En attraktiv stad, vad är det?
Attraktivitet i en svensk stadsbyggnadsdiskussion med utgångspunkt iintervjuer med professionella planerare
Lovisa Karlsson Samuel Ridemark
2019-06-07
Huvudområde: Byggd miljö, Kandidatnivå Omfattning: 20 högskolepoäng
Sammanfattning
Attraktivitet är ett begrepp som tillskrivs definitionen “[något] som kan locka många, tilldragande“. Men att definiera begreppet inom stadsplanering är inte lika enkelt. Detta leder till oklarheter och konflikter vad som faktiskt åsyftas när begreppet används. Vi lutar oss mot hur begreppet användas i planingessammang med även tidigare forskning för att se denna problematik. Därför behövs en förståelse av vad begreppet attraktivitet innebär. Därför ställs frågorna:
● Vad är fenomenet attraktivitet?
● Hur kan tolkningen av detta fenomen påverka vad stadsplaneringen gör? I och med detta breda fokus benämner vi attraktivitet som ett fenomen. Den första frågan kommer besvaras med fenomenologisk metod den andra kommer analyseras med en urbankritisk ingång. Vi har valt fenomenologiska intervjuer som metod för empiriinhämtandet.
Den första frågan besvaras enligt följande: fenomenet är subjektivt men att det finns en “objektiv” sida av det. Vidare bekräftas en problematik med att begreppet definieras olika vilket skapar problem. Ofta definieras inte begreppet och uppsatsen pekar på vikten av att definiera begreppet och att det är viktigt att samarbeta. Tillslut definieras fem parametrar som är av vikt när en attraktiv stad ska planeras. Detta konkretiseras under fem teman. Det första är Attraktiva attribut i staden med parametrarna a rkitektur och utformning, funktioner och målpunkter, tillgänglighet och transport, sociala och psykologiska aspekter. Resterande fyra är Människor är olika (och lika), I behov av definition, Samhällets förutsättningar samt Arbetssätt.
Den urbankritiska analysen grundar sig i den fenomenologiska, tolkar denna och reflekterar kring vad denna stadsplanering gör, och besvarar därmed den andra frågan.Analysen tar upp viljan att attrahera, där en attraktiv stad är viktig för att locka personer och företag. Efter detta presenteras ett antal konsekvenser detta kan ge. Även stadens utformning är viktig i förmågan att attrahera; således är det stort fokus på att denna förbättrar bilden av staden. Analysen konstaterar även denna att begreppet är subjektivt genom begreppet flytande signifikant: men reflekterar sedan vidare om att det kan övergå i en hegemoni och att stadsplaneringen kan bli depolitiserad.
I en avslutande reflektion diskuteras hur vi som stadsplanerare kan vara en del i planeringen för en attraktiv stad och där det är viktigt att inte låta stadsplaneringen bli just hegemonisk eller depolitiserad.
Prolog
Arbetet med denna uppsats har tagit många svängar, den ena tvärare än den andra. Med start i funderingar på var sitt håll, kom sedermera mötet oss emellan. Den ena av oss ville skriva om stadspolitik och den andra höll hållbarhet närmast hjärtat, och med dessa utgångspunkter började en diskussion. Vi hade tidigare funderat på att skriva ihop men i och med olika intressen kändes det alternativet avlägset — tills vi båda kom in på attraktivitet i våra respektive arbeten. Vi hajade båda till när det blev klart att detta var något vi båda funderat på. Vad är en attraktiv stad? Och tankarna var igång. Vi var båda överens om att en attraktiv stad är något vi som stadsplanerare vill skapa; själva begreppet i sig uttrycker ju att något är eftersträvansvärt.
Men mitt i detta genombrott slår det oss — begreppet är väldigt fritt för tolkning. Vad är det vi ska skapa? Alla har sin egen dröm, egna visioner och egen uppfattning om vad som är tilldragande. Vi kan sätta in begreppet i många sammanhang, ja det nästan trillar ur munnen ibland på oss, inte sant? Många, för att diplomatiskt inte säga alla, planeringsdokument och visioner innehåller begreppet — men vad menas? Lika enkelt som det är att gå med på att man vill ha en attraktiv stad, lika svårt är det att komma överens om vad det egentligen innebär. Eller kan vi ens komma överens? Finns det en definition? Och är det eftersträvansvärt? Vad finns det mer för frågor och funderingar kring fenomenet attraktivitet?
De efterföljande dagarna fortsatte vi att smaka på ordet. Det kändes allt viktigare att fortsätta denna reflektion, vilket gjorde att vi till slut bestämde oss för att skriva tillsammans. Arbetet var nu igång och syftet utstakades: vi ville ta reda på mer om fenomenet attraktivitet.
Innehållsförteckning
Del 1 5
Inledning 6
Problemställning 7
Syfte och forskningsfrågor 7
Forskningsfält 8
Disposition 8
Teoretisk ram 9
Jane Jacobs 9
Den goda staden 10
Den kreativa klassen 11
Global konkurrens 12
Stadspolitik 12
Del 2 14
Ett förändrat perspektiv - Fenomenologi 15
Om Fenomenologi 16
Fokus på sakens natur 16
Människan (subjektet) i centrum - livsvärlden 17
Intentionaliteter 18
Ett större metodologiskt perspektiv inom fenomenologi 19
Sätta inom parentes 19
Pre-reflective 20
Metodologi 21
Forskningsområde 21
Metod - Fenomenologiska intervjuer 22
Respondenter 23
Vårt angreppssätt 25
Reflektion kring intervjuerna 27
Metod - Fenomenologisk analys 28
Vårt angreppssätt 28
DEL 3 31
Fenomenologisk analys 32
Attraktiva attribut i staden 32
Människor är olika (och lika) 36
I behov av definition 37
Samhällets förutsättningar 38
Arbetssätt 39
Återkoppling till forskningsfrågan 40
Urbankritisk analys 42 Ett kritiskt urbanteoretiskt förhållningssätt 42
Vem är forskaren? 43
Teorianknytning 44
Ett nonsensbegrepp 44
Attraktiva attribut i staden 45
Samhällets förutsättningar 46 Att attrahera 47 Maktkamp 51 Stadspolitiken formas 51 Flytande signifikant? 52 Hegemonin behövs? 54
Hegemonin skapar depolitisering 55 Återkoppling till forskningsfrågan 57
Avslutande reflektion 58
Stadsplanerarens roll 58
Svår process 59
Funktionell dumhet 60
Stadsplanering är politik — en vald sådan 61
Del 4 63
Konklusion 64
Inledning
Stadsplanering är i mångt och mycket en fysisk manifestation av realpolitik; den producerar och reproducerar föreställningar om vad samhället är, vem människan är och vad som är “gott“ — och inte minst, i relation till ämnet för denna uppsats, vad som är attraktivt (Leitner et al, 2007a, s. 4). Enligt Nationalencyklopedin är definitionen av attraktiv “[något] som kan locka många, tilldragande“ (NE). Därmed är det inte konstigt att begreppet ofta används i situationer för att beskriva något lyckat. Alla språkliga begrepp kräver ju något slags konsensus för att kunna användas, men att definiera attraktivitet i ett stadsplaneringssammanhang är inte lika enkelt som när Nationalencyklopedin definierar ordet. Det förekommer ofta i ordalag såsom “en attraktiv stad”, “en attraktiv region” eller att “skapa en/ett attraktiv/attraktivt/attraktiva [...]”. Uttrycket “attraktiv stad” återkommer framför allt inom denna domän. Men vad menas då med detta? Vi vill väl alla bo i en stad som är attraktiv? Att hävda motsatsen vore suspekt — därmed måste vi ställa oss frågan vad vi lägger för innebörd i begreppet. Som boende i en stad, utanför den, som ung, gammal, företagare, arkitekt eller förskollärare kan man mycket väl ha olika bilder av vad som är attraktivt. Även en och samma person kan ha olika uppfattningar i olika kontexter.
För att uppehålla sig en stund vid en stor aktör: kommunen, riktar vi uppmärksamhet mot Malmö stad. Här återfinns ofta begreppet attraktiv stad i visioner och plandokument för olika områden, där de förklarar vad de vill jobba mot. Detta innebär att begreppet används i situationer där något ska bli attraktivt snarare än att deskriptivt redogöra för något som redan är attraktivt. För att konkretisera: Malmö Stads huvudmål i sin översiktsplan är en “attraktiv och hållbar stad“, därattraktiv (i olika former, till exempel som substantiv) nämns 67 gånger (2018a). I den fördjupade översiktsplanen för Nyhamnen används begreppet 27 gånger (Malmö stad, 2018b). I dessa planer förtydligas och förklaras de övergripande visionerna, men i dessa förklaringar fortsätter man att använda begreppet attraktiv rent deskriptivt, utan att definiera vad man lägger i det. Det gör att frågetecknen kvarstår kring vad som verkligen åsyftas.
I alla möjliga andra sammanhang: nyheter, twitterinlägg, vallöften, mäklarbroschyrer, miljöutredningar, kultursatsningar och samtal mellan människor hörs begreppet; det återfinns överallt. Så här uttrycker sig en av våra respondenter:
“attraktivitet i stort för mig är ett av de där nonsensbegreppen som vi gärna slänger oss med i den bransch jag verkar“ (Respondent 2, intervju)
Problemställning
Begreppet attraktiv används flitigt i stadsbyggnadsdiskussionen. Samtidigt är det ett mångfacetterat begrepp, som kan innebära skilda saker. I och med att det ändå används i den omfattning det gör innebär detta att oklarheter och konflikter kring vad som åsyftas kan uppstå.
“Begreppen attraktiv och levande kan ibland markera vissa specifika urbana strukturer eller bebyggelsekaraktärer som anses attraktiva, men de kan lika gärna användas utan specifikation, som ett generellt mål för stadsplaneringen - den attraktiva, levande eller goda staden“(Tunström, 2009, s. 100).
Här beskriver Tunström två funktioner hos begreppet attraktivitet. Dels kan det användas som en beskrivning av specifika egenskaper som en stad har och som man menar är attraktiva (till exempel att den har en historisk stadskärna, vacker strandlinje eller stora parkområden). Dels kan det användas utan konkret förankring i den fysiska miljön, som ett abstrakt uttryck för en övergripande strategi för hur staden ska verka. Det vill säga vara tilldragande. I den första funktionen kan man alltså säga att är ett uttryck för hur staden äroch i den andra ett uttryck för vad staden gör.
De olika tolkningarna av attraktivitet kan inte sägas vara jämlika: en hegemonisk struktur uppenbarar sig. Detta får också följder för planeringen av staden. Problemet är således tvådelat. Dels en förståelse av begreppet, dels en förståelse för dess påverkan på stadsplaneringen. I och denna komplexitet kommer epitetet fenomen att användas.
Syfte och forskningsfrågor
Syftet med uppsatsen är att få en djupare förståelse för fenomenet attraktivitet och visa på hur det kan tolkas i en professionell planeringskontext. Dessutom syftar arbetet till att undersöka hur fenomenet kan tillämpas inom stadsplaneringen och hur förståelsen för fenomenet kan påverka staden. För att undersöka detta har vi använt oss av professionella planerares perspektiv. Vårt fokus är därmed den attraktiva staden och vi använder oss av följande forskningsfrågor:
● Vad är fenomenet attraktivitet?
● Hur kan tolkningen av detta fenomen påverka vad stadsplaneringen gör? Den första forskningsfrågan knyter an till den fenomenologiska metodologin och analysen, medan den andra knyter an till den kritiska analysen. Arbetet är kvalitativt — det är ett fenomen som ska tolkas och undersökas verbalt och begreppen är subjektiva (Patel & Davidsson, 2011, s. 14; Creswell, 2009, s.18)
Forskningsfält
Forskningsfältet som denna uppsats rör sig i är byggd miljö, och vi har ett tvärvetenskapligt fokus med inspiration från flera olika vetenskapliga traditioner. Vi ser staden som både något fysiskt och något socialt, med en komplex struktur som man outtröttligen kan undersöka och vilja förbättra. Denna uppsats är metodtung, genom ett huvudsakligen fenomenologiskt fokus: det är här som empirin hämtas. Detta ska ligga till grund för en avslutande diskussion, som grundar sig på kritisk urbanteori. Att ha ett kritiskt urbanteoretiskt förhållningssätt innebär att man har en antagonistisk syn på nuvarande urbana företeelser och att man tror på att ett annat, mer demokratiskt och rättvist samhälle är möjligt (Brenner, 2012, s. 11; se också Marcuse, 2009, 2012, s.38ff). Man vill verka för en bättre stad.
Disposition
Detta arbetets disposition har inspirerats av det essä-format som Sara Westins avhandlingPlanerat, alltför planerat(2010) har. Denna uppsats är nämligen inte optimerad för att enkelt orientera sig fram till specifik information, utan disponeras utifrån vår arbets- och tankeprocess. Det går till exempel inte att få reda på alla avgränsningar på ett ställe. Detta beror till stor del på att uppsatsen är uppdelad i en fenomenologisk och en kritisk urbanteoretisk del. Den kritiska analysen bygger på den fenomenologiska analysen och delarna kan därför inte ses som helt självständiga utan bör läsas i ordning. Delarna är ändock så pass självständiga att de går att ta till sig exklusivt också.
Del 1 innehåller inledning, problemställning, syfte, forskningsfrågor och forskningsfält. Dessutom finns en teoretisk ram som inledande söker förstå fenomenet.
Del 2 innehåller det förändrade synsättet fenomenologi: i detta ingår både en teoretisk och metodologisk förståelse. Efter detta definieras forskningsområde, metod och vårt angreppssätt till empiriinhämtningen. Vi har också en reflektion kring intervjuerna och respondenterna. En genomgång om hur den fenomenologiska analysen genomförs inryms också här.
Del 3 innefattar den fenomenologiska analysen som sammanställer och analyserar de intervjuer vi gjort. Efter detta kommer också den kritiska analysen. Denna bygger på den fenomenologiska analysen men också på den teoretiska ramen och den finner också kopplingar till problemformuleringen och belyser detta.
Del 4 innehåller konklusion och slutreflektioner. I slutrefelektionerna diskuteras stadsplanerarens roll i skapandet av en attraktiv stad.
Teoretisk ram
Nedan redovisad teoretisk ram skulle kunna konkretiseras som en fortsättning på problemformuleringen snarare än en inledning till den kommande fenomenologiska analysen. Det blir istället en ingång till begreppet attraktivitet i stadsplaneringssammanhang där det visar på begreppets bredd och därmed ytterligare förtydligar problemställningen. I och med att en andra, urbankritisk analys tillkom efterhand kan denna teoretiska ram även ses som en inledning till denna analys: men alltså inte en grund till den fenomenologiska analysen, vilket orsaken till detta förklaras vidare i den fenomenologiska metodologin.
Det är svårt att hitta tidigare forskning som explicit fokuserar på begreppet attraktivitet, det vill säga böcker eller avhandlingar där begreppet är centralt. Roland Andersson (1998) är dock, genom sin bok Attraktiva städer: en samhällsekonomisk analys ett undantag. Han menar att det är svårt att definiera vad en attraktiv stad är och att det beror på vem man frågar (s. 13) — ett svar som bekräftar vår grundläggande forskningsproblematik. Andersson är nationalekonom och använder begreppet utifrån en samhällsekonomisk analys. Det är på dessa arenor som de flesta försöken att rättframt använda begreppet attraktiv (stad) görs. Ofta behandlas attraktivitet som fysiska attribut och hur dessa genom historien förändrats i stadsmiljön. Fysiska attribut är en vital del i Anderssons bok om hur en attraktiv stad uppnås; han har tillsammans med några kollegor också skrivit boken Så skapas attraktiva städer (2014), där namnet avslöjar en handlingsplan för fysiska förändringar som verktyg för en attraktiv stad.
Begreppsvidgning
Mycket mer än så finns inte att hitta om attraktivitet rent explicit. Därför behöver vi vidga begreppet för att se till företeelser som i sin tur kopplar an till att skapa attraktivitet, en attraktiv stad. För dessa redogörs nedan.
Jane Jacobs
En annan förgrundsgestalt i att skapa en lyckad, attraktiv stad är Jane Jacobs. Uppkomsten av hennes ideal kan ses som en reaktion på modernismens frammarsch under 1950-talet i USA. Hon skapade fyra kriterier för bra stadsideal, i riktning mot den “klassiska stadens” uppbyggnad. Den första är att byggnaderna skulle inrymma olika funktioner, vilket kan kopplas till dagens begreppblandstaden eller blandad stad, och skulle ge aktivitet under olika delar på dygnet (Jacobs, 2005, s. 176). Hon menar att det ska vara en blandning av fastigheter: både gällande ålder och funktion, vilket ska ge alla tillgång till staden. Det andra kriteriet är små kvarter för att undvika fysisk segregation. Med små kvarter kan man dels röra sig varierat, dels skapas bra hörnlägen för
verksamheter. (ibid, s. 205) Det tredje kriteriet, som modernismen får anses vara en motsats till, är att byggnaderna ska bytas ut successivt, vilket bidrar till olika ålder på byggnaderna ( ibid,s.215; se organic structure, Scheer, 2010). Det fjärde kriteriet är att stadsdelarna måste vara tätbefolkade. Det måste finnas ett folkvimmel som kan ge liv och som kan efterfråga servicen som behövs. (Jacobs, 2005, s. 229) Hennes ideal för hur en stad ska vara får idag anses vara väl etablerad, och används ofta i ambitioner kring att skapa en attraktiv stad (se Florida, 2006; Tunström, 2009)
Den goda staden
Stadsmässighet är ett begrepp som ofta används för att beskriva en attraktiv stad. Detta använder Moa Tunström i sin avhandling På spaning efter den goda staden(2009). Hon menar att sträva efter stadsmässighet är att sträva efter “den täta staden”, “blandstaden” eller “historiska staden”. Vidare ska “den goda staden” präglas av mångfald och vara levande och attraktiv. Det är också återkoppling till den traditionella staden, också ett begrepp som Tunström lyfter fram. Den traditionella staden är den klassiska staden, innan modernismen. Att vilja återgå till detta ses som att stärka stadens epitet, skapa stadskaraktär. (Tunström, 2009, s. 52, 57, 64, 73) Detta är exempel på den nämna vurm för Jane Jacobs teorier, som därför kan anses vara rådande i dagens stadsbyggnadsdiskussion.
Tunström diskuterar konstruktionen av, och strävan mot stadsmässighet. Att sträva efterstadsmässighet är ett verktyg i dagens planering och när det därmed strävas efter en attraktiv stad är det i regel detta det strävas mot, menar Tunström:
“[s]tadsmässiget tenderar att framstå som nära en totallösning, eller en modell, på samma sätt som den täta staden, eller blandstaden [...] Stadsmässighet är täthet, täthet möjliggör blandning, blandning skapar stadsmässighet” (ibid, s. 86).
Det finns alltså en iver i att vilja ge stadskaraktär när man söker attraktivitet. Kopplingen till begreppet den traditionella staden är stark. Det som eftersträvas är förståelsemässigt likt det som är tilldragande, attraktivt. Tunström skriver vidare “[d]en goda staden [benämns] ofta somattraktiveller levande, präglad av mångfald och av många möten och mötesplatser” (ibid, s. 100).
Ytterligare begreppsvidgning
Jacobs teorier och Tunströms resonemang rör sig något ifrån de ännu tydligare handlingskraftiga resonemangen som nationalekonomerna hade, men de resonerar fortfarande förhållandevis fysiska termer, då de pratar om rumsliga egenskaper som skapar en attraktiv stad. Detaljnivån är inte lika hög, men
slutsatserna att stadsmiljön är en viktig komponent. Detta känns logiskt, men nu behövs det ytterligare en begreppsvidgning mot att undersöka de processer i vilket fenomenet attraktivitet är en viktig del i. Man skulle kunna påstå att strävan efter en attraktiv stad känns allt mer aktuell; vad skulle i så fall det ökade fokuset på att skapa en attraktiv stad bero på? Städer och regioner strävar efter att vara attraktiva, och konkurrerar med samma syfte. Något som direkt kan kopplas till detta är begreppet, eller fenomenet “den kreativa klassen” och dess attraktivitet i uppförandet av städers attraktivitet.
Den kreativa klassen
Den kreativa klassen är ett begrepp från Richard Floridas bok Den kreativa klassens framväxt (2006). Hans teorier om hur städer bör utveckla sina städer kan ses som en manual på liknande sätt som Jacobs teorier. Florida menar att framgångskrivs den kreativa klassen, vilka är en ny samhällsgrupp vilka verkar i kunskapsintensiva och kreativa branscher. Det som värdesätts i denna grupp är kreativitet, kompetens, individualitet och mångfald — med yrken såsom ingenjörer, designers, it-utvecklare, konstnärer, marknadsförare eller professorer. Florida menar att “den kreativa klassen“ är en minoritet befolkningsmässigt men ekonomiskt bidrar de desto mer på grund av deras överlag höga inkomstnivåer, och skriver “[e]ftersom kreativitet är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt blir den kreativa klassen, mätt i inflytande, samhällets dominerande klass”. (s. 23, 34-38, 103 369). Med detta citat blir Floridas vidare fokus på den kreativa klassen tämligen självklar och vidare ses deras fokus som naturligt i utvecklngen av en stad eller region. Han menar att om denna grupp bosätter sig på ett ställe blir stället attraktivt och därmed kommer andra vilja flytta dit (ibid, s. 266)
Enligt samma resonemang måste städer bli mer kreativa och attraktiva, det “räcker inte längre” att erbjuda ett jobb och bostad, det måste till något mer. Platsen, genom sinplatskvalitet,måste förbättras för att attrahera. Florida menar att “[p]latskvalitet innebär den unika uppsättning attribut som definierar en plats och som gör den attraktiv”. Detta kan vara både byggd- och naturlig miljö, mångfald av människor, delaktighet, livligt gatuliv, kultur, konst, utomhusaktiviteter — kreativa sysselsättningar. Mötesplatser och en kulturell arena är viktigt för att locka den kreativa klassen till ens stad. ( ibid, s. 270, 277, 348, 374, 379) Detta blir också städer med ett stimulerande stadsliv, en stadsmässighet, för att koppla tillbaka till Tunström. Mötesplatser och mångfald för också tillbaka tankarna till Jacobs (se ibid, s. 69-71).
Samhällspolitisk begreppsutvidgning
Den kreativa klassens fokus bör också och tydligare förstås genom ett globaliseringsperspektiv. Detta skapar alltså en konkurrens och för att ytterligare
förstå fenomenetattraktivitet måste den politiska och samhälleliga dimensionen förtydligas genom ytterligare en begreppsvidgning.
Global konkurrens
Vårt samhälle präglas idag av globalisering och urbanisering, vilket har växt fram genom den liberaliseringsvåg som präglat samhället de senaste årtiondena. Denna har sin grund i fordismens kris, då tillverkningsindustrin förlorade många arbetstillfällen och skapade dystra tider. Efter detta har nyliberalismen växt sig allt starkare. (Frantzén, Hertting & Thörn, 2016, s. 16ff) Samtidigt blir människor mer rörliga på grund av bland annat att arbetsmarknaderna har blivit större. Detta har resulterat i en konkurrenssituation mellan städer, där kommuner måste hävda sig gentemot varandra. (ibid, s. 23, Tillväxtanalys, 2014). Den globala (fria) marknaden, som styrs av kapitalismens mekanismer, tar endast hänsyn till den eller det som erbjuder bäst produkter och tjänster. Detta kan även appliceras på städer eller regioner; de måste alla hålla en så ekonomisk hög standard och konkurrenskraft som möjligt. (Coe, Yeung & Kelly, 2013 s. 57-59, 62). Även företag väljer (de mest attraktiva) områden efter trygghet och möjlighet till avkastning. Företagen sitter också på arbetstillfällen och skatteintäkter, och intar på så vis en (attraktiv) position liknande den kreativa klassens. (ibid, s. 67, 371-73; se även Lindström, 2005, s. 31-33)
Stadspolitik
Stadspolitik är ett fenomen eller process som har starka kopplingar till attraktivitet: det kan på många sätt förklara de andra teorierna och varför man vill skapa en attraktiv stad. Det sätter tidigare begrepp samman genom att visa på de politiska processer som skapas och hur dessa sedermera utvecklar ett fokus på attraktivitet.
Fenomenet stadspolitik är starkt kopplat till globalisering, ekonomisk utveckling och konkurrens. Det är också starkt förknippat med begreppet regionalpolitik, där en distinktion på skalnivå i sammanhanget kan urskiljas, men som i övrigt är mer eller mindre visar på identiska processer eller förklaringar. Andersson, Ek & Molina (2008) menar att regionalpolitik är ett “politikområde på nationell eller europeisk nivå där centralmakten utformar politik i syfte att påverka situationen och den kommande utvecklingen i olika delar av sitt territorium” (s. 9). Stadspolitik är förståeligt nog fokuserat på en mindre skala och är också i någon mening lite mer diffus än vad regionalpolitik är. Mikael Granberg (2004) menar att “stadspolitik har inget entydigt innehåll utan utgör ett brett fält som fokuserar på offentliga eller politiska åtgärder som syftar till att på olika sätt utveckla en stad i det som definierats som önskvärd riktning” (s.15). Denna definition är bred och diplomatisk, den påstår inte särskilt konkreta
inriktningar, men den visar på en process, som ska ha en riktning. Därför behövs en kontext läggas in för mer mening i definitionen, vilket Granberg strax efter följer upp med “[d]en samtida stadspolitiken växer fram i en miljö som är präglad av stadsomvandling, vikande offentliga resurser, ökad differentiering och konkurrens såväl i närområdet som i vidare territoriell mening” ( ibid, s 15). Tove Dannestams avhandling Stadspolitik i Malmö (2009) adderar mycket tanke och mening till begreppet. Hon menar att “stadspolitik [...] innebär att kommunen, vad det gäller den övergripande utvecklingen, bedriver en ekonomiskt orienterad politik i syfte att öka stadens attraktivitet och stärka dess konkurrenskraft” (s.23); och skriver vidare att “stadspolitiska strategier syftar till att försöka påverka de strukturella villkoren för en stads konkurrenskraft genom underlättande, stödjande och/eller regulativa åtgärder för att fånga investeringar och locka företag till platsen” (s. 109). Hon kommer också in på platsmarknadsföring, vilket är ett vanligt stadspolitiskt (be)grepp, med att mena att “det gäller att hävda platsen med ett lockande varumärke om man inte vill hamna på efterkälken i den urbana konkurrensen” ( ibid, s.109-110). Vidare skriver hon:
“Försök att förnya en stad förs ofta genom så kallade flaggskepp. [...] Flaggskeppen anses kunna fungera som katalysatorer för ekonomisk utveckling genom att utgöra “ekonomiska magneter“. Exempelvis ombyggda hamnområden, spektakulära byggnader eller attraktiva boendemiljöer anges som geografiska riktmärken och syftar inte sällan till att förbättra stadens image”. (ibid, s. 110).
En annan vanlig strategi är att understödja klusterbildande i kunskapsintensiva branscher, vilket ger en koppling till fenomenet “den kreativa klassen” (ibid, s.110). Dessa påverkar alla hur en “attraktiv stad” tar sin form genom att förklara det tydliga fokus eller nödvändighet att anpassa sig till detta. Dannestam konstaterar också att stadspolitiken är ett sätt att tydliggöra det politiska i frågor som verkar opolitiska, såsom frågan om attraktivitet ibland kan kännas självklar och opolitisk (ibid, s.264).
Utifrån detta kan vi se att det finns många aspekter av begreppet attraktivitet och dessa är på olika nivåer vilket gör begreppet svårt att förstå.
Ett förändrat perspektiv - Fenomenologi
Samhällsekonomi, attraktiva attribut, kreativ klass, global konkurrens eller stadspolitik är alla intressanta delar i sig, och det känns för oss svårt att själva plocka bort någon del; delarna känns alla viktiga för förståelsen av fenomenet attraktivitet. Men nu börjar teorin breda ut sig i den mån att en konkretisering behövs. Vi vill fortsätta undersöka fenomenet, men som det är nu är det alldeles för spretigt för att kunna gå vidare. Även om intresset finns, finns inte tiden. Samtidigt behövs det i detta skede introduceras en metodologi. Vi väljer därför att skifta angreppssätt och ta in fenomenologi. Detta ger ett förändrat perspektiv, och vi får dessutom både en metodologi på plats och hjälp med avgränsning. Förhoppningen är att fenomenologin ska skapa en bra avgränsning och struktur för det vidare arbetet.
Vi generaliserar skillnaderna mellan den forskningen vi gör och traditionell forskning i Figur 1. Den vänstra delen visar en bild på hur förhoppningen av en forskningsprocess ska se ut. I denna process finns det ett problem och det formuleras ett syfte med tillhörande forskningsfråga. Denna forskningsfråga filtreras genom tidigare forskning och med hjälp av metodologin fokuserar arbetet. Vår inledande process utvecklades till något av det motsatta, vilket illustreras i den högra bilden. Vårt forskningsproblem var väldigt brett, det är själva problemet i någon mening. Vid sökande efter teori och eventuella inriktningar blev ämnet allt bredare och svårt att övergripa: sidorna blev allt fylligare med teorier som på ett eller annat sätt kunde kopplas till attraktivitet. De är alla intressanta som en bakgrund, eller för att beskriva forskningsproblemet, men framöver är det ett förändrat fokus. I vårt fall får vi sätta tilltron till metodologin: fenomenologi.
Figur 1: Illustrationer av traditionellt forskningsupplägg samt vårt forskningsupplägg.
Om Fenomenologi
Fenomenologi är ett genomgripande förhållningssätt och ska ses som både teori och metod. Det är viktigt att förstå sig på vad fenomenologi är för att kunna gå vidare. Fenomenologi grundades av Edmund Husserl (1859-1938). Han var matematiker i grunden och ville omkring 1900 ge filosofin en ny riktning. (Bjurwill, 1995, s. 5-7) Husserl inspirerades av Franz Brentano´s deskriptiva psykologi, och fenomenologi brukar kategoriseras som en radikal “icke-traditionell” filosofi (Moran, 2000, s. xiii, 4). Grunden i fenomenologi handlar om att hitta essensen i ett fenomenet. Forskaren vill hitta hur människor faktisk ser på det. Detta görs genom att gå till personens syn på begreppet utan förutfattade uppfattningar och kunskaper. I detta avsnitt utvecklar vi teorin om fenomenologi.
Fokus på sakens natur
Som kan anas i själva ordet fenomenologi är det fokus på ett fenomen och beskrivningen av densamma. Vad är då ett fenomen? Bjurwill beskriver det som att “[e]tt fenomen är det som visar sig. Men inte bara för blotta ögat utan också för den rena tanken. Fenomen kan vara i princip vad som helst, som först blivit föremål för betraktande och sedan för eftertanke” (1995, s. 42) Att studera fenomenet, beskriva det precis som det är, möjliggör också att studera vad som helst: det som är av vikt, det kan studeras (Moran, 2000, s. xiii). För att tala vidare med Dermot Moran:
“the attempt to get to the truth of matter, to describe phenomena, in the broadest sense as whatever appears in the manner in which it appears, that is as it manifests itself to coincioness , to the experiencer. [...] Explanations are not to be imposed before the phenomena have been understood from within” (2000, s. 4, 11).
Shaun Gallagher (2012) beskriver inledande att “fenomenologi är studier om människans varelse och de sätt saker uppenbarar sig för oss och genom dessa upplevelser” (vår översättning, s. 7). Detta innebär att man vill beskriva ett fenomen på det mest sanningsenliga sätt vilket förutsätter att man inte har någon hypotes eller antagande som sedan ska bevisas. Fenomenologi kan också ses som en växelverkande handling mellan att beskriva fenomenet och få en förståelse av det: med fokus på att förstå fenomenet i sig självt, snarare än få information omkring det (Guerrero-Castañeda, de Oliva Menezes & Ojeda-Vargas 2017, s. 2-3).
Människan (subjektet) i centrum - livsvärlden
Fenomenologiska metoder ger oss möjlighet att studera ett fenomen utifrån hur det framstår i en persons medvetande, i dess livsvärld. (Guerrero-Castañeda, de Oliva Menezes & Ojeda-Vargas 2017, s. 2; Kvale & Brinkmann, 2009, s. 19, 41-42, 140). Kvale & Brinkman benämner livsvärlden som “[v]ärlden som den upplevs direkt och omedelbart i vardagen, oberoende av och före vetenskaplig förklaring” (ibid, s. 359; se även Moran, s. 181-185). Gallagher (2012) menar att “fenomenologi är studier av strukturer av medvetande upplevda från en första-persons-syn” (vår översättning, s. 8). Meningen är upplevd och vi får tillgång till den genom att ta reda på livsvärlden (Gallagher, s. 21; Moran, 2000, s.12-13). Fenomenologin vill alltså använda sig av personers upplevelser (subjektet) för att nå fram till kunskapen i sig, att komma till sakens natur (Bjurwill, 1995, s. 30). Fokuset på livsvärlden är tydligt, detta fokus är bland det viktigaste för fenomenologin.
Samtidigt är alla människor är i centrum, vilket innebär att min värld innefattar din värld, din värld en nästas och så vidare (Bjurwill, 1995, s. 58). Allt vad vi gör är “already situated” i världen, det finns en kontext. Att undersöka detta är en grundläggande motivation för fenomenologin, “the already being-in-a-situation”: här får man genom livsvärlden reda på fenomenet. (Gallagher, 2012, s. 1-2, 185) Här uppkommer en intersubjektivitet, genom att vi är i världen tillsammans med andra, vilket Gallagher beskriver som att “the other is not given to me in the first-person-way that my own experience is given to me” (2012, s. 160-161, 184). Intersubjektivitet kan också förstås genom att det objekt (fenomen) man studerar genom fenomenologin blir ett subjekt, och att det tillsammans med en själv som subjekt skapar två autonoma subjekt. H øffding & Martiny (2015) refererar Hammersley and Atkinson när de skriver “the “objects” studied are in fact “subjects”, in the sense that they have consciousness and agency [...] unlike physical objects or animals, they produce accounts of themselves and their world” (s. 541). Livsvärlden kan också kopplas ihop med the first person perspective,vilket är “implicit in all perception is self-specific” (Gallagher, 2012, s. 150). Gallagher skriver vidare
“the first person perspective [...] is the world in which we act is something more than the physical environment in which we move around. The world is a set of experienced meaningful contexts that are irreducible to the purely physical objects around us. The “world of immediate experience“, the world “already there“, “regiven“ [...] is what Husserl calls the “lifeworld“. ( 2012, s. 159)
Det kan bli något rörigt att blanda uttrycken objektivt och subjektivt, men en tumregel är att det är fokus på det specifika (livsvärlden) som är fenomenologi. I en vardaglig kontext skulle det kallas för något subjektivt, då det inte finns några kvantiteter bakom för att underbygga en “objektivitet”.
Livsvärlden står i motsats till den naturliga attityden: vilket är det allmängiltiga, alltså det vi tar “för givet” (Gallagher, 2012, s. 41-42). Mark Bevan (2014) beskriver det “normala”, det vill säga att förhålla sig till det allmängiltiga, så här: “[b]eing in natural attitude is effortless, and the normal unreflective mode of being engaged in an already known world” (s. 136). Det är alltså en ansträngning, på sätt och vis något “onaturligt” förhållningssätt och det krävs träning för att successivt förbättra detta.
Intentionaliteter
Intentionaliteter skulle också kunna översättas till avsikter. Det finns massor som i vårt huvud som inte “existerar” på samma sätt i “verkligheten”. Men det kan finnas, helt eller delvis, i “verkligheten”. Husserl menar att de saker man föreställer sig inte är verkliga, men kan ändå vara konstituerat: “the meaning transcends the mind and exist as such” (Gallagher, 2012 , s. 65). När vi funderar på ett fenomen gör vi det utifrån ett specifikt perspektiv: i fenomenologin vill vi få fram det vad en annan person tänker, dess avsikter, vilket återkopplar till att få fram livsvärlden, essensen i den.
Upplevelsen (livsvärlden) är baserad på en perception (apperceiton). Gallagher beskriver det som att “apperception is a mode of experience in which something is not explicitly presented is nonetheless perceived in a certain way” (Gallagher, 2012, s. 183-184). Det skulle kunna förstås som att man inte kan få reda på allting i en upplevelse, men det tar inte bort upplevelsen, eller fenomenet, i sig. Som metafor kan ett äpple användas: när man ser ett äpple ser man inte hela äpplet, man ser inte alla sidor av den, men man kan föreställa sig att det är ett äpple, det är vad som uppenbarar sig. Man ska kunna uppleva och beskriva något tillräckligt bra för att känna sig säker på att fenomenet visar sig rätt. Sedan kan man aldrig uttömma något helt och hållet, man är aldrig klar (se Moran, 2000, s- 133-135).
Ett liknande begrepp till detta är modes of appearing. Begreppet betyder att en sak uppfattas och visas på olika sätt av en eller flera personer; en sak har många sätt som det framträder på och det är dessa sätt som skapar dess identitet samt dess varande (Bevan 2014, s. 137; se också generaliseringBjurwill, 1995). Det blir alltså flera olika vinklar eller perspektiv, som tillsammans kan skapa en essens, vilket vi återkommer till i analysen.
Ett större metodologiskt perspektiv inom fenomenologi
För att fortsätta beskriva fenomenologin är det enklast att bli mer metodologisk i upplägget, vilket innebär att det som nedan beskrivs kan ses som en inledande beskrivning i hur fenomenologin formar vår metod (intervjuer), i samma skede som det förklarar fenomenologin.
Sätta inom parentes
Att gå ifrån sina egna uppfattningar kring fenomenet är en av grundpelarna i fenomenologin och beskrivs med många olika begrepp, såsom medveten naivitet, reduktion och epoché. De förmedlar dock samma budskap: som forskare ska du sätta dina egna förkunskaper inom (“parentes”). Det kan vara lockande att söka svar på sin hypotes, men just motsatsen är tanken med fenomenologin. Man ska koppla bort den “naturliga attityden”, inte ta några logiska beslut (Moran, 2000, s. 149-150). Gallagher beskriver detta som att gå in i epoché, att ta bort sina fördömanden och åsikter, även de mest “självklara” saker ska ses förbi för stunden (2012, s. 44-45). Kvale & Brinkmann skriver om medveten naivitet: “[man] visar sig öppen för nya och oväntade fenomen istället för att lita på färdiga kategorier och tolkningsscheman” (2009, s. 359; se också Bevan, 2014, s. 138). Det är med hjälp av reduktionen som man vill få bort transcendensen, det som gör att fenomenet kan se ut som något annat än vad det egentligen är (Bjurwill, 1995, s. 34; Gallagher, 2012). Man vill genom detta kunna få fram fenomenets essens, då ens förkunskaper reduceras och inte påverkar resultatet (Guerrero-Castañeda, de Oliva Menezes & Ojeda-Vargas 2017, s. 3). För att återgå till epoché så beskriver Bevan (2014) det som såhär :
“Only through the epoché does the phenomenologist engage in the resolve to perform the reduction. Hence, the epoché is an attitudinal shift that is directed at moving the phenomenologist out of his or her natural attitude and adopting a critical stance. This critical stance requires the phenomenologist to question his or her position regarding the phenomenon under investigation. Critical self-questioning is a reflective process that remains self-conscious. Self-consciousness requires a critical view of bracketed knowledge that includes beliefs, knowledge, and attitudes that present themselves in relation to the phenomenon, and is maintained throughout the interview. By undertaking the epoché there is a change in attitude toward the phenomenon under investigation, which is situated in reality but it does not attempt to exclude this reality. When a researcher embarks on the attitudinal shift of the epoché he or she will undergo new ways of experiencing, of theorizing, and of thinking about a phenomenon, and this is where phenomenological research becomes radical. Radical in this sense means both original and changing” (s. 139)
Reduktionen ger en “shift from the object given in consciousness to the contents of consciousness itself which are usually not noticed, because we attend to the objects of our acts” (Moran, 2000, s. 151). Med detta menas att det normalt är lätt att man ser det som är “närmast”, och det är som nämnt motsatsen som ska uppnås i fenomenologin. Istället ska man gå från den “naturliga världen” och göra en transcendental analys (Gallagher, 2012, s. 41; Moran, 2000, s. 147). Något som är transcendentalt kan också beskrivas som gränsöverskridande, där elimineringen av sina fördomar (reduktion) ger en nollställning som kan ses som just gränsöverskridande (Bjurwill, 1995, s. 45). Gallagher (2012) skriver också att reduktion är “turn our attention toward the phenomena as they appear to us” (s. 48). Genom att forskaren plockar bort sina egna erfarenheter och kunskaper om fenomenet och blir lyhörd för den som intervjuas blir intervjuaren (vi) ett instrument för datainsamling. Detta gör att fenomenologen söker efter fenomenet och inte information om fenomenet och därmed inte fokuset på varför utan på sätt och vis efter vad, igenom hur respondenten upplever fenomenet. (Guerrero-Castañeda, de Oliva Menezes & Ojeda-Vargas 2017, s. 2; H øffding & Martiny 2015, s 550-551).
Pre-reflective
Høffding & Martiny (2015) menar att begreppet pre-reflective “should be understood as that which is not yet reflectively conscious” (s. 552). Intentionen är att få tillgång till individens (respondentens) medvetande och genom detta upptäcka mer av fenomenet som är upplevt ( Guerrero-Castañeda, de Oliva Menezes & Ojeda-Vargas 2017, s. 2). Även detta återkopplar således till begreppet livsvärlden. Gallagher beskriver det också som att man kan vara non-reflective, vilket kan ses som att man inte ska vara självmedveten om vad man svarar (Gallagher, 2012, s. 127). Man kan också beskriva det som att respondenten ska bli varse det som är “unnoticed” ( Høffding & Martiny, 2015, s 553). Gallagher (2012) skriver vidare
“the idea of a pre-reflective self-awareness is that it runs along with first order experience. If you ask me to reflect on [...] what I was just thinking about, I would engage in a reflective act and take up a certain perspective [from] the thought [...] all the experiences are experienced (pre-reflectly or tacily) as myexperiences, as experiences I am undergoing or living through. Pre-reflective self-awereness, then [...] presents me with an immediate and non-observational sense of self in the what it is like quality of experience.“ (2012, s. 127-129).
Alltså, på samma sätt som man som intervjuare ska försöka komma bort från det “naturliga” eller det man närmast kommer att tänka på ( reduktion, epoché) — på samma sätt ska respondenten komma förbi det den först och mest ytligt tänker på, komma ifrån sin självmedvetenhet (bli pre-reflective).
Metodologi
Inom fenomenologi är det fokus på att beskriva fenomenet, vilket gör att forskningen får en beskrivande karaktär, utan att för den delen tappa det kvalitativa fokuset, vilket denna uppsats bygger sin grund på. Under detta avsnitt beskrivs inledningsvis vårt forskningsområde, därefter beskriv vår metod för intervjuer respektive den fenomenologiska analysen av dessa. Men först lite tankar om fenomenologi.
Under åren på utbildningen har vi, genom kurser och litteratur fått en bild av vad en attraktiv stad innebär. Detta gör att vi har väldigt mycket tankar som vi skulle försöka reda ut. Forskning är vanligen uppbyggd kring att forskaren bygger sina slutsatser kring ett ganska bestämt område och söker svar, eller bevis, kontrollerar hypoteser på ett scenario — att det är detta som skapar kunskapen. Detta innebär i större utsträckning att man anpassar ämnet efter en själv och det kan göra att man missar väsentlig information kring fenomenet. Fenomenologin kommer hjälpa oss i arbetet med att få en beskrivning av fenomenet attraktivitet genom att förflytta fokus från oss själva och den information som vi, krasst sett, väljer att läsa och poängtera med hjälp av.
Fenomenologin bygger inte på traditionell forskning, genom sitt fokus på vad i stunden snarare än varför.Genom att förstå attraktivitet ur ett fenomenologiskt perspektiv kommer bli en vägledning för resten av arbetet: det är ur den empirin som sedan den kritiska analysen kommer ta sin utgångspunkt i. Detta innebär att befintlig forskning inte kommer förbises under hela arbetet, men det kommer att tydligt framgå när så sker. Det innebär däremot att den befintliga forskningen kommer “plockas bort” i andra delar: de som är fenomenologiska. Detta kan också visa på om empirin skönjer samma bild av fenomenet som vi tidigare haft eller om det blir en annan bild. Ur detta blir vår studie även ett sätt att undersöka hur fenomenologi skulle skilja sig från andra metodologier som annars är vanligare inom forskningsområdet byggd miljö.
Forskningsområde
Fenomenologi är i grunden en filosofisk inriktning, men har utvecklats till att även vara en forskningsmetodologi där just kvalitativa intervjuer är den metod som vanligen används. Fenomenologi har, i linje med vad just en filosofi bör, ett förhållningssätt till hur världen är förskaffad och vad våra handlingar i vår värld är en del av. Fenomenologin har en tydlig ontologi och epistemologi (Gallagher, 2012, s. 10). En ontologi är hur man förstår universums, människans och samhällets sanna natur och ursprung (Patel & Davidsson, 2011, s. 15). Epistemologi är kunskapsfilosofi, det är “läran om kunskapens ursprung och giltighet” (Patel & Davidsson, 2011, s. 17). Fenomenologin försöker inte hitta någon underliggande mening med vad personerna säger, den skiljer sig på så sätt
i från hermeneutiken och socialkonstruktivismen, som båda försöker se strukturer i en större grad, men denna relation är något outforskad och det blir spännande att se hur det utvecklar sig.
Fenomenologi är inte särskilt vanligt inom byggd miljö; det förekommer idag i större utsträckning inom till exempel omvårdnadsforskning, vilken är den inriktning vi fått bli inspirerade av. Till viss del används det inom stadsplanering, men i dessa fall är det oftast riktat mot “privatpersoner”, inom till exempel bostadsfrågor (se till exempel Listerborn, 2018). Fenomenologiska studier som blandar in professionella planerare har vi hittat desto färre exempel på. Metodologiska artiklar som vi framför allt inspirerats av är Framing a phenomenological interview: what, why and how, A Method of Phenomenological Interviewing och Characteristics of the phenomenological interview in nursing research vilka alla skrivits inom fältet omvårdnadsforskning; dock är dessa artiklar skrivna så att de går att applicera på andra ämnen, vilket de också uppmanar till (se till exempel H øffding & Martiny, 2015, s. 548). Till ovan nämnda artiklar är vi inspirerade i relation till intervjuerna medan vår fenomenologiska analys är inspirerad av artikeln av den polska artikeln Praktyczny przewodnik interpretacyjnej analizy fenomenologicznej w badaniach jakościowych w psychologi (Pietkiewicz & Smith, 2012; se också Bjurwill, 1995) som används inom kvalitativ psykologi.
Metod - Fenomenologiska intervjuer
Den absolut vanligaste typen av metod inom fenomenologi är att göra intervjuer (Bevan 2014, s. 137-138; Bjurwill 1995, s 81). Detta är också den metod vi valt. Det finns andra metoder än intervjuer (utan att ha kommit i kontakt med några), men just tanken att låta någon annan komma till tals och studera dess situation, livsvärld, finner vi svårt att göra på annat sätt än i en intervjusituation.
Vi har valt att genomföra fenomenologiska intervjuer med professionella planerare. Med professionella planerare tillskriver vi de som jobbar med att staden i det avseendet att det görs på ett utvecklande sätt — det vill säga att de planerar något nytt, ett nytt hus eller en stadsdel, exempelvis planarkitekter, planeringsarkitekter eller strateger. Vi ville också intervjua just de som jobbar med visionsplaner och plandokument, på grund av vårt forskningsproblem. Denna grupp anser vi vara den mest intressanta gruppen — det måste få påstås att de är de som jobbar i största grad med utvecklingen av staden. Vi har under utbildningen stött på många olika sätt att skapa en stad på, mer eller mindre uttalat attraktiv. Hur är det då med de planerare som jobbat ett antal år i branschen, och som måste ha mycket tankar kring fenomenet? Vad är det de åsyftar i sina formuleringar eller har de några andra tankar kring det hela? Därför finns det ett intresse att intervjua just dem för att få reda på mer. Såsom politikerna använder “värdeord” gör också planerare — vem gör inte det? De
tordes ha gått en liknande utbildning som vår, med en viss nivå av teoretisk kunskap. Samtidigt, eftersom att de jobbar på en politisk arena, tänker vi att de på sätt och vis också kan tala för politikerna genom någon slags förståelse av politikernas syn. En förhoppning finns också att vi genom dem kunna sträcka oss åt “andra hållet”, få en insyn i medborgarnas behov och intresse genom den kontakt som de (planerarna) må ha med dem (medborgarna). Detta gör att vi får en bredd när vi väljer att intervjua denna yrkesgrupp. Kvale & Brinkmann (2009) talar om att de man intervjuar kan vara antingen informant eller representant. I det första fallet innebär det att urvalet görs utifrån hur insatta de är i ämnet (att de kan informera bra). I det andra fallet handlar det lite djupare om att fånga representanter för speciella tankar eller föreställningar — detta innebär att den man intervjuar utgör en del av det fenomen som studeras (Möllerström, 2011, s. 54). I praktiken kan distinktionen vara mer flytande än så (jfr Dannestam, 2009). Men i vilket fall anser vi att representant är ett bra uttryck för våra intervjupersoner: de är inte “bara” informanter, utan hjälper djupare till att förstå fenomenet då de är en del av detsamma.
Respondenter
Vi har valt att genomföra fenomenologiska intervjuer med 4 stycken professionella planerare. Intervjuerna varade mellan 35 min och 1 timme vardera. Alla intervjuerna har skett på respondenternas arbetsplatser under vecka 12 och 13 år 2019. Nedan redovisas respondenterna, vilka vi har valt att hålla anonyma då några av dem ville detta. Att de ville vara anonyma blev inget problem för oss då vi ändå inte tänkt fokusera på dem som individer utan på det fenomen de pratar om. Vi vill dock få fram individens röst, men även här finner vi att det inte behöver skrivas ut namn.
Respondent 1 - R1
Är utbildad landskapsarkitekt och jobbar på ett konsultbolag och är chef på sin avdelning.
Respondent 2 - R2
Är utbildad inom hållbarhet och jobbar som hållbarhetsstrateg på ett arkitektkontor i Malmö.
Respondent 3 - R3
Är utbildad planeringsarkitekt och och är anställd på konsultbolag i Malmö som planarkitekt.
Respondent 4 - R4
Jobbar på en Skånsk större kommun på strategiavdelningen med sociala konsekvensbedömningar, har grundutbildning som husarkitekt.
Även om respondenternas svar i den fenomenologiska analysen ännu inte är nämnda än redovisar vi redan nu våra tankar om respondenterna ingångar och
svar. Respondenterna har alla olika arbetsuppgifter vilket även avspeglar sig i deras svar, vi kan se att deras arbetsbeskrivning är utgångspunkten för deras svar. Deras svar kan läsas under avsnittet “Fenomenologisk analys” och där redovisas de under olika teman. Ibland pratar de om samma tema, ibland tycker de lika i dessa teman och ibland olika. I vissa teman är det bara en eller två som pratar om det och i andra teman har alla något att säga.
Under den första intervjun som var med R1, var det mycket fokus på olika skalor. Dessa ofta kopplade till det stora och det lilla, exempelvis go-kaffe på hörnet och stora infrastruktursystem.
R2 har en nära relation till begreppet attraktivitet då respondentens uppdrag som processledare inom social hållbarhet är att bryta ner vad begreppet attraktivitet faktiskt betyder därav fick denna ingång (och andra begrepp) stort utrymme under intervjun.
När vi intervjuade R3 upplevde vi att respondenten hade en klar bild av vilka delar en attraktiv stad har. Hon redovisas fyra delar vilket gav ett helhetsperspektiv. Detta tror vi ligger i linje med att R3 arbetar på en övergripande nivå, i och med sin roll som planarkitekt. Respondenten förtydliga många gånger att svaren hon ger beror på situation.
R4 poängterar inledningsvis att hens utgångspunkt, i relation till attraktivitet, handlar mycket sociala frågor, hälsa, trygghet samt tillit och tolerans. Hur kan stadsplaneringen användas för att underlätta för trygghet? Vidare poängterar R4 att hen inte använder ordet trygghet för då tror folk att hen pratar om kriminalitet och otrygghet därför säger hen tillit och tolerans istället. Detta är något som inledningsvis visar sig i intervju, men när vi granskar de svar som vi redovisar från hen ovan ser vi att respondentens arkitektutbildning även syns i hens svar då hen pratar om att arkitekturen måste vara mångfacetterad.
Mer ingående relaterat till det vi skriver om i avsnittet “Samhällets förutsättningar” (s. 38) kan vi se att de som jobbar med sociala frågor R2 och R4 ser problematik i att rikta sig mot de som betalar mycket i skatt och att endast göra det kan ses som ett problem gällande social hållbarhet. R3 uppehåller sig inte i ämnet medan R1 menar mer att det är bra att skapa kluster osv. Och därmed är hen inne på hur man kan främja den outtalade drivkraften att skapa attraktivitet som vi kan se R2 och R4 kritiserar. Att R2 och R4 har gemensamma ståndpunkter anser vi har att göra med att båda arbetar med social hållbarhet och därmed är deras ingångar att se till alla individer i samhället. Men när frågorna rör sig mot en politisk inriktning blir svaren slingrande. R1 däremot arbetar inte med dessa frågor och har suttit i ledning för företagsnätverk kopplade till stadsdelar i en av sveriges största städer. R3 pratar inte i riktigt i dessa termer, och kommer aldrig riktigt in på politiska frågor utan pratar diplomatisk kring frågorna. Detta ser vi som ett tecken på att det är ett politiskt ämne och respondenten vill inte välja sida.
Vårt angreppssätt
När vi förberedde intervjuerna skapade vi inte någon intervjuguide i traditionell mening, då det inom fenomenologin inte finns bestämda följdfrågor H øffding & Martiny, 2015, s. 549). Vi övade istället på olika intervjusituationer, med lite fraser som kan ställa för att få dem att utveckla — främst inspirerade av Den kvalitativa forskningsintervjun (Kvale & Brinkmann, 2009). I detta innefattas också hur vi skulle förklara syftet och intervjuns upplägg för respondenten i en grad som var informerande men inte oroande eller påverkande. När intervjun börjat frågade vi om vi fick spela in, vilket alla godkände. Vi bestämde också att vi skulle avsluta intervjun med att fråga om de ville tillägga något, för att utveckla och reflektera som är något av ett mantra i fenomenologin för att få en djupare förståelse. Direkt efter vardera intervju satte vi oss ned och sammanfattade de första intrycken från intervjun för att dessa inte skulle gå förlorade.
Det man vill åstadkomma i intervjusituationen är att respondenten presenterar ett “ärligt svar” på så vis att denne inte svarar på ett sätt som hen tror är “rätt” eller “förväntat” utan det som den själv tycker och vill svara. Därför är det också viktigt att inte ställa ledande frågor, och det åstadkommer man genom att som intervjuare gå in i nämnda reduktion (Høffding & Martiny 2015, s 552; Bevan, 2014, s. 137).
Vi ska alltså varken styra intervjun mot våra ärenden eller läsa in egna tolkningar. Det handlar inte om att “glömma” världen utanför för gott, utan det är ett förhållningssätt i metodologin. Detta gör att vi kan fånga upp intervjupersonernas infallsvinklar kring ett fenomen och ställa följdfrågor och utifrån detta, får fram deras egna åsikter (Patel & Davidsson, 2011, s. 82-83). Guerrero-Castañeda, de Oliva Menezes & Ojeda-Vargas (2017) beskriver det som att intervjuaren är ett instrument för att fånga och “samexistera” med fenomenet (s. 2).
Tanken i en fenomenologisk intervju är alltså att intervjuaren ställer en fråga där respondenten ger ett svar till intervjuaren, intervjuaren analyserar sedan detta svar snabbt för att kunna ställa en följdfråga, detta illustreras i Figur 2. Detta genererar ett till svar som intervjuaren analyserar och sen fortsätter detta. (Høffding & Martiny 2015, s. 542). Vidare är det även viktigt att följdfrågorna är klargörande, och därmed är aktivt lyssnande viktigt (Bevan 2014 s. 137-139).
Figur 2: Illustrationer över en fenomenologisk intervjusituation.
Utöver de grundläggande fenomenologiska förhållningssättet som vi beskrivit ovan har vi även inspirerats av av Bevans (2014) struktur för en fenomenologisk intervju, som består av tre delar: Contextualization, Apprehending the Phenomenon och Clarifying the Phenomenon (ibid, s. 138-142). Contextualization handlar om att vi som intervjuare ska få en bild av den kontext som personen skapar mening ur. Dessa frågor ska ställas så respondenten beskriver en situation där den är i relation till fenomenet. Det kan ses som en inledning i intervjusammanhanget, ett mer deskriptivt och narrativt frågande, för att få en förståelse för sammanhanget. Nästa steg, Apprehending the Phenomenonhandlar om att få en bild av hur fenomenet faktiskt upplevs av respondenten. För att få tillgång till detta ställs strukturella och beskrivande frågor. Genom detta skapas ett djup i intervjun och vi får tillgång till modes of appearinggenom att låta personerna fritt beskriva deras tankar. Det sista steget, som kanske får ses som det viktigaste och samtidigt det svåraste är Clarifying the Phenomenon. Detta handlar om att forskaren ska komma djupare in i fenomenet. Forskaren ska få fram olika aspekter av fenomenet och se hur respondenten förhåller sig mellan dessa aspekter, genom att respondenten blir pre-reflective. Ur detta ges meaning och imaginative variation, vilket kan beskrivas som att man börjar få en bild av fenomenet och ställer därefter frågor, utifrån detta, för att få bredare beskrivningar och perspektiv.
Genom det fenomenologiska angreppssättet finns en struktur och riktning i intervjuerna, trots känslan av en ostrukturerad och öppen intervju. (Bevan 2014, s. 138) Genom detta angreppssätt menar vi att vi genom att rikta frågorna mot just det respondenterna säger lägger fokus på sakens natur i relation till respondentens livsvärld.
Reflektion kring intervjuerna
I de intervjuer vi har genomfört har personerna vi intervjuat varit i maktposition i förhållande till oss. Allt som oftast inom fenomenologisk forskning är det tvärtom och därför är många tips om hur man ska “gå varsamt fram“. Det har varit snarare tvärt om för oss, vilket har krävt att vi varit pålästa och agerat professionellt, för att kunna skapa mer symmetri i samtalet (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 163). Trots detta har det varit svårt att få respondenterna att både förstå sig på och engagera sig i en fenomenologisk intervju. Ingen av respondenterna hade deltagit i en fenomenologisk intervju vilket gjorde att de inte visste vad vi som intervjuare förväntade oss av dem. Vi kan förstå detta då även vi tyckte att den fenomenologiska litteraturen stundtals var väldigt filosofisk, och emellanåt ställde vi oss frågan om till vilken grad det går att uppnå att exempelvis vara pre-reflective eller till fullo nå livsvärlden. Men, trots allt är fenomenologin en ambition, en strävan ditåt, och man blir aldrig riktigt klar.
Efter att ha gjort dessa intervjuer finns det anledning att fundera på i vilken grad det var rätt val att använda sig av just fenomenologiska intervjuer inom vårt forskningsområde. Vanligen används inte denna typ av intervjuform inom forskningsområdet byggd miljö och ingen av respondenterna hade varit i kontakt med en fenomenologisk intervju i sin tjänst tidigare. Vi kände att respondenterna gjorde allt för att svara på våra frågor men vi tror att vi gjorde det svårt för dem. De var tvungna att gå utanför sin vad som vanligtvis är bekvämligt för dem och svara på ett frågor som de tidigare inte gjort. Några av respondenterna upplevde att de fått nya insikter i och med vårt samtal, vilket såklart är bra. Men vi kan även se att det var svårt för dem att bredda sina tankar. Vi tror att detta kan ha att göra med att de ska plocka fram svar från sina erfarenheter i yrket samt sin utbildning. I de artiklar som vi inspirerat av vilka handlar om omvårdnad, är det upplevelse och känslor som är de som undersöks. Vi tror att det är lättare och eventuellt mer passande att göra denna typ av intervju när det är just upplevelser och känslor som är i fokus, istället för intellektet. Detta för att när vi pratar utifrån våra känslor så pratar vi från hjärtat och där flödar orden utan att en analys görs. Därmed menar vi att just fenomenologi inte var en optimal metodologisk ingång i vårt fall.
En till utmaning med vår metod var att våra frågor skulle produceras under intervjuns gång, i och med den “lösa graden av strukturering”. Det gällde därmed att vi var förberedda och hade jobbat upp en färdighet (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 32) Många forskare påpekar vikten av erfarenhet för att göra bra intervjuer. När vi genomfört dessa intervjuer förstår vi vikten av detta, eftersom vi med bristande erfarenhet, upplevde intervjuerna som en stor utmaning. Därmed uppskattade vi varandras trygghet och stöd: det hade varit svårt att genomföra intervjuerna själva.
Metod - Fenomenologisk analys
I denna analys är vårt ramverk inspirerat av Pietkiewicz & Smiths (2012) artikel A practical guide to using Interpretative Phenomenological Analysis in qualitative research psychology. Grunden i denna artikel är IPA (Interpretative Phenomenological Analysis) men vi följer inte författarnas exakta steg men vår utformning är därför endast i linje med IPA. Därmed har vi under vår analys har vi haft två olika ingångar: emic och etic (Pietkiewicz & Smith, 2012).
Vårt angreppssätt
Angreppssättet i den fenomenologiska analysen är begreppsparet emic och etic. Emic-ingången tolkar vi i linje med fenomenologins “sätta inom parentes“ som redovisas under avsnittet med samma namn. Genom detta belyser vi forskningens problem, men vi kommer inte åt det respondenten inte själv har tillgång till. Därför har vi även eticangreppssättet som tillåter oss att frångå detta och tittar därmed på data från en utomståendes perspektiv, vad är det respondenten faktiskt menar. Detta ger oss tillgång till det respondenten själv inte har tillgång till och därmed hade vi möjlighet att utveckla djupare teoretiska insikter. Detta har hjälpt oss dra vissa slutsatser i den analys som redovisas. Pietkiewicz & Smith (2012) menar att vi behöver förmånga att vara tålmodiga, systematiska och vara öppen för en annans persons synsätt för att kunna göra en rigorös analys. Detta är tankar vi haft med oss under analysens gång. Nedan redovisas de steg vi gjort.
Steg 1 Transkribering – inläsning
Vi började med att transkribera alla intervjuer, vi hade inte fokus bara på de ord som sades utan även röstläge och rösthastighet. Efter detta läste vi igenom materialet ett flertal gånger för att lära känna materialet, samtidigt gjorde vi anteckningar i marginalen och strök under stycken och ord som utmärkte sig. Här hade vi fokus på det respondenten sa. Vi skrev därefter en enkel sammanfattning av det som framkom i respektive intervju.
Steg 2 Tematisering
Nästa gång materialet lästes igenom var fokus på att hitta temaord för att få en struktur på materialet. När vi hade några temaord började vi tematisera efter dessa men när läste igenom materialet från början tillslut igen uppkom nya temaord. Vi tillät oss utveckla dessa för att vi skulle följa materialet, därmed hade vi väldig många temaord. Genom detta utvecklades ännu en gånga nya temaord där flera temaord kategoriseras under. Samtidigt med detta skrev vi ner våra tankar och funderingar kring de olika temaorden. Arbetet med tematisering pågick i flera vändor men tillsut fick vi ihop pusslet. I Figur 3 illustreras detta
förlopp där intervjuerna analyseras och leder till temaord. Att vi inte låste fast oss i den första uppställningen av tematisering fick vi en bredare och djupare tematisering. Genom detta får vi tillgång till respondenternas livsvärlden, och får access till första persons perspektiv, (Høffding & Martiny 2015, s. 543). Intervjun blir därmed ett redskap, medan det är analysen som är en “konservöppnare” för respondenternas livsvärld och dess strukturer.
Steg 3 Utomståendes perspektiv
I de ovanstående har vi använt emic-ingången. Men detta steg förflyttar vi oss till etic ingången. Här såg vi materialet ovanifrån och tillåter oss själva att frångå “sätta inom parentes” och låter oss tänka fritt, vad är det som respondenterna säger, vad ser vi som de själva inte ser? Dessa tankar skrevs ner i anslutningen till transkriberingen. Att vi växlade mellan emic och etic gjorde även det att vi kunde göra en djupare analys och se kopplingar mellan respondenternas uttalanden. Resultatet från detta steg är inbakat i den tematisering som redovisas i den fenomenologiska analysen. Det ska även tilläggas att steg 2 och 3 gjordes i viss mån parallellt.
Figur 3: Illustrationer över en fenomenologisk analys.
Steg 4 Tidigare forskning - kritiskt urbanteoretiskt förhållningssätt
Ofta följs en fenomenologisk analys av en diskussion i relation till tidigare forskning (Pietkiewicz & Smith, 2012). Detta har vi också gjort för att få en inblick i skillnaden i det svar som vi fått och det svar som getts av tidigare forskning. I detta steg väljer vi att ha ett urbankritiskt perspektiv. Se mer ingående hur denna analys gjorts under avsnittet “Ett kritiskt urbanteoretiskt förhållningssätt” (s. 42).
