EU är en internationell organisation som likt andra internationella organisationer fått sina befogenheter genom att stater överfört delar av sin makt, huvudsakligen via fördrag (Sarooshi, 2007, s. 16–18). En del av den makten är den befogenhet EU har att kontrollera efterlevnaden av unionens grundläggande demokratiska värden, vilket tilldelats genom att staterna via medlemskapet samtyckt till att följa dessa regler och principer EU har beslutat om. Genom inträdet i unionen har Ungern och Polen gått med på att upprätthålla rättsstatsprincipen, mer specifikt att ha institutioner som garanterar rättsstatsprincipen, vilket var ett av kraven i Köpenhamnskriterierna (Europeiska rådet, u.å). Från EU:s sida kan det antas finnas en förväntan på att Ungern och Polen själva ansvarar över att rättsstaten respekteras, men att de sedan behövt agera i flera situationer då Ungern och Polen frångått deras skyldighet i det avseendet och rättsstatsprincipen ansetts vara hotad. Utifrån Sarooshis samt Hooghe och Marks forskning kring internationella organisationers maktutövning och hur stater
vara berättigat. Medlemsstaterna har självmant valt att ansluta sig till EU, vilket inneburit att de godkänt särskilda skyldigheter, i detta fall rättsstatsprincipen, och samtidigt avsagt
befogenheten att själva exempelvis besluta om hur rättsväsendet ska vara organiserat. EU:s institutioner har blivit tilldelade befogenheter att agera i fall då de upptäcker brister i detta avseende, vilket kommer till uttryck via överträdelseförfaranden, artikel-7 förfaranden och “Rule of Law”-ramverket, mekanismer som de genom den överförda makten haft auktoritet att upprätta. Det går således att rättfärdiga EU:s rätt att utöva makt och auktoritet i det avseendet att EU är en internationell organisation. Vid staternas anslutning binder de sig till organisationens maktutövning, och den maktutövning som EU använt under den undersökta tidsperioden är påvisat att ligga inom EU:s lagliga auktoritet. EU har använt sin
maktbefogenhet genom de mekanismer som de har till sitt förfogande, i enlighet med hur lagstiftningen anger att processen ska gå till. Det är denna lagliga auktoritet, vilket enligt Hooghe och Marks är uttryckta i formella regler (Hooghe & Marks, 2014, s. 307), som medlemsstater överfört till EU.
En väsentlig aspekt av medlemsstaternas relation till internationella organisationers maktutövning är fördragen. Enligt Sarooshi förbinder sig stater till organisationens maktutövning och förflyttar beslutfattandet gällande maktutövningen till organisationen genom fördrag (Sarooshi, 2007, s. 70). Detta gäller omfattningen och användningen av den överförda makten samt skyldigheterna som medföljer. Genom att medlemsstater godkänner de olika EU-fördragen kan det antas att EU fått rätten till auktoritativ tolkning av den
överförda makten. I studiens fall kommer denna auktoritet till uttryck i två hänseenden. Dels genom EU-kommissionens funktion som väktare över EU:s fördrag och regelverk vilket gör att de kan inleda rättsliga processer mot medlemsstaterna, men tydligast genom EU-
domstolens domar mot Ungern och Polen under tidsperioden. Ungern blev dömda i ett fall år 2012 med anledning av ett nytt pensionssystem för domare, då EU-domstolen bedömde att Ungern förbisett sina skyldigheter i EU-direktiv 2000/78 och lagstiftningen innebar en särbehandling på grund av ålder vilket ansågs gå emot proportionalitetsprincipen (EU- domstolen, 2012, mål C-286/12). Polen blev under tidsperioden dömda i två fall, båda gällande pensionsåldrar för domare i allmänna domstolar och Högsta domstolen (EU-
domstolen, 2019, C-619/18; EU-domstolen, 2019, mål C-192/18). EU-domstolen fastslog att Polen i båda fallen förbisett sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket i EU-fördraget, och i ena fallet även EU-direktiv 2006/54 och artikel 157 i EUF-fördraget. I dessa domar
uttrycks EU:s, specifikt EU-domstolens, auktoritativa tolkning av EU-rätt och de skyldigheter Ungern och Polen accepterat. EU-domstolen som den yttersta tolkaren av EU-rätten har befogenhet att granska och avgöra om Ungern och Polen åsidosatt sina skyldigheter rörande rättsstatsprincipen.
En intressant aspekt av EU:s agerande i relation till internationella organisationers
maktutövning är att det i fallen Ungern och Polen är genomgående att EU i första hand inlett en dialog med länderna angående vad de sett som ett problem. Detta är framstående i
processerna med överträdelseförfarandena där EU-kommissionen har kommunicerat med länderna i flera omgångar fram tills det att ärendet remitterats till EU-domstolen, vilket skett i både Ungern och Polen. Detta kan tyda på en vilja från EU att ge länderna en chans att
förklara och förändra det som upplevs som ett problem. Det kan tolkas som att EU skickar ut en signal innan de väljer att ingripa, det väljer att ge landet en möjlighet att åtgärda det
ansedda problemet och tror på att landet vill lyda EU-lagstiftning. Detsamma gäller i “Rule of Law”-ramverket som använts mot Polen, en mekanism som baseras på dialog mellan EU och medlemsstaten i fråga. Även att Polen får en möjlighet att förhindra artikel 7-förfarandet genom att vidta åtgärderna som föreslås i en fjärde “Rule of Law”-rekommendation påvisar en vilja från EU att lösa problemet utan ingripande. Mekanismerna som finns och har använts i fallen Ungern och Polen tyder således på att EU inte vill lägga sig i onödan. En anledning till detta kan vara de konsekvenser Pevehouse menar kan komma av politiska påtryckningar. I de fall med överträdelseförfaranden då dialogen inte varit tillfredsställande och EU känt att de behöver ingripa och ta landet till EU-domstol syns det även där en förväntan att landet ska rätta sig efter beslut utan egentliga reprimander. Reprimander i form av ekonomiska
sanktioner kommer endast i ett andra steg om EU-kommissionen anser att landet inte rättat sig efter EU-domstolens dom. Detta är som tidigare nämnts ett exempel på Pevehouses kausala mekanismer i form av ekonomiska påtryckningar, som inte använts i något fall gällande Ungern eller Polen. Att ekonomiska sanktioner endast förekommer i ett sent skede i en av de formella mekanismerna kan vara ytterligare en indikation på att EU inte vill ingripa.
EU:s ovilja att intervenera skulle kunna tolkas från olika aspekter. En av dessa kan vara det Pevehouse framhåller om ekonomiska sanktioner. Dessa kan ha genomgripande effekter och skapa ekonomiska problem på den nationella nivån. Effekterna kan drabba befolkningen, vilket kan vara en anledning till att EU inte vill använda sådana reprimander då de inte
nödvändigtvis vill bestraffa befolkningen i ett land utan snarare styret. Ytterligare en aspekt kan vara den förväntan som finns på medlemsstaterna att upprätthålla EU:s grundläggande värden och att det därför ska räcka med endast tillrättavisningar. Medlemsstaterna, har som tidigare nämnts, via medlemskapet samt fördragen redan gått med på att värna om vissa värden och bundit sig till EU:s maktutövning. EU har således en tro på att medlemsstaterna vill efterleva de principer som gäller inom unionen. En tredje orsak skulle kunna vara att EU saknar tillräcklig lagstiftning och befogenhet att hantera dessa situationer med kraftfullare verktyg.