra till dialog och reflektion kring assistenternas arbete, samt de etiska dilemman som kan uppstå. Kommunen kallade detta för assistentträffar och här samlades alla

enhetscheferna och assistenterna. Enhetscheferna visade en film och hade förberett olika dilemman som assistenterna sen fick diskutera kring. Träffarna upplevdes uppskattade av samtliga och startade bra diskussioner och reflektioner kring vad som är rätt och fel. Enhetscheferna har på de grunderna valt att fortsätta med träffarna, med syfte att fortsätta utveckla arbetet kring etiska dilemman i kommunen.

Alla chefer anser att diskussioner är bra för hanteringen av etiska dilemman i arbetsgrupperna. Utifrån studiens teorier kan förklaringen vara att genom diskussion får allas syn framföras och arbetsgruppen kan då gemensamt försöka rangordna plikter och värden så att alla i

arbetsgruppen har samma rangordning (Thorsén 2016). Har alla i arbetsgruppen samma rangordning på sina plikter blir det enklare att genomföra samma arbetsuppgifter och samarbeta i arbetsgruppen. Genom diskussionerna kan även konsekvenser och följder av handlingar lyftas fram. Assistenterna får då lyfta blicken, se helheten och inte endast handlingen och hur vidare den är god eller inte god. Förhoppningsvis kan diskussioner öka medvetenheten och bidra till att assistenterna tänker en gång extra innan de utför en handling, och istället försöker skapa sig en helhetsbild av situationen.

5.3.3 Var går gränsen?

Vi frågade enhetscheferna var de anser att gränsen går mellan att vara privat och professionell som personlig assistent. Samtliga tyckte att det var en svår fråga att svara på, då det inte finns några dokument som säger var gränsen går mellan att vara privat och professionell inom personlig assistans. De säger att det kan vara svårt att själv se när man passerar gränsen men att man inte får utnyttja arbetssituationen för att underlätta för sig själv, utan brukarens behov ska alltid stå i fokus. En av enhetscheferna uttrycker sig såhär kring var gränsen går:

Det är helt utifrån den relation du har med den enskilde brukaren och därför kan ju gränsen också vara olika, för är ni fyra personer kan gränsen vara på fyra olika ställen. Så det finns ingen gräns, så länge man har de med sig i bakhuvudet att gör jag detta för min skull eller för brukarens skull, så finns de ju ingen gräns.

En annan enhetschef menar att man kan vara personlig och hjärtlig, men när man börjar bli privat finns det en anledning till att börja reflektera över om jag är mer i min privata roll än vad jag är i min professionella roll. En aspekt som framkommer är att det kan vara svårt att skilja på rollerna när assistenterna ställer upp och utför mer än vad som ingår i deras arbetsbeskrivningar. En av enhetscheferna förklarade det såhär:

Man jobbar ju så många timmar ihop i hemmet, då kan det ju bli att de blir lite mer än en assistent, de kan ju bli mer som en väninna också. Så det är ju där som vi ofta får påminna om att komma ihåg gränsen.

(Intervjuperson 6)

Hen menar att om assistenterna ställer upp för mycket blir den personen en viktig del i brukarens liv, och om eller när assistenten slutar kan det leda till att brukarens liv rasar

samman. Assistenterna gör det av godhet i stunden, men det kan få konsekvenser för brukaren senare när assistenten är borta. Assistenterna ser inte konsekvenserna utan endast att det hen gör är gott för stunden, likt en sinnelagsetiker (Thorsén 2016).

För att tydliggöra var gränsen går anser samtliga att en diskussion är den bästa lösningen. En av enhetscheferna förklarade att de som chefer inte sitter på svaret men att det är deras roll att synliggöra att det finns en gräns. Det krävs då att det är högt i tak och att alla i arbetsgruppen kan säga sitt samt ifrågasätta när det behövs. Genom diskussion kan samtliga se situationer ur olika perspektiv och på så sätt kan frågetecknen tydliggöras. En av enhetscheferna säger att var och en av assistenterna sätter sin egen gräns och själv bestämmer hur privat man vill vara.

Var gränsen går mellan att vara privat och professionell finns det inget enkelt svar på, alla assistenterna kommer med största sannolikhet ha olika syn kring vart gränsen går precis som enhetscheferna hade. Var individen tycker att gränsen mellan att vara privat och professionell går, avgörs av hur hen tolkar situationen samt vilket etiskt förhållningssätt hen har. Som pliktetiker kan hen ha olika vägledningsmodeller, dessa är regel-typ, situations-typ och pliktetiker av modifierad typ. Detta utgör att pliktetiker kan bedöma situationer och

handlingar olika. Om några assistenter och enhetschefer är pliktetiker med regel-typ innebär det att den etiska gränsen aldrig ska kunna passeras, eftersom det finns lagar som säger vad hen ska göra. Plikten är då att tillgodogöra de grundläggande behoven för brukaren i alla situationer och inte låta situationen avgöra vad som är rätt. Skulle assistenterna och

enhetscheferna istället vara pliktetiker av situations-typ skulle de se till varje enskild situation då alla situationer är unika. Det kan därmed anses vara rätt att utföra vissa insatser i vissa situationer men fel i andra situationer. Är assistenterna och enhetscheferna pliktetiker av modifierad typ befinner de sig emellan de andra vägledningsmodellerna. Det innebär att liknande situationer ska bedömas lika men att det kan göras undantag för vissa specifika situationer där det skulle gynna brukaren (Thorsén 2016). Vilken vägledningsmodell hen använder avgör alltså var gränsen går, och eftersom individer kan ha olika

vägledningsmodeller och tolka situationer och handlingar annorlunda blir gränsen mer eller mindre alltid individuell. Denna förklaring styrker enhetschefernas uppfattning angående att gränsen är individuell för assistenterna.