Vilka är vi? Vilka bör vi vara? Vilka kan vi vara i denna planering? Vart skulle planerarens roll sammanfattas i arbetet? Några grundläggande sammanfattningar gjordes i den fenomenologiska analysen.
Som stadsplanerare måste man göra en avvägning mellan teori och praktik (se Andreasson, 2017). Vi kan inte “stadsplanera” utan någon bakomliggande teori eller tanke. Men hur mycket ska man vara fast vid en teori, en metod? Legeby et al (2015) menar att forskningen kan hjälpa planerarna med analytiska verktyg och identifiera frågeställningar — samt tolka och förstå konsekvenser (s. 5-6). Gunder (2006) poängterar akademins ansvar att försvara de sociala frågorna inom planering (s. 218). Dessa resonemang känns viktiga och som något vi genomgår just ju. Med en större förståelse bland stadsplanerare kommer också möjligheten till en bättre stadsplanering, till en bättre stad. Westin (2010) skriver:
“i stadsplaneringsdiskussioner, vilka kan beskrivas som en diskursernas kamp, har [...] planerare mer makt än lekmän — både när det kommer till att definiera verkligheten och att förvandla denna formulerade verklighet till sten” (s. 50).
Detta är inte någon ny “rationell era”. Det är inte en era av oss “smarta” som ska planera bort det nuvarande. Det handlar dock om att förstå sin historia och kunna bygga vidare utifrån detta. Ta initiativ. Det innebär dock inte att man som stadsplanerare kan blidka någon kritisk urbanteori på annat sätt än i små steg. Vi kan inte ha ett tunnelseende — vi måste vara pragmatiska, kontextuella och professionella; det handlar inte om att bli en aktivist som inte förhåller sig till omvärlden. Men man måste däremot ställa sig frågan om det finns alternativ och undersöka dem: det är inte att vara aktivist. Stadsplaneraren ska vara politikens förlängda arm och realisera politiska mål (Westin, 2010, s. 186). Granberg (2004) adderar att vi också ska verka för allmänna intressen (s. 50-51). Hur kan vi göra det på bästa sätt? Det är svårt att få till en förändring, för den nyliberala
stadsplaneringen är bekräftande och stigberoende genom att allasom har intresse i den blir också ekonomiskt belönad. Ja, man skulle kunna kalla det för en snärjd hegemoni, vilket Dannestam (2009) också reflekterar kring och skriver
“likt nedsippringslogiken inom en stad för diskursen om staden som tillväxtmotor med sig ett budskap om att alla tjänar på [det][....]. Om alla vinner blir det svårare att formulera avvikande uppfattningar” (s. 228).
Hur kan vi som planerare sätta oss själva inom “parentes” och vilja planera för något annat? Fenomenologin blir en slags guide, återigen. Hur kan vi verka för allmänna intressen och samtidigt för de politiska målen; politiska mål som kanske får anses brista när det kommer till att tjäna allmänna intressen?
Vi är också medvetna om, såklart, att inte alla planerare har ens den minsta synpunkt på nuvarande stadsplanering. Vi ska heller inte bli talespersoner för någon slags ideologisk eller politisk strömning; inte heller låsa oss kring en självklar ideologisk åsikt. Men, vi måste ändå få anse oss kloka när vi säger att vi har ett ansvar. Vi ska, återigen, verka för allmänna intressen. Vi ska, och vill, planera staden. Planera för en bättre stad.
Svår process
Något som framkommit under intervjuerna är den komplexa planeringssituation vi/de lever i. Det finns många aktörer med stor risk för konflikter. I detta har “attraktivitet” blivit ett ord, situation, fenomen att samlas kring för att få processen att flyta.
“ vi reder inte ut våra målkonflikter, eller tar oss tiden att, är det verkligen det här vi ska eftersträva [...] Genom att använda ett begrepp, som kan betyda olika saker, så kan ju två personer gå in i ett samtal, och använda samma begrepp, men avse olika saker [...] Vi har olika referensramar, vi kommer ifrån olika sammanhang, och ju större och fluffigare begrepp, desto mer kan det rymmas i det [...] om vi inte definierar det specifikt, om inte vi aktörer som ska arbeta tillsammans, pratar om vad det är för något, i det specifika fallet, så är min erfarenhet att vi kan gå ganska långt i en arbetsprocess, och säga att vi är överens, utan att faktiskt vara det, om vad det är vi ska uppnå och hur vi ska göra det”. (Respondent 2, intervju)
Detta är ett annat perspektiv på fenomenet. Från att tillskriva det en hel stadsplanering till att bli en “mötes-avslutare”. Men allt hänger ihop, på något oförklarligt vis. Vi håller verkligen med i detta. Tunström (2009) skriver:
“många kan sluta sig till att exempelvis mångfald [attraktivitet, vår anm] är något positivt, många kan fås att arbeta för det, utan att det egentligen betyder samma sak för dem” (s. 124)
Vi kan inte ha en stadsplanering där detta viktiga fenomen blir till ett begrepp som förminskar diskussionen kring just detsamma för att det är “enklast så”, att det upprätthåller hegemonin bäst då. Begrepp eller fenomen som också är
“enkla” att hålla med om. Vi måste istället ha en stadsplaneringsdiskussion där vi både planerar för en attraktiv stad och, om vi nu väljer att använda begreppet, uttalarattraktivitet/attraktiv stad med största fokus och vilja att också skapa det vi pratar om. Det ligger ett ansvar för oss att när vi bedriver stadsplanering också planera den mest attraktiva staden. Största nyttan (se utilitarism Johansson & Khakee, 2009, s. 34ff).
Vissa respondenter proklamerar att de inte använder begreppet (attraktivitet): men de måste, väl, fortfarande planera för fenomenet, men allt vad det innebär. Det måste kommenteras att frågor om man blir mer effektiv för att man definierar begreppet skulle vara bra eller inte är inget vi kan svara på entydigt. Visst är det bra om man är överens om det gör att det går smidigt, men är man överens om “fel sak” (vilka vi nu är att få avgöra det) — vad spelar det då för roll?
Funktionell dumhet
Westin (2010) skriver att “planeraren ses [...] som en del av ett tankekollektiv och som bärare av en viss tankestil” ( s. 28). Ett begrepp som framkom i en av intervjuerna är funktionell dumhet. En delförklaring till planerares “gemensamma åsikter” kring vad en attraktiv stad är, är just funktionell dumhet. Med detta begrepp kan man påstå att enskilda planerare kanske tycker saker som kanske inte uppfattas i det stora hela — man är funktionellt dum för att det är enklast så. Alvesson och Spicer (2018) förklarar det som:
Den [funktionella dumheten] är inte på något sätt abnorm och den skapar inte total ödeläggelse. Dumheten är ofta lågmäld, implicit och består av en blandning av acceptabla och dåliga resultat [...] Ofta är den accepterad och belnad. Den mesta dumheten inom företagsvärlden existerar i form av funktionell dumhet. Detta involverar snävt tänkande snarare än ren tanklöshet (s. 81-82).
Den sista meningen är intressant, att det involverar snävt tänkande. För att applicera detta på stadsplaneringsssammanhang, man tänker inte på konsekvenserna, och det sker när man inte kommer överens. Man kan komma överens fel, för det. Man skulle i detta kunna påstå att planerarekåren sluter sig, i stort, kring en version av att utveckla staden. Författarna menar vidare att det är enklast (som individ) att anpassa sig till gruppen, inte ifrågasätta ( ibids.85-86). Det är också ett sätt att undvika konflikter, att vara “överens” aktörer emellan. em vill, på individnivå, ifrågasätta när det står mycket på spel? Respondent 2 reflekterade kring detta som något som sker mellan aktörer, där justattraktivitet inte definieras i ett inledande skede utan diskuteras långt senare när det skapats en målkonflikt. Detta leder till sena och snabba kompromisser och därmed ett sämre resultat.
“Jag tror att attraktivitet egentligen är mer verkningsfullt som ett utgångspunkt för ett samtal än som en slutpunkt” (Respondent 2, intervju)
Om vi ovan proklamerat för att attraktivitet är ett “bra” begrepp för att komma överens och därmed avsluta (undvika) en diskussion menade respondent 2 (se ovan) att det snarare bör användas som en startpunkt. Att det såklart är en vision man skriver under på men att det då måste bli en (större) diskussion kring det. Minska den funktionella dumheten kring fenomenet. För mer reflektioner kring detta, se avsnitt “I Behov av definition” (s. 37). Det är en väldigt intressant slutsats, men för att vara lite hård är frågan om problemet ändå inte kvarstår. Inget fel på ambitionen, samt att det är bra för att undvika målkonflikter och få en bättre arbetsprocess. Men samtidigt kanske man ändå måste vara lite funktionellt dum och på så vis (tillfälligt) få en sämre arbetsprocess. Att ha begreppet som en startpunkt är däremot bra för att, som planerare, kunna uppmärksamma andra aktörer på aspekter som vanligtvis inte diskuteras i dessa nätverk. Lite för ursäktande, men hur ska någon veta om denne gör fel om ingen någonsin ifrågasätter. Det kanske inte händer något första gången, men en tanke kan ha såtts. Så kommer man framöver överens om något, något bra.
Det är svårt att inte falla in i gamla hjulspår, eller att inte fortsätta på samma. Men vi måste lära oss att problematisera samtiden, ta till sig den. Enas att det pågår misstag, så att vi inte begår samma misstag igen. Men det är svårt, som sagt. Verkligheten, planeringen, opererar, i större utsträckning än någonsin, inom en “one-size-fits-all”-marknadsmodell som förminskar andra möjliga alternativ hos de som praktiserar planeringen (Baeten, 2012, s. 208; Andreasson, 2017). Där stigberoendet är stort, det blir i princip ett slags “muterande”, där ideerna nästlar sig allt längre in och blir svåra att reda ut.
Slutligen, att använda “attraktivitet” som en slags tom beteckning, eller flytande signifikant i någon slags idé om att alla kan enas om det ger en förminskning av dess politiska vikt och dess utfall. Är detta ett hållbart förhållningssätt? Kan vi bedriva planeringen så? Kan vi skapa miljöer, utveckla fenomenet, utan att egentligen riktigt veta — eller åtminstone inte påtala vad det innebär? Nej, och det är vi levande bevis på!
Vi ser till att staden ärattraktiv. På vägen, när vi gör den attraktiv vill vi se till att det går till på ett bra sätt. Det är vi ett levande bevis på.
Stadsplanering är politik — en vald sådan
Idag görs stadsplaneringen allt mer opolitisk och allt mer “självklar”, och att planeringen kämpar för att bli allt mer konsensusinriktad och i detta försvinner den politiska aspekten (Tunström, 2009, s. 174-175). Tvärtom borde den se det politiska i sina normer, idéal och syften och fundera över om den ska sträva efter konsensus? Samtidigt är det bra att prata om sin syn på attraktivitet, “bli en startpunkt snarare än en slutpunkt” som respondent 2 varit inne på. För i just
detta kan man också visa på att man tycker olika, att det finns olika idéal — så vi ser inte det som ett sätt att finna konsensus. En attraktiv stad handlar inte om att finna konsensus. En stad är, i detta förhållningssätt inte en stad eller har ett epitet. Det finns en mångfald. Chantal Mouffe (2008) får återigen konstatera att det måste få finnas en konfliktpräglad konsensus (s. 55). Ordvalet “konfliktpräglad konsensus” är intressant då det visar på en pragmatisk inställning till stadsplaneringen. Någon slags “konsensus” måste såklart finnas för att ens kunna bedriva stadsplanering, men den måste utmanas och problematiseras. Den måste präglas av konflikter. Nyanserna är viktiga här. Mouffe (2008) får komma till sin slutsats:
“Det handlar om att inse att ett demokratiskt samhälle innehåller en mångfald intressen och krav som visserligen befinner sig i konflikt och aldrig kan bli slutgiltigt försonade, men som trots detta måste betraktas som legitima” (s. 117)
Tunström (2009) gör en avslutande reflektion i sin avhandling där hon reflekterar kring vad den goda staden är — och där fokus är på stadsidéal. Vi finner dock resonemanget till fullo applicerbart på vårt arbete; det handlar om samma sak, stadsplaneringen. Hon skriver:
“Det är sällan någon explicit debatt, men hela materialet är i sig uttryck för hur man kan ta begrepp och göra dem till sina, och därmed definiera vad den goda staden är [attraktiva staden, vår anm], liksom vem den goda planeraren är. Hela tiden finns dock möjligheten att det skulle kunna vara på något annat sätt. Det ofullständiga och det delvis öppna lämnar utrymme åt kamp kring tillslutning och definition. Det finns alltid definitioner eller betydelser som förbises, förnekas, glöms eller väljs bort. En konsekvens av slutsatserna är att det behövs fler röster, fler ideal, fler begrepp och kategorier för att kunna tala om staden [och även planera den, vår anm] på flera sätt, för att öppna upp diskursen så att den innefattar flera olika ideal och erfarenheter [...] peka på alternativa möjligheter” (Tunström, 2009, s. 175)
Vi har ett uppdrag att få in fler röster, fler idéal, fler begrepp och kategorier i planeringen av staden. Ingen kan tala för någon annan, som Westin (2010) gång på gång påpekar (s. 38ff), men vi kan försöka så gott vi kan.
Detta arbete har lärt oss mer om fenomenet attraktivitet. Vad det är och vad det gör.
Konklusion
Avslutningsvis i detta arbete kommer vi återkoppla till de forskningsfrågor som vi ställde inledningsvis i denna uppsats. Vi börjar med den första.
● Vad är fenomenet attraktivitet?
Denna fråga besvarades genom den fenomenologiska analysen. Attraktivt är något som respondenterna anser vara eftersträvansvärt och i analysen framkom följande teman.
- Attraktiva attribut i staden med parametrarna a rkitektur och utformning, funktioner och målpunkter, tillgänglighet och transport, sociala och psykologiska aspekter
- Människor är olika (och lika) - I behov av definition
- Samhällets förutsättningar - Arbetssätt
I tematattraktiva attribut i staden framkommer att arkitektur och utformning är en parameter som respondenterna pratar om i relation till attraktivitet. I denna parameter pratar de på generell nivå där de exempelvis beskriver attraktivt som gedigna material snarare än specificera material. Det framhålls att funktion ofta är viktigare än design vilket leder oss in på nästa tema, funktioner och målpunkter. Staden behöver funktioner och målpunkter för att vara en stad och möjliggöra för människors liv. Mellan dessa målpunkter behöver människor kunna ta sig på ett optimalt sätt vilket är aspekter som kommer upp i temat tillgänglighet och transport. Slutligen påverka de nämnda parametrarna den sista parametern sociala och psykologiska aspekter. Denna parameter handlar om att det ska finnas en socialt samspel och att människor ska mår bra och känna sig trygga. Vi har inte kommit fram till en sanning vilka attribut en stad ska ha för att vara attraktiv. Däremot påvisar dessa parametrar att det är dessa som är viktiga att ta hänsyn till när staden ska utvecklas.
Attraktivitet är alltså mångfacetterat, och det finns inga exakta attribut som definiera det. I temat Människor är olika (och lika) ser vi att alla respondenter menar att begreppet är subjektivt men att det finns en mindre tung sida av begreppet som är “objektiv”.
Att attraktivitet är något eftersträvansvärt var något som framkom i intervjuerna men det finns aspekter att ta hänsyn till i strävan mot detta. I temat i behov av definition synliggörs en problematik i att om begreppet inte definieras är det inte säkert att den attraktiva staden skapas. Samtidigt menar respondenterna att attraktivitet många gånger inte definieras. Denna problematik har gjort att några av respondenterna väljer att inte använda begreppet.
En annan problematik som framkommer i relation till begreppet är att städer har en outtalad drivkraft att locka skattebetalare, vilket är i linje med att det finns en konkurrens mellan städer. Detta kan leda till att alla människor inte blir inkluderade i staden. Detta framkommer i temat Samhället förutsättningar. Det är dock viktigt att diskussioner i relation till detta är vaga och diplomatiska.
I den sista temat arbetssätt framhålls vikten av att samarbeta och prata med varandra för att se till helheten, när staden utvecklas.
Det finns alltså många delar av begreppet attraktivitet, det är eftersträvansvärt men det räcker alltså inte att bara ha begreppet som mål utan det måste definieras då det kan tillskrivas många betydelser. Och därmed går vi över för att svara på nästa fråga.
● Hur kan tolkningen av detta fenomen påverka vad stadsplaneringen gör? Den kritiska analysen började med att problematisera bilden av vad staden är. Detta gjordes genom perspektivismen: vi har alla olika perspektiv, vissa mer avvikande än andra. Men det bildas ändå vissa idéer som anses som normativa.
Samhället har blivit globalt där man kan flytta till något men också från något. Städer konkurrerar med varandra, och den kreativa klassen ses som ett verktyg i tider av konkurrens och globalisering. Dessa ska lockas, attraheras. Även företag ska förmås etablera sig. Detta ses som viktigt för att få intäkter till staden. Därmed tillknyts attraktivitet vissa grupper och företeelser (Tunström, 2009, s 102).
Marknadsföring av staden är en stor del av stadsplaneringen. Planeringen av staden ska vara nytänkande för att bli attraktiv, attraherande. Den ska vara präglad av mångfald; något som forskning visar på motsatsen till: den nyliberala stadsplaneringen skapar mer segregerade städer och större klyftor, där bland annat Harvey (2011) proklamerar att alla borde ha rätt till staden (s. 134). Den bild av staden som uppmålas i marknadsföringen ska vara städad och det gör att vissa grupper och företeelser är “oönskade”, vilket skapar segregering och stigmatisering.
I marknadsföringen är stadsutvecklingsprojekt en viktig del; nya områden är till för att skapa en ny berättelse. Platserna ska förbättra stadens image och tillväxt. Även fysiska element som “inte passar in” ska försvinna, vilket gör att staden blir mer enformig och exkluderande. Det finns risk att social och ekologisk hållbarhet förminskas i fokuset på ekonomisk hållbarhet. Målet ska inte vara efter “profit”, utan efter en bra livsmiljö (Marcuse, 2012, s. 38) På grund av fokuset kommer även städers mångfald att minska, både socialt och fysiskt.
Planeringen av staden kan benämnas som stadspolitik och i denna finns det många olika aktörer. Vissa “nyckelaktörer” har mer makt än andra att definiera diskurserna vilket gör att den subjektiva delen — de flytande signifikanterna —
förvandlas till en hegemoni på ett makroplan. Alltså, det “spelar ingen roll” vad en individ tycker (på mikronivå) då det definierats på makronivå, bland starkare aktörer. Det kan beskrivas som ett elitstyre.
Varje social ordning (samhället) måste bygga på en hegemonisk struktur, det är essensen i (ordnad) politik. Idag är nyliberalismen allmänt rådande och utesluter därmed alternativ. Detta innebär en depolitisering, att man agerar som att man vet vad en attraktiv stad är. I och med att fenomenet är subjektivt, men att det ändå planeras som att det finns enbild innebär det att någon har definierat denna bild.
Denna kritiska analys belyst att det, även om det på en individnivå (micronivå) kan talas om flytande signifikant är det på en samhälleig nivå (macronivå) en fråga om att en hegemoni och depolitisering sker. Det “spelar ingen roll”, så att säga, vad en individ har för åsikter då dessa inte ändrar diskursen på ett större plan. Det kanske kan låta rimligt att man som individ inte kan påverka allt, men det slår hål på att begreppet attraktivitet skulle vara så odefinierat, speciellt när man talar om det som ett fenomen. Då blir det tydligt att det är en bild eller process som sker.
Sammanfattningsvis är det viktigt att förstå vad en attraktiv stad är— men också vad den gör. Den fenomenologiska analysen visar på vad som är, medan den kritiska visar på vad det gör.
Referenser
Litteratur
Alvesson, M. & Spicer, A. (2018). Dumhetsparadoxen: den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar. [Lidingö]: Fri tanke förlag.
Andreasson. (2017). Hämtad 2019-03-14 från:
https://stud.epsilon.slu.se/11898/1/andreasson_d_171016.pdf
Andersson, F. Ek, R. och Molina, I. (2008): Regionalpolitikens geografi: regional tillväxt i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.
Andersson, R. (1998). Attraktiva städer: en samhällsekonomisk analys. Stockholm: Byggforskningsrådet.
Andersson, R., Mandell, S. & Wilhelmsson, M. (2014). Så skapas attraktiva städer. [Stockholm]: Samhällsförlaget.
Beaten, G, 2012. I Taðsan-Kok, T. & Baeten, G. (red.) (2012). Contradictions of neoliberal planning: cities, policies, and politics. Dordrecht: Springer. Beaten, G, 2012b. I Taðsan-Kok, T. & Baeten, G. (red.) (2012). Contradictions of
neoliberal planning: cities, policies, and politics. Dordrecht: Springer. Beaten, G, 2018. I Watson, V., Gunder, M. & Madanipour, A. (red.) (2018). The
Routledge handbook of planning theory. New York, NY: Routledge, Taylor & Francis Group.
Bergström, G. & Boréus, K. (red.) (2012). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (3., [utök.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Bevan, M-T. (2014). A Method of Phenomenological Interviewing. SAGE, 24(1), 136-144.
Bjurwill, C. (1995). Fenomenologi. Lund: Studentlitteratur.
Boréus, K. & Bergström, G. (red.) (2018). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (Fjärde [omarbetade och aktualiserade] upplagan). Lund: Studentlitteratur.
Brenner, N, Marcuse, P. & Mayer, M. (2005). Cities for people, not for profit. City, vol. 13 (2), ss. 176 – 184.
Brenner, N, 2012. I Brenner, N., Marcuse, P. & Mayer, M. (red.) (2012). Cities for people, not for profit: critical urban theory and the right to the city. Abingdon, Oxon: Routledge.
Cars, G. (2011). Vad är hållbarhet? I: Urbaniserad värld - nya steg mot hållbara städer.