Europadomstolen

Vid undersökningen av Europadomstolens avgöranden där rekvisitet brister i omsorgen varit föremål för prövning finner Europadomstolen att lagstiftaren inte kan förväntas utforma helt precisa kriterier för den här typen av lagstiftning, se avsnitt 4.4.2 angående margin of appreciation.

Majoriteten av avgörandena från Europadomstolen rör den äldre svenska lagstiftningen. Domstolen godtar den svenska utformningen och väljer att pröva följderna av själva omhändertagandet. Detta motiveras med Europadomstolens principer, om att den nationella domstolen känner den nationella lagstiftningen bäst. Jag anser att de omfattande åtgärder som

vidtas i Sverige innan domstolens avgörande, det vill säga socialtjänstens handläggning, är skäl för att ifrågasätta om den svenska tillämpningen av brister i omsorgen är förenlighet med Europakonventionen. Det är också till stor del socialtjänstens handläggning och beslut som ifrågasätts av Europadomstolen gällande familjehemsplaceringar, umgängesbegränsningar samt flyttförbud. En starkare kontroll och granskning bör ske av den handläggning som föregår ett beslut om omedelbart omhändertagande på grund av föräldrars brister i omsorgen, som sker utan domstolars beslut och avgöranden.

5.2.1 Brist på reglering av utredningars utformning

I den allmänna debatten och kritiken kring LVU riktas i vissa fall kritik mot socialtjänsten och de socialsekreterare, som genomför i utredningarna i samband med LVU-ärenden. I uppsatsen har det framkommit att socialtjänstens handläggning i en LVU-process har stort inflytande hur ärendena hanteras och avgörs. Jag har under arbetet med uppsatsen kommit fram till följande slutsatser:

- Att genomföra en utredning om familjer där misstanke uppstår kring brister i omsorgen får anses vara ett mycket svårt arbete. Dels, att göra avvägningar mellan vårdbehov, tvång och familjeliv, dels att tyda samt följa den lagstiftning som finns inom området.

- Kritiken mot utredningarnas kvalité drabbar självfallet de handläggare i socialtjänsten som genomför utredningarna. Med hänsyn till vad som angetts i uppsatsen om bristande objektivitet och okontrollerade uppgifter som förts in i en utredning, är det tydligt att någonting måste göra gällande processen kring LVU. Det är lagstiftaren som ansvarar för utformningen av 2 § LVU och uppsatsen har visat på de svårigheter det innebär för den enskilde handläggaren att tyda begrepp och genomföra utredningar på ett objektivt sätt.

- Jag anser att det är lagstiftarens uppgift att tillhandahålla lagregler kring hur en utredning ska gå till, detta kan inte lämnas till varje socialnämnd i den enskilda kommunen att skapa egna rutiner kring detta. Även om Socialstyrelsen har utarbetat rutiner kring hur utredningar ska genomföras bör det utformas lagregler som minskar utrymmet för subjektiva och godtyckliga åsikter i socialtjänstens utredningar.

- Utredningarna är ofta de viktigaste underlagen för beslut i de svenska förvaltningsdomstolarna och därför bör kraven höjas på utredningarnas kvalité.

Det är också rimligt att anse att avgöranden likt HFD mål 6062-14 aldrig hade blivit föremål för prövning om rekvisitet brister i omsorgen varit utformat på ett annat sätt. I fallet där den biologiske pappan ville ta hem sin son och socialtjänsten hade motsatt uppfattning. Efter tre och ett halvt år avgjorde Högsta förvaltningsdomstolen att en pappas önskemål ”om

regelbundet och frekvent umgänge med sonen, måste ses som både naturligt och befogat för att kunna avsluta familjehemsplaceringen och ta hem sonen”. Högsta förvaltningsdomstolens

skrivning i ovan citerade mening, anser jag tyder på brister i den svenska lagstiftningen. Detta avgörande visar att domstolen prövar om rekvisitet brister i omsorgen kan sträckas ut att även omfatta en vårdnadshavares avvikande uppfattning gentemot socialtjänsten.

Uppmärksamhet från regeringens sida om brister i lagstiftningen ledde fram till den statliga offentliga utredning som tillsattes 2012 med uppgift att göra en översyn av LVU samt analysera o behovet av förändringar och förtydliganden i lagstiftningen. Utredningen¹¹¹vilken nämns i avsnitt 3.4.4, färdigställdes sommaren 2015 och föreslår en ny lag där barnrättsperspektivet ska stärkas och detta ska göras genom en omarbetning av dagen LVU.

Utredningen om LVU och förslag om omarbetning och slopande av lagen slopas tyder på att den svenska lagstiftaren uppmärksammat en rad svårigheter och problem med lagstiftningen. Uppsatsens fokus har inte primärt varit om LVU ska göras om eller ”slopas”, utan vilka krav Europakonventionen ställer på den svenska nationella regleringen samt att på så sätt utreda 2 § LVU:s förenlighet med artikel 8 Europakonventionen.

De svårigheter som visats i HFD:s avgöranden och därmed tillämpning av rekvisitet innebär att ett antal enskilda drabbats av långa rättsprocesser i samband med oklarheter om lagens tillämpning. Samtidigt har Europadomstolen prövat omhändertagande av barn på grund av brister i omsorgen men inte avgjort om rekvisitet är konventionsstridigt utan istället prövat följderna av omhändertagandet. Europadomstolens principer gör att de väljer att inte bedöma den nationella rätten tvångsomhändertagande på grund av brister i omsorgen. Vad som kan kommenteras är att Europadomstolen prövar nationella avgöranden då brister i omsorgen                                                                                                                

varit grunden till omhändertagandet. Faktum är dock att brister i omsorgen är ett rekvisit som är återkommande är föremål för prövningar, både i HFD samt Europadomstolen, som utgör stor inverkan i människors privatliv. Angående rekvisitet brister i omsorgens förenlighet med Europakonventionen kan därmed sägas följande, med avseende på vad som anförts i uppsatsen står det klart att dagens LVU bör omarbetas för att råda bot på de problem som ovan nämnts. En ny utformning av lagen skulle stärka barnperspektivet om dessutom barnkonventionen införlivades i svensk rätt.