Lagar och kommunala riktlinjer

Insatsen personlig assistans regleras av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387, LSS). Lagen är något enhetscheferna alltid måste följa i sitt arbete och därför ville vi veta mer om vad lagen säger och hur de jobbar utefter den. Vi intresserade oss också för vad enhetscheferna i dagsläget har för kommunala riktlinjer som stöd. Vi har därför frågat frågor som, säger lagar du arbetar utifrån något om vad assistenterna får/inte får samt bör/inte bör göra i sitt arbete med brukaren? Vi frågade även vad finns det för kommunala riktlinjer som stöd för att ta ställning till vad assistenterna får/inte får samt bör/inte bör göra i sitt arbete med brukaren? samt finns det arbetsbeskrivningar som säger något om vad som ingår i assistentens arbete?

5.2.1 Lagen

Att arbetet ska ske utefter LSS-lagen är enhetscheferna överens om, alla upplever också att lagen är bred och inte säger något specifikt kring vad en assistent får och inte får göra. De lagen säger, som enhetscheferna tillämpar i sitt arbete är att alla insatser ska vara för brukarens bästa och ge möjligheter till att leva som andra. Enhetscheferna upplever inte att lagen ger stöd i att bedöma vad assistenterna får/inte får eller bör/inte bör göra. Det blir istället en egen tolkning kring vad de anser är brukarens bästa, samt vad det innebär att leva som andra. Eftersom lagen inte säger något specifikt om arbetet blir arbetsbeskrivningar nästa steg att luta sig mot. Enhetschefernas upplevelse är att arbetsbeskrivningar angående

assistentyrket överlag är otydliga, en av enhetscheferna menar att i enskilda fall kan man se genomförandeplanen som en arbetsbeskrivning. I den ska det framgå vilka insatser som är beviljade och hur brukaren vill att assistenten ska utföra dem. Det är viktigt att inte ta den enkla vägen, utan att arbeta motiverande och utefter det som är beslutat. En av enhetscheferna upplever att LSS lagen inte säger mer om arbetet än att insatsen ska utgå från brukarens önskemål. Hen menar istället att Offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400) har betydelse kring frågan vad assistenten får göra och inte göra och uttrycker det såhär:

Sekretesslagen säger ju vad vi får och inte får föra vidare, den bygger ju på att den enskilde måste ge någon form av godkännande, annars är det ju ett brott mot sekretessen.

Det innebär att brukarens medgivande har betydelse och påverkar vad som är okej för assistenterna att göra och inte göra. En pliktetiker skulle säga att ingen handling är rätt att utföra utan medgivande eftersom att individen då bryter mot sin plikt att följa sekretessen. Vad som är brukarens bästa säger lagen inget om, därför måste assistenterna utgå från sitt eget tycke och avgöra vilken plikt de anser är den rätta för att uppnå brukarens bästa. Här kan det uppstå en pliktkrock om assistenterna inte har samma rangordning på sina plikter (Thorsén 2016). Följden av detta kan bli att assistenterna utför insatsen olika. Det i sig utgör ett etiskt dilemma som kan medföra att det uppstår konflikter och diskussioner i arbetsgruppen.

En annan lag som styr enhetschefernas arbete är Arbetsmiljölagen (SFS 1977:1 160). Enligt den har enhetscheferna fullt arbetsmiljöansvar, vilket innefattar både psykisk och fysisk arbetsmiljö. Enhetscheferna upplever att arbetsmiljöansvaret är komplext då deras anställdas arbetsmiljö är i brukarens hem. De måste säkerhetsställa en god arbetsmiljö och se till att hjälpmedel och dylikt kan användas, samtidigt måste de förhålla sig till att det är brukarens hem. Eftersom den fysiska arbetsmiljön är svårare för enhetscheferna att kontrollera blir den psykosociala arbetsmiljön extra viktig att arbeta med, och arbetsmiljöarbetet är ständigt pågående. I y kommun framkom det att det finns ett avtal som brukaren får skriva på när hen väljer kommunen som assistansutförare. Avtalet innebär att kommunen får lov att anpassa assistenternas arbetsmiljö i brukarens hem genom att exempelvis möblera om och ta in hjälpmedel i hemmet, en sorts lösning för att öka möjligheten att påverka arbetsmiljön.

Vi frågade även vad som händer med enhetschefernas arbetsmiljöansvar då assistent och brukare åker iväg och lämnar hemmet. Enhetscheferna uttrycker att de fortfarande har fullt ansvar även när assistenten och brukaren lämnar hemmet, men att det blir svårare då de inte kan förutse oväntade händelser. De arbetar med riskbedömningar och checklistor, men så fort assistent och brukare kliver utanför hemmet blir det en annan arbetsmiljö. En av

enhetscheferna uttrycker att de då måste se över vilka risker som finns och vilka konsekvenser det kan ge, på så sätt kan de försöka förebygga oväntade händelser.

5.2.2 Kommunala riktlinjer

På frågan kring hur kommunernas riktlinjer kring assistansärenden såg ut fick vi blandade svar. I kommun x ansåg majoriteten att inga kommunala riktlinjer fanns eller var aktuella. Det framkom att kommunen har en värdegrund, dock var den inte uppdaterad sen 2004 och

enhetscheferna använde sig inte av den i sitt arbete. Som följdfråga undrade vi vad de då hade att förhålla sig till i sitt arbete och en av enhetscheferna svarade såhär:

Jag tror att vi alla har våran egen värdegrund som vi står för och formar vårt arbete utefter.

(Intervjuperson 2)

I och med att det inte finns några riktlinjer menar enhetscheferna att de utgår från sitt eget tycke när det uppkommer dilemman med de personliga assistenternas arbete, vilket kan leda till att alla chefer gör olika bedömningar. Enhetscheferna berättar också att de har möten för alla chefer inom personlig assistans där de träffas och kan ta upp dilemman eller problem som uppstått. Enhetscheferna är eniga i att det behövs riktlinjer kring assistenternas arbete och vad som förväntas av de personliga assistenterna. De upplever att riktlinjer skulle vara bra att ha för att ha något att luta sig mot, men en av enhetscheferna uttrycker också komplexiteten med riktlinjerna följande:

Riktlinjer hade varit till hjälp, samtidigt är ju personlig assistans ett område som ska utgå från den enskildes behov och egna önskemål, så det måste ju ändå vara ganska vidlyftiga riktlinjer för att inte begränsa

insatsen.

(Intervjuperson 4)

I y kommun såg det lite annorlunda ut. Enhetscheferna där förklarade att de har uppdragsbeskrivningar för assistenterna och riktlinjer för personlig assistans i hela kommunen. Uppdragsbeskrivningarna innehöll information kring vad som ingår i assistenternas arbete, hur assistenterna ska förhålla sig på arbetet och hur de ska bemöta brukaren. Riktlinjerna för personlig assistans i hela kommen berörde kommunens värdegrund och vad kommunen förväntar sig av dig som anställd.

Utifrån studiens teorier ser vi att kommunala riktlinjer är av vikt då de utgör en grund samt en plikt för assistenterna (Henriksen & Vetlesen 2013). Om det inte finns några kommunala riktlinjer har assistenterna ingen grund att luta sig mot. En konsekvens av att det saknas riktlinjer kan vara att alla assistenter då istället skapar sina egna riktlinjer och plikter att följa.

Det kan i sin tur leda till en större olikhet i assistenternas arbetssätt samt återigen konflikter i arbetsgrupperna.