Som ovan nämnts har lagstiftaren i hyresrättsliga sammanhang hänvisat till de beräk-ningsprinciper som anvisats inom expropriationsrätten. 4 kap. 1 § ExprL innehåller regler om hur den exproprierade, dvs. fastighetsägaren vars rättigheter inskränks genom expro-priationen, ska ersättas. Sammantaget tillhandahåller bestämmelsen tre separata ersätt-ningsbestämmelser. Om fastigheten exproprieras i sin helhet har fastighetsägaren rätt till en ersättning motsvarande hela fastighetens marknadsvärde, löseskilling. Ska däremot endast en del av fastigheten exproprieras ska den exproprierande endast ersätta fastighets-ägaren för det minskade marknadsvärdet, intrångsersättning. Därutöver har den expro-prierande även att ersätta fastighetsägaren för sådan övrig skada som uppkommit genom expropriationen.84 Sådan ersättning ska utgå för förlust som inte ersatts av löseskilling
79 Se bl.a. Svea hovrätts dom den 6 december 2013 i mål nr T 3370-13.
80 Prop. 1968:91, Bihang A s. 118.
81 Prop. 1971:122, s. 83 och SOU 1966:14, s. 320 f.
82 Prop. 1968:91, Bihang A s. 118, 129 och prop. 2001/02:41, s. 59 f.
83 Hager, Värderingsrätt, s. 451, Bengtsson, s. 226 ff., 244 ff. och Svea hovrätts dom den 25 april 2012 i mål nr F 7754–11.
84 Prop. 1971:122, s. 56.
eller intrångsersättning. Tydliga likheter med den hyresrättsliga systematiken avseende minimiersättning och skadestånd för överskjutande förlust kan konstateras. Begreppet öv-rig skada benämns vanligtvis som annan ersättning, 85 så även fortsättningsvis i denna uppsats.86
Då lagstiftaren med sin hänvisning till ExprL främst synes ha avsett annan ersättning87 kommer i fortsättningen endast denna ersättningsgrund att behandlas. Att en hyresgäst inte är berättigad till ersättning motsvarande löseskilling och intrångsersättning förefaller för övrigt rimligt med hänsyn till att dessa ersättningsgrunder, till skillnad från inom hy-resrätten, tar utgångspunkt i fastighetens minskade värde.88
4.4.1 Särskilt om annan ersättning enligt ExprL
Lagreglerna i ExprL tillhandahåller ingen vägledning för hur annan ersättning ska beräk-nas. Metoder för detta har istället kommit att redovisas i lagförarbeten.89 Däri framgår att ledstjärna för statens lagstiftningsåtgärder gällande expropriationsersättning har varit principdeklarationen om att återställa den exproprierades förmögenhetsställning till den nivå som gällde före expropriationens vidtagande. Rättstillämpningen har därför till upp-gift att bestämma värdet av den exproprierades förlorade förmögenhet.90 Lagstiftningen berättigar endast till ersättning för ekonomisk skada. Den exproprierade får därför finna sig i att affektionsvärden inte tillmäts någon betydelse i ersättningssammanhang.91 Ersätt-ning kan utgå både för förlorad inkomst och uppkomna utgifter.92 Exempel på detta är förlorad handelsvinst93 eller när expropriationen tvingar fram en nedläggning av en rö-relse som bedrivs på fastigheten.94
Skadeståndsrättsliga normer har i lagförarbetena utpekats som en central beståndsdel vid fastställande av rörelseskada. Den skadeståndsrättsliga karaktären frångås i expropriat-ionsfall endast i två hänseenden. Dels på så vis att ersättning vid rörelseskada utgör en
85 Dahlsjö, m.fl., Kommentaren till 4 kap. 1 § ExprL.
86 I de expropriationsrättsliga förarbetena används begreppet personlig ersättning, se prop. 1971:122, s.
66.
87 Holmqvist & Thomsson, Kommentaren till 12 kap. 58 b § JB.
88 Hermansson, Kommentaren till 4 kap. 1 § ExprL.
89 Prop. 1971:122, s. 16.
90 Prop. 1971:122, s. 64 f., 165, 170, prop. 1972:109, s. 134 f. och SOU 1969:50, s. 185.
91 SOU 1969:50, s. 185 och prop. 1971:122, s. 80, 192.
92 SOU 1969:50, s. 185.
93 NJA 1979 s. 735 (I).
94 Prop. 1971:122, s. 80 ff. och Hager, Värderingsrätt, s. 437.
restersättning vid sidan av löseskilling och intrångsersättning,95 dels att ersättning för rö-relseskador omfattar förluster.96 Hänvisningen till skadeståndsrättsliga normer medför att ett adekvat orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan förutsätts för att ersättning ska utgå. Därmed kan ersättning endast komma att utgå om skadan inte skulle ha inträffat om inte den skadegörande handlingen vidtagits.97 För tydlighets skull kan utpekas att den skadegörande handling som avsetts i lagförarbetena består i expropri-ationens genomförande – vilket i detta sammanhang är att jämföra med en obefogad för-längningsvägran av hyresförhållandet.
I likhet med vad som angetts i de hyresrättsliga lagförarbetena anges även i expropriat-ionsrättsliga sammanhang att differensmetoden ska tillämpas. Domstolen har därvid att bedöma hur ett händelseförlopp rimligen skulle utvecklat sig om inte expropriation skett.
Om flertalet händelseförlopp är tänkbara ska domstolen bedöma sannolikheten av dess inträffande och utdöma ett medelvärde.98 För det fall fastigheten inrymmer en affärsrö-relse och denna måste upphöra till följd av expropriationen ska domstolen utreda rörel-sens värde om expropriationen inte ägt rum. Kan rörelsen drivas vidare ska dess värde efter expropriationen jämföras med värdet för det fall expropriationen inte ägt rum.99 Värdering av en förlust enligt antaganden om framtida händelseförlopp kan inte göras med fullständig säkerhet och en viss grad av osäkerhet avseende skadans beräkning måste godtas.100 Skadevärderingens dispositiva karaktär medför inte sällan ett omfattande pro-cessmaterial från parterna i målet.101 Lagstiftaren har i sammanhanget påpekat att dom-stolarna, i likhet med vad som gäller inom skadeståndsrätten, ska söka fastställa ett belopp som i möjligaste mån motsvarar den verkliga förlusten. Till sin hjälp har domstolen be-stämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken (1942:740) (”RB”) vilken möjliggör för dom-stolen att uppskatta skadans skälighet i en situation där denna inte till fullo kan bevisas.102 Med övervägande av bl.a. parternas möjligheter att bevisa potentiella skadors storlek har lagstiftaren vidare fastställt att någon uttrycklig regel om bevisbörda inte varit nödvändig i dessa värderingssammanhang. Trots detta kan det förekomma att bevisbördan, beroende
95 Jfr. minimiersättning inom hyresrätten.
96 SOU 1969:50, s. 184.
97 Prop. 1971:122, s. 80.
98 Prop. 1971:122, s. 80.
99 Prop. 1971: 122, s. 81 ff.
100 Prop. 1971:122, s. 64 f.
101 Se exempelvis Svea hovrätts domar den 31 mars 2015 i mål nr T 1621–14 och den 14 april 2016 i mål nr T 481–15.
102 Jfr. domstolens tillämpning i Svea hovrätts domar den 14 april 2016 i mål nr T 481–15 och den 25 april 2012 i mål nr F 7754–11.
på uppgiftens karaktär, läggs vid en specifik part. Det ankommer exempelvis på den som lider en rörelseskada att frambringa bevisning till stöd för rörelsens värde. Därtill kommer att den som framställer ett yrkande måste kunna framställa åtminstone något mått av be-visning till stöd för yrkandet. Frågor om beviskrav har helt överlämnats till rättstillämp-ningen.103 I sammanhanget kan påpekas att det i hyresrättslig rättspraxis synes åligga hy-resgästen att bevisa sitt påstående om skadans storlek.104