EU:s agerande i form av överträdelseförfaranden, artikel 7-förfaranden och “Rule of Law”- ramverket visar på flera försök att pressa Ungern och Polen till att vidta av EU presenterade åtgärder. I de processer EU har inlett syns en vilja att styra Polen och Ungern i en mer önskvärd riktning sett ur ett EU-perspektiv som grundar sig i deras uppdrag att värna om demokratiska värden. Detta uppdrag tar sig tydligt i uttryck i mekanismerna som EU har till sitt förfogande och blir intressant i relation till Pevehouses idé om internationella
organisationers demokratifrämjande roll. Eftersom EU använder sig av olika formella mekanismer för att driva på en demokratisk utveckling och upprätthålla demokratiska samt rättsstatliga värden i länderna, går det att hävda att de innehar rollen som demokratifrämjare och använder sig av vad Pevehouse benämner politiska påtryckningar. Detta kan antas gälla överträdelseförfarandena mot båda länderna och “Rule of Law”-ramverket mot Polen, men
från beslutfattande i EU:s institutioner. Likt Pevehouse diskussion gällande politiska påtryckningar skulle ett sådant förfarande kunna leda till att Ungern och Polen utesluts ur organisationen inom vissa områden, men också att ländernas regeringar delegitimeras både internationellt och inom landet. Aktiverandet av artikel 7-mekanismerna i båda fallen visar således EU:s, som en extern aktör och internationell organisation, starka inflytande på medlemsstaternas demokratiska utveckling. EU:s roll som demokratifrämjare har som redan konstaterats i tidigare forskning varit synlig i Ungern och Polen sedan demokratiseringen av Central - och östeuropeiska länder under 1990-talet där EU var inflytelserik i de politiska reformer som ägde rum. EU:s roll i medlemsstaternas demokratiska utveckling kan dock antas fortskrida efter inträdet i unionen. Detta då medlemsstaterna ska fortsätta upprätthålla
demokratiska principer och institutioner som garanterar rättsstatsprincipen under
medlemskapet. I Polen och Ungerns fall, som i nuläget betraktas som demokratier, så kan EU:s strävan således antas vara att upprätthålla demokratin, eftersom det ligger i EU:s intresse att de demokratiska principerna upprätthålls då det stadgas i organisationens fördrag. Detta gör att deras roll som demokratifrämjare fortfarande är aktuell i dessa fall.
EU:s institutioner kritiserar både Ungern och Polen öppet under flera tillfällen till följd av de reformer och lagar som antagits av länderna under tidsperioden. Att EU öppet kritiserar medlemsstaterna som åsidosätter demokratiska värden visar på användandet av sociala påtryckningar, vilket ofta används av internationella organisationer när de upplever att medlemsstater inte lever upp till organisationens krav (Sedelmeier, 2013, s. 113). I Ungerns fall kritiseras landets nya grundlag år 2011 och i ett senare stadie även en fjärde
grundlagsändring av både Europaparlamentet och EU-kommissionen år 2013, utan egentliga påföljder. Det som är intressant i relation till EU:s demokratifrämjande roll i detta agerande är att EU:s institutioner väljer att inte använda formella mekanismer mot Ungern utan att bara kritisera landet. Dock går det att diskutera huruvida mekanismerna som fanns tillgängliga år 2011–2013 kunde användas för att hantera situationen på ett annorlunda sätt. Det är möjligt att kritik var den enda befogenhet EU hade till sitt förfogande vid tillfället när det gäller att hantera medlemsstaternas olydnad. Alternativt går det att göra tolkningen att EU:s
institutioner upplevde att öppen kritik var tillräckligt effektivt för att Ungern skulle rätta sig efter EU:s demokratiska normer och värden, vilket gjorde att de inte vidtog påföljder i dessa två situationer. Användningen av sociala påtryckningar i form av kritik kan dock anses vara ett verktyg för internationella organisationer att hantera medlemsstater som genomgår ett
demokratiskt bakslag. Detta gör att EU:s agerande under dessa tillfällen kan förklaras som demokratifrämjande trots en bristande påföljd.
Det kan konstateras att EU har en demokratifrämjande roll, vilket är stadgat både i
organisationens fördrag men som också tagit sig i uttryck i deras formella mekanismer och hur de har agerat mot Ungern och Polen under den undersökta tidsperioden. Det går att ifrågasätta om denna roll legitimerar EU:s agerande och om det räcker för att EU ska kunna rättfärdiga sin maktutövning kopplat till att kontrollera efterlevnaden av unionens
grundläggande värden. Speciellt då studiens undersökta länder under tidsperioden inte har agerat på det sätt EU begärt och valt att bortse från EU:s anmärkningar. Internationella organisationer kan legitimera sin auktoritet på olika sätt och EU:s auktoritet har enligt Dingswerth et al., tidigare legitimerats av att bibehålla freden i Europa. Dingswerth et al., framhåller att internationella organisationer kan legitimera sin maktutövning genom att främja demokratin i stater. Till följd av att EU tagit på sig ansvaret att värna om demokratiska värden och reagera på handlingar som hotar demokratiska värden, kan det antas att de använder sig av demokratisk legitimitet kompletterande till att bibehålla freden i Europa för att rättfärdiga sin auktoritet. Detta konstaterar även Dingswerth et al., som menar att detta är vanligt i samband med att internationella organisationers politiska auktoritet ökar, vilket enligt
författarna EU är ett exempel på. Genom att främja demokrati och ha demokratiska processer kan dessa typer av organisationer legitimera sin maktutövning. I relation till detta kan
Ungerns och Polens agerande i det undersökta materialet anses vara problematiskt, då EU enligt denna syn har legitimerade befogenheter att kontrollera efterlevnaden av demokratiska principer samt rätten att anmärka på ländernas agerande.
Utöver de tre befintliga mekanismerna som EU har till sitt förfogande har EU försökt att etablera ytterligare en mekanism för att hantera medlemsstater som bryter mot
rättsstatsprincipen. Då denna mekanism är kopplad till EU:s budget och utbetalningar så har mekanismen mer ekonomiska kopplingar. Detta syns inte lika tydligt i de befintliga
mekanismerna då ekonomiska sanktioner endast är en påföljd då ett överträdelseförfarande leder till en andra dom, vilket inte inträffat i vare sig Ungern eller Polen under den undersökta tidsperioden. Den nya föreslagna mekanismen kan kopplas till en form av ekonomisk
påtryckning på medlemsstater som bryter mot EU:s grundläggande värden, en mekanism som kan användas av internationella organisationer för att påverka en stat i en mer demokratisk
riktning (Pevehouse, 2020, s. 522). En begränsning av de ekonomiska fördelarna som finns i en internationell organisation kan få en direkt påverkan på en medlemsstats ekonomiska förutsättningar än exempelvis offentlig kritik. Mekanismen kan ses som ett försök till att pressa medlemsstaterna ytterligare att rätta sig efter EU:s värden och principer genom att sammanlänka olydnaden till EU-medel då konsekvenserna kan bli mer omfattande på den nationella nivån. Detta sätt att försöka få ökat inflytande över medlemsstaters ekonomi kan ses som en form av “issue linkage”. EU vill sammanlänka medlemsstaters åsidosättande av demokratiska principer till hotet om att inte erhålla fördelar inom ett annat område
(Sedelmeier, 2013, s. 113). Etablerandet av en mekanism som denna kan tyda på en vilja från EU och dess medlemsstater att inte ekonomiskt stödja medlemsstater som inte längre delar samma värden. Eftersom stater ofta ingår medlemskap i internationella organisationer för att lättare kunna samarbeta på ett internationellt plan (Pevehouse, 2002, s. 522–523), går det att ifrågasätta om samarbetet ska fortskrida när särskilda stater inte längre delar samma
värderingar. Den föreslagna mekanismen kan ses som ett försök till att ge medlemsstater ett sista anbud att anpassa sig för att samarbetet ska kunna fortgå. Den uttrycker också EU:s demokratifrämjande roll då de vill införa ytterligare en mekanism som ser till att
demokratiska principer upprätthålls i medlemsstaterna, ett försök som kan anses vara kraftfullare än de redan existerande då konsekvenserna blir mer direkta.