“Ser du något särskilt med denna ....?“ (vagt) eller
“Varför tror du .... ser ut som den gör? Vi tror/Kanske ....“ (vägledande om något specifikt/unikt, t ex otypisk kulör- eller färgsättning, klädsel, dekor etc) eller
“.... av denna typ är inte alltid så välbevarade, vad tror du det beror på?“ (antyder att inga ingrepp gjort sedan i museets ägo men samtidigt en tankeställare) eller
“.... av denna typ är inte alltid så välbevarade men tack vare att museet fick den i sin ägo tidigt/museets försiktiga förvaring har vi kunnat hålla den nära sitt ursprungliga
tillstånd“ eller
“Färgvalet/kulörvalet på denna ..../Undersökningar som gjorts på denna .... (eller dylikt) antyder att den kanske inte såg ut så här från början“ eller
“Psst! Visste du att ... (t ex: den här typen av skada (blekt/fuktskada/sprickor etc.) tyder på dålig tidigare förvaring?“
Många gånger skulle information om vårdåtgärder eller tillståndshistoria vara upprepande, självklar eller torr, t. ex. vanligt slitage. Den typen av tillstånd och dess orsak kan vi som besökare ofta resonera oss fram till själva, från egna erfarenheter. Det är i mindre vanliga eller potentiellt motsägelsefulla företeelser som sådan information kan vara nyttig. Exempelvis om två likartade barocka föremål är utställda bredvid eller nära varandra men deras tillstånd är olika. Då kan påpekas att de t. ex. kommer från olika hushåll, tillföll museet vid olika tid, den ena är äkta barock medan den andra är nybarock eller vad det nu kan vara för bakomliggande anledning till deras olika tillstånd. Detta är självfallet endast möjligt när sådana anledningar är kända, men generellt förespråkar jag större transparens gällande museiföremåls tillstånd för att undvika felaktiga antagande eller uppfattningar.
Andra sätt att i utställningar inkludera redovisning av vårdåtgärder och lära ut föremålsvård kan vara att ta hjälp av dagens uppsjö av teknik. Exempel på detta är Gotlands museum med sina pekskärmar med lager av information där besökaren själv kan välja hur mycket den vill fördjupa sig.50 Ett annat förslag kan vara att använda QR-koder för att tillgängliggöra information om föremålsvård som samtidigt är lite “ur vägen”, så att de som är intresserade kan fördjupa sig, medan de som inte är intresserade inte känner att de “måste” läsa texter de inte har intresse av. Kanske finns möjligheten att göra ett för-alla-åldrar-spel eller lek av vårdåtgärdsredovisningen, t. ex. någon typ av platsbaserat verklighetsspel (tänk Pokémon Go), där besökaren samtidigt kan följa utställningen via en app, och när besökaren kommer till en viss monter/föremål kommer en ruta med vårdinformation eller kuriosa upp i appen. Ev. kan det i spelets slut ingå ett litet prov över informationen besökaren fått genom spelets gång, så som vilka föremål som vårdats hur.
Ett förslag är att förhålla sig till redovisning av vårdåtgärder som en övergripande policy eller tema i alla utställningar, eller rent av i hela verksamheten. Sådan information kan dyka upp som små kunskapsklimpar lite här och var där det kan vara passande. Vid en utställning av kyrkliga textilier kan det exempelvis hängas eller sättas en liten “pratbubbla” där det kan stå “Den här mässhaken fick fuktskador av att ligga i dåligt ventilerad förvaring, vi bytte ut de skadade delarna mot likadant tyg.” (om så är fallet naturligtvis). Eller om det i en utställning finns två uppsättningar av liknande ljusstakar men i olika tillstånd kan nämnas att de kommer från olika hushåll, kanske användes olika mycket eller hade olika
användningsområde. Eller att det ena paret har en känsligare legering eller förvarats i en mindre gynnsam miljö (exempelvis mer svavelrik gällande silver) eller vad det nu kan vara
50 Gotlands museum, “På egen hand”, http://www.gotlandsmuseum.se/fornsalen/pa-egen-hand-2/, hämtad 2018-06-10.
som är relevant för just det tillståndet. Många av dessa företeelser eller förhållanden skulle nog, av både kulturvårdare och besökare, klassas som “slitage” eller uppenbara orsaker som inte behöver påtalas. En stor del av syftet som jag ser det, med att påtala sådan information dock är att den kan agera som katalysator för besökarens egen nyfikenhet eller reflektion över föremålens historia och den historia de passar in i. Som en extra dimension till den historia som redan berättas i utställningen.
Det kan tyckas underligt att ett examensarbete vilket undersöker en viss kulturvårdsaspekt och museipraxis utifrån museibesökares perspektiv har som teori en ideologi om hur museer kan bättra sig angående representativitet och policyer kring sammanhållet
utställningsinnehåll. De delar av The New Museology som teorin bygger på handlar bl. a. om att det i utställningar ska ges tolkningsutrymme, vilket kan tyckas motsägelsefullt i ett examensarbete om att uttryckligen tala om hur en viss företeelse förhåller sig. Kom då ihåg, som jag resonerar i Problemformulering att förhoppningen här är att redovisning och utlärande av föremålsvård ska leda reflektion hos besökarna i större grad, vilket kan skapa ett mer aktivt utnyttjande av tolkningsutrymmet. De för teorin valda delarna av The New Museology handlar också om museers roll som utbildare och förmedlare och att ge bättre balans i auktoritet över informationsflödet mellan museer och besökare. Det förstnämnda är relevant här då den diskuterade problematiken eftersöker en mer varierad och komplett utbildning eller förmedling medan det sistnämnda är just vad examensarbetet syftar till och som delar av enkätundersökningen riktar in sig på. Nämligen att undersöka
informationsutbudet utifrån besökarnas preferenser. Museers roll som utbildare
framkommer även i Museilagen, 4 § och 8 § att museer ska bidra till samhällets utveckling genom att främja kunskap och att ska bidra till kunskapsuppbyggnad. 4 § säger också att museer ska bidra till fri åsiktsbildning vilket jag anser görs genom omfattande utbildning samt lyhördhet för den utbildades önskemål, två parametrar som belyses både av The New Museology och i detta examensarbete. 6 § säger att utställningar ska präglas av allsidighet och öppenhet .51 Även detta återkommer i de olika delarna av detta arbete, i allsidigheten kan redovisning av vårdåtgärder inkluderas och i utlärning av vårdpraxis och framhållning av kulturvårdens och bevarandeuppdragets osäkerheter visar museer sin öppenhet.
51 Museilag 2017:563, 6 §.
Slutsatser
Vad kan sägas, i kort sammanfattning, efter genomgång, analys och diskussion av resultatet samt hur detta kan ansluta till kulturvård på ett bredare plan än bara de parametrar som gäller för enkätundersökningen? Att denna visar på mönster och tendenser hos ett stickprov av museibesökare vad gäller uppfattning av föremåls skick samt attityd till och ev. kunskap kring föremålsvård. Några generella slutsatser för alla besökare på svenska museer går naturligtvis inte att dra i och med stickprovets begränsning och ofullkomliga
representativitet. Undersökningen visar att museibesökare, åtminstone mina 40 informanter, inte nödvändigtvis är särskilt skickliga vad gäller att utröna vårdåtgärder av museiföremål. Hälften av informanterna hade en ensidig bild av föremålsvård där de antingen tänker endast i banor av aktiva vårdåtgärder, eller endast i banor av varierande användnings- eller förvaringsförhållanden. Hälften av informanterna hade en mer nyanserad och balanserad bild av föremålsvård och hade insikt nog att resonera och reflektera mellan de två “lägena”. Däremot fanns det även bland dessa informanter de som hamnade i denna kategori baserat på vad de svarade, men trots allt inte verkade uppvisa någon vidare insikt. På hela taget kan en, med stöd i denna mycket begränsade undersökning, argumentera för att upplevelsen av museiföremål skulle kunna gynnas av redovisning av både aktiva och passiva vårdåtgärder i utställningar. Särskilt med tanke på att 77,5 % av informanterna angav intresse för att lära sig om föremålsvård, detta efter en ökning i intresse på 24 %, bara efter att få reflektera över det i en enkätundersökning. Samt att 72,5 % av de 40 informanterna tyckte det är viktigt, mycket viktigt eller ganska viktigt att vårdåtgärder av museiföremål påtalas för besökare.