Praxis HFD – brister i omsorgen när pappan har en annan uppfattning än socialtjänsten? 32

Ett exempel på att rekvisitet brister i omsorgen varit föremål för diskussion i media är HFD mål 6062-14 vilket uppmärksammats i media bland annat genom en radiodokumentär som sändes i P1 Sveriges Radio under år 2015.⁶⁸ Målet gällde en två månaders pojke som placerades frivilligt av modern i ett familjehem, då hon inte bedömdes kunna ta hand om barnet på ett bra sätt. Faderskapet till pojken fastställdes först när pojken var 6 månader och pojken och pappan har sedan dess träffats och haft regelbunden kontakt. Familjehemmet där pojken placerades är 80 mil från pappans bostad, vilket gör att pappan har haft långa resor för att få träffa sin son.

Pappan begärde, när pojken var drygt ett år, en hemtagningsutredning. En process med syfte att pappan skulle få ta hem sin son inleddes, men utredningen kom gång på gång att avbrytas eftersom socialnämnden ansett att pojken mått dåligt i samband med umgänget med pappan. Socialnämnden beslutade knappt ett år efter att hemtagningen påbörjats att omedelbart omhänderta den då drygt tvååriga pojken eftersom han uppvisat negativa fysiska och psykiska symptom. I socialnämndens journal finns anteckningar om uppgifter som kommer från familjehemmet men som inte kontrollerats av socialnämnden. En rad av dessa anteckningar, som att pojken tappar hår och är smutsig är omständigheter som får ligga till grund för det omedelbara omhändertagandet.

68 Att ta ett barn (2015). P1 Dokumentär. [Radioprogram] Producent Håkan Engström. Sveriges Radio, P1 12 juni.

Socialnämnden ansökte om vård enligt 2 § LVU och angav brister i omsorgen som grund för omhändertagandet. Förvaltningsrätten avslog ansökan och fastställde att det inte var visat att pappan brast i omsorgen på ett sådant sätt att det förelåg en påtaglig risk för att pojkens hälsa och utveckling skulle skadas. Kammarrätten ändrade dock förvaltningsrättens dom och beslutade att pojken skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 § LVU.

HFD beviljade prövningstillstånd, då domstolen fann att en prövning om begreppet brister i omsorgen var intressant i målet. Domen kom att gälla huruvida pappans inställning om att vilja ta hem sin son kunde anses utgöra brist i omsorgen eftersom hans uppfattning gick emot socialnämndens uppfattning om hemtagning. HFD ansåg att pappans agerande om att ”ha

önskemål om ett regelbundet och frekvent umgänge med sonen måste ses som både naturligt för att kunna avsluta familjehemsplaceringen och ta hem sonen”.69 Pappans önskan om att ta

hem sonen, trots att detta inte var i linje med socialtjänstens uppfattning kunde alltså inte anses utgöra brister i omsorgen. Processen och utredningen om pappans beteende tog så pass lång tid att pojken hann bli tre och ett halvt år. Visserligen är det som lagstiftaren påpekar svårt att utforma lagstiftning som täcker alla förhållanden, men frågan är om det kan anses rimligt att en pappa och hans son ska behöva vänta två och ett halvt år på grund av processer hos socialnämnden och i domstol för att få ett slutligt beslut om sonen kan växa upp hos sin biologiske far.

Att processen blev långvarig beror delvis på det faktum, att prövningen kom att handla om pappans beteende det vill säga hans avvikande uppfattning från socialnämndens, bland annat gällande hemtagning. Kunde pappans agerande bedömas som brister i omsorgen?

Det föreskrivs i förarbetena till lagstiftningen att det inte får vara fråga om subjektiva antaganden vad gäller brister i omsorgen eller okontrollerade omständigheter som kan läggas till grund för ett tvångsomhändertagande. Det föreskrivs att det ska finnas konkreta omständigheter som talar för att det föreligger en risk för barnet.⁷⁰ I den radiodokumentär som sändes finns inspelade samtal mellan pappan och en socialsekreterare vid kommunen där relevansen i frågeställningarna ifrågasätts av pappan. I ett av samtalen ombeds pappan att svara på trosfrågor och det framkommer att han är ateist. Att handläggaren tvingar pappan att svara på frågor kring sin trosuppfattning visar på problem när det inte finns konkret                                                                                                                

69 HFD 17 juni 2015 målnr 6062-14.

formulerat lagstöd för hur en utredning rörande omhändertagande ska gå. Däremot framgår det av 2 kap 2 § i regeringsformen att ingen av det allmänna får tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Det finns alltså ett lagstadgat förbud att ställa frågan. Det får därmed anses mycket märkligt att detta är en fråga som ställs av en socialsekreterare inom ramen för en utredning som rör omhändertagande av barn.

I samma fall finns ytterligare exempel på anmärkningsvärt agerande av socialtjänsten. Det påstås av socialtjänsten genom uppgifter från familjehemmet att pojken får håravfall i samband med umgänge med pappan, vilket skulle tyda på att pojken mår dåligt efter dessa möten. Att pojken skulle ha tappat hår är uppgifter som är ofullständiga i utredningssammanhanget. Handläggaren har nämligen antecknat och fört in uppgifterna i akten efter ett telefonsamtal med familjehemmet, utan att närmare kontrollerat uppgifterna, trots detta finns uppgifterna med som fakta i utredningen och som sedan ligger till grund för domstolens avgörande.

Den utredning som pappan och hans barn samt familjehemmet varit föremål för måste anses utgöra ett omfattande ingrepp i familjernas liv. Det måste vara en brist i lagstiftningen om det finns utrymme för att en familj kan utsättas för denna typ av utredning och rättsprocess, när pappan i detta fall inte ansetts ”brista i omsorgen” annat än att han haft en avvikande uppfattning än socialtjänsten.

Pojken placerades i familjehemmet eftersom mamman frivilligt gick med på detta och inte kunde ta hand om sin son. Eftersom faderskapet inte kunde fastställas i samband med placeringen, innebar det att placeringen i familjehemmet gjordes på grund av att mamman inte kunde ta han om sin son. Pojkens placering i familjehemmet gjordes utan att involvera den biologiska pappan. Det är ofrånkomligt att det innebär en påfrestning för pojken att skiljas från familjehemmet, där han vistats sina första 8 månader innan hans biologiska pappa och vårdnadshavare kommer in i bilden. Pappan har varit öppen för vilka svårigheter detta kan ha inneburit för sonen, och därför har pappan under lång tid tagit hänsyn till socialtjänstens råd och regler kring umgänge.

I en dom i HFD 2012 ref. 35, slås fast att den eventuella skada som en separation från ett familjehem kan medföra inte ska vägas in i bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra. Inledningsvis var barnet placerad frivilligt i, det vill säga inte enligt LVU. HFD:s dom kan ge en vägledning när barn kan komma att behöva skiljas från sitt familjehem och återvända till en biologisk förälder. Socialtjänstens argument om att barnet inte kan ryckas upp från familjehemmet och förflyttas till pappan borde, men hänsyn till HFD 2012 ref. 35, inte kunnat användas som argument i detta fall.

Handläggningen av utredningar regleras i paragraferna 33-40 i LVU. Socialtjänstens handläggning regleras i 11 kap socialtjänstlagen men som tidigare nämnts regleras enbart utredningarnas yttre ram, exempelvis att skyndsamhet ska ske i handläggningen men inga övriga krav på utredningarnas innehåll i 11 kap 2 § socialtjänstlagen, se avsnitt 3.2.1.

HFD 2011 not 101 är ett annat exempel på stark kritik mot socialtjänsten handläggning då de uppgifter som omhändertagande grundande sig på ansågs utgöras av ”starkt subjektivt

tyckande utan förankring i sakfrågan”.⁷¹I målet hade socialtjänstens omhändertagande grundats på uppfattningar från daghemspersonal och en jourhemsmamma. Domstolen ansåg dock att dessa uttalanden baserades på alltför lösa antaganden om framtiden och hade utan utredning fått stå oemotsagda. Det gick inte heller att visa att mamman brast i omsorgen kring sin son och det förekom inte heller uppgifter som innebar påtaglig risk för att skada barnets hälsa eller utveckling. Det blir tydligt att det inte är tillåtet att omhänderta enbart på grund av vårdnadshavaren har personliga problem. Inte heller kan man anta att barn i framtiden kommer att lida skada, det måste föreligga påtaglig risk för barnet vid tillfället för omhändertagande.

3.4.2 Föräldrar med psykiska problem = brister i omsorgen?

Föräldrar med psykiska problem har ofta varit föremål för utredning i samband med åtgärder från samhället redan innan de får barn. När barnet föds är socialtjänsten ofta medveten om detta och samt att föräldrarna kan komma att behöva stöd i stor utsträckning. Enbart en förälders egna problem kan dock inte föranleda vård enligt LVU utan måste i sådant fall

medföra påtaglig risk för skada för barnet vid tidpunkten för det eventuella omhändertagandet.⁷²

I mål RÅ 1992 ref. 6 omhändertogs en tvåårig pojke för vård enligt LVU då mamman på grund av sina egna problem inte bedömdes kunna ge barnet tillräcklig omvårdnad. De uppgifter som låg till grund för omhändertagandet var att barnet, enligt socialtjänsten, uppvisade ett distanslöst och överdrivet kontaktsökande. Detta kontaktsökande skulle tyda på brister i omvårdnaden och missförhållanden i relationen med mamman. Uppgifterna hade dock bemötts i utredningen av en barnläkare samt barnets moster, som hävdade att det endast fanns vissa få missförhållanden. Domstolen fann att de av socialnämnden påtalade bristerna inte kunde anses vara av den allvarliga karaktär, att mamman skulle ha brustit i omsorgen. De brister som förekommit ansågs inte vara skäl nog för vård enligt LVU.

I mål RÅ 2009 ref. 64 hade en ensamstående mamma en utvecklingsstörning som gjorde att hennes intellektuella utveckling motsvarade en 10-årings. Mamman och barnet placerades tillsammans på en familjegård, där de kunde få hjälp och extra stöd. I samband med vistelsen på familjegården bedömdes barnets anknytning till mamman och barnets utveckling som undermåligt. I utredningen återfanns resonemang om framtida händelser för barnet och mamman ifrågasattes i utredningen om hon i framtiden var kapabel att ta hand om sitt barn. Socialtjänsten och därefter underrätterna förde liknande resonemang. HFD fann dock att det rörde sig om oklara och hypotetiska resonemang som las till grund för beslutet om tvångsvård. Resonemangen, det vill säga om mamman i framtiden skulle orka med sitt barn, ansågs inte utgöra brister i omsorgen då det inte fanns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller att utveckling skulle skadas.

Det återfinns en rad dilemman kring om just tvångsåtgärder enligt LVU är rätt typ av åtgärder. Det är 36 procent av den totala mängden anmälningar (det vill säga både på grund av 2 § och 3 § LVU) som sorteras bort i dessa förhandsbedömningar.⁷³ Bedömningar som görs är svåra, särskilt svårt är de bedömningar som ska göras där små barn är aktuella för omhändertagande. Lisa Ponnert har studerat den kritik som riktar sig mot socialsekreterarna och socialtjänsten. Ponnert menar att socialtjänstens gör riskbedömningar och fattar beslut som är ensidiga, problematiserande och föräldracentrerade och i viss mån godtyckliga och                                                                                                                

72Prop.1989/90:28, s. 108.

beroende av den enskilde socialsekreterarens uppfattning.⁷⁴