Överlag uttryckte de flesta barnen att man inte fick leka vild och busig lek inomhus men att man kunde "leka det utomhus om man vill".
Jag: Finns det någon speciell plats där man får leka vild och busig lek? Lovisa: Inne i skogen....och på fotbollsplanen.
Jag: Varför leker man vilt och busigt i skogen?
Lovisa: För att där ser inte fröknarna att man leker vilt och busigt. Jag: Får man inte leka vilt och busigt då?
Lovisa: Jo det får man, men det är inte så jättebra.
Jag: Då är det skönt att vara ifrån alla vuxna där inne kanske? Lovisa: Ja, då får dom så lite lugnt.
Barnet antyder i citatet ovan att de vilda och busiga lekarna inte värderas så högt av pedagogerna i förskolan när hon säger att "det är inte så jättebra" att leka vild och busig lek. Däremot berättar hon om två fysiska platser, "inne i skogen och på fotbollsplanen", där man kan leka vilda lekar i alla fall. Två barn berättade att de klättrade högre än tillåtet i träden när "fröken inte ser" eller "när dom snackar och sånt":
Jag: Varför tror ni att han klättrar i träd? [Syftar på ett foto där en pojke leker i en gran]. Jenny: Jag vet....Dessutom är det inget träd, det är en gran. [Både Jenny & Cia skrattar]. Jag: Varför tror ni de klättrar i granar?
Jenny: Jag vet inte kanske....För att det är roligt att klättra kanske. Jag: Tycker ni det är roligt att klättra?
Jenny: Ja, ibland klättrar vi i äppelträdet.
Cia: Ja det är, där nånstans, det gula. [Cia tittar ut genom fönstret och pekar] Jag: Hur känns det då när man klättrar i träd?
Cia: Jo man känner sig att man är högt uppe.
Jenny: Ja och ibland har vi, jag och Cia har klättrat högst uppe på hela gården. Jag: Har ni?
Cia: Ja, men man får inte klättra så högt. Jenny: Nä.
Jag: Man får alltså inte klättra så högt. Vem säger det då att man inte får klättra.... Cia & Jenny: Det gör fröken [säger detta samtidigt].
Jag: Jaha. Varför tror ni att man inte får det?
Cia: Men ibland när fröken inte ser det så gör vi det. Jag: Gör ni det?
Jenny: Jaa!
Cia: Ja det är jättebusigt.
Jenny: Ja, och ibland när dom inte ser heller, när dom snackar och sånt så brukar vi göra det.
Barnen berättar i händelsen ovan att de "klättrar högst uppe på hela gården" och att "man får inte klättra så högt" vilket de gör i alla fall "när fröken inte ser". Här uttrycker de direkt att de bryter mot rådande regler i förskolan. Karnevaliska aktiviteter verkar ofta ske i smyg, men inte alltid. En dag medan jag vistades i verksamheten, observerade jag en aktivitet där några barn hade byggt ett "Pippi Långstrumppussel" som tre barn sedan hoppade över och gled fram på golvet. Detta gjorde de flera gånger tills de blev tillsagda av en pedagog att sluta. Barnen log medan de hoppade och de verkade väldigt "inne" i leken. Jag frågade deras kamrater om hur de uppfattade denna lek:
Jag: Vad säger du om den leken? [visar fotot på barnen och "Pippi Långstrumpspusslet"]. Kasper: Inte kul.
Jag: Hur kommer det sig att det inte är kul då?
Kasper: För att man hoppar, och man får inte ens gå på det bildpusslet.
Lovisa: Ja, alltså, dessutom får man inte gå på det, jag har ett djurgolvpussel som jag får går på.
Patrik: Asså, man får liksom inte göra det därför man ska liksom inte hoppa över pussel man får liksom bygga pussel.
Lovisa: Mm, och när man inte ska leka med det mer så plockar man undan den.
Jag: Vem säger det då?
Patrik: Fröken, vi har bestämt man inte ska springa här inne.
Jag: Har ni bestämt det tillsammans?
Patrik: Nä, det är fröknarna.
Jag: Okej, men är det ofta att nån på avdelningen ändå busar och gör saker härinne som man inte får?
Patrik: Det är faktiskt, lite Måns och han liksom låter så här och han skriker och slänger grejer på golvet och sånt.
Lovisa: Ja också ibland blir fröknarna arg på han. Jag: Jaha..Men han leker då eller.... tror ni? Kasper: Nä han busar.
Barnen som deltog i undersökningen förhöll sig ofta ambivalenta till vad som betraktades som lek. Exempelvis kunde liknande aktiviteter ibland betraktas som lek och andra gånger som bus. Kan det vara så att barnen färgas av pedagogernas inställning till olika aktiviteter? I citatet ovan framkom det också att pedagogerna hade bestämt att "man inte ska springa här inne" vilket barnet till en början identifierar sig med. Barnen bidrar då till en homogenisering av leken och på så sätt upprätthålls de
regler och normer som råder i förskolan. I Bachtins (2007) karnevalskultur finns ingen uppdelning mellan åskådare och deltagare utan alla deltar vilket inte helt och hållet går att överföra till förskolan då även barn ibland utgör hinder för varandras lekar och aktiviteter, exempelvis genom att skvallra och tillrättavisa de barn som bryter mot regler.
6 Diskussion
Jag har haft ambitionen att låta förskolebarn komma till tals angående sitt erfarande i leken. Utifrån barns egna perspektiv på lek har jag intresserat mig för hur barn talar om karnevaliska aktiviteter i förskolan. Studien visar att barn i förskolan leker och talar om aktiviteter som kan kopplas till Bachtins (2007) medeltida karnevaliska skrattkultur. Barnen gör både aktivt och implicit motstånd mot ordning, regler och normer som råder, exempelvis genom att svära, parodiera, leka groteskt och göra förbjudna överträdelser. Analysen tyder också på att barns vildare aktiviteter förbjuds och marginaliseras exempelvis att slåss med pinnar, och att klättra högt i träd. Det finns ett visst riskmoment i några karnevaliska aktiviteter vilket pedagogerna möjligen har haft i åtanke när de förbjudit dessa. Barnen talade däremot om andra förbjudna aktiviteter som jag personligen inte kan koppla ihop med några risker. Dessa verkar istället förbjudas då de stör den ordning som tycks eftersträvas inomhus. Exempelvis är detta märkbart i händelsen där barnen hoppade över pusslet inne på avdelningen och blev ombedda att sluta. På förskolan fanns en lekhall som flera barn uttryckte att de ville leka i. Lekhallen var en stor och rymlig lokal där barnen bland annat hade gymnastik. Flera barn berättade att man inte fick springa "på dagis". Ett barn berättade att man bara fick göra det på gymnastiken och utomhus. Ännu ett barn uttryckte en längtan efter att få vara i lekhallen oftare och att hon "hade jublat och hjulat" om hon fick vara där och leka. Barnen tycks sakna att få vara kroppsligt rörliga i sina lekar vilket också karakteriserar flera av de karnevaliska aktiviteter som barnen talade om. Dessa kroppsligt rörliga aktiviteter beskrevs som roliga, framförallt tillsammans med kamraterna.
Jag vill hävda, utifrån mitt empiriska material, att barns lekar kontrolleras och begränsas till fördel för mer ordnade och lugnare aktiviteter och lekar i förskolan. Karnevaliska aktiviteter tycks marginaliseras på grund av att de kännetecknas av kaos och irrationalitet. Även Tullgren (2003) menar att kaosaktiga lekar begränsas till fördel för lugnare aktiviteter:
Lekarnas innehåll styrs bort från sådant som är obehagligt eller olagligt till förmån för det trevliga och nyttiga. Kaos har litet utrymme i lekar där pedagogerna delta[sic]. Regleringarna är inriktade på att dämpa högljudda och rörliga lekar, att reglera bort från innehåll som uppfattas som våldsamt eller på annat sätt olämpligt (Tullgren 2003, s. 83).
Jag vill hävda att det delvis krävs förbud och regler i förskolan för att karnevaliska aktiviteter ska kunna existera. Detta eftersom karnevalisk lek kännetecknas av att göra motstånd mot ordning, regler och normer som råder i förskolan. För att överhuvudtaget ha möjlighet att aktivt bryta mot regler och normer krävs det att man är medveten om dessa. På så vis bekräftar man rådande regler och normer genom att bryta mot dem; först då blir de karnevaliska. I Tullgrens (2003) analys får läsaren ta del av en observation där pedagogen Pia kommunicerar med ett barn som länge har försökt att få hennes uppmärksamhet genom att låta som en drake. "Pia: 'Är det draken som kommer igen? Vi vill inte ha drakar som sprutar eld här inne.' Pia ler mot Edvin [...] Korrigeringen är väl inbäddad i lekfull vänlighet. Så inbäddad att det ger Edvin möjlighet att bortse från den. Han fortsätter att vara drake." (Tullgren 2003, s. 68). Barnet fortsätter att leka drake och efter flera försök att få pedagogens uppmuntran korrigeras han på nytt och ger då upp och sätter sig i soffan. Han berättar sedan för pedagogen att han inte längre är drake. Barnet tycks ha kommit till insikt med att pedagogen ogillade leken när han berättar att han inte längre är drake. På så sätt lyckades pedagogen att styra leken. Jag vill hävda att flera av de observationer Tullgren presenterar kan betraktas som karnevaliska eller blir karnevaliska i senare skede ifall barnen trots tillrättavisningar leker dessa. Kanske är det så att ju mer pedagoger styr desto mer karnevaliskt leker barn i förskolan.
Barnen i min undersökning tycks vara väldigt medvetna om olika regler och normer som råder i förskolan, vilket vid första anblick inte är så anmärkningsvärt. Jag är dock imponerad över den självinsikt barnen tycks ha, så pass att de till och med aktivt bryter mot normer och regler i förskolan. Å andra sidan förbryllar det mig att barns lek i förskolan homogeniseras och normaliseras till fördel för rationella, nyttiga och lugna lekar. Enligt Tullgren (2003) är inte det största problemet att barns lek är föremål för styrning och maktutövning utan hur osynlig denna styrning är och hur självklar den tycks vara. Denna styrning menar hon oftast sker i lekpedagogiska arbetssätt där pedagogerna deltar, bekräftar och uppmuntrar "goda lekar" och korrigerar, styr och reducerar "dåliga lekar". "Barnen bakbinds i leken och är förpliktigade att leka på ett visst sätt, ett sätt som förmodligen inte ifrågasätts av pedagogerna som är satta att genomföra styrningen" (Tullgren 2003, s. 123). Denna osynliga styrning menar jag är allvarlig då barnen inte har en chans att ifrågasätta eller ens förstå vad pedagogerna
"sysslar" med. Den karnevaliska lekens existens kan enligt mig vara ett gott tecken på att barn inte accepterar att deras lekar homogeniseras och normaliseras i förskolan.
Barns karnevaliska aktiviteter bör få utrymme att existera av pedagogerna i förskolan. Den fysiska miljön behöver också vara tillåtande och erbjuda barnen platser att leka i "skymundan". Hjorth (1996) beskriver i hennes avhandling att barnen uttryckte att pedagogernas närvaro i leken spelade roll eftersom barnen upplevde att pedagogerna då hade haft större förståelse för deras lekar och inte avbrutit dem när barnen var "inne" i leken. Jag tänker att om pedagoger hade erkänt aspekter som kaos och irrationalitet som lek hade pedagogerna inte avbrutit eller förbjudit dem, i alla fall inte aktiviteter utan riskmoment. Det levda livet innehåller också risker och kanske är det mer pedagogiskt att ha en nyanserad och tillåtande leksyn, eftersom barnen i förskolan (enligt läroplanen) ska förberedas för att på sikt delta i samhällslivet?
Den dominerande lekforskningen ser leken ur ett lärande- och nyttoperspektiv och rationaliserar leken för att på så sätt ge den en "nyttig" roll i samhället. Konsekvenserna kan bli att lekens flertydighet inte uppmärksammas och vad som benämns som lek begränsas (Øksnes 2011). Den rådande leksynen homogeniserar och utelämnar vissa aspekter av lek, exempelvis den karnevaliska leken. Även barnen hade ibland ett ambivalent förhållande till den karnevaliska leken; till exempel betraktades vilda aktiviteter av barnen ibland som bus och ibland som lek, vilket skulle kunna bero på att barnen accepterar och övertar regler och normer som råder i förskolan. Barn som kritiserade kamraters aktiviteter utförde själva vid andra tillfällen liknande aktiviteter som de förut kritiserat vilket tyder på att normer och regler ibland "greppar" tag om barnen för att sedan överges.
Studien visar att barn hittar muntra kryphål (Bachtin 2007) där de kan leka karnevaliskt trots olika förbud. Barnen tillåts däremot (i viss mån) även av pedagogerna att leka karnevaliskt. Delvis genom att de tillåter barnen att leka avskilt från dem, exempelvis i "skogen". Den fysiska miljön på förskolegården är rymlig och det finns gott om träd och platser som är insynsskyddade. Bachtin menar att "så länge karnevalen pågår finns inte för någon något annat liv än karnevalens. Under karnevalen kan man bara leva enligt dessa lagar, dvs. efter dess frihets-lagar. Och ingen kan lämna den, ty karnevalen känner inga rumsliga gränser" (Bachtin 2007, s. 18). Barnen beskriver däremot att karnevaliska
aktiviteter begränsas i förskolan och mest påtagligt verkar det vara i inomhusmiljön då barnen vid flera tillfällen talade om att man inte fick leka vilda lekar inomhus. Det går alltså inte att påstå att den karnevaliska leken i förskolan är fri och utan rumsliga gränser så som Bachtin menar att den icke-officiella karnevalskulturen var.
Jag anser att studiens syfte och frågeställningar till stor del har uppnåtts. Analysen har mer ingående beskrivit barns karnevaliska lekar och den mening barnen tillskriver leken. Att utföra barnintervjuer för att fånga barns egna perspektiv på karnevaliska aktiviteter har varit intressant och givande. Jag vill påpeka att jag inte kan dra några generella slutsatser av studien vilket inte heller var syftet då man inom kvalitativ forskning istället söker en djupare förståelse för ett fenomen. Tullgren (2003) menar att det är viktigt med självreflektion och självutlämning för att få ett så tillförlitligt material som möjligt. Efterhand som intervjuerna fortlöpte försökte jag rannsaka mig själv som intervjuare och förändra och utveckla både frågorna och mitt förhållningssätt gentemot barnen. Det hände i början att jag avbröt barnen medan de talade eller att jag dominerade samtalen; något jag senare försökte undvika. Överlag upplever jag dock att barnen fick utrymme att uttrycka sig.
Min intention var att utföra intervjuerna när barnen verkade pigga och vid tillfällen då de själva ville bli intervjuade. Gruppintervjuerna visade sig vara mer lämpliga än de enskilda eftersom barnen diskuterade sinsemellan och fler erfaranden av lek lyftes. De enskilda intervjuerna upplevde jag som mer formella än gruppintervjuerna och att barnen där ibland blev osäkra och blyga. Detta var inte alls lika påtagligt under gruppintervjuerna. Efterhand som jag intervjuade barnen och bildade mig uppfattningen om att gruppintervjuerna gav rikligast material slutade jag med enskilda intervjuer. Gruppintervjuer var också mer lämpliga eftersom den karnevaliska leken är av social karaktär och därför var det mer intressant att höra kamraterna tala om sina lekar och aktiviteter tillsammans. Att lyckas få barnens förtroende kräver tid och engagemang. Barnen är redan underordnade de vuxna i förskolan och jag upplevde att gruppintervjuerna var bättre än de enskilda då barnen var fler än mig.
De informella samtalen utfördes medan barnen lekte vilket var givande då de upplevdes mindre formella än intervjuerna och barnen kunde berätta om sina aktiviteter och lekar medan de pågick. Jag "strövade" omkring i verksamheten medan barnen lekte och
ställde spontana frågor till dem under tiden. Ibland tog barnen kontakt med mig och ibland jag med dem. Intervjuerna bidrog dock med ett djup som var svårt att nå i de informella samtalen. Barnen hade under intervjuerna mer ro att tala om lekar och aktiviteter i dåtid och på ett djupare och filosofiskt plan som bidrog till att mitt material blev varierat och djupt, enligt mig.
Jag inspirerades som nämnts i metodavsnittet, av en fenomenologisk ansats. Min metod kan inte sägas vara fenomenologisk i traditionell bemärkelse men fenomenologin bidrog med förståelse för hur jag kunde förhålla mig till barnen. Jag ville förstå fenomenet "karnevalisk lek" så som det framträdde när barnen talade om det. Med en fenomenologisk ansats i traditionell mening, bör man nog utföra studier under en längre period. Deltagande observationer tillsammans med intervjuer hade kunnat bidra med större insyn i barns karnevaliska aktiviteter och jag hade då kunnat nå djupare än vad jag gjorde med enbart intervjuer. Barnen får förhoppningsvis även större förtroende för den forskande ju längre undersökningsperioden är vilket kan resultera i ett ännu djupare och mer omfattande material.