Barnen berättade vid flera tillfällen om situationer då de parodierat pedagogerna och hur roligt de tyckte det var. Ett barn berättade om en situation då en kamrat på avdelningen drev med en av pedagogerna:
Jag: Händer det att någon retas eller härmar fröknarna?
Lovisa: En gång har vi gjort så här att en som dukade en gång, så dukade den "tregaffeln" till fröken, det var till Marie, så sa hon[syftar på fröken],"vad liten den här gaffeln är, jag får gå och byta en gaffel" [skrattar till], jag tror att det var Frans som, då tro jag att han, då, då känns det som man retas.
Gaffeln som en av pedagogerna fick framdukad var en av de gafflar som barnen brukar äta med. De har endast tre nedstickande avsmalnande delar till skillnad från de vuxnas större bestick som har fyra. Medan barnet berättade om situationen kunde jag utläsa att hon tyckte det var roligt och spännande att pedagogen inte verkade ha förstått att det var medvetet feldukat. Händelsen visar på att barnet vet något som den vuxna inte vet; nämligen att kamraten som dukade medvetet lade fram en "tregaffel" till pedagogen. Barn ges i sådana situationer möjlighet att upptäcka att de kan "lura" de vuxna och komma undan med det.
Øksnes (2011) påtalar att karnevaliska aktiviteter kan vara svårupptäckta och att barnen kan känna obehag inför att tala om dessa och kringgå direkta frågor. Jag upplever att flera barn ogärna talade om parodiering och undvek att svara på frågor kring det. Det skulle kunna vara tecken på att det av barnen ses som förbjudet att härma och förlöjliga pedagogerna och att det då finns ett obehag att tala om det, speciellt med en annan vuxen. Under en intervju frågade jag ett barn om han eller kamraterna någon gång härmade pedagogerna och då svarade han "aldrig i livet!!" vilket skulle kunna tolkas som att barnet uppfattar parodiering som något förbjudet och tabubelagt. Trots att det alltså verkade tabubelagt för vissa barn, kände sig andra barn fria att berätta om gånger då de förlöjligat vuxna:
Jag: Händer det ibland att någon härmar eller retas med fröken? Patricia: Ja.
Jag: Kan du ge ett exempel?
Patricia: Typ som Frida och Lina, för en gång så sa dom så till fröken, "fröken du är en bajskorv", och då sa hon så här [syftar på fröken], "så gör, så säger man inte!"
Jag: Har det hänt att någon retas med fröken?
Patrik: Anna och Frida, dom har sagt, "Katarina, du är en bajs". Jag: Jaha, vad sa fröken då, vad sa Katarina då?
Patrik: "Amen, så säger man inte!" [syftar på fröken] /.../
Jag: Vet du någon som har gjort nått busigt som man inte brukar få?
Patrik: Jimmy, han har sagt, "fröken du är en bajs". Jag: Vad sa fröken då?
Patrik: "Amen, så säger man inte" [syftar på fröken].
Två barn har oberoende av varandra, vid tre olika tillfällen, berättat om detta. Barnens utsagor skiljer sig åt i vilka barn som kallat pedagogen för bajs. Föga betydelse har det i sammanhanget. Jag kan omöjligtvis veta om detta har inträffat vid tre tillfällen, om barnen fabulerar eller om de bara inte riktigt minns vilka barn som deltog. Att kalla pedagogen för bajs skulle kunna förstås utifrån Bachtins (2007) idéer om det familjära och vulgära umgängesspråket i karnevalskulturen. Händelserna ovan kan tänkas utgöra ett försök att skoja med pedagogen (överheten) på ett vulgärt sätt. I karnevalskulturen kan allt och alla förlöjligas och parodieras eftersom den spränger alla normer och förbud.
Huizinga (2004) menar att leken innehåller både munterhet och allvar. De komiska inslagen i lek är enligt honom nära sammankopplade med skrattet. Däremot anser han att lek innehåller mycket mer än så. Han presenterar antitesen "lek-allvar" som var utbredd i den medeltida kulturen. Lek och allvar är delvis varandras motsatser då skrattet är nära sammankopplat med leken. Huizinga menar däremot att skrattet inte är direkt knutet till leken då både vuxna och barn kan leka på fullaste allvar utan att ha lust att skratta, exempelvis när de spelar fotboll och schackspel. Därav kan inte lek förstås som varken komisk eller allvarsam. I relation till Huizingas idéer om lek och allvar kan barnet som kallar pedagogen för bajs sägas göra detta genom leken men på ett allvarsamt sätt. Huizinga menar att inte heller förströelse, skämt eller det dåraktiga kan härledas till något annat än sig själv då de exempelvis står utanför antiteserna: klokhet- dårskap, sanning-osanning och gott-ont. Ovannämnd händelse (när barnen kallar pedagogen för bajs) tycks inte kunna härledas till enbart någon av de ovannämnda antiteserna vilket enligt Huizinga innebär att lek inte nödvändigtvis har någon moralisk funktion och kan inte påstås vara varken oskuldsfull eller syndig. Leken är alltså flertydig och innehåller både rationella och irrationella element.
Man skulle kunna hävda att barnen när de kallar pedagogen för bajs, gör ett försök att förlöjliga henne och den auktoritära ställning pedagogen har på förskolan för att på så sätt synliggöra och ”föda” idén om att det är möjligt att bryta mot konventionella regler och rådande normer. Språket och dialogen mellan människor består alltid enligt Bachtin (2007) både av centripetala1- och centrifugala2 krafter; de centripetala krafterna representerar det officiella livet som vill bevara det som är medan de centrifugala krafterna ser alternativa utvägar (Bachtin 2007). Øksnes (2008) menar att de centrifugala krafterna (barnen) ofta marginaliseras utav de centripetala krafterna (pedagogerna). De centrifugala krafterna kan anses vara verkande när barnen kallar pedagogen för bajs eftersom det bryter mot den norm som råder i förskolan. Dessa krafter motverkas av de centripetala då pedagogen tillrättavisar barnen. I händelser som denna kan barnen sägas göra ett försök att bryta upp de ordnade och homogena krafter som pedagogerna upprätthåller genom exempelvis uppförande av regler.