En annan lekaktivitet som några barn lekte och talade om var "Gogogaga". Medan de lekte denna, som jag fick berättat för mig betydde cirkus, gled de omkring på en liten yta i rummet och kastade sängkläderna från docksängen på varandra. De skrattade medan de lekte och ett barn fick dockornas täcke slängt över huvudet. Samtidigt pratade de om lekens innehåll och ett av barnen gjorde "pruttljud" med munnen. Hon satte sig
på golvet och "pruttade" med munnen, skrattade och berättade för de andra barnen att hon fes. Jag frågade henne om leken:
Jag: Berätta mer om hur du kom på att kalla den "gogogogo"? Sara: "Gogogaga" kallar jag den!
Jag: "Gogogaga!
Sara: Jag bara tyckte det.
Jag: Och du sa att man fiser och man.... Sara: Nej, jag hade fisiiit!!!
Jag: Du hade fisit. Sara: Tre gånger.
Jag: Är det i leken som man fiser? Sara: Nääähä [skrattar mycket]. Jag: Nähä.
Sara: För man, för man ska ju inte fisa på cirkus. Jag: Jaha, man ska inte det.
Sara: Det ska, det ska man ju inte.
Barnen befann sig i ett rum där de ofta kunde leka ifred. När jag frågade om jag fick vara i rummet medan de lekte blev jag inbjuden som gäst och tilldelades en plats i en hörna av rummet. Det är tydligare för mig nu i efterhand att jag blev inbjuden i deras lekvärld under vissa premisser; jag blev en gäst som fick beskåda deras lek. Det skulle kunna ses som att de bjuder på ett skådespel precis som i Bachtins (2007) karnevalskultur då olika kroppsliga groteskerier och uppvisningar var populära inslag. Alla de barn som lekte cirkus kallade leken för "gogogaga" och vid andra tillfällen kallades andra lekar också för något annat. Dessa fabulerade ord påminde mycket om ett "bebisspråk". Hur det kom sig att de hade andra ord för vad de gjorde framkom inte. Kanske var det bara så att det var väldigt roligt? Att använda fabulerade ord skulle kunna vara ett sätt att stänga ute "de icke lekande" och skapa en icke-officiell sfär där man kan leka groteskt bortom de vuxnas förståelse.
Som jag tidigare nämnt hävdar Tullgren (2003) att pedagoger genom ett lekpedagogiskt arbetssätt styr och försöker homogenisera barns lek. Jag vill påstå att barn i karnevaliska aktiviteter som den ovan (barnet som leker cirkus) har hittat ett "frirum" att leka tvärtemot rådande normer. Det finns en viss ambivalens i händelsen (barnet som leker cirkus) eftersom hon agerar normativt när hon säger, ”man ska ju inte fisa på cirkus […] för det ska man ju inte" samtidigt som hon i leken pruttar med munnen. Dock säger hon att det inte var i leken utan på riktigt, inte en gång utan "tre gånger". Hon bekräftar rådande normer när hon säger, "för man ska ju inte fisa på cirkus" men bryter mot dem
genom att prutta med munnen i alla fall. En iakttagelse jag gjort är att barn ofta överdriver och "manipulerar" verkligheten så att lekarna innehåller olika groteskerier som är mer eller mindre tabubelagda, exempelvis att fisa eller att prata bebisspråk när man är fyra år gammal. Ett annat barn berättade om hur hon och kamraterna lekte när de ville vara busiga:
Jag: Gör ni några busiga lekar här på dagis?
Lisa: Ja-ja-ja-ja-ja. Vi gör såna här lekar som där man ramlar omkull, ja-ja-ja-ja och jag hoppar runt, sån där, så gör vi så här fast ramlar ner igen.
Jag: Hur kommer det sig att ni gör det? Lisa: För att vi vill vara tokiga!
Medan barnet berättade detta visade hon också med kroppen hur hon gjorde. Hon slängde sig på marken, rullade runt, ställde sig upp, hoppade runt på marken och sen upp på leksaksbåten på gården för att slutligen ramla ner. Sådana aktiviteter har jag lagt märke till att barnen ofta leker med varandra utomhus. Øksnes (2011) menar att barn dras mot karnevaliska zoner och att dessa kännetecknas av att barnen samspelar med varandra. Jag misstänker att sådana här aktiviteter inte vanligtvis bestäms eller planeras i förväg av barnen utan är något som "bara händer", något Øksnes kallar "hit och dit rörelser". Enligt henne kan händelser som den ovan (barnet som ramlar omkull) sägas uppstå när den fysiska miljön är tillåtande och vid tillfällen då disciplineringen av tiden inte får genomslag. "Lek och skratt lösgör greppet om olika former av tvång som är förbundet med auktoritativa och endimensionella sätt att betrakta världen” (Øksnes 2011, s. 147). I sådana lekförlopp som det ovan skulle barnet genom den groteska kroppen, som kännetecknas av överflöd och omåttlighet, kunna lösgöra sig ifrån det tvång som är förbundet med flera rutiner i förskolan då man exempelvis ska sitta stilla, vara koncentrerad eller vänta på sin tur.
Flera barn talade om att kroppsligt rörliga aktiviteter inte var populära inomhus och att dessa istället fick förekomma utomhus. Hangaard Rasmussen (1993) menar att "leken kan skapa den vackraste ordning när de lekande ger sig hän - och den kan kasta in de lekande i ett kaotiskt virrvarr så att de blir vimmelkantiga" (Hangaard Rasmussen 1993, s. 15). Barn kan i lekhändelser som den ovan (barnet som ramlar omkull) sägas "träda in" i en sådan lek; en lek som kan uppfattas som kaosartad och irrationell. Händelsen ovan kan förstås i ljuset av vad Bachtin (2007) kallar dialog. Enligt honom "är 'ordet' dialogiskt till sin karaktär. [...] I dialogen söker vi det som inte är vårt eget, den andres
perspektiv på vårt eget medvetande" (Bachtin 2007, ss. 10, 11). Denna dialog kallar Bachtin för polyfonisk3 vilket innebär att dialogen är flerstämmig; den "andre" är värdefull . Ingen människa står för sig själv utan alla är en del av varandra och påverkas av varandras språk och erfarande. Denna dialog kan enligt mig återfinnas i barnens kroppsligt rörliga lekar av vild och kaotisk karaktär. "Deltagandet i sig blir en inre del av en händelse som ingen längre kan bestämma. Händelsen sker i överrensstämmelse med sina egna regler och ordningar; världen leker" (Øksnes 2011, s. 148). I lekhändelser som den ovan (barnet som ramlar omkull) tycks inte enskilda barn bestämma över leken utan de uppslukas av en kollektiv och karnevalisk anda. Øksnes menar att barn skapar mening i dessa "karnevaliska zoner" där olika perspektiv får komma till uttryck. Denna dialog är rumslig och kännetecknas inte av verbal turtagning vilket inte heller ovannämnd händelse kan sägas göra.