Föräldrarnas ekonomi

Familjernas inkomst bestod av försörjningsstöd eller kompletterande stöd tillsammans med barnbidrag, bostadstillägg, underhållsstöd, i ett par fall även av lönebidrag eller lön. Den ekonomiska situationen var i flera familjer ett ständigt aktuellt ämne. En snäv ekonomi innebar att familjerna varje månad tvingades göra prioriteringar. Många beskrev att hyran var prioritet nummer ett. För att få pengarna att räcka till användes strategier såsom att storhandla och handla kläder på second-hand eller ärva av vänner eller släktingar. Några familjer uttryckte att de aldrig deltog i några aktiviteter som kostade pengar. För ett par familjer kunde detta även innebära att barnen inte fick ta hem några kompisar då fika till barnen innebar en utgift som inte rymdes i familjens budget.

IP/K: Dom [pengarna] räcker inte bra men måste räcka. Och vi måste själva hantera. Sveriges myndigheter hjälper oss. Vi jobbar inte och SFI, vi tigger som tiggare. Förstår du? Vi tigger som tiggare, jag brukar säga till [barnen]. Ni måste kämpa och studera och sedan jobba. Vi tigger, förstår du, vi tigger och har inget jobb. Vi jobbar inte. Ok, vi måste kämpa och ni sen jobba och lära sig klara sig själva. Jag blir gammal och ni måste kämpa och studera och sen jobba. (Ensamstående mamma i FoU-intervju).

Beroendet av samhället för familjens försörjning var för många familjer förenat med starka känslor av skam, som kvinnan i citatet ovan beskriver. Kvinnan hade låg utbildning och den psykosociala hälsan var inte bra vilket gjorde det omöjligt för henne att söka och få ett arbete. Skammen följdes av skuldkänslor som några mammor explicit uttryckte genom tacksamhet men också med ödmjukhet inför den hjälp de fått och fick av socialtjänsten.

IP/K: Eftersom jag inte tagit socialbidrag innan och nu när jag får pengarna. Jag är tacksam för att jag får försörjning och min handläggare, jag tror dom är generösa. Fast dom kan ju inte fylla alla behov som vi har. Vi har mycket behov. Du vet när man har fyra barn och ingen av dem har jobb. Så det är mycket svårt. Och mina barn känner sig att det är alltid bekymmer, alltid behov. (Ensamstående mamma ur FoU-intervju).

En familj med fyra tonåringar har stora behov och alla inkomstkällor var välkomna. Även om barn i dagens välfärdssamhälle inte räknas som familjeförsörjare var det flera föräldrar, som mamman i citatet ovan, beskrev en önskan om att barnen skulle kunna bidra till familjens försörjning eller åtminstone stå för delar av deras egna utgifter. I några familjer framkom även att äldre barn, på olika sätt bidrog till familjens försörjning genom extra jobb av olika slag.

I de ensamstående mammornas beskrivningar framtonar bilden av en svår livssituation med många bekymmer att brottas med samtidigt som viljan att göra rätt för sig var stark. I ovanstående citat beskriver mamman hur familjens ekonomi skapade en oro hos barnen. För att hantera detta använde flera öppenhet som en strategi. Det gällde särskilt de ensamstående mammorna med lite äldre barn. Flera mammor menade att

öppenheten kring familjens ekonomiska situation påverkade

familjegemenskapen i en positiv riktning.

IP/K: Och jag visar dom när jag betalar räkningarna och då får dom hjälpa till. Dom får se att jag har ingenting. Dom vet. Jag talar om det för dom att, till exempel [sportaffären] jag har konto där. Jag köpte, om dom behövde grejer där, träningskläder och jag betalar varje månad så mycket jag kan, det är så jag lever nu. (Ensamstående mamma ur FoU-intervju).

I citatet ovan beskriver en ensamstående fyrabarnsmamma hur hon involverade barnen i familjeekonomin. Under perioden som familjen varit beroende av försörjningsstöd hade mamman köpt träningskläder på kredit i en sportaffär. Hon hade även tvingats handla möbler och husgeråd till hemmet på kredit då ett av barnen under sina raseriattacker slagit sönder delar av hemmet. Nu var avbetalningarna på kontokortsskulderna en återkommande utgift som frestade på en redan ansträngd ekonomi. Alla fyra barnen var aktiva idrottare och tränade fotboll och basket i olika idrottsklubbar. För mamman var det viktigt att barnen kunde fortsätta med träningen även under den långa tid som hon inte hade kunnat arbeta och försörja sig sin familj.

En genomgående tråd är föräldrarnas strävan efter att kompensera barnen för familjens ekonomiska knapphet. Det fanns exempel på föräldrar som inte berättade om familjens ekonomi för barnen utan försökte att tillgodose barnens önskningar så att de inte skulle känna sig utanför sina jämnåriga genom att till exempel ge dem en efterlängtad X-box konsol. I ett par familjer fanns det äldre söner som med eget arbete kunde bidra till familjens försörjning. I några familjer hade tonåringarna sommarjobb men det fanns även de familjer där tonåringarna sökt flera arbeten utan resultat.

7.1.2 Sammanfattande analys

Flera av barnen var medvetna om familjens begränsade resurser och de, även många av de yngre barnen, fick ta del av föräldrarnas, oftast mammans diskussion om vilka prioriteringar som behövde göras när räkningarna skulle betalas. Enligt vissa forskare ger detta barnen erfarenheter som går utöver vad som man normalt tänker sig innebörden i barndomen (Fernqvist 2012). Detta är inte alltid positivt för barnen. Det blir för barnen ett ökat ansvarstagande både rent praktiskt men även emotionellt. I forskningen beskrivs att barn finner olika strategier för att hantera denna situation (Fernkvist 2012, Ridge 2002).

Det fanns också exempel på familjer där föräldrarna undvek att prata om den ekonomiska situationen. I några fall menade föräldrarna att barnen var för små. I något fall uttrycktes istället en känsla av skam för att familjen var beroende av bidrag. I de familjer där pappan fanns med, och var frisk, var det också han som hade huvudansvaret för familjernas ekonomi.

Ingen av de intervjuade ger uttryck för att socialtjänsten beaktat barnens behov vid beslut om ekonomiskt bistånd och inte heller framkommer att barnen skulle ha deltagit i samtal med handläggare vid ansökan om bistånd.

Detta är ju något som delvis finns inskrivet i SoL (att barnens situation ska beaktas) och som rekommenderas av Socialstyrelsen och Länsstyrelsen (samtal med barnen vid bedömning av familjens situation). Att samtala med barnen tycks som något som tillhör ovanligheterna i hanteringen av ekonomiskt bistånd i Sollentuna. Därmed inte sagt att det inte finns ett barnperspektiv.

7.1.3 Föräldrarnas sociala nätverk, boende och erfarenheter av