För bara drygt ett halvsekel sedan var länderna i det som i dag är EU inblandade i en förödande konflikt. Det skulle ha varit svårt 1945 att föreställa sig den stabilitet och det välstånd som präglar EU i dag. Att de före detta antagonisterna i Europa har nått så långt beror i hög grad på de visionära ledare som erkände att Europas enda väg framåt bestod i att riva ner hinder och främja samarbete mellan stater på grundval av gemensamma värderingar och intressen, både politiska och ekonomiska. Detta utgör ett unikt experiment som ger viktiga lärdomar i en värld som kämpar för att tygla fientligheter mellan stater och hantera mellanstatliga förbindelser på ett fredligt sätt.
Partnerskap mellan EU och Medelhavsländerna – regional integration
Detta partnerskap har tre huvudsakliga syften: skapande av ett område med fred och stabilitet grundat på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati, upprättande av ett frihandelsområde med betydande ekonomiskt och finansiellt stöd från EU till dess partner samt uppnående av större ömsesidig förståelse och tolerans mellan folken i regionen. Alla dessa syften bidrar till det övergripande målet att förhindra konflikter och främja stabiliteten.
I partnerskapets politiska och säkerhetsmässiga del ingår en regelbunden politisk dialog och en serie "mjuka"
säkerhetsskapande åtgärder (t.ex. gemensam utbildning av diplomater, nätverk av utrikespolitiska institut).
Framstegen mot det mer ambitiösa målet att upprätta en Europa-Medelhavsstadga för fred och stabilitet, som skulle kunna innefatta "hårdare" åtgärder (även åtgärder av militär natur), har hämmats av läget i fredsprocessen i Mellanöstern.
Ändå har parterna hållit fast vid sitt engagemang i den process som är det enda forum där företrädare för Israel, Syrien och Libanon möts. Avsevärda framsteg görs nu på flera olika områden, och särskilt gäller detta associeringsavtalen mellan EU och dess partner.
Barcelonaprocessen är hållbar och har visat sig vara ett effektivt EU-instrument för att begränsa följderna av vissa särskilt spända situationer i regionen.
Den europeiska modellens styrka och attraktionskraft illustreras av den pågående utvidgningsprocessen. Genom att erbjuda utsikter till europeisk integration har EU redan hjälpt länderna i Central- och Östeuropa i deras strävan efter att bli stabila demokratier och fungerande marknadsekonomier. Detta har utgjort en drivkraft för steget från splittring till enhet. Det har drastiskt minskat gränstvister och nationalistiska spänningar samt möjliggjort betydande framsteg när det gäller att integrera minoriteter i samhället. Utsikterna till anslutning samt samarbete i form föranslutningsstrategier som utvecklats av kommissionen har lett till ett betydande ekonomiskt uppsving i kandidatländerna, vilket i sin tur bidrar till att förstärka den övergripande reformprocessen.
Med sikte på EU-medlemskap införlivar de fem länderna på västra Balkan på samma sätt den europeiska modellen i sina egna strukturer genom den stabiliserings- och associeringsprocess som inleddes 1999.
Det regionala samspelet med Europeiska unionen kan också främja ett utökat samarbete mellan de länder som angränsar till unionen och fungera som en stabiliseringsfaktor inom och mellan länder. I denna anda bedriver tolv Medelhavsländer regionalt samarbete genom Europa-Medelhavspartnerskapet (Barcelonaprocessen), genom vilket de har erbjudits att skapa ett stort
frihandelsområde mellan
Medelhavsområdet och EU år 2010.
Detta tjänar ett viktigt
konfliktförebyggande mål med avseende både på den komplicerade fredsprocessen i Mellanöstern och på andra delar i regionen (se ruta).
Att förstärka regionalt samarbete i ett vidare sammanhang
Utanför Europa kan EU:s modell tjäna som ett exempel för andra regioner genom att uppmuntra stater att minska politiska spänningar, öka sitt ömsesidiga ekonomiska beroende och öka det ömsesidiga förtroendet mellan länder.
Mercosur, som samlar Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay och som fått EU:s stöd allt sedan organisationen skapades 1991, utgör ett slående exempel på detta. Den har haft en viktig roll när det gäller att befästa demokratin och rättsstatsprincipen i alla sina medlemsstater, särskilt Paraguay. Det var genom Mercosur som dessa länder inledde förtroendeskapande åtgärder på försvarsområdet. Gentemot både Mercosur och många andra
regionala organisationer runt om i världen har en stor del av EU:s stöd syftat till att förstärka gemensamma regionala strukturer1.
På samma sätt är ett viktigt mål i Cotonouavtalet mellan EU och de 77 länder i Afrika, Västindien och Stilla havet som ingår i AVS att förbättra det ekonomiska och handelspolitiska samarbetet mellan dessa länder regionalt. I sina förbindelser med de sex länderna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) försöker gemenskapen också stimulera deras integration genom en tullunion. I detta avseende hoppas den att Yemen i något skede kommer att kunna ansluta sig till samarbetet inom GCC.
Gemenskapsstöd kan också särskilt riktas in på regionala strukturer med ett tydligt konfliktförebyggande syfte. I denna anda har kommissionen stött OAU:s mekanism för förebyggande, hantering och lösning av konflikter, ECOWAS konfliktförebyggande mekanism, fredsprocessen i Demokratiska republiken Kongo inom ramen för Lusakaavtalet (genom SADC) och fredsförhandlingarna i Burundi. Kommissionen avser att ägna mer resurser åt dessa initiativ i framtiden. Framför allt är den beredd att stödja SADC:s initiativ beträffande lätta vapen och narkotikasmuggling.
Dessutom spelar kommissionen en aktiv roll i flera regionala initiativ där stabilitet och säkerhet utgör viktiga frågor, till exempel den nordliga dimensionen med Östersjöländerna eller Aseans regionala forum (ARF).
Kommissionen kommer att ge högre prioritet åt sitt stöd till regional integration och framför allt regionala organisationer med ett tydligt konfliktförebyggande uppdrag.
Att skapa handelsförbindelser
Integration på handelsområdet utgör en viktig del av EU:s modell och är ett väsentligt inslag i utvecklingen av ett ömsesidigt internationellt beroende. Genom att stödja deras reformer av handeln och ekonomin samt erbjuda dem ett bättre tillträde till EU-marknaden hjälper gemenskapen utvecklingsländer att integreras i världsekonomin. Som en motor för ekonomisk tillväxt och en minskad fattigdom bidrar EU:s handelspolitik till konfliktförebyggandet.
Gemenskapen erbjuder genom sitt allmänna preferenssystem ett förmånligt tillträde till den europeiska marknaden för flertalet produkter från utvecklingsländer (med varierande förmånstullar). Detta är i allmänhet kopplat till kapacitetsskapande åtgärder på handelsområdet för att hjälpa länderna att utnyttja dessa möjligheter. Som en del av Cotonouavtalet åtnjuter alla AVS-länder fram till 2008 fritt marknadstillträde för de flesta av sina produkter. Särskilda förmåner erbjuds också latinamerikanska länder som bekämpar produktion och smuggling av narkotika.
Den 26 februari 2001 utvidgade rådet det tull- och kvotfria marknadstillträdet till alla produkter från de minst utvecklade länderna med undantag för vapen ("allt-utom-vapen"-initiativet). För bananer, socker och ris gäller inledningsvis en övergångsperiod. EU utgör
1 Kommissionen stöder för närvarande Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen (UEMOA), Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (ECOWAS), Gemensamma marknaden för östra och södra Afrika (COMESA), Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC), Cariforum och Pacific Islands Forum. I år kommer man att lansera ett större projekt (med en budget på cirka 15 miljoner euro) för att förstärka SADC:s administrativa kapacitet. Kommissionen planerar också att stödja Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapen (CEMAC), Södra Afrikas tullunion (SACU) och Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (SAARC). Upprättandet av en tullunion mellan de sex länderna i San José-gruppen i Centralamerika kommer också att stödjas av kommissionen.
redan nu den viktigaste exportmarknaden för dessa länder. Genom detta nya initiativ kommer EU att bli deras klart viktigaste handelspartner.
Ett bra exempel på en handelspolitisk insats som främjar långsiktig stabilisering i instabila regioner är de autonoma handelsmedgivanden som EU gradvis har utvidgat till de fem länderna på Västra Balkan mot deras åtaganden i fråga om reformer och regionalt samarbete.
Inom ramen för anslutnings- och stabiliseringsprocessen åtnjuter de fem länderna mycket gynnsamma autonoma handelsförmåner i sin export till gemenskapen, där över 85 % av deras varor nu har tullfritt tillträde till Europeiska unionen.
Handelspolitiken kan också utnyttjas i motsatt syfte. Förmåner kan upphävas i syfte att försöka förhindra att en oroväckande situation förvärras ytterligare. Efter att kommissionen undersökt rapporter om omfattande tvångsarbete upphävde till exempel rådet 1997 Burmas förmåner inom ramen för det allmänna preferenssystemet. Detta gäller fortfarande.