I denna analys har vi ett kritiskt urbanteoretiskt förhållningssätt, vilket beskrivs mer grundligt i avsnittet “Forskningsfält” (s. 8). Det är viktigt att ha denna utgångspunkt eftersom stadsplaneringen ofta presenteras som självklar och opolitisk (Dannestam, 2009, s. 40, 264). Vi tar också inspiration från socialkonstruktivismen i tankegångar kring hegemoni, diskursiv kamp och flytande signifikanter. Vi är medvetna att begreppen har anknytning till annan forskningstradition men vår kontakt med dem är via den socialkonstruktivistiska diskursanalysen. Vår undersökning innefattar emellertid ingen diskursanalys, men vi hämtar en del begrepp från denna tradition.
Dessutom tar vi inspiration av hermeneutiken, vilket betyder tolkningslära och att man förstår genom språk och handlingar. Hermeneutiken ser vi som något som inspirerar snarare än att se den som en hel teori. (Patel & Davidsson, 2011, s. 28) Vi har inte på ett djupare plan satt oss in i hermeneutiken, men vi uppfattar den som en problematisering av empirin och att den således passar bra i detta skede — vi ser inte att den skulle haft en någon del i intervjusituationen. Hermeneutiken kritiserar empirinära vetenskapstraditioner (som vi klassar fenomenologin som) som ytliga (Patel & Davidsson, 2011, s. 34). Därför kan hermeneutiken vara ett relevant sätt att djupare problematisera resultatet. Bjurwill (1995) resonerar vidare om att hermeneutiken kan ses som en fortsättning på fenomenologin och vi ser den som ett bra komplement till vårt arbete (s. 122ff). Det finns dock olika uppfattningar här, vilket också Bjurwill poängterar. Vissa fenomenologer anser att man inte kan få in hermeneutiska tankar i den fenomenologiska filosofin. Denna kritik tycks ha varit starkast under första halvan av 1900-talet. Detta kan hänga ihop med filosofins utveckling (från det radikala mot det mer nyanserade) och samhällsutvecklingen mot en större
medvetenhet om samhällets påverkan på individen. H øffding & Martiny (2015) menar att fenomenologin inte helt förkastar det gamla, och att det sker en “korsbefruktning” med redan etablerade koncept (s. 546-547). Vidare adderar Pietkiewicz & Smith (2012) att det avslutningsvis kan tas in andra perspektiv och analyser. Även detta visar på en acceptans för hermeneutik, socialkonstruktivism och kritisk teori.
Vi har alltså använt oss av såväl fenomenologi, socialkonstruktivism, hermeneutik som kritisk teori. För att sammanfatta. Fenomenologin behövs för att finna essensen. Socialkonstruktivism och hermeneutik behövs för att tolka resultatet och även ge en förklaring. Den kritiska teorin anser vi ha störst grund i att kritisera nuvarande samhälle, där den med hjälp av just socialkonstruktivism, hermeneutik och tidigare forskning kan göra just detta.
I denna analys kommer ytterligare teori att presenteras utöver den i avsnittet “Teoretisk ram” (s. 9-13). Det är alltså en fortsättning på den fenomenologiska analysen likväl som en fortsättning på den teori som tidigare presenterats. Detta beror inte på att vi på något sätt glömt fenomenologins vikt till detta arbete. Det visar bara, återigen, att fenomenet är förhållandevis likt upplevt — våra respondenter lever inte i något eget universum.
Detta innebär att viss information som tidigare gåtts igenom inte återupprepas, medan annat gör det: en avvägning sker mellan tydlighet och att undvika återupprepning.
Vem är forskaren?
Det fenomenologiska synsättet har påverkat oss mycket i reflektioner kring forskarens roll och eventuella påverkan. Vi upplever att det i en kritisk analys förekommer mycket påverkan från oss själva som forskare över resultatet vilket gör att vi vill fundera på vår egen del i informationsskapandet. Vad är det vi i detta skede väljer ut? Vad läser vi av, dels från intervjuerna, dels från tidigare forskning? Vi påverkar forskningen genom våra förkunskaper och fördomar (Tunström, 2009, s 44; Winther Jørgensen & Phillips, s. 28ff, 148). Mukhtar-Landgren (2012) diskuterar intertextualitet, det vill säga att vi påverkas av tidigare forskning, där vår text får en slags “förbindelse” med tidigare texter (s.76). Det har också framkommit kritik mot den kritiske forskaren: att denne sitter och kritiserar utan att ha alternativa lösningar. Fainstein menar att forskningen är upptagen med att teoretisera planeringspraktiken snarare än att se under vilka förhållanden det sker (Fainstein, 2010, s. 121ff). Exakt vad hon menar är inte helt utrett men vi anser att vi får en avvägning mellan olika typer av resonemang och vi försöker också sätta det i en kontext. Vidare försöker vi genom detta få en nyansering av idéologi och vi anser att pragmatism i detta skede inte får underskattas.
Vi som forskare har något att förhålla oss till: vi är oss själva, vi är agenter — men slutligen måste vi få påstå att denna diskussion aldrig tar ett slut såtillvida man inte accepterar att forskaren är en agent. Forskaren kan inte vara värderingsfri, denne är också en del av perspektivismen (Möllerström, 2011, s. 63; Westin, 2010) Och är då inte det okej? Speciellt i en kritisk teori, där man vill något per definition. En förändring är önskvärd och vi som forskare delar denna vilja, ja kanske är upphovsmakare till den, och kan vi då inte få påverka den?
Det är betydligt enklare att “bara kritisera” istället för att föreslå alternativa fungerande lösningar (se Möllerström, 2011, s. 32). Speciellt vi som studenter kan röra oss i gränslandet mellan teori och praktik, mellan handlingskraft och idéologi: och utan att behöva stå till svars inför någon arbets- eller uppdragsgivare. Skillnaden mellan yrkesmässighet och politik kan vara förhållandevis oreflekterad. Detta ger en position, orealistiskt bra må tyckas, att inta en position som annars vore svår. (se Andreasson, 2017) Vi som forskare måste bedriva vårt arbete och samtidigt upprätthålla kontakt med samhället utanför så att den reflektion som sker i vårt skrå inte tappar substansen med sammanhang. Detta är verkligen en utmaning.
Teorianknytning
Denna del kommer utgå i den fenomenologiska analysens teoribildning och koppla denna till tidigare forskning.
Ett nonsensbegrepp
Alla respondenter refererar attraktivitet som något svårdefinierat, brett och subjektivt. Cars (2011) skriver att “[h]ållbarhet har blivit ett modeord och ett slags egen kvalitetsangivelse som snudd på slentrianmässigt adderas till planer, policys eller produktbeskrivningar”, och menar att begreppet därigenom missbrukats och tömts på egentligt innehåll (s. 12-13). Likheterna med “attraktivitet” är slående. I och med att attraktivitet är ett mångfacetterat fenomen och uppenbarligen svårbegripligt, kan man därmed hävdas att också det blir ett “nonsensbegrepp”, vilket också flera respondenter gjort. Men betyder det att det inte går att undersöka, eller att det för den delen vore oviktigt; är det nonsens? Och om man som planerare inte använder sig av begreppet — vilket flera respondenter uppgivit — är det då också ovidkommande? Är det en “lösning”? Nej, för det är ett fenomen.
Attraktiva attribut i staden
Aspekter som kommit fram i den fenomenologiska analysen i stil med att det är attraktivt när det är tyst och lugnt eller när det är lätt att röra sig är teori som vi inte utvecklar i denna del. Respondent 3 pratar exempelvis om “möjlighet att uppehålla sig och mångfald av aktiviteter som man kan bedriva på platsen”.
Något att koppla an till dock är arkitektur och utformning, vilka stadsideal(se Tunström, 2009) som är önskvärda. I intervjuerna är det inte jättemycket reflektion kring vilka de är: vilket kan visa på att det finns en sådan självklar bild av detta att det inte väcker frågor. Respondent 3, uppbackad mindre explicit av övriga, menar att det finns utformningar som kan ses som “objektiva”. Citationstecken är viktiga här; med inspiration av dessa vänder vi oss åter till Tunströms avhandlingPå spaning efter den goda staden (2009). Där reflekterar hon kring vilka stadsideal som är attraktiva, vilka som ger en stadsmässighet. Denna stadsmässighet som, i dagens diskurs, är avgörande för den attraktiva staden. Det är den traditionella staden, stenstaden, rutstaden är dagens norm för en attraktiv stad; vår allas Jane Jacobs idéer, klassiska sådana, är ideal (Tunström, 2009, s. 66, 72-73, 115-116; Orrskog, 2005, s. 34; Fredriksson, 2014, s. 12). Även våra respondenter antyder att det är den blandade, täta, “stadsmässiga” staden som är eftersträvansvärd (se även Malmö 2018a). Vem definierar att dessa stadsideal är attraktiva?
Att det finns olika uppfattningar kring något som detta kan förklaras med hjälp av begreppet perspektivism. Westin (2010) benämner det som
“vad du ser beror på var du står och på hur din förståelseram är formad. Så, om du och jag inte förstår varandra beror det sannolikt på att vi erfar världen från olika utkikspunkter” (s. 35).
I en paradox finns det alltid olika perspektiv: det som är sant är falskt, någons tak är en annans golv (ibid, s. 62); vilket gör stadsplaneringen till en paradox. Westin menar vidare att “hur vi beskriver något beror på vilka vi är och vad vi vill med vår beskrivning” (ibid, s. 9). Alla kommer aldrig ha samma åsikt om något (Dannestam, 2009, s. 53). Trots detta säger alltså respondenterna att det finns “objektiva åsikter” — och det är lätt att själv hålla med om att till exempel en gammal medeltida bro är vacker och attraktiv. Den fenomenologiska analysen belyser samtidigt subjektiviteten i begreppet genom slutsatsen att det är en flytande signifikant; funderingar kring huruvida något är subjektivt eller objektivt och hur detta “definieras” utvecklas i avsnitt tre “Maktkamp”.
Samhällets förutsättningar
Denna rubrik kommer den fenomenologiska analysen där respondenterna talar om att samhället drivs av att attrahera. Detta avsnitt bör också ses i ett sammanhang tillsammans med avsnittet “Teoretisk ram” (s. 9-13) där viss teori återkommer medan annat är nytt.
Städer och regioner befinner sig i en tid där de behöver finna kapital (Mukhtar-Landgren, 2012, s. 104). Dagens stadsplanering har därför starka nyliberala influenser, och i detta vill man planera för den kreativa klassen;det är de som är önskvärda i nyliberalismens anda (Beaten, G, 2012, s.31; Slater, T, 2012, s.176). Tore Sager (2011) förklarar det som att:
”[o]verall, the creative class theory fits hand in glove with neo-liberalism, as it takes globalised capitalism, inter-city competition, and the need for urban entrepreneurialism for granted” ( s. 158; se också Peck, 2007, s.1)
Nyliberalismen kan ses som en förskjutning av makt och administration från staten mot marknaden och där fokus läggs på tillväxt (Beaten, G, 2012, s.1, 24; Beaten, G, 2018, s. 105; Massey, 2007, s. 40). Som tidigare omnämns i avsnittet “Global konkurrens” (s. 12) “tävlar” städer sinsemellan (Schmid, 2012, s. 148; Beaten, 2012, s. 25; Brenner, N, 2012, s. 148). Margit Mayer (2007, s.91) skriver om det så här:
cities are today confronting a more competitive (global) environment, and local governments have taken to place-marketing, enterprise zones, tax abatements, public-private partnerships, and new forms of local boosterism- but also have reached out for new strategies of social control and workfare policies. Urban forms of governance have become entrepreneneurialized, emphasizing economic efficiency, low taxes, individual responsibility, and user fees; the most important goal of urban policy has become to mobilize city space as an arena for market-oriented economic growth.
Eftersom samhället blivit mer globalt där människor och kapital lätt kan förflyttas blir det viktigt att vara just det område som det flyttas till och inte ifrån. Richard Florida (2006) poängterar att “antingen bor du i ett växande centrum för den kreativa klassen eller i en region på efterkälken med stora koncentrationer av medlemmar ur arbetar- eller serviceklassen” (s. 375). Den kreativa klassen ses alltså som ett verktyg, en tillgång, i tider av konkurrens och globalisering. Medelklassen har också historiskt också flyttat till förortskommuner, med sjunkande skattebas för städerna som följd (Fainstein, 2010, s. 111). Att “få tillbaka” dem till städerna är viktigt för stadens finanser (se Coe, Yeung & Kelly, 2013).
För att koppla detta till utformningen och planeringen av den attraktiva staden konstaterar bland annat Julia Fredriksson (2014) att den kreativa klassen söker attraktiva platser att verkar på (s. 64; se även Florida, 2006, s. 271ff),
Veselinka Möllerström (2011) beskriver det som “att tillgodose människors behov av känslor och lyx [är] viktigt om staden ska göras attraktiv i en konkurrensutsatt omvärld” (s. 81). Vi behöver tillgodose den kreativa klassens behov för att attrahera dem (Peck, 2007, s.2-3). Det är inte så konstigt, om det nu finns annat som “lockar”: andra städer och regioner som i nuläget erbjuder “lite mer”måste man ändra på den situationen. Jamie Peck (2005) utvecklar vad som krävs genom att säga att staden måste vara “cool” därför att den kreativa klassen vill ha “edgy cities” (s. 745, 765-66).
I detta planeringssammanhang är den centrala staden väldigt viktig: det är inte minst stadskärnan som ska vara attraktiv för att få en konkurrenskraftig stad (Fredriksson, 2014, s-80-83).
Att attrahera
För att förstå ovanstående fokus behövs en tydligare förståelse av viljan att attrahera.
“Om vi bara går till definitionen av attraktivitet, som jag tänker rör sig kring dragningskraft, och attraktion” (Respondent 2, intervju)
Som nämndes i avsnittet “Inledning” (s. 6) kan en betoning läggas i att en stad ska bli attraktiv snarare än att den är attraktiv. En stad som blir något är efter detta något (en stad som blir attraktiv är attraktiv), per definition, men vad fenomenet beträffar är det fokus på bli; en strävan, en längtan. Samtidigt måste en stadvara attraktiv för att attrahera och bli mer attraktiv. Steg för steg. I detta är de fysiska miljöerna en viktig aspekt och som respondenterna poängeterat (se avsnittet “Fenomenologisk analys”, s. 31).
“Stadsutvecklingen sker mer och mer med marknadsföringstecken” (Respondent 2, intervju)
Det är alltså bilden av staden (Malmö) som skall putsas, poleras och visas upp snarare än den faktiska fysiska staden (se Andreasson, 2017 för exemplet Göteborg). Hur en stad representeras är väldigt viktig i arbetet att attrahera, där ett bra rykte är väldigt viktigt (Holloway & Hubbard, 2001, s. 143, 158). Hall & Barrett (2012) utvecklar: “all cities have images [...] [and] our knowledge of the world is heavily influenced by representations of places” (s. 215, 225-28). Detta kan också förstås genom begreppet representation av rummet, det vill säga hur visioner och planer villpresentera rummet (staden) (Möllerström, 2011, s. 43; se också Lefebvre 1974/1991). Det handlar således om att marknadsföra staden; ha en storyline (Dannestam, 2009, s. 129); blidka storytelling (Mukhtar-Landgren, 2012, s. 121; Möllerström, 2011, s. 68; se Helsingborg, 2019 & Malmö 2019 för exempel). I detta är det viktigt att skapa en bild, en story. Vad gör detta?
Vi förhåller oss mycket i den bild vi får av staden, den imaginära staden, och staden vill själv få en bättre sådan bild (Sernhede & Johansson, 2006, s. 13-15). Ett annat begrepp i detta är platsmarknadsföring, som handlar om just
marknadsföring av platsen (Mukhtar-Landgren, 2012, s. 59; Tunström, 2009, s. 30; Peck, 2005; Heldt Cassel, 2008). Ytterligare ett begrepp är cargo cult, vilket ses som att man underlägset “flaggar” och försöker synas ibland de man vill attrahera (Harvey, 2011, s. 122-123; Peck, 2005, s. 762). Möllerström (2011) konkretiserar och talar i termer kring att staden är som en koncern med varor och som ska attrahera kunder; i detta sättas på den mediala kartan (s. 22, 26). Harvey (2008) håller med och menar att det “urbana livet” blivit till varor som förpackas och säljs (s. 31) Om man vill ha en attraktiv stad handlar det alltså om attraktion; om förmågan att attrahera. Det fysiska rummet är verktyget.
“Man måste titta på dom fysiska sakerna [...] kan jag öppna upp mina dörrar, gatuplanen [...] hur får vi det tillsammans, hur får vi ut det i gaturummet, hur blir det här en attraktiv stadsdel, fysiskt i gaturummet” (Respondent 1, intervju)
Stadsutvecklingsprojekt är en nyckeldel i detta, för att förbättra bilden (Hall & Barrett, 2012, s 230). Nya områden är mycket till för att skapa en nyberättelse, och kommunikation är en central del för denna berättelse (Möllerström, 2011, s 24) De platser som ska utvecklas blir därför en vital del i arbetet att förbättra stadens image, och den planerade markanvändningen blir en diskussion kring vad som ska vara där (Öhrström, 2006, s. 50, 53). Det handlar alltså om att ta kontroll över den föreställda staden (Jansson, 2006, s. 127-128). Tunström (2005) skriver “stadsutveckling handlar mycket om hur tillväxt ska uppnås [...] och vägen dit går exempelvis genom satsningar på [...] attraktiva stadsmiljöer”; vidare att det är ett “spekulativt byggande för attraktivitet” (s. 64, 68). Även attraktiva företag intar samma position (se avsnittet “Global konkurrens”, s. 12). Dessa, de som har ekonomisk makt får genom detta ett tolkningsföreträde och en påverkan på hur staden ska se ut. De är också de som är de mest intressanta aktörerna att få etablera sig i nya, attraktiva områden (Möllerström, 2011, s. 173).
I strävan efter att marknadsföra staden på bästa sätt, att ge en bild, ska den utmålas som konfliktfri och städad och därmed vill man “få bort” det oönskade (Wessel, Tunström & Bradley 2005, s. 18; Thörn, 2006, s. 308). Element som inte passar in utelämnas (Dannestam, 2009, s 129; Öhrström, 2006, s. 84). Tunström (2005) skriver att “staden kan vara en nod i den globala ekonomin, men samtidigt en plats för ‘inlåsning’ av resurssvaga - de fattiga, de lågutbildade” (s. 64). “Element” som inte passar in är alltså utöver “tråkiga” urbana miljöer även grupper av människor som inte förbättrar bilden av staden (detta är Malmö ett tydligt exempel på). I och med detta finns också risken att platsen blir exkluderande i och med att platsen kommersialiseras och anpassas efter en minoritet (Hall & Barrett, 2012, s. 121; Kärrholm, 2004; Madanipour, 2005); det blir ingenpublic domain(se Hajer & Reijndorp, 2001). Staden blir en slags kontrollerad heterogenitet (Wessel, Tunström & Bradley 2005, s. 18).
Staden blir också mer delad, det blir en lokal ojämn utveckling (Mukhtar-Landgren, 2012, s. 133-34; Möllerström, 2011, s 158).
Ett förhållningssätt till “acceptansen” av prioritering är att denna strategi anses kunna ge en trickle-down, det vill säga att satsning på tillväxt sedermera ska generera inkomster till samhället och fördelas till alla (Mukhtar-Landgren, 2012, s. 106-107; Möllerström, 2011, s. 31) Trots detta visar forskning på det motsatta. Detta eftersom den kreativa klassen bosätter sig i vissa områden, priser stiger vilket innebär att allt fler inte har råd att bo kvar (Massey, 2007). De har också en hög inkomstnivå, och att mycket resurser avsätts för deras intressen (trickle down-logik) skapar en mer segregerad stad och inkomstklyftorna ökar. Florida (2006) skriver själv “även om den kreativa klassen är något mindre än serviceklassen är ändå den mest inflytelserika, tack vare sin viktiga ekonomiska roll” (s. 36). Det gör att det blir en större uppdelning mellan olika klasser (Smith, 2007, s. 210; Wacquant, 2008, s. 25; Hall & Barrett, 2012, s. 97ff; Harvey, 2011, s.120). Dessa skapar också en mer orolig stad, i och med de ökade sociala klyftorna, segregering och den stigmatisering som sker (Thörn, 2006, s. 303-305; Fredriksson, 2014, s. 124). Även här kommer perspektivet på oönskade grupper in. I förhållande till detta problematiserar Ruth Levitas kring vilka de är som får krav på sig och vem som ställer krav. Hon för ett resonemang att de rika (kreativ klass) inte behöver stå till svars (för allehanda saker, vår kommentar) eftersom de “bidrar”, medan andra grupper problematiseras desto mer. (2005, s. 106, 156, 163, 208, 223, 228)
Fokuset på ekonomisk tillväxt/hållbarhet ger ett minskat fokus på de andra hållbarhetsaspekterna: social- och ekologisk hållbarhet. (Hall & Barrett, 2012, s. 157-159; Möllerström, 2011, s. 140-141; Massey, 2007, s. 86). Ekologisk hållbarhet kommer inte tas upp mer explicit; men Baeten (2012b) skräder inte orden när han skriver ”[w]ithout independent planning goals that pursue the well-being of the city, social and environmental crises will be written into the construction of any built environment” (s. 39).
Mångfald får sig en törn i mycket litteratur. Många ger Florida en syrlig replik med tanke på att hans teorier är att den kreativa klassen strävar efter mångfald (2006, s. 266-279), med att säga att just hans teorier inte ger mer mångfald. Florida upplyfter Jacobs (2005) som idol (2006, s. 266 m.fl.), och även där pekar många på att hon troligtvis inte skulle hålla med om att den “mångfald” som Floridas teorier skapar håller måttet. Tunström (2009) reflekterar dock kring Jacobs mångfald och menar att den inte är särskilt definierad (s. 116-17); ändock kvarstår problematiseringen. Som nämndes ovan blir det inte mer mångfald av människor, trots att Florida poängterar att den kreativa klassen är vad vi behöver planera för och att denna klass vill ha städer med öppenhet, tolerans och mångfald (2006, s. 35-38).
Det blir inte heller mer mångfald i själva (fysiska) staden. Detta då utvecklingen förhåller sig till de verksamheter som har bäst förutsättningar för att
“öka fastighetsvärdet, skatteunderlaget och penningcirkulationen” (Harvey, 2011, s.122). Det är alltså detta som blir, praktiskt, det nya, det attraktiva. Det fastighetsekonomiska perspektivet innehåller också att skaffa billig mark (det vill säga där verksamheter finns för att just få en mångfald) och blidka värdeskapande (det vill säga förändra användningen till något som är mer “attraktivt” och ekonomiskt fördelaktigt). Det som är mer attraktivt är som beskrivet också dyrare och mångfalden minskar. Det gör att privata intressen “tillväller” sig rätten till staden. (Harvey, 2011, s. 150-151, 155). Vad sker med det som inte kan konkurrera på marknadsvillkor, det som inte är tillräckligt “pengabringande” och attraktivt (se Beaten, 2012)? Såsom äldre hus, luckor i staden, informella torg och mötesplatser? Eick (2007) utvecklar den ekonomiska vinkeln:
“profit-oriented redevolopment of so-called disadvanteged communities and intensified control of urban spaces in general are widespread phenomena in the currently neoliberalizasing urban regions world wide “(s. 266)
Tunström (2009) reflekterar på sitt håll om att det idag är marknaden som till stor del “bestämmer mångfalden” (s. 118; se också Fainstein, 2005). Vilket kanske inte är det bästa för att skapa mångfald: en paradox uppenbarar sig. Mukhtar-Landgren (2012) diskuterar i sin avhandling Planering för framsteg och gemenskap kring dessa typer av verksamheter som att vara de som skapar just framsteg. De är på förhand givna. Det är väldigt små variationer, beprövade koncept. Hon avslutar med att “utvecklingen framställs som rent teknisk och