Ett särskilt straffansvar för arbetsgivare

genomförda efterkontroller framgår att regelverket i många fall inte efterlevs, främst vad gäller bristande anställningsvillkor men även skenanställningar. Det får också antas att det finns ett omfattade mörkertal och att det kan vara svårt att upptäcka missbruk och utnyttjande. Skenanställningar och arbetsgivare som inte uppfyller anställningsvillkoren kan undergräva och äventyra regelverket för arbetskraftsinvandring. En arbetsgivare som inte har uppfyllt vill-koren kan förlora arbetskraft genom att arbetstillstånd inte beviljas eller tillstånd återkallas. Arbetskraftsinvandraren däremot riskerar, förutom att arbeta till undermåliga villkor, att förlora sitt tillstånd för att vistas och arbeta i Sverige, sin inkomstkälla samt att bli av-visad eller utav-visad från landet. Enligt vår mening kan denna obalans leda till ett beroendeförhållande mellan arbetskraftsinvandraren och arbetsgivaren. Detta kan ge arbetsgivare incitament till missbruk av reglerna och till att arbetskraftsinvandrare utnyttjas när anställnings-villkoren inte uppfylls.

Med beaktande av ovan nämnda riktlinjer för kriminalisering före-slår vi att ett särskilt straffansvar för arbetsgivare införs när anställ-ningsvillkoren inte har uppfyllts i fall som beskrivs närmare nedan och vid en konstaterad skenanställning.

Syftet med straffansvar för arbetsgivare

Det är inte acceptabelt att regelverket för arbetskraftsinvandring missbrukas och att arbetskraftsinvandrare som en konsekvens av det utnyttjas. Förfarandet med skenanställning eller att inte uppfylla vissa anställningsvillkor är allvarligt. Ett sådant förfarande innebär påtaglig skada eller fara för skada genom att staten får problem att

upprätthålla systemet för arbetskraftsinvandring, skötsamma arbets-givare kan få svårare förhållanden genom snedvriden konkurrens och arbetskraftsinvandrarna utnyttjas på grund av bristande villkor.

Syftet med en kriminalisering är således huvudsakligen att upp-rätthålla legitimiteten för systemet med arbetskraftsinvandring med den avskräckande effekt som en straffbestämmelse normalt har.

Därigenom skapas ett effektivt medel för att motverka förfaranden med skenanställningar och att inte efterleva anställningsvillkoren.

Detta antas vidare bidra till att stärka arbetskraftsinvandrares situation och få till följd att utnyttjande minskar.

En arbetsgivare som erbjuder skenanställningar eller inte upp-fyller anställningsvillkor agerar klandervärt. Att kriminalisera dessa fall innebär inte enligt vår bedömning att det finns en risk att annan än den som visat skuld, dvs. varit klandervärd, träffas av föreslaget straffansvar. Därmed anser inte vi att skuldprincipen äventyras. Vi anser inte heller att det finns några värdefulla motstående intressen som behöver beaktas.

Alternativa metoder

Det är vidare väsentligt att ta reda på om det finns några alternativa metoder som är tillräckligt effektiva för att komma till rätta med arbetsgivare som har erbjudit skenanställningar eller inte uppfyllt anställningsvillkor. Frågan är om nuvarande lagstiftning är tillräck-lig eller om det finns mindre ingripande och alternativa metoder.

För att dömas för människohandel enligt 4 kap. 1 a § BrB, krävs att gärningsmannen genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar en person i syfte att denne ska exploateras för bland annat tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.¹³ Bestämmelsen har ett annat skydds-intresse och tillämpningsområde jämfört med vårt förslag. Om någon har utlovat en anställning och ersättning för utfört arbete utan av-sikt att erbjuda en anställning eller faktiskt betala kan, som konsta-terats ovan, bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § BrB aktualiseras.

Bestämmelsen täcker dock enligt vår uppfattning inte i alla

13 I SOU 2016:70 lämnas förslag om ändringar i bland annat bestämmelsen om människohandel.

SOU 2016:91 Överväganden

den vad vi föreslår varför den inte kan anses ge ett effektivt skydd mot att systemet för arbetskraftsinvandring missbrukas och arbets-kraftsinvandrare utnyttjas genom bristande anställningsvillkor eller skenanställningar. Vår bedömning är att detta även gäller för ocker i 9 kap. 5 § BrB. För den bestämmelsens tillämpning krävs att gär-ningsmannen begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppen-bart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå. Utlänningslagen innehåller inte heller några sanktioner mot arbetsgivare som inte uppfyllt anställningsvillkor eller har erbjudit en skenanställning. Inte heller i lagen (1982:80) om anställnings-skydd, semesterlagen (1977:480), arbetstidslagen (1982:673), arbets-miljölagen (1977:1160) eller i övrigt på det arbetsrättsliga området finns bestämmelser som kan anses omfatta och vara tillräckligt effektiva för vårt förslag om straffansvar för arbetsgivare. Vad gäller skenanställning anser vi inte heller att den civilrättsliga regleringen, exempelvis avtalslagen (1915:218) om rättshandlingars ogiltighet, är ett tillräckligt instrument för att komma till rätta med problemet.

Vår uppfattning är vidare att andra alternativa metoder såsom exempelvis avgifter och viten inte skulle vara tillräckligt effektiva.

Vi delar regeringens uppfattning som framfördes i arbetet med åt-gärder mot missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring, vilken riksdagen ställde sig bakom,¹⁴ att sanktionsavgifter inte är en till-räckligt ingripande åtgärd.¹⁵ Liksom regeringen anser vi att för att en sanktionsavgift ska vara kännbar måste den sättas i relation till arbetsgivarens ekonomiska förhållanden för att vara tillräckligt av-skräckande. Det finns en risk att sanktionsavgifter blir verknings-lösa om oseriösa arbetsgivare varken bryr sig eller har förmåga att betala avgiften. Även vid mer instabila ekonomiska verksamheter kan en straffrättslig påföljd få kännbara följder. Att dömas för ett brott får normalt uppfattas som mer avskräckande jämfört med att få ett föreläggande om att betala en avgift.¹⁶ Dessutom finns straff-rättsliga påföljder kvar längre i exempelvis belastningsregistret och kan påverka en arbetsgivares framtida förutsättningar att rekrytera

14 Prop. 2013/14:227. bet. 2013/14:SfU19, rskr. 2013/14:338.

15 Prop. 2013/14:227 s. 31 f.

16 Prop. 2013/14:227 s. 31 f.

arbetskraft från tredjeland vilket även det borde ha en avskräckande effekt.

Sammanfattningsvis är vår uppfattning att nuvarande lagstift-ning inte har en ändamålsenlig straffrättslig påföljd för arbetsgivare som erbjudit skenanställning eller inte uppfyllt anställningsvillkoren i vissa fall som redogörs för närmare nedan. Enligt vår bedömning finns det inte några alternativa metoder för att komma till rätta med problemet. Därför anser vi att det är nödvändigt att införa en straff-rättslig påföljd. En straffstraff-rättslig påföljd markerar arbetsgivarens an-svar att följa regelverket samt efterkomma anställningsvillkoren. På så sätt upprätthålls legitimiteten för systemet för arbetskraftsinvand-ring samt missbruk och utnyttjande av arbetskraftsinvandrare kan motverkas.